Frulle

Äter frukost. Te och macka för en gång skull faktiskt. Äter ofta yoghurt och müsli men eftersom jag behöver få i mig mer vätska blir nog en jättekopp med te bättre. Jag har ju en massa konstiga symptom som jag inte riktigt har kommit på varför de dyker upp. Anar att de kan ha ett samband med menscykeln och att jag dricker för lite  vatten mellan varven.

Jag får hjärtklappning, mår lite illa ibland men blir oftast skakis och liksom klen på nåt konstigt sätt. Det händer också att jag blir förvirrad, och inte fattar riktigt vad jag ska göra.  Jag har kollat blodsockret flera gånger när det händer och det verkar inte bero på lågt blodsocker som jag trodde först. Däremot blir pulsen hög. Vilopulsen kan ligga på runt 90 och det är verkligen inte normalt för mig. Anledningen till att jag trodde att det är blodsockerfall är att det hjälper oftast att äta nånting. Det är så märkligt. Men jag fortsätter väl att experimentera mig fram till ett lite bättre mående, det är ju så jag brukar jobba. Nu har jag hittat en bra läkare äntligen. Hon förstår mina diagnoser, är tom expert på en av dem, så hon kan nog hjälpa mig att komma fram till var problemet ligger.

Det blir en lugn dag idag. Hade barnbarn här igår. Två knallhattar som det skiljer 11 månader emellan. Jag älskar att ha dem här men jag blir väldigt trött efteråt. Det är nog för att man måste vara på allerten hela tiden, de pratar mycket och om jag gör nåt annat för nån sekund så händer det ofta nåt oförutsett. De ger så mycket energi med sitt härliga prat och båda två skojar och berättar saker som är så roliga att lyssna på. Jag har fem barnbarn, den äldsta är sju år och den yngsta fyller 2 i februari. Underbara ungar allihop och jag älskar dem av hela mitt hjärta.

En bra dag.

Dagen började bra. Efter en natt med gosig katt i sängen (vi har inga djur i sängen när vi sover i vanliga fall) gick jag ut och tog hand om våra fåglar. Vi har skaffat en automatisk lucka till hönsen och det är guld värt. De får komma ut den tiden som är bäst för dem och vi behöver inte stressa ut det första vi gör på morgonen. Jag älskar att vara med hönsen men pga att jag ofta sover dåligt på natten pga värk så vill jag helst låta bli att ställa klockan. Nu vaknar jag ju av tuppen ibland ändå men jag kan vakna i lugn och ro, sträcka mig och få lite fart på kroppen innan jag reser mig upp. Vi ska skaffa en likadan till ankorna. De är inte lika morgonpigga som hönsen men det skulle kännas bra att de också kan välja när de vill gå ut på morgonen.

Nog om fåglarna för den här gången. Efter frukosten gjorde mannen och jag något som vi aldrig har gjort tillsammans förut. Jag har gjort det själv och har velat göra det tillsammans med mannen men han har inte velat eller har inte förstått vitsen med det. Men i morse svarade vi på frågor som på ett enkelt sätt summerade året som gått och som hjälpte till att blicka framåt och sätta intentioner för året som vi har framför oss. Det gick jättebra faktiskt och vi fick ett fint samtal kring våra respektive svar. Jag tror faktiskt att det skapade en hel del förståelse för varandra också. Det kändes som ett steg i rätt riktning och faktiskt så känns det som om vi ändå tänker lite lika kring vår lilla gård och livet vi lever här. Det är kanske så att det är kommunikationen som ställer till det… Kanske ska vi ha såna här snack lite oftare för att liksom pejla läget med varandra… Jag får föreslå det så får vi se hur det tas emot.

Nu ska jag ge katten lite penicillin och sen chocka kroppen med att gå och lägga mig. Dagens bild får bli på vår praktfulla amaryllis.

Nytt år

Kanske borde summera förra året…Men gör jag det så börjar jag det nya året med att skriva om allt det jobbiga, tunga, negativa som hände under det året. Så det skiter jag i. Jag lämnar det bakom mig och börjar på ny kula.

