Konstig känsla

Jag gick och lade mig strax efter elva igår. Vaknade i morse, låg kvar och sträckte mig. Kände efter hur kroppen känns och konstaterade att det är en värkdag idag. Det är det ju alltid, men det känndes stelare och ondare än vanligt. Det kändes jobbigt att kliva upp men till slut gjorde jag det.

När jag kom in i köket blev jag helt chockad! Klockan var tjugo över tio och det hade snöat ute så det var vitt på backen. Det kändes som om jag hade sovit i ett halvår…

Vad hände? Hur kunde jag sova så länge? Jag fattar ingenting. Hundarna stod med benen i kors men jag var ju tvungen att äta nåt innan jag gick ut. Fixade lite havregrynsgröt och åt den och sen fick hundarna komma ut och busa i nysnön. Det gillade de förstås. Men jag kände mig svag och darrig och ville mest bara in.

Nu gäller det att äta och dricka ikapp idag annars får jag i mig alldeles för lite kalorier. Jag har redan druckit tre stora glas med vatten och känner mig aningen bättre. Ska nog ta en vecka där jag är duktig och skriver in det jag äter i appen. Har slarvat med det ett tag eftersom jag känner att jag har rätt bra koll nu på hur jag ska äta. Det kan ändå vara bra att jag då och då kollar upp så att jag ligger rätt i kalorier och proteiner så att jag inte får brister som sen blir svåra att rätta till. 

Vägningsdag

Nu börjar det kännas att det händer grejer på riktigt. 15,7 kilo är borta! Det känns så skönt att det går bra, inga komplikationer och ätandet fungerar utmärkt. Jag har ju valt bort socker och vitt mjöl och det går jättebra. Har inget sug efter det alls faktiskt. Det som är jobbigast är att jag måste alltid förklara för en person varför jag inte vill ta fika när det serveras. Och det känns som om personen får dåligt samvete för att jag inte kan eller vill äta det som serveras. Jag behöver lära mig att förklara på ett bättre sätt. Jag behöver lära mig att säga att det här är ett aktivt val jag har gjort, ingen har tvingat mig till det och jag gör det för att jag mår dåligt av att äta socker och vitt mjöl. Jag är inte tvingad att avstå utan jag väljer att avstå. Det är en enorm skillnad, och jag behöver hitta sätt att kommunicera det så att personen förstår utan att bli kränkt av mina val.

Jag tappar en hel del hår, vilket är vanligt när man går fort ner i vikt. Jag är inte orolig (än) för jag har väldigt mycket hår att ta av, men jag är förberedd på att det kan bli väldigt tunt och risigt. Jag beställde tillskott häromdagen, får se om det hjälper så att det lugnar ner sig lite. Även om jag inte är orolig så känns det lite obehagligt när jag får massor med hår i handen när jag drar handen genom det. Jag har ju en vinst att hämta ut hos ett Spa, där klippning och färgning ingår, och jag har ett presentkort hos en annan frisering, så jag kommer nog att kunna snygga till det vartefter.

Idag har jag roat mig med att titta på fåglar bland annat. Vi har härliga besökare vid fågelmaten, idag har det varit flitigt besökt av en hackspett och av ett koltrastpar. De gillar godiset som jag gjorde av fröer och kokosfett, och turas om att picka i sig av det. Imorgon ska jag hänga ut resten av godiset och fylla på med fröer åt dem. Det är riktigt kul att sitta och titta på dem, rogivande… det är verkligen mindfullness i ett nötskal. Här och nu, jag och naturen.

Jag sorterade lite papper idag också, en rejäl kontrast till fåglarna. Men det är skönt det också på sitt vis. Jag gillar att jag har hittat ett system som funkar, med hemarkiv och att ta rätt på pappren innan det skenar iväg fullkomligt. Förut låg det massor av papper i högar överallt, jag orkade inte ta tag i det alls. Jag hittade det jag behövde ändå men det var stökigt som fasen. Nu ligger pappren i sina mappar tills det är dags att rensa bort dem, eller tills det kommer nya. Allt annat som inte ska finnas kvar ligger i pappersinsamlingen eller är uppeldat.

