Ångest eller bara frustrerad?

Jag är så innerligt frustrerad hela tiden. Jag försöker ta reda på varför men det blir bara en massa tankar som snurrar runt i huvudet och jag vet inte var tråden börjar och slutar. Jag får utbrott och jag tror de är befogade. I min hjärna är de det i alla fall. Jag känner mig så otroligt taskig efter utbrotten för jag ser hur ledsen han blir. Och jag vet inte hur faaasen jag ska hitta en bättre lösning. Jag gråter och är förtvivlad. Jag är arg. Jag är praktisk. Jag är teoretisk. Barnsligt förklarande. Och ibland på sandlådenivå med offerkoftan på. Men jag når fan inte fram.Jag känner att jag är ensam om ansvaret för hemmet. Städar inte jag så förblir det ostädat. Eller så måste jag säga till. Det spelar ingen roll hur jag berättar, förklarar, skriker, gråter, ber, grymtar, tystnar…whatever (eller hur fan det stavas) han prioriterar alltid annat. Och eftersom vi inte kan prata om det utan att det är förenat med bråk så kommer vi ingen vart. Idag bara gjorde jag det. Jag diskade, tände i vedspisen, plockade undan, dammade, dammsög, lade in tvätt i maskin, hängde en tvätt, städade toan, putsade speglar, hämtade ved och bar ut en stor säck som han hade ställt i hallen. I ren jävla ilska. Och sen då? Tystnad, och ilska. Han ser att jag är arg, nämner det och kommer sen med de vanliga undanflykterna. Nu var det att han inte vill ta över när jag har börjat städa… Det är också en vanlig bråkstartare nämligen. Han tar nämligen inga egna initiativ utan väntar och väntar (nåja det var nog en överdrift) på att jag ska ta tag i det eller be om det. När jag så börjar städa, då är han där och rycker i saker som jag har börjat med. Han hjälper till som han säger. NEJ säger jag, det där är inte att hjälpa till. Man hjälper till när man tar egna initiativ och själv väljer att damma eller plocka undan. Man hjälper inte till genom att springa runt benen på mig när jag städar. Nu vågar han inte städa när jag städar…så då blir det typ…aldrig.Jag nämnde idag att jag skulle vilja plocka rönnbär för det har jag läst innehåller så mycket nyttigheter, och vi har massor med rönnbär i år. Jag sade att jag tänkte torka dem så jag kan äta dem och ge dem till djuren i vinter. Efter en liten stund går han ut och plockar rönnbär…utan att fråga mig om vi ska göra det tillsammans eller så. Han plockar och så går han ut och ger hönsen av de råa rönnbären. Jag har redan testat det och de äter dem inte råa…antagligen för att de är röda (=fara). Sen sätter han sig och rensar dem och pysslar med det. Det han inte fattar är att jag pratar om att JAG skulle vilja ut i naturen och plocka bär för att JAG mår bra av det. Inte för att vi behöver rönnbär just…. JAG orkar ju aldrig göra sånt jag tycker är kul eller rogivande för jag måste göra hushållssysslor konstant för att vårt hem inte ska gro igen. Han skiter i att göra nåt för han prioriterar det inte och sen gör han det JAG vill göra för att få återhämtning. Och han kallar det för att vara snäll. Han vill vara snäll mot mig och plocka rönnbär för att jag pratade om det. Hur jävla snällt är det? Det är väl snällare att ta gemensamt ansvar för hemmet så att båda får göra sånt man mår bra av också? Eller har jag fel? Är det jag som tänker skevt?Han säger att det känns som om allt han gör blir fel. Och jag fattar att han känner så för det är otroligt mycket som jag måste påminna om, be om, fråga om…för …jag vet inte varför längre. Det har bara blivit ett stående inslag i vardagen. Vi pratar om nåt, kommer överens om nåt, och sen glöms det bort eller så…ja jag vet inte, men jag tror att han struntar i det. Eller så har han allvarliga problem som han vägrar erkänna. Han har kanske också kraschat in i väggen? Eller så har han alzheimers på gång. Har jag för höga krav? Är det för mycket begärt att båda ska hjälpa till i det gemensamma hemmet UTAN att den ena ska ta allt ansvar för att det blir gjort eller ihågkommet? Ja, jag är hemma hela tiden och han jobbar heltid. Men jag är hemma för att jag är sjukskriven. Utbränd med värk. Ska jag ha en chans att nånsin ta mig tillbaka till nåt arbetsliv så kan jag inte ta allt ansvar själv. Inte om vi ska leva i tvåsamhet. Det är annat när man lever själv. Då finns det ju inget alternativ och allt man gör gör man för sig själv. Varför är det jämt en jävla kamp, jag fattar inte det… Är det jag som skapar det? För alla mina förhållanden har varit såna. Det kan väl inte vara så att jag hela tiden träffar såna män (låter som om jag har haft jättemånga…) att det liksom är min lott här i livet? Om det är så att jag träffar de här människorna för att jag ska lära mig nåt om mig själv…vad fasen mer ska jag lära mig?Jag har lärt mig att jag behöver stå upp för mig själv och mina värderingar, jag har lärt mig att om jag vill ha nånting gjort så får jag göra det själv, jag har lärt mig att jag klarar det mesta själv eftersom jag varit tvungen att göra det mesta själv, jag har lärt mig att den enda man kan lita på är sig själv för de allra flesta andra sviker när det gäller. Jag har lärt mig att mina omtankar om andra människor alltid misstolkas, de som står mig nära tycker att jag lägger mig i eller tar illa upp när jag försöker hjälpa dem att hitta en lösning på ett problem som de berättar om. Jag har fattat att jag måste jobba mycket hårt på att förändra just den biten. För det jag ser som omtanke