Lägger till en grej till förra inlägget.

Jag gillar inte den person jag blir när jag försöker få den personen som dricker för mycket att lugna ner sig. Jag gör mina försök lugnt och fint för jag vill inte att den som börjar bli för full ska behöva känna sig tillrättavisad eller hunsad. Jag tar personen åt sidan så att ingen ska se och höra att jag försöker styra upp en situation som är på väg att spåra ur. Vill inte att det ska bli pinsamt för någon.

Det betyder att ingen vet att jag kämpat hela kvällen för att hjälpa den som spårat ur att inte göra bort sig. När jag mot slutet av kvällen höjer rösten och ryter i att han får
sig, sluta vara så jobbig. Att jag inte orkar längre…då blir det ju jag, utåt sett, som är dum. Tråkmånsen. Den som inte dricker och inte unnar andra att ha kul heller.

Jag vill inte vara den personen jag var igår. Så jag ska i fortsättningen inte följa med på såna tillställningar. Om jag hamnar i en sån situation ändå så ska jag bara gå därifrån. Personen måste få ta konsekvenserna av sitt handlande, ingen blir hjälpt av någon som beter sig som jag gjorde igår.

Så. Nu ska jag sova

Längesen…

Jag sitter här på en klippa i skogen. Jag ser månen som speglar sig i vattnet, några människor pratar en bit härifrån och det hörs avlägsen musik. Förutom människorna, den dämpade musiken och ljudet från någon passerande båt så är det lika tyst som hemma i min skog. Det kanske är lite mer syrsor här. Och väldigt mycket mer vatten.

Jag sitter här på en ö i Stockholms skärgård. Jag njuter inte alls fast det är i såna här omgivningar jag trivs som bäst. Idag lyssnade jag inte på budskapen jag fick. Jag följde inte hjärtat utan hjärnan fick tala. Därför sitter jag här och är besviken. Besviken på mig själv.

Jag ville gärna hit för att det är vackert här. Troligtvis för att jag saknar närheten till vatten. Men jag fick så många tecken som pekade på att jag skulle ha stannat hemma. Först fick hundvakten ont i foten efter en olycka. Sen blev jag sjuk. Ordentligt sjuk. Hade diaree från lördag natt till torsdag morgon och var helt slut i kroppen. Tänkte tanken att det var bättre att ställa in. Men så blev jag piggare igen. Ringde för att berätta för hundvakten och då svarade hon att hon också mådde dåligt. Vi skulle höras dagen efter och se om det vänt. Och det hade det… Så vi bestämde att jag skulle åka ändå.

Och nu sitter jag här efter en skitdag/kväll. Folk blev osams! Stämningen skitjobbig. Sen blev någon för full och asjobbig. Och jag bet ihop för länge. Sen sa jag ifrån på skarpen. Då blev personen fylleledsen och ännu jobbigare. Jag är glad att jag inte dricker som de andra. Fy fan vilken skitkväll.

Jag tackar mina vägledare för alla tecken jag fick. Jag ber om ursäkt att jag var kass på att lyssna. Nu har jag lärt mig läxan. Den hårda vägen.

Inre frid

Jag vet inte vad som hänt. Men idag känner jag mig helt uppfylld av kärlek. Och jag har nån sorts inre frid. Som om jag har accepterat allt gammalt som snurrat runt i mitt huvud de senaste åren. Som om jag är tillfreds.

Harmoni.

Är det det jag känner? Har poletten plötsligt bara trillat ner? Jag känner en sån total inre frid idag, som jag aldrig har gjort förut. Jag har närmare till mina känslor nu än förut, eller är det så att jag lyssnar mer?