Jag ger inga nyårslöften, men tänker igenom hur jag vill att mitt liv ska se ut det kommande året. Hur jag vill vara, vad jag vill uppleva, vart jag vill resa…såna saker. I år vill jag vara en person som lyssnar på själen, utvecklar min medialitet och är sann mot mig själv. Jag skulle vilja resa neråt i landet, se Mandelmans trädgård och bo på Ystad Saltsjöbad. Jag skulle vilja att det här blir året då jag och min man kan komma fram till att det verkligen är vi som ska bli gamla tillsammans. Så kände vi ju förut men sen hände något som gjorde att det blev skavigt och komplicerat. Vi går i parterapi så på nåt sätt löser vi det men utgången är ju oviss. Jag behöver hitta nycklarna till mitt låsta inre… Det betyder att jag måste göra saker annorlunda än förut och det är en utmaning, men en spännande sådan.

Nu måste jag ge katten medicin och gå och sova… Han har gjort illa sig, på nåt sätt har han blivit skinnflådd på bakbenet. Troligtvis har han fastnat nånstans… Jag får väl aldrig veta det… Men nu är det i alla fall penicillin och smärtstillande som gäller. Omläggningar på djursjukhus 1 gång i veckan och han får inte vara ute förstås. Än så länge går det jättebra i alla fall.

Nattinatt!

Turbulent

Livet är turbulent just nu och jag vet inte hur det kommer att sluta. Jag behöver förändring, det är helt klart. Jag förstår att det är jag som behöver förändras för något annat är ju inte möjligt. Det är tungt och jobbigt och har pågått så länge. Jag ser liksom ingen ände på det, det ena avlöser det andra hela tiden.

Jag har åkt iväg och sitter på en brygga nu. Jag behöver få ett andrum för jag känner mig kvävd hemma. Jag orkar inte med energierna som finns där. Jag försöker stänga av det men misslyckas med det hela tiden. Då blir jag så låg, och till och med arg. Jag retar mig på mannen och det han pratar om och får panik av all negativitet. Jag försöker vända det med olika argument men det slutar alltid med att det känns dom om vi krigar om vem som har rätt och vem som har fel. Att börja nästan varje dag med det gör mig galen. Jag hittar inget sätt att bryta det på heller, det känns som om jag har provat precis allt. Vi har bokat tid för samtal hos en terapeut men det känns som om det är en evighet till dess. Det är i mitten av oktober nån gång. Just nu känns det som om jag är mannens terapeut. Det verkar som att han tror att han kan ösa allt över mig och jag ska bara sitta och ta emot det utan att säga emot. Jag ska lyssna på hans eviga sång om orättvisor, borden och måsten och han märker inte ens hur det påverkar mig. Han är lite mer medveten nu för han har börjat ta in lite fakta om personlig utveckling men det är på mitt initiativ. Jag kastas mellan att tycka att det är intressant att vara med när han får aha-upplevelser och ger sig in i roliga diskussioner kring ämnet, till att bli galen över att han inte fattar själv vad han behöver göra för att må bättre. Jag vill vara hans fru och livskamrat, inte hans terapeut eller coach. Ena sekunden känner jag att jag bara vill bryta allt och leva ensam med allt vad det innebär. Och andra sekunden känner jag att jag ska stanna kvar och försöka få det här att fungera. Sen kommer de här dagarna… Tjafs hela förmiddagen på grund av nåt löjligt och så ett storbråk. Han går oftast iväg utan att säga när han kommer tillbaka eller vart han ska. En gång gick han bort på eftermiddagen, utan att säga ett ord, och var borta i över 4 timmar. Ingen telefon, inget vatten, ingen mat. Och han fattar inte att jag blir orolig. Han sätter på sig offerkoftan och går bara. Han gjorde lika idag, gick iväg alltså. Och när han kom hem, jag såg honom av en slump, höll han sig undan. Då tog jag bilen och åkte iväg. Utan att säga något om vart jag skulle. Löjligt jag vet men jag orkar inte vara den vuxne i vår relation jämt.