är tydligen inte det. Ett exempel. Just i det här exemplet nämner jag mannen igen, men det är för att det mest är honom jag umgås med. Han kommer hem från jobbet. Berättar i timmar om saker som han har upplevt, saker han tycker funkar dåligt på jobbet eller personer som han har mött som har gjort något som han inte mådde bra av. Coachen i mig, vännen i mig, medmänniskan i mig kommer med nya infallsvinklar, förslag på lösningar och förhållningssätt. Allt för att hans ska slippa hamna i samma situation igen. Kanske är det egoistiskt av mig, för jag tycker att det är jobbigt att lyssna på allt det negativa som han har upplevt. Om och om igen. Det drar ner mig också och jag vill inte vara där nere…Ofta blir det inga bra diskussioner. Han känner sig påhoppad och mästrad. Han säger att han bara vill berätta och är inte ute efter några lösningar eller nån coachning. Han vill bara bli lyssnad på. Jag berättar då att jag känner mig som en soptunna. Någon som man kan öppna alla sinnen på och sen ösa över en massa negativitet för att lätta sitt eget sinne. Sen blir jag lämnad åt mitt öde. Han känner sig lättad, för han har fått släppt ut all sin skit på mig och jag går vidare med huvudet fullt av allt som han precis har öst ur sig. Och nästa dag är det samma igen. Han reflekterar inte över sin situation utan samlar in allt skit under dagen, spyr ur sig till mig och sen börjar han om sin dag igen dagen efter på exakt samma sätt. Det finns ingen utveckling alls, bara ett evigt ekorrhjul av negativitet som samlas i mig, soptunnan som han har valt att lasta över allt på. Jag gör och har gjort massor för att jobba med mig själv. För att förstå varför jag reagerar som jag gör, för att bli starkare, för att kunna säga nej, för att inte vara en nickedocka som bara följer med på andras resor, för att kunna hantera sorgen det innebär att vara kroniskt sjuk. Men det här kan jag fan inte hantera. Han är min enda vän och vi kan inte kommunicera alls.Jag måste alltså lära mig att inte vara mig själv. För jag är lösningsfokuserad och vill utvecklas och hjälpa andra att utvecklas. Jag brinner för hållbarhet, att tillsammans hitta lösningar som gör livet lättare att leva. Men min man vill inte ha det. För honom är det dåligt att jag kommer med förslag på lösningar. Och jag vill inte vara en soptunna. Så vad fan gör man? Går ännu mer i terapi? Gör våld på sig själv? Samma med ansvaret här hemma? Ska jag bara ta att jag är ensam om att känna så? Ska jag acceptera att han softar sig igenom vårt förhållande medan jag sliter ihjäl mig med alla måsten? Eller ska jag förändra något? Då blir det ganska drastiskt. För jag kan ju inte förändra honom och jag kan ju inte förändra vår situation ensam. Det måste man vara två om. Och vi är inte två om det. För han vill inte ha nån förändring. Han tycker att det är bra som det är. Flytta? Löser det nåt? Nä…tror inte det. För vi är ju vi oavsett var vi bor. Jag kommer aldrig att gilla känslan av att vara ensam i ett förhållande, och han kommer alltid att vara nöjd med situationen hur det än ser ut.Hur fasen blir jag sprudlande glad igen? Det var så länge sen så jag minns det inte ens. Jo med barnbarnen skrattar jag, och med barnen ibland. Ibland skrattar jag när mamma och jag pratar också. Åt dråpliga saker, eller felsägningar eller så…men väldigt sällan annars. Det sitter så långt inne, som om det har fastnat och inte hittar ut igen. Idag sa jag att jag önska att jag blir en man i mitt nästa liv. Så jag också nån gång kan få känna känslan av att vara helt obekymrad av det som pågår runtomkring en, pilla navelludd och softa utan att känna något som helst ansvar för att allt rullar som det ska. Det här livet känns nästan som om det är kört, det blir liksom inte bättre än så här. Värken kommer inte att försvinna, jag orkar inte med en skilsmässa till. Jag skulle inte klara mig ekonomiskt heller om jag valde den utvägen. Hur fasen ska jag kunna hitta tillbaka till ett arbetsliv, att tjäna pengar när jag inte ens orkar ta hand om hemmet utan att flippa ur? Eller är det så att jag måste försöka hitta tillbaka till ett arbetsliv, jag måste orka en gång till för jag kommer att bli ensam? Kanske det är steget jag måste ta för att hitta en lösning? Jag kommer aldrig att våga gå om jag inte klarar det ekonomiskt, jag vet inte ens om jag vill gå. Och om jag tar steget ut i ett arbetsliv fast kroppen är kass, och jag inte klarar det, blir mycket sämre igen….vad fan händer då?Är jag bara rädd? Drivs jag av rädslor igen? Var är tjejen som stred på barrikaderna för det hon trodde var rätt? Var är hon som stod på scen inför en fullsatt aula och talade med eftertryck om det som kändes viktigt att nå ut med? VAR ÄR HON??? Jag har tappat bort henne. Jävla helvetes skit. Kanske jag måste leta rätt på henne igen? Eller…varför gjorde hon det hon gjorde? Var det för sin egen skull eller var det för de andras skull? Helt galet att jag är snart 52 år gammal och inte har en aning om nånting…Äh…nu går jag ut till hönsen. De behöver man inte förklara nåt för. De bara är. Sen går jag ut med hundarna, ger dem mat, äter själv, eldar, tittar på tv, sover… Imorgon vaknar jag upp till samma sak igen. En förmiddag med frustration och tjafs. Eller total tystnad. Och så rullar det på. Dag efter dag. Ibland bryts det av med roligheter, tillsammans med barn eller barnbarn. Men inget annat.