Jag målade en stund idag. En brädbredd i taket. Jag är rätt stolt över att jag har lärt mig att göra lite. Det är ok att göra lite av varje med långa pauser emellan. Jag kunde aldrig göra det förut utan köttade på tills all energi var slut.  Nu vet jag att jag kommer att bli klar nån gång. Tar jag en brädbredd om dagen så tar det en månad till och sen är taket färdigmålat. Det är ok att det tar tid. Och det kommer att bli klart så småningom. Jag önskar att jag kunde tänka detsamma när det gäller trädgården…. På sätt och vis gör jag det för jag har inte bråttom. Men det är så kul och rogivande så jag glömmer bort tiden. Plötsligt har jag hållit på alldeles för länge så kroppen tar stryk… och så måste jag vila i några dagar.  ‘Jag lärde mig på smärthanteringskursen, att när man håller på med något som man tycker är roligt utsöndras ett hormon som dämpar värken. Det i sin tur gör att man håller på  för länge…snacka om rundgång.

Ops. Klockan är över elva. Dags att hoppa i säng.

 

Pausen fortskrider

Och det går bra. Det är rätt skönt att inte veta allt som alla gör hela tiden. Jag har märkt att jag har en tendens att kolla nyhetssajter lite oftare nu… men det får bli nästa steg. 

Åkte och köpte lite grejer till hönshusbygget idag. Så nu kan vi börja litegrann när vi vill. Vi behövde planera och räkna lite när vi var på butiken och efter det blev min hjärna helt överbelastad. Jag blev supertrött och kunde inte tänka… så det efterföljande Citygross-besöket blev jobbigt. Jag lämnade över ansvaret på mannen och koncentrerade mig på att inte flippa ur. 

Resten av dagen har varit lugn. Försökte vila men var ändå rastlös så det gick inte…. Ont typ överallt så att ligga, sitta och stå är svårt. Har nån molande värk i bak på bäckenet. Det känns som foglossning. 

Kan inte skriva nu heller… är tom i bollen. Får göra ett nytt försök en annan gång.

Lite bättre dag i dag

Fortfarande ledsen och rädd men med lite mer hopp samlar jag ihop tankarna om den här dagen.

Jag har planterat om många av mina plantor. Det är skönt att gräva ner fingrarna i jorden.

Jag har promenerat ett par gånger med min man. Han är så fin när jag mår dåligt. Han tar hand om mig.

Vi har suttit i solen på tomten  och druckit kaffe. 

Vi åkte och handlade mat. Mannen gick in i butiken och jag promenerade med hundarna under tiden. Det kändes lite konstigt att promenera på orten där jag bodde i 14 år. Flyttade därifrån för 16 år sen.

Jag har pratat med en väninna. Länge. Om varför jag mår dåligt och lite annat. Skönt.

När jag hade pratat med min väninna såg jag att jag har vunnit en Makeover-dag värd 2650 kr på ett Spa i närheten. 

Jag fick ett sms som är betydelsefullt för mig.

Och jag har pratat med min son.

Nu ska jag gå och sova, tidigare än vanligt. Först en kvarg och lite läsning under tiden.

Fritt fall mot botten

Japp så är det. Jag rasar i vad som känns som slow motion samtidigt som det går i racerfart. Jag har tappat fotfästet helt. Ena sekunden känner jag att det vore lika bra att dö ifrån alltihopa och i den andra sekunden glimrar hoppet lite på avstånd.

Jag är helt lost.

Helt ute på okänd mark.

Är det bra är det dåligt?

Kommer jag att överleva?

Jag vet fan inte.

Jag är så jäkla rädd för det jag har framför mig. Och samtidigt lite hoppfull. För när man har landat hårt på botten kan ingenting bli värre. Jag har inte landat än dock. Men jag är närmare än jag nånsin har varit.

Psykologen är sjukskriven. Jag får inte komma dit förrän i april. Jag måste hålla ihop till dess. Vet inte hur man gör. Har aldrig varit här förut. Har aldrig nånsin vågat släppa ut så mycket känslor och pratat om så jobbiga saker. Jag vet hur man håller ihop, det har jag gjort alltför länge. Men jag vet inte hur man håller ihop när man har blottat sitt innersta och har en massa kvar som måste ut innan det är över.

Innerst inne vet jag att det är den här vägen som jag måste gå. Men jag kan inte se hur det ser ut på andra sidan.  Jag är livrädd för att fastna här, där jag är nu. Fastnar jag här så blir jag inlagd på psyket för gott.

Måste försöka sova nu.

 

Fördel med internetfasta

Jag motar mitt sociala-medier-beroende med att läsa. Ett av mina mål är ju att läsa alla mina böcker som jag har samlat på mig. Jag tar mig tid nu att göra det. Tid som jag skulle ha använt till att smeka på skärmen om jag inte bestämt mig för att sluta med det. En del av mina dagliga rutiner skall numer vara att läsa minst 20 minuter. Jag tror att om mitt huvud får vila från alla intryck som surfandet på sociala medier ger, och då kommer jag att klara av att läsa långa texter utan att tappa fokus.

Tillsammans med en god kopp kaffe och tystnaden i torpet är det faktiskt oslagbart.

Hmmm……

Det hände något idag. Jag fick en ingivelse att jag skulle kolla på dödsannonser i vår lokala tidning på nätet. När jag letade efter familjeannonserna for en tanke genom mitt huvud… Av någon underlig anledning tänkte jag på två olika personer som lurade mig på pengar när jag hade eget företag. Den ena lät bli att betala sin faktura första gången hon handlade. Det var ingen stor summa så jag gjorde inte så stor affär av det. Den andra däremot… Hon gjorde det på så fult sätt.

Hon beställde saker flera gånger. Små ordrar. Hon var alltid hemma och tog emot, var trevlig och betalade kontant. Sista gången frågade hon om hon fick ta på faktura och jag litade ju på henne eftersom hon varit kund rätt länge. Hon beställde mycket, för 2500 kronor och fick sin faktura. Jag fick aldrig några pengar. Hon svarade inte på samtal eller sms. Blockerade mig på Facebook osv. Jag anlitade ett inkassobolag, utan framgång. Jag kunde inte riktigt släppa det där för jag kände att jag borde ha kollat upp henne… Till saken hör att när jag var liten lekte jag med hennes syskon och min mamma umgicks ofta med hennes föräldrar. Det finns foton i familjealbumet där hon och jag är med till exempel.

Nåja… det var många år sen och jag har inte tänkt på det på evigheter. Och nu kom alltså tanken på de här personerna som lurat mig, precis efter att jag fått för mig att kolla dödsannonserna. Och plötsligt såg jag hennes namn och hajade till…. det var ju hon! Som hade lurat mig på 2500 kr. Hon hade gått bort i slutet av 2016.

Så otroligt märklig känsla att jag liksom visste vad jag skulle se där bland dödsannonserna. Intuition? Fick jag ett budskap nånstans ifrån? Var det någon som ville berätta att hon är borta så att jag inte behöver fundera mer? Inte vet jag… Jag är tacksam att jag fick uppleva det och jag lovar att jag ska lyssna mer på mitt inre i fortsättningen.

Idag var det vägningsdag. Och trots att jag har mens hade jag gått ner över ett kilo. Det går bra nu. Det börjar kännas att jag minskat en del. Idag fick jag på mig min förra vinterjacka, den som jag växte ur när jag ökade så fort i vikt förra året. Jag blev överlycklig när jag fick igen den och ändå kunde andas fritt! 

Jag skrev ju igår (edit; läste inlägget och såg att det var idag som jag skrev det) att jag skulle klippa mig idag. OCH få fotvård. Och jag åkte dit, kom i ganska god tid… men presentkortet som jag skulle betala med låg kvar hemma. Så typiskt. För många moment och min hjärna lägger ner lite av verksamheten. Men äh… det gör ingenting. Jag fick betala behandlingarna nu men det innebär ju att jag har presentkortet kvar och kan åka dit och få bli lite ompysslad igen. Jag blev dessutom väldigt nöjd med frisyren och med fotvården så jag åker gärna dit igen.

Nu ska jag sova. Har inget inplanerat imorgon alls. Jag tror att jag ska plantera om några av alla mina växter som börjar bli trångbodda. Kanske. Eller så gör jag nåt helt annat. Blir vädret som det var idag vill jag nog vara ute.