Jag är 52 år, fyller snart 53. Ska livet vara så här? Tjafs, negativitet och bråk. Jag fattar att det handlar om mig, jag drar till mig det här på grund av mitt sätt att vara. Men jag fattar inte hur jag ändrar på det… Vad är det jag gör fel och hur får jag lugn och harmoni i livet? Lämna mannen är ett alternativ men jag kommer ju alltid att stöta på människor med problem av olika slag och jag kan ju inte dra så fort det blir jobbigt. Jag borde ju kunna utvecklas tillsammans med min man. I nöd och lust heter det ju. Men när det nästan bara finns nöd och lusten är borta, finns det möjlighet till utveckling då? Jag vet fan inte…

Är det jag som är så negativ så att jag drar till mig såna människor? Är jag nattsvart inuti fast jag vill vara ljus? Jag märker ofta att människor omkring mig misstolkar mig och tror att jag är nåt som jag inte är och sen dömer de mig efter det. Jag är alltså otydlig och det behöver jag ändra på. Det betyder att jag vet vad jag ska jobba på men jag vet inte hur. Sen handlar det väl om att bestämma mig för om jag står ut med att leva på det här sättet eller inte. Jag kan ju inte begära att en annan människa ska ändra på sig för att han ska passa mig och mitt sätt att leva. Jag kan bara sätta mina egna gränser för hur jag vill leva mitt liv. För mig är respekt, tillit och ärlighet ledorden i alla förhållanden men det är ju inte det för alla andra. Och om det klampas på allt för många gånger så känner jag att det är så lång och tung väg att vandra för att återfå det igen. Det är svårt att laga en trasig skål hur många gånger som helst. Till slut blir den skör och bräcklig, oanvändbar.

Sammanfattar dagen

Jag sitter i en säng i ett hotellrum i Köping och skriver det här inlägget. Jag har påbörjat en resa som känns otroligt spännande. Personlig utveckling, intuition och medialitet, PIM, är en två år lång utbildning. Jag ser det som rehabilitering, något jag måste/vill göra för att komma vidare i min utveckling och ha nån sorts möjlighet att tillfriskna från min utmattning.

Idag har det varit middag och introduktion och jag är redan helt på det klara med att jag är på rätt väg. Det känns så bra att vara här och jag känner mig vild och modig som åker iväg på såna här äventyr helt själv. Det är en enorm utmaning förstås, med tanke på värk, utmattning, hjärndimma, ätande och annat. Jag har aldrig varit här till exempel. Hittar ingenstans. Men GPS på telefonen löser det mesta. Jag behöver vara ute i god tid och planera allt in i minsta detalj för att det ska funka. Ställa larm på telefonen, räkna baklänges för att ha koll på tiden. Kolla karta, se till att ha mellanmål… Rätt kläder, rätt skor. Värktabletter i väskan. Puh! Man det är bra träning. Jag kan inte bli bättre om jag bara är hemma jämt. Jag måste testa min kapacitet ibland. Prova gränserna. För hur vet jag annars vad jag klarar av? Jag vet att jag kommer att vara jättetrött när jag kommer hem igen och jag sade ifrån när jag fick frågan om jag kunde hjälpa till med en grej i helgen. Det är ett framsteg för mig att kunna prioritera mig själv framför andra. Nu är det nya tider och vem vet var det här slutar? Jag har redan fått viktiga insikter som tål att funderas på och det är bara dag ett av 730!

I morse fick vi besök hemma. En man kom och ville köpa ägg, och det fick han förstås. Han var kvar och pratade en stund och det visade sig att han är konstnär. Jag fick hans visitkort och gick ut och kollade på hans hemsida och oj vad duktig han är. Han hette Åke, har glömt efternamnet nu, visitkortet ligger kvar hemma. Men roligt att samtala med en ny bekantskap från byn. Häromdagen kom även ett par andra grannar förbi och tittade på ankorna och hönsen. Och för nån vecka sen stannade en kvinna och pratade lite om ditten 8ch datten. Vi har bott i torpet i 5 år och nu känns det som om det börjar lossna lite när det gäller att lära känna nya människor. Jag har varit dålig på att ta kontakt för jag har inte riktigt orkat med att ta de där första stegen. Men när de kommer till oss i stället så känns det lättare faktiskt. Har också blivit ”frisläppt” från en granne som vi inte klickar med. Han sa att han inte vill ha med oss att göra mer och jag tackade för det och blev glad över att slippa lägga mer energi på honom. Det var en skön känsla att släppa taget om de bekymren. Nu är det över och jag kan gå vidare.