Igår kände jag mig tung när jag vaknade. Tung i sinnet, och värkig, stel… Jag gick ut med hundarna men var mest arg över att den ena drog och den andra släpade långt efter så att det blev ryckigt och jobbigt. Jag tänkte ge upp om att få en fin dag, men kom på att jag behövde vattna i växthuset. När jag kom in där satte jag igång Spotify, för att kanske komma i stämning lite. Och plötsligt, till Ed Sheraans toner började jag gråta. Det liksom överrumplade mig, och jag förstod inte riktigt varför jag grät. Visst, sången var vacker, tonerna ljuva… men ändå. Jag hade liksom ingen anledning att vara ledsen. På kvällen såg jag ett inlägg på Facebook. En tjej som mådde dåligt över sin träning som aldrig blev av och om ångesten hon hade. Jag pratade med henne om att det är viktigt med små steg i rätt riktning, att lyssna på vad kroppen vill säga, och att tänka om vad gäller vad man tycker är viktigt och ej. Och mitt i det samtalet förstod jag varför jag hade gråtit där i växthuset. Jag förstod det när tjejen sade att hon blev tårögd av mina ord, att det jag sagt om att lyssna till sitt inre och att låta läkandet få ta tid berörde henne starkt. Jag fattade då att min gråt i växthuset var av samma anledning. Alltså att jag blir rörd, berörd när något är väldigt sant för mig. Gråten kom för att jag var tacksam över att jag hade lyssnat på mina signaler. Omedvetet hade jag gjort något som jag mår bra av och som jag längtar efter och själen tackade mig med tårar av tacksamhet.

Jag tror bestämt att jag har tagit ett mycket stort steg för mig själv de här senaste dagarna. Jag har förstått och tagit till mig att jag blir lycklig och stark när jag gör saker som jag trivs med. När jag pysslar i växthuset eller i trädgården så blir jag hel på något sätt. Jag använder kroppen som det är tänkt att vi ska använda den, jag rensar huvudet på tankar som mal och blir i stället ett med själva upplevelsen jag är i. Mindfullness, verkligen….

Jag gjorde en övning idag, en del i flera övningar som jag ska göra inför ett event i slutet av augusti. Jag har skrivit om det tidigare har jag för mig… Nåja. Jag kom fram till något som är väldigt viktigt för mig, och som jag har vetat om tidigare men som jag inte har haft förmågan att ta till mig. Det kändes som om jag förstod det idag. Jag saknar kärlek i livet… Eller jag har saknat kärlek i livet rättare sagt. Men jag insåg under övningen att jag har allt i den vägen egentligen. Jag har en man som älskar mig massor, en mamma som jag har en nära relation till, underbara barn och barnbarn och även en del goda vänner. Men anledning till att jag har känt att jag saknar kärlek är för att jag själv inte har haft förmågan att visa kärlek på ett sant sätt. Jag har varit för rädd, jag har varit styrd av rädsla. Rädsla att förlora dem jag älskar har gjort att jag inte vågar visa dem min kärlek. För att få mer kärlek i mitt liv behöver jag visa mer kärlek. Jag behöver bli mer kärleksfull. Både mot mig själv och mot andra. Den där distansen som jag har hållit till allt och alla måste bort. Fyra frågor som vi skulle söka svar på i en meditation:

  1. Vad vill komma fram i ditt liv? Kärlek var det som poppade upp i mitt inre.
  2. Vad behöver jag vara för att få mer av det i mitt liv? Kärleksfull var mitt svar.
  3. Vad har jag redan som jag behöver för att kunna uppnå detta? Och svaret var ALLT!
  4. Vad behöver jag göra mig av med för att kunna uppnå mer kärlek? Bitterhet sa själen.

Jag vet inte om de här svaren var något som min hjärna konstruerade, att jag liksom svarade intellektuellt istället för andligt? Men det var det som poppade upp i alla fall, ganska omgående under övningen. Vi får se vad som händer den närmaste veckan, för övningen fortsätter med att jag ska reflektera över vad jag blir uppfylld, stärkt av att göra och vad jag tycker är tråkigt, går sakta och så vidare. Varje gång jag känner att jag gör något som jag känner är roligt, spännande, lärorikt, uppfyllande, där jag förlorar tid och rum och känner flow, ska jag skriva upp det. Det är mina styrkor. Och varje gång jag gör något som gör att jag blir uttråkad, less, att tiden går sakta osv så ska jag notera det. Det är mina svagheter. Alltså sånt som jag kanske inte ska jobba med i framtiden, men kanske ändå behöver ha i livet för att det ska fungera. Meningen med alla dessa övningar är att komma till insikt om vem som är jag, vad jag drivs av och vad som är min grej här i livet. Så spännande att se var jag hamnar. De första övningarna var väldigt överraskande för mig… och jag antar att många av de andra kommer att vara det också. För jag vet ju med mig att jag inte riktigt känner mig själv, den som verkligen är jag har ju gått förlorad i mina enträgna försök att passa in nånstans. Jag har lagt mer energi på att bli någon som passar in i olika sammanhang istället för att se till att hitta de sammanhang som passar mig. Som passar den jag är.