Nyopererad igen

I går gjorde jag mitt bröstlyft. Jag är förvånansvärt rörlig. Trött, men rörlig. Jag får inte lyfta armarna över huvudet och inte göra några yviga rörelser med armarna, men annars verkar det faktiskt som om jag kan göra det mesta. Ja inte lyfta tungt förstås.

På sjukhuset var de helt fantastiska jag har bara massor av lovord till dem. Mycket inom sjukvården är konstigt men i Enköping funkar det klockrent. Personalen, deras rutiner, informationen och kirurgen himself… Allt är bara awesome. Jag hade samma rum som när jag gjorde bukplastiken i vintras och samma personal tog emot mig. Det kändes tryggt och bra.

Själva ingreppet minns jag inte nåt av förstås, men det verkar ha gått bra. Han tog bort hud i formav ett stort nyckelhål. Sedan flyttades bröstvårtan upp till rätt plats och så syddes huden fast igen runt vårtan. Det kallas för ankarsnitt för att ärret ser ut som ett ankare.

Nu ska jag ha en bh dygnet runt i en månad och sedan varje dag i en månad till. BHn som jag fick på sjukhuset var för stor, den var medium och de hade ingen small. Mycket märklig känsla men det händer mig då och då nuförtiden. Förut hade jag problem med att hitta kläder i tillräckligt stora storlekar och nu finns det inga tillräckligt små… Jag köpte en tröja på barnavdelningen häromdagen. Strl 170. Bara för att jag kunde.