Nä nu måste jag sova. Imorgon är det frulle och sen mer personlig utveckling. Me like.

Lilla Station i Köping

Jag har en höna på toaletten.

Ok… Jag har märkt att det blir långt mellan varven här. Det händer en massa men ändå händer ingenting och jag vet inte riktigt hur öppen jag vill vara med det. Inuti mig är det totalt kaos. Jag är arg, gråter, känner mig uppgiven. Har svårt för att skratta hjärtligt och känner uppriktigt att jag vill ge upp. Förändra allt. Kanske bo själv tom. Sälja alla djur, gården och allt och köpa en husbil. Och bo själv i den.

Sen sansar jag mig. Tänker att jag bara vill fly för att det är enklast. Då slipper jag engagera mig och kan starta upp nåt nytt. Jag är helt fucked up inuti… Känner mig ensam ena sekunden och den andra orkar jag inte umgås med nån. Jag vill ju bo här, älskar gården och djuren. Älskar att greja i trädgården. Jag vet fan inte vad som är fel och samtidigt vet jag precis.

Till råga på allt är min älskade höna Pip sjuk. Hon äter och dricker, kam och slör är vackert röda. Men hon andas konstigt, tungt och bajsar inte normalt. Jag gör allt för att försöka hjälpa henne och tycker att några symptom har försvunnit eller mildras. Hon tömde tex inte krävan, den var stor och hård innan. Men nu har hon gjort det och jag tänker att hon är på bättringsvägen. Men samtidigt vet jag att seg inte är schysst att försöka för länge. Hon bor på toan nu och har det väl rätt bra så ett par dagar till vill jag försöka. Men sen tror jag tyvärr att hon får somna in om hon inte blir bättre än hon är nu.

Vår hund Agnes har vandrat vidare. Hon har hostat en del under åren och jag har varit hos veterinär många gånger pga det. Till slut kom vi på att hon hade hypotyreos OCH Trachealkollaps och vi ställde in oss på att hennes tid här på jorden var på väg mot sitt slut. Jag har gråtit så otroligt mycket och vi har tagit farväl av varandra på alla möjliga sätt. Dagen innan hon somnade in hade vi en fest för alla i hennes flock. Ett av barnbarnen ville att vi skulle göra så. Fira att vi har levt tillsammans i stället för att sörja att hon går bort. Tänk så klok.. 6 år gammal vet hon sånt.

Vi samlades, fikade och Agnes fick all uppmärksamhet. Hon fick presenter och fick springa lös hela dagen tillsammans med alla i familjen. Jag tror hennes sista dag blev minnesvärd för alla. På kvällen sov hon med mig i sängen och jag passade på att säga tack och förlåt och berätta allt jag ville berätta för henne. Jag berättade om allt jag var tacksam för, vad jag kommer att sakna när hon är borta och jag bad om förlåtelse för sånt jag känt att jag gjort fel under hennes liv med mig. Tanken är fullbordan, att jag skulle känna att allt är klart och utrett och att hon vet att jag älskar henne djupt. Jag tror det var bra för jag har inte gråtit så mycket efteråt. Vi blev verkligen klara med varandra innan hon fick somna in.

När vi kom till veterinären så var det strömavbrott där ovh det var nästan som om det var meningen. Hon fick somna in på gräsmattan i veterinärens trädgård. Omgiven av oss, blommor, fågelsång och blå himmel drog hon sitt sista andetag. Hon är oändligt saknad men nu lider hon inte mer. Hon är begravd här hemma på gården och jag tror att det också var bra för min själ. Vi täckte över henne med hennes filt och grävde igen graven med våra händer. Det blev ett fint avslut. Nu i höst ska jag plantera perenner hos henne och de ska blomma i slutet av juli varje år.

På repeat?

Jag lade märke till att jag har skrivit två inlägg om hur låg jag är… tjatigt kanske men jag behövde väl få det ur mig.