Den här processen som jag är inne i känns lite som att födas på nytt. Men sakta, sakta liksom. Inte snabbt och forcerat, plågsamt, som en födsel ju kan vara utan sakta, en liten bit i taget. Så att jag hinner med. Så att jag får själen med mig in i livet.

Nu jäklar händer det!

Jag köpte hantlar och en träningsbänk för ett tag sen. Har tittat på dem där de står, känt på hantlarna men inte kommit igång. Idag kom inspirationen, känslan som jag saknat så länge. Plötsligt kände jag för att träna!

Jag googlade lite på övningar och kom fram till fem st. som skulle funka. 

1. Lutande hantelpress för bröst 5×3

2. Liggande flyes 5×3

3. Liggande hantelpress för bröst 5×3

4. Liggande höftpress för bröst 5×3

5. Handflator och armbågar ihop, armarna i 90 graders vinkel. Pressa uppåt, sakta ner 5×3 

Efteråt kände jag mig lyckorusig på ett sätt som jag inte har gjort på länge. Jag har saknat träningen, sörjt att jag inte kunnat eller orkat. Men nu är jag på g igen. Jag ska ta tillbaka min kropp som de här jävla sjukdomarna har lagt beslag på. Det får gå sakta, med låga vikter. Som att börja om igen. Men det går och det är huvudsaken.

Jag tar en muskelgrupp i taget, alltså ett pass om dagen med några vilodagar emellan. Lär mig fler övningar på vägen och fokuserar på att göra rätt.

Det här kommer att bli så bra!

Seg dag. Bra dag.

Idag var det segt att gå upp. Otroligt segt. Jag kände mig helt förlamad och hade svårt att dra ett djupt andetag och resa mig upp från sängen. Jag låg som fastsmetad mellan lakan och täcke… Till slut segade jag mig upp och gick ut i köket för att kolla på klockan. Var helt säker på att den var alldeles för mycket. Och så var den bara nio. Hundarna sussade sött på sina platser och hade inte ett dugg bråttom ut. Jag käkade frukost i lugn och ro, och bestämde mig för att den här dagen ska vara lugn och utan aktiviteter. Jag lyssnar på min sega kropp, som bara vill softa idag.

Häromdagen lyssnade jag på en podd, på engelska faktiskt. Den var så intressant så jag lyssnade i princip hela dagen på den. Jag skrev upp några saker som jag, just då för tillfället, tyckte var viktiga att komma ihåg. Jag har bestämt mig för att göra så när jag får aha-upplevelser. Skulle vilja ha en liten anteckningsbok, för det känns roligare att skriva det ”på riktigt” men just nu skriver jag upp det i telefonen. Nu när jag läste vad jag skrivit så blev jag lite förvånad. För varför kände jag att det var så viktigt? Det var ju saker som jag vetat om länge…

Podden heter The one you feed, och det jag skrev upp när jag lyssnade var:
1. Om jag skyller på andra, inte tar ansvar för det jag gör eller gjort, missar jag chansen att lära mig viktiga saker om mig själv.
2. Jag kan inte leva mitt liv som om det var regisserat. I en bok eller film har det ju regisserats och klippts innan slutresultatet. I verkliga livet händer allt som klipps bort för att filmen skall bli bra.