Den här gången kommer jag inte att visa nån bild tror jag. Kanske när plåstren sitter på… Vi får se. Nån förebild knäppte jag inte. Det kändes fel att fota brösten och jag skulle ju ändå inte visa bilden för nån ändå så.

Nu ska jag äta lite Alvedon, lite morfin och min vanliga kvällsmedicin. Så troligtvis kommer jag att somna riktigt riktigt gott. Jag gillar ju vanligtvis inte piller. Men nu när de har skurit mig i strimlor och sytt ihop mig igen så tänker jag gilla det.

Måste säga en sak innan jag somnar. Det har hänt rätt stora saker i familjens privatliv. Jag vill nog inte gå in på det på detalj för det är så många inblandade. Men det är jobbiga och omvälvande och troligtvis helande saker som händer samtidigt. Det hände en svår sak, jag fick en magkänsla och följde den, lite rädd att göra fel men med kärlek som drivkraft. Det jag gjorde blev bra verkar det som. Framtiden får utvisa det men det känns som om jag gjorde rätt och fler kunde välja kärlek istället för rädslor. Stort! Och jag hade nog aldrig tagit det här steget om jag inte hade gått på målarretreaten för några helger sen.

Det finns magi i mycket, bara man kan se det.

Schizofren eller nåt?

Jag är så svängig i humöret. Igår kväll var jag glad så jag sjöng och dansade här hemma. Hade massor med energi, diskade och plockade undan så det blev jättefint.

Idag var jag arg och irriterad på morgonen och drog igång värsta grälet för att mannen (för miljonte gången) lät bli att skölja ur disktrasan när han torkat mjölk med den. När han sen irriterat sköljde ur det kramade han inte ur vattnet. Och jag kan bara inte hålla käften. Jag vet att jag borde det, jag måste ju förändra nåt för att jag ska må bättre. Men jag är så sjukt trött på att ta rätt på efter honom. Disktrasan är bara en ytte pytte grej i det stora hela, men det var den som fick bägaren att rinna över den här gången.

Och bråken är inte roliga alls. Han åkte iväg, skitarg och jag satt kvar vid köksbordet helt utan energi. Tom invärtes. Fattade ingenting…

Sen smsade vi en stund, han var ledsen över att vi lämnade varandra osams. Jag med… Men jag ser inte hur det ska kunna bli bättre. Jag vet inte hur jag ska sluta störa mig på allt och bara njuta av livet. Jag har liksom passerat nån sorts tålamodsgräns och nu är det som om jag retar mig på allt. Istället för att bli glad för att han tvättar stör jag mig på tidpunkten som han väljer att tvätta på. Just när jag tänkte duscha… Men han kunde ju inte veta det förstås… Jag har fastnat i nån sorts loop och jag vet inte hur jag ska ta mig ur den.

Tips nån?

Hur vet man när det är dags att lämna?

Jag har lämnat förut. Det har varit plågsamma år och månader innan jag har fattat beslutet. Det har varit långt och utdraget.

Plågsamt. Smärtsamt.

Nu undrar jag om jag är inne i samma process igen. Jag har svårt att hitta tillbaka till harmoni i vårt förhållande. Vi missförstår varandra, letar fel, irriterar oss. Men de gånger det stämmer och vi är kompatibla, har vi roligt och trivs ihop. Jag vet att det handlar om att jag behöver lära mig något. Jag behöver ta till mig något och utvecklas. Men just nu känns det som om jag står helt still i utvecklingen. Jag trampar lera, kommer ingen vart, och jag är så arg på allt. Det handlar om mig och jag tror inte att jag kan lösa problemet genom att dumpa mannen. Samtidigt känns det som om jag är låst, bunden till något som jag inte trivs i. Jag vill inte ha ett förhållande som vårt. Det är fan inte roligt nånstans.

I morse vaknade vi sent. När JAG hade gjort alla morgonbestyr med djuren så satt vi vid köksbordet. Mannen hade redan ätit sin frukost, jag förberedde min,  och vi pratade om att vi hade vaknat lite sent. Då sade mannen att det känns som om det blir senare och senare för varje dag, och syftade på de sena kvällarna. Jag bemötte det genom att säga min åsikt. Och den är att vi fastnar vid tvn och tittar på meningslösa deckare halva natten istället för att ägna oss åt hushållet eller åt varandra. Då går han in i nåt försvar verkar det som och säger att tvn inte alls är problemet. Vi skulle lika gärna kunna sitta och prata halva natten, det är att vi inte går och lägger oss som är problemet. Tycker han.