Idag när jag promenerade så tänkte jag på hur det ser ut i världen nu. Kaos, katastrof, nerstängt, hypermegamycket skriverier i media om det, folk dör, förlorar jobb, det blir ekonomisk katastrof…De tankarna tänkte jag när jag passerade ett kalhygge och då reflekterade jag över hur naturen reagerar när det händer något tvärt och oplanerat. Den reagerar med lugn och värdighet. Ställer om, skapar nytt. Ta kalhygget till exempel. Ena dagen var där en stor skog, det betade djur där, det bodde djur i träden och allt var lugnt och harmoniskt. Det rasade nåt träd ibland men i det stora hela så var det lugnt och fridfullt. Och så en dag rullade någon dit en arbetsbod och det kom en skördare (eller vad det heter) som jobbade dygnet runt i några dagar. Den kapade alla träden och lade dem i högar bredvid vägen och några dagar senare var det ett kalhygge där. Nån vecka gick och så kom det timmerbilar och fraktade bort träden. Brutalt och dramatiskt och troligtvis helt oplanerat för alla som levde i skogen.

Vad hände sen då. Ingenting dramatiskt. Visst, djuren flyttade på sig till andra delar av skogen, och vid nästa storm rasade en del träd som var på andra sidan vägen för att de hade för dålig beredskap när de hade levt i skuggan av den stora skogen mittemot. De hade utvecklat för dåliga rötter och de hade inte orken att stå emot när det stormade för de hade ju fått vindskydd av skogen som nu var borta. Förstår ni liknelsen? Är man inte tillräckligt förberedd på dåliga tider, så rasar man… Nu när jag går där, ser jag nytt liv. Det kommer växter som trivs bättre på kalhyggen, solen når till ställen de inte har nått till förut och jag som går där får ett helt annat perspektiv under min promenad. Och jag ser likheterna med det som händer i samhället under pandemin. Jag har nog skrivit nåt liknande förut tror jag. Men skillnaden mellan människorna och naturen är så stor, fast den skulle kunna vara ungefär lika. Vi är ju också en del av naturen…

Jag menar att paniken, kaoset är rätt onödigt. Om vi bara litar till att allt blir som det ska till slut ändå så sparar vi ju massor av energi om vi inte jagar upp oss så förskräckligt. Att vara rädd löser ingenting, att ge upp löser ingenting. Energin som vi sparar kan vi använda till att bygga upp något nytt ur det som försvinner. Ingenting stannar ju ju upp, allt rör sig, vare sig vi vill eller inte, och det är ju dags för något nytt nu. Det har varit det länge. Nu får ju människor en enorm chans till reflektion, till en genomlysning av livet, av verksamheter, företag, föreningar…Man kan tänka på hur det var innan pandemin, och så klura på om man verkligen vill att det ska bli ”som vanligt” igen. De som inte var tillräckligt starka, och nu pratar jag om företag tex, de som inte var hållbara…det visar sig ju nu. Har man byggt upp ett företag, en organisation, utan att tänka på att det ska vara hållbart över tid, så…håller det inte. När andra komponenter försvinner, de man lutat sig mot, eller de man åkt snålskjuts på, så rasar man. För alla behöver tänka långsiktigt, hållbart. Att leva på marginalen, som tex sjukvården har gjort när det gäller materialförsörjning, visade sig ju vara livsfarligt. Det äventyrar ju allas säkerhet och folk får jobba skiten ur sig för att försöka klara pressen som någon annan har orsakat. Alla neddragningar, flytter utomlands, import av mat… det är ju helt galet och det visar sig nu.

Pust. Nu ska jag gå och titta på Big Brother och äta en god hembakt macka. Först ska jag stänga åt hönsen, de gav mig förresten åtta fantastiskt fina ägg idag. Ekologiska, färggranna. Jag är så glad att jag för många år sen, kände att det här livet jag lever nu var livsviktigt. Att jag måste hit för att världen kommer att vara i kaos. Jag förstår ju varför den känslan var så stark hos mig. Och jag är så glad att jag lyssnade.