När det gäller det första jag skrev, Så vet jag ju det. Jag har inte tyckt att jag skyllt ifrån mig på andra, utan tagit ansvar om jag gjort fel eller så. Men nånstans inuti så har jag ju missat nåt, eftersom jag kände att det var så viktigt att skriva ner det. Jag har, under åren, tagit beslut, medvetna och omedvetna, som  jag nu har omvärderat. Eller jag ser på dem på ett annat sätt än tidigare och har svårt att förstå varför jag tagit de här besluten. Jag har svårt att acceptera att jag tänkte som jag gjorde och att jag inte förstod konsekvenserna av mitt agerande. MEN jag har kommit till insikt om att jag inte förstod bättre då, nånstans tror jag att det handlade om att hålla ihop mitt trasiga inre. Det fanns ingen annan utväg för mig just då och jag gjorde det bästa jag kunde för tillfället. Det var inte nog. Men jag kunde inte mer. Jag hade inte förmågan. Och det är jag ledsen för. Betyder den insikten att jag ändå har accepterat, och kanske tom förlåtit mig själv för att jag inte räckte till?

Jag vet inte… Jag vet faktiskt inte. Men det betyder att jag har lärt mig något viktigt på vägen.

Det andra jag skrev. Det var en ögonöppnare när en person berättade om sina upplevelser. För jag förstod då att många av de känslor som jag bär omkring på, känslan av att var otillräcklig, av att inte duga som jag är, att jag inte orkar lika mycket som andra, att jag inte har lika fint hemma som andra…. faktiskt grundar sig på något ganska ouppnåeligt. Jag skäms tex för att jag har stökigt hemma,, när jag gör något ute så orkar jag inget inne och tvärtom. Men vem är det som säger att man måste ha det perfekt hemma? Eller att alla andra har det perfekt? Det jag ser är ju oftast inte verkligheten. Många tokstädar när de vet att de ska få besök, slänger in saker i skåp så det inte ser så rörigt ut och putsar på ytan för att det ska se städat ut. Det är ju också att regissera sitt liv egentligen, att inte visa upp sitt sanna jag. De människor som jag tror att jag känner är ju inte samma personer när de är hemma som när de är i sociala sammanhang. Alla spelar vi ju en roll på nåt sätt. Och det som är intressant är att vi är helt fria att skriva ihop vår roll, vår berättelse, precis som vi vill själva. Ändå väljer många att skriva sina kapitel på ett sätt som gör att de inte kan vara sig själva. Man regisserar sina liv så att det ska passa in i övriga samhället och går sen runt med en känsla av olust, man vill ”hitta sig själv”  och känner sig lite tom inuti. Man söker efter meningen med livet. När det faktiskt är så enkelt som att bara vara sig själv.

När man har anpassat sig till andra så länge som jag har gjort, så glömmer man bort vem man är själv. Jag vet inte vad jag vill med livet, vet inte vad jag har för framtidsdrömmar eller vad jag tycker om. Jag vet att jag tycker om djur. Det har jag alltid gjort. Men jag funderar över varför jag gör det. Om det är äkta intresse eller om det är för att jag vill ha ovillkorlig kärlek? Jag har inte gett mig själv det, och då har kanske djuren fått ställa upp som substitut för avsaknaden av självkärlek. Jag har gett min kärlek till djuren, istället för till mig själv kanske? För att få kärlek tillbaka…. Sorgligt om det är så. Vad händer när jag faktisk kan känna självkärlek? Kommer jag att vara färdig med djuren då? Eller kommer jag att förstå att det finns plats för både och i livet? Kommer jag ens att vilja ha både och? Jag kanske vill göra helt andra saker än att ta hand om djur…

Jag vet, helt säkert, att ett stort intresse jag har är min trädgård. Jag vet att jag mår bra av att gräva i jorden, att plantera och att göra fint. Det är äkta. Tror jag…. Eller är det bara ett sätt att fly? Ett sätt att meditera och slippa tänka på så mycket som jag gör i vanliga fall, och bara vara i nuet? Är trädgårdsarbetet min drog?

Jag vet fan inte. Jag kanske fortfarande flyr för att slippa tänka? Hur vet man varför man gör saker? Hur vet man vad som är äkta lust, vad man egentligen tycker om? Hur vet man av vilken anledning man väljer att göra det man gör? Gör jag saker för att jag känner skuld och skam, eller gör jag det för att jag vill.  Hur lär jag mig att tyda de tecken som min själ ger mig? Som Universum ger mig? Hur lyssnar jag på magkänslan?