Och sen var det igång. Till slut skriker vi till varandra. Ingen lyssnar. Båda är i affekt. Jag konstaterar återigen att jag borde ha hållit käften istället. Då blir det inte de här jobbiga diskussionerna som tar död på mitt inre. Men vilket liv blir det att leva? Jag tiger om allt jag har att säga… Jag är lösningsfokuserad och i vårt förhållande är det ett problem för han tar allt som personliga påhopp. Fast jag bara vill hitta en lösning på problemet. Vi har pratat om det miljoner gånger men det slutar alltid med bråk, för han går i försvar. Eller säger alltid emot sig själv och jag kan inte låta bli att påpeka det. Jag vet, jag är nog inte lätt att leva med för jag funkar inte som de flesta andra. Jag är ingen som stillsamt tittar på, håller med och tiger. Jag har åsikter om saker och de vill jag ventilera istället för att bära dem inuti. Och med i princip alla andra människor kan jag diskutera på ett sansat sätt, men inte med min egen man.

Allt blir så otroligt invecklat när vi ska prata, han snurrar in sig i argument och jag får inte ihop dem. Jag blir förvirrad och ledsen för att jag inte förstår och jag tolkar hans signaler som avståndstagande och aggression. Det är som om han inte vill förstå mig utan bara argumentera för sin sak. Och jag är väl kanske likadan. Men jag fokuserar på lösningar. I det här fallet är ju lösningen att vi inte sitter och glor på tvn. Allt är bättre än det. Om vi skulle sitta uppe halva natten för att vi vill prata med varandra så är ju det bra. Då finns det passion och en vilja att förstå. Men han tycker att det också skulle vara ett problem och så vill han diskutera det. Men det finns ju inte…vi sitter aldrig uppe halva natten och pratar med varandra, utan vi tittat på tv. Och då tycker jag att det är just det vi ska diskutera, inte något som inte finns.

Jag orkar inte bråka mer om allt. Det är det. Och jag ser ingen jävla lösning på det heller för vi kan inte prata med varandra. Och han vill inte gå till en samtalsterapeut. Han säger att det är onödigt. Vi kan lösa det själva. Och där är vi.

I loopen.

Som bara snurrar på neråt utan att vi kan göra nåt åt det. Antagligen vill vi det inte. Eftersom ingen gör nåt. Vi följer samma jävla mönster, år efter år och inget blir bättre. Ingen kämpar. Jag har slutat. Jag tystnar mer och mer. Och en vacker dag så går det ju inte längre. Så vill jag ju inte leva. För nästa gång han säger. ”Det känns som om det bara blir senare och senare varje dag” så kommer jag att vara tyst. För att slippa bråka i två timmar efteråt. I det här förhållandet så måste jag sluta vara den jag är, jag måste förändras för att vi ska komma nånstans. Och vart det nånstans är vet jag inte än. Jag vet bara att det inte är jag om jag inte ska svara med något lösningsfokuserat. Jag ska bara säga ”Jaha, intressant reflektion.” Och så får han lösa sina problem själv. Jag har ju helt uppenbarligen egna problem att lösa för mitt sätt att vara på funkar ju inte heller.

Pust. Vilket hästjobb. Får se om det här förhållandet är ett förhållande om ett år.

Shit.

Nu satte jag ett tidsperspektiv. En ram. Jag ger det ett år.

Kan jag förändra mig själv till ett bättre jag på ett år UTAN att överge mig själv helt? För jag vägrar att bli en nickedocka som bara håller med och sen kokar inuti, eller mår skit. Jag vill kunna uttrycka mig fritt och respektfullt och bli bemött därefter. Jag behöver lära om, men jag vill inte bli överkörd och förminskad. Jag vill växa.

 

Oj oj oj…

Det tog mig hårt den där helgen. Så hårt så jag inte orkade skriva mer på flera månader.