Låååg

Jag har varit otroligt låg en period. Jag fastnade liksom i känslor av att allt är meningslöst. Vart jag än såg så var det bara elände. Världen rasar ihop och jag kan inget göra åt det, bara titta på. Allt jag själv gör för att världen ska bli bättre kändes också helt onödigt. Och jag känner mig elak. Jag umgås bara med min man (förutom barn och barnbarn) och jag retar mig på precis allt han gör. Allt blir stort och jobbigt och fast han vara vill väl och har enormt och faktiskt helt ofattbart stort tålamod så fokuserar jag mest på det han gör fel (i mina ögon). Samtidigt tycker jag synd om honom, jag vet att jag beter mig illa men fortsätter ändå att ifrågasätta allt. Jag skulle INTE vilja bo ihop med någon som är som mig just nu.

Så… Idag lyssnade jag på podd. Högkänslighetspodden. Och de sa något som jag behövde höra just nu. De pratade om behov man har, som man inte riktigt kan uttrycka på rätt sätt. Det kommer ut fel, man blir missuppfattad och så startar ett gräl. Så intressant, jag behöver lära mig mer om mig själv, helt klart. Min ilska beror ju på något förstås och jag behöver ta reda på vad det är. Det beror ju inte på stackars mannen utan det är något jag saknar. Något behov som inte är uppfyllt. Och tvärtom, när han säger saker så kan det ju också vara så att han uttrycker ett behov egentligen. Med fel ord. Och jag fattar inte…

Sen kan det påverka att jag håller på och trappar ut medicinen förstås…. Men först och främst beror min irritation troligtvis på att jag äntligen har börjat sätta gränser. Jag säger ifrån, ifrågasätter och sätter ner foten för att jag kan liksom. Och den enda jag har att träna på är mannen… Phu… Jag ska börja ”jobba” på ett annat sätt. På djupet. Ta ansvar. Bli jag. Jag värjer mig från det bara för det är det tyngsta jobbet kvar känns det som och jag är lite rädd för vem jag är, på vem jag blir när jag är färdig. Hur långt är det kvar till botten? För jag har ju hört att man måste ner på botten och vända innan det kan bli bättre.

Ibland känns det som om jag är inne i en jobbig evighetslång förlossning. Jag föder fram mig själv och det är sååå jobbigt! Jag såg det en gång under en ljudmeditation som jag var på… Jag såg mig själv födas, liksom ur min egen vagina. Så märkligt…

Jag kanske ”blev till’ den där gången när min hjärna bara stannade, slutade fungera, då för närmare 5 år sen? Det kanske blev nån sorts omstart då? Vem vet… Men det känns som om det kan vara så. En långsam uppgradering som jag måste programmera själv fast jag inte kan ett dugg om programmering eftersom jag har gått på autopilot så jäkla länge. Överlevnadsmode… Jag försökte passa in trots att alla larm tjöt för fullt. Galet!

Nu ska jag sova. Funderar nog vidare imorgon. Jag behöver komma på hur jag ska hantera mig själv för det funkar ju inte att vara så här låg och arg hela tiden. Jag kanske ska måla som en galning en period? Bara tokmåla, få ur mig allt genom penslarna… Lyssna på hög musik och måla som om jag vore tokig.

Dålig dag. Eller?

Jag har varit grymt låg idag. Allt blev liksom övermäktigt och jag har varit både arg och ledsen. Värk, tjafsigt förhållande, känslor av ensamhet, Corona-tjat, iskallt ute, existensiella funderingar typ meningen med livet… Kanske är det ångest, jag vet inte…. Jag vet inte vad som är vad riktigt, det är bara en jävla massa symptom staplade på varandra och ibland orkar jag inte med att leva med dem. Och då blir jag låg, sur, svår… Och får dåligt samvete för att jag inte är så lätt att leva med.

Jag har tagit ett eget initiativ som jag kanske får bassning för den 28/5 när det är dags för läkarbesök och förlängning av läkarintyg. Jag har börjat trappa ner medicinen som jag tar. Jag tar bara en sort, den tar jag till kvällen för att kunna slappna av inför sänggåendet. Jag har tagit den i flera år och jag är rädd att den påverkar mitt humör på ett negativt sätt. Jag har ingen som helst sexlust heller. Känner mig sällan glad och aldrig spontan. Men det är svårt att veta om det beror på tabletterna eller på utmattningen eller på nåt annat. Jag står ju i kö för ADHD-utredning och min tanke är att när det är dags för den ska jag vara utan medicin så att jag är jag och utredningen blir så bra som möjligt. Det känns rätt men det är ju inte säkert att läkaren håller med.