Jag får jobba på det helt enkelt. Jag behöver bli mer medveten om vad jag känner, när jag känner det, för att kunna förstå vad som är äkta och inte. Vad blir jag glad av? Varför blir jag ledsen? Är de känslor jag känner mina, eller känner jag av andra människor?

Jag vet att jag blev glad igår när jag hittade den här vackra blomman. Jag har längtat efter att få se den sen jag flyttade hit. Vi bor nära ett naturreservat och jag har läst att det finns guckuskor här, men jag har inte hittat några. Igår gjorde jag det, och blev uppriktigt glad.  Titta vad vacker den är:

 
 

Mys i koja under bordet

Nu har jag kommit på ännu en fördel med att gå ner i vikt. Jag har krupit runt på golvet och även in under ett bord, med mina älskade barnbarn idag. De hade byggt en koja där, med filtar över bordet och trädgårdsmöbeldynor på golvet. och där låg vi alla tre och myste.

”Kom mormor, vi leker.”

Ljuvliga ord, från ljuvliga barn. Nu orkar jag hänga med en bra stund i deras lekar, förut kom jag nästan inte ner på golvet, för att inte tala om hur svårt det var att komma upp. Och nu leker jag obehindrat med dem…Jag är så tacksam för att jag har fått den här chansen, och jag är stolt över att jag vågade ta beslutet. För att jag gav mig själv chansen till ett bättre liv.

Jag insåg en sak nu på kvällen. Jag fick en chans idag, till att utmana en av mina rädslor. Jag tycker om att sjunga, men gör det aldrig inför andra eftersom jag är rädd att de ska tycka att jag sjunger dåligt. Idag frågade mitt ena barnbarn vilken sång jag ville sjunga, och jag vågade inte. Jag sade att jag inte ville sjunga. Och nu ångrar jag mig… Jag känner nu att jag borde ha tagit chansen. Ingen av dem som hon frågade ville sjunga med henne. Jag borde ha gjort det känner jag. Jag är övertygad om att jag får möta den här fantastiska lilla människan, för att hon ska lära mig saker. Hon frågar jämt om hon får titta på min mage till exempel. Och från att ha haft en stor skräck för att visa magen för folk, så gör jag det nu fast vi är i ett rum fullt med människor. Jag vill ju visa henne att man inte behöver skämmas. Alla människor är bra som de är. Men idag vågade jag inte sjunga och jag grämer mig för det. Men nu vet jag att jag kommer att sjunga nästa gång vi träffas. Med glädje.

Och nu inser jag en sak till. Jag fick hjälp att förstå sammanhanget på vägen hem. Jag fick ett mail, där det stod bland annat: ”Tänk om det är så att barnen är här för att vi ska lära oss av dem? Det kanske inte är så att det är vi vuxna som ska lära barnen hur de ska leva sitt liv?” När jag läste det så tänkte jag på andra saker som stod i mailet, och satte det inte i samband med dagens händelse. Men nu när jag skriver så förstår jag att det var meningen att jag skulle förstå det om sången. Nu är jag tacksam igen, för att jag har förmågan att se helheten. Det känns faktiskt som om jag precis tog ett viktigt steg i min utveckling.

Just i detta nu så bestämmer jag mig för att hoppa på en grej som jag har velat gjort ett tag. Jag har tyckt att det har varit för dyrt. Men självklart ska jag göra det. Jag vill, det är inte jättedyrt och jag tror att det är meningen att jag ska göra det här. Våga hoppa. Lyssna på magkänslan. Kör bara.

Nu anmäler jag mig. Berättar mer sen nån gång.

DSC00266

Nya kläder i ny storlek

Jag beställde nya kläder för det börjar ta slut i garderoben. Med viss tveksamhet köpte jag ett gäng toppar i storleken 42/44. Jag tänkte att jag kommer nog att kunna ha dem lite längre fram i sommar. Jag har precis provat dem! Och jag kunde ha dem!! Flera av dem var till och med på gränsen till för stora.

Jag minns faktiskt inte när jag hade kläder i storlek 42 förut. Jag vet att jag har haft byxor i storlek 44, de ligger och väntar på att jag ska prova dem. Borde kanske ha gjort det redan. Tänk om jag kan ha dem också?

Imorgon blir det byxtestning!