50-årskalaset gick av stapeln, alla var nöjda och glada och vi hade ett gäng som sov kvar här så helgen var fullspikad. Fåren hämtades samma dag som kalaset var och det var bra för mitt huvud hade fullt upp med allt bestyr kring kalaset. Sorgen fick jag ta senare tänkte jag. Jag kan lova att klumpen i halsen var enorm när fåren gick in i hästsläpet och luckan stängdes bakom dem. Tankarna kring huruvida vi gjorde rätt eller fel snurrade som en elvisp i huvudet. Jag blundade en stund, samlade ihop mig, läs bet ihop, och så vände jag mig om och gick mot mina gäster med ett leende på läpparna. Är det något jag kan så är det att bita ihop, det har jag tränat i massor av år på.

Helgen rullade på, söndagen kom och jag serverade alla som var kvar en hotellfrukost av rang. Vi satt länge och pratade kring matbordet och den välbekanta bortdomnade fluff-i-huvudet-känslan hade smugit sig på. Hur trevligt det än var så kunde jag bara tänka på hur skönt det skulle bli när alla hade åkt och huset var tomt igen. Vi sade adjö till en familj, kramades, den obligatoriska kör-försiktigt-ramsan uttalades och så vinkade vi hejdå när husbilen rullade iväg.

Pust. Bara några kvar. Jag gick in, plockade undan lite och småpratade med vännerna i köket. Då ringde telefonen….

Det var min sons sambo. När hon började prata kände jag i hela kroppen att nåt inte stämde. De var på väg till sjukhuset. Före dem åkte min son i ambulans…

Jag fick berättat för mig att han troligtvis hade kraschat med crossen. Ingen hade sett när det hände så de vet ju inte hur det gick till. De märkte bara plötsligt att motorljudet hade tystnat och så gick de och letade efter honom.

De hittade honom inte först. Han var spårlöst borta, och crossen med. Efter en stund kom han gående ur skogen, pratade och verkade som vanligt så de pustade ut. Han ville köra nåt varv till och de andra gick tillbaka till sina platser och tittade på. Han körde. Och när han stannade igen och pratade med dem sa han exakt samma saker till dem som han hade sagt när han kom ut ur skogen. Han gick på repeat. Det var samma tonfall och samma ord. Och han hade inget som helst minne kvar. Han visste inte vilken dag det var, inte ens när hans lilla son var född. Han visste inte vad han hade gjort före eller efter kraschen. Så de ringde ambulans för de förstod att nåt allvarligt hade hänt.

Jag fick skjuts till sjukhuset. Att träffa sin son i det skicket var fruktansvärt. Han var… Ja han betedde sig som om han var senildement. Det var oerhört skrämmande. Hans tjej var rädd och ledsen och det var fullt med folk på akuten så han fick ligga i korridoren. Jag lade in nån sorts överväxel när jag insåg att personalen ville skicka hem honom för de ansåg att han svarade på tilltal. De hade inte ens reflekterat i att han hade total minnesförlust och betedde sig väldigt irrationellt. Vi var där ganska länge och jag fick till slut personalen att förstå att han måste få stanna kvar på övervakning. Hans provsvar var helmärkliga så jag fick styra upp så det kollade upp allt igen för att se om det berodde på chocken. Jag sade åt de andra att åka hem och vila och så lovade jag att stanna kvar med honom så han hade nån med sig som kunde tala för honom när han inte själv kunde det.

Den natten blev lång och orolig. Jag satt i en obekväm plaststol i korridoren. Jag pratade lugnande med sonen som var orolig. Efter många timmar fick jag honom att somna. Han vågade somna efter att jag kom på ett knep för att få honom att minnas. Jag har ju läst och tittat på klipp om hur hjärnan fungerar och i mitt huvud gick jag igenom allt jag kom ihåg kring det. Jag drog mig till minnes att jag hade läst om att om man blandar in färger eller dofter i minnesbilden så kan man komma ihåg sånt som är bortglömt. Så jag frågade honom först när han sin var född, vilket datum. Han mindes inte. Jag frågade vilken årstid det var. Han mindes inte det heller. Då sa jag så här: ”När E skulle födas ringde du mig, du var på jobbet när vattnet gick för S. och då åkte du hem med firmabilen. Minns du vilken färg det var ute när du åkte hemåt?” Han tänkte en kort stund, och sen sa han: ”Det var vitt! Vattnet gick när S var i köket!” Och sen rabblade han dag, datum, tidpunkt och hur mycket barnet vägde när han föddes. Den känslan…. Jag förstod att minnet fanns kvar där inne och kunde säga till honom att nu kan du somna, du kommer att bli bra, du behöver bara vila hjärnan så kommer allt tillbaka.