Corona… Det är jobbigt och skrämmande att tänka på framtiden, hur det ska bli när det här är över. Jag hör att folk säger att de längtar efter att allt blir som vanligt men jag vet att det aldrig nånsin kan bli som vanligt igen. Det blir något nytt, en ny värld, jag skrev om det för några inlägg sen. Idag när jag lyssnade på Skäringer och Mannheimers blogg så insåg jag att det är precis som med utmattningen. I början tänkte jag så hela tiden, att det skulle snart bli som vanligt igen. Det var otroligt smärtsamt att inse att det var ju mitt vanliga liv som gjorde mig utmattad. Jag insåg att jag behövde göra massor av förändringar för att min situation skulle bli bättre. Jag håller på med det än och det är svååårt och tungt. Så mycket att bearbeta och förändra. Det har handlat om saker jag gör, hur jag använder min kropp, hur jag låtit andra behandla mig, om värderingar, om kroppskännedom. Nu är jag inne på de tyngre sakerna, och det är mitt inre.

Jag gjorde något för en tid sen som jag har längtat efter och jag har känt i flera år att det är något jag MÅSTE göra. Det har varit som ett kall kan man säga. Jag bokade en privat sittning med Terry Evans. Tyvärr blev det ju via Skype eftersom vi inte ”får” träffas. Men det blev bra ändå. Det han sa var helt klockrent. Han sa saker som bara gick rätt in och jag vet att det han säger stämmer. Jag fick en hel del ”skäll” också. Han kallade mig stupid vid flera tillfällen och jag ler när jag skriver det. Jag har tex varit stupid för att jag trott att jag behöver rädda världen och det har lett till att jag dragit till mig män som behövde räddas. Och visst är det så. Det har också lett till att jag bränt ut mig själv. Jag lyssnar ju inte sa han, och jag ger folk en massa goda råd men lever inte efter dem själv… Check på den liksom… Han pratade i en halvtimme och jag fick råd och hälsningar från bortgångna, rätt oväntade, släktingar. Det han sa om dem stämde och jag förstår att de är med mig. Han sa också att jag behöver mer personlig utveckling. Mina sömnproblem kommer att bli bättre då och kanske jag till och med kommer att få tillbaka lite romantiska känslor. Det som var mest omtumlande att höra (fast jag visste det också) var att han tyckte att jag skulle sluta leka medium. Han förklarade att jag kommer att bli ett medium i framtiden men att jag inte vet hur jag öppnar upp och stänger ner. Då blir det kaos i huvudet för jag tar in alla människors dåliga energier, mitt humör påverkas OCH vi har paranormala aktiviteter i vårt hus pga det. Det stämmer också men jag har inte pratat om det för jag tänker att folk tror att jag är lite galen. Men jag ska sluta mörka den här sidan av mig. Jag ska ta till mig det, lära mig hantera det och bli den jag är här för att vara. Jag måste ju börja lyssna. Jag kan berätta mer om det paranormala som vi har upplevt här i ett annat inlägg. Eller som jag har upplevt, men mannen vet ju om det för jag berättar för honom när det händer. Jag har trott att det har varit andra sidan som velat få kontakt med mig men det är alla de dåliga energierna som jag har dragit till mig som visar sig på det sättet. Det som är positivt är att Terry säger att jag har förmågan att be dem lämna huset själv, så det ska jag göra.

Jag spelade in samtalet och ska titta på det om och om igen. Jag hör och förstår nya saker varje gång. Två gånger har jag pratat med Terry, förra gången ställde jag en fråga på en stor seans. Han sa samma sak då. Fast det var ju bara några meningar då och inte en halvtimme. Han sa att jag är som honom…

Anledningen till att jag lade till ett Eller? i rubriken var för att när jag är så här låg och ledsen så får jag insikter som hjälper mig framåt fast det känns svart för stunden. Så egentligen ska jag inte klassa dagen som dålig utan som lärorik och bra. Jag pratar om hur jag mår, får ut det ur systemet och det är ju bra MEN det som gör det svårt är att jag bara har min man att prata med. Och han är ju en del av det jag tycker är jobbigt att hantera. Men han är tålmodig… Jag fattar inte att han orkar…

Här kommer en bild på en av kycklingarna. Så sjukt söt… Nu ska jag gå ut i mörkret, hundarna behöver kissa. Sen kanske jag chockar kroppen med att gå och lägga mig lite tidigare än halv två på natten. Vi får se. Min dygnsrytm är inte som andras. Men jag behöver ju inte gå upp astidigt på morgonen heller. Mannen sover ju och jag stör honom om jag går upp och skramlar runt. Men troligtvis skulle min kropp må bättre om jag vrider dygnet rätt igen.

Konstiga tider

Sitter ensam och lyssnar på musik från 80-talet. Jag tänkte skriva att allt var så okomplicerat då men det var det ju verkligen inte. Mitt liv har nog aldrig varit okomplicerat faktiskt. På gott och ont….

När jag tänker tillbaka så kan jag inte komma på några längre stunder som varit lätta och bara flutit på. Barndomen med skilsmässor och otrygghet, mobbing och känslan av att alltid vara annorlunda. Tonårstiden med olycklig kärlek, morfars sjukdom och bortgång, skolan, näsblod, kryckor. Ung vuxen, blev mamma tidigt, kämpade med att få ihop vardagen med jobb och familjeliv, långt men inte helt lätt förhållande, värk som eskalerar, hobby som tar mkt tid och kraft, dålig ekonomi…. Vuxen till nu, trasig kropp, kompisar försvinner, byter jobb ofta, lite egentid, dåliga förhållanden, separationer, trasiga relationer, sjukskrivning.

Det är väl lite så livet ser ut för de allra flesta. Och så kämpar man på med allt det där, varvat med små små stunder av lycka och glädje. Att ständigt vara lycklig är nog inte möjligt, ändå är det så många som strävar efter det. Att alltid vara lycklig. Så märkligt. För det går ju ändå på nåt vis. Fast mitt liv har varit överjävligt komplicerat så har jag ändå så många fina minnen att se tillbaka på. Roliga händelser, fantastiska barn, underbara djur… Så många lärdomar och oändligt mycket personlig utveckling. Jag vet inte varför jag funderar på det här just nu…. Kanske är det för att hela världen har stannat upp och allt på nåt vis har ställts på sin spets. Vet inte. Hade inte tänkt skriva om det heller, det bara kom när jag började skriva. Så det får väl stå kvar… Tänkte radera det först faktiskt… Men det går stå kvar. Jag är aptrött och fattar nog inte riktigt vad jag skriver. Hade tänkt berätta nåt heeeelt annat. Nåt hemligt. Men det ville inte riktigt komma fram idag. Jag gör så lite på dagarna, träffar inga människor och tänker att vad fasen ska jag skriva om. Och varför? Varför skulle jag dela med mig av mitt liv och vem vill läsa det ens? Det är på sätt och vis rätt skönt att så få läser här, jag kan vara rätt säker på att knappt någon ser vad jag filosoferar om.

Jag har fått kycklingar i alla fall. Eller inte jag… En av mina hönor har ruvat fram 9 små dunbollar. De är sjukt söta. Vår ena hund är lite skruttig, hon hostar och har gjort det länge. Nu vet jag att hon har trachealkollaps och det är inte så roligt. Hennes tid är räknad kan man säga och den här sommaren blir troligtvis hennes sista. Hon är 13 år så det är ju dags… Men det gör satans ont att tänkas på ändå. Så jag låter bli. Just nu i allafall, för jag kommer inte att kunna somna om jag börjar tänka på det. Somna ja… Borde sova för länge sen… I cant fight this feeling any longer, sjunger de på Spotify just nu… Och jag instämmer. Nu slutar jag svamla, går ut med hundarna och kryper i säng.

Nattinatt till dig som orkade läsa ända hit.

2 av 9 dunbollar