Jag kunde ju inte sova förstås men det var underbart att sitta där och titta på honom när han andades lugnt.

På morgonen när sköterskan kom och frågade honom vilken dag det var visste han det. Han fick fler frågor och kunde svara på alla efter lite betänketid.

Vi fick åka hem vid niotiden på morgonen och när vi hade lämnat av honom hos sig och kramat om allihop så åkte vi hem till oss. Där däckade jag och sov till och från i flera dagar. Kroppen var helt tom på energi. Samma vecka hade jag tid hos läkaren för att förlänga sjukskrivningen och för att fråga om konstiga symptom som jag har haft till och från. Hon tog mitt blodtryck och det var skyhögt. Farligt högt. Min kropp hade slagit bakut ordentligt kan man säga.

Jag har hämtat mig från det nu men har några av de konstiga symptomen kvar. Jag domnar bort i ena armen, förut var det vänster, men nu är det höger. Och jag gungar. Ja faktiskt. Jag gungar. Min man säger att det syns. Läkaren kunde inte säga vad det beror på och jag har varit till sjukgymnast och naprapat och ingen kunde gissa varför. Så jag ska väl ta tag i det och ta kontakt med neurolog. Jag kan tycka att läkaren borde ha skickat dit mig, men icke sa Nicke. Man får vara sin egen läkare nuförtiden.

Så. Nu har jag skrivit långt. Har mer att skriva om. Hönsen tex. Det har hänt en massa på den fronten kan man säga. Men det tar vi en annan gång. Nu ska jag gå ut och stänga hos dem och sen ska jag sjunka ner i tv-soffan ett tag tror jag.

Mycket att göra

På lördag händer typ allt på samma gång. Mannen fyller 50 år och fåren ska hämtas av köparen. Imorgon kommer de första gästerna som ska sova kvar till på söndag och då ska allt vara klart. Jag har gjort en mindmap där jag grönmarkerar det som är gjort för att ha lite koll. Det är så mycket som ska göras eller har gjorts, veckan är otroligt intensiv. Mannen gör det han kan och hinner men han jobbar ju heltid, kvällar och nätter så det mesta får jag fixa själv.

Ikväll ska han hämta all mat som vi har beställt. Vi köpte via Willys app och så kan man bara hämta i en utlämningsstation den tid som passar bäst. Man spar ju massor med tid och energi och det kostar bara 49 kronor extra att få allt ihopplockat. Vi handlade för 3500 kronor så det är ju en del. Skönt att slippa gå runt i en butik och plocka ihop allt det. Sedan svänger han in på Citygross samtidigt och köper tårtor. Där har de alltid färdiga tårtor av olika modeller att välja på. Till de som ska ha gluten och laktosfritt har vi redan fixat kladdkaka. Jag bakar ingenting alls utan sparar den energin till att umgås med gästerna istället och se till att de har det bra.

Den här dagen är det städning som gäller. Ska försöka orka/hinna fixa det sista ute också men det viktigaste är redan gjort. Jag har tagit ner hagar och krattat bort högar med löv och ris som legat kvar pga utebliven ork. Det här med flasklammet har verkligen tagit på krafterna. Det märks att jag inte är frisk på många sätt. Jag sover nästan ingenting för att jag gör för mycket på dagarna, vilket betyder att återhämtningen är noll just nu. På dagen försöker jag vila en stund men tankarna på allt som ska göras gör att det är svårt att slappna av. Jag längtar faktiskt till att fåren blir hämtade nu. Jag kommer att sakna deras gosnosar men jag mår inte bra av stressen det innebär att ta hand om dem på ett bra sätt. Vi har för lite bete också så de måste äta hö fast det är så grönt ute. Jag försöker plocka kvistar med blad åt dem och plocka kirskål, för det älskar de, men tiden räcker ju inte till. När de ser mig bäar de i högan sky fast de har mat i högar i hagen. Stresspåslaget är enormt och alla djur känner ju av det förstås. Jag har så ont i kroppen med men jag vill helst inte äta värktabletter så jag försöker bita ihop lite till. Snart sänker sig lugnet över torpet igen tänker jag, och då ska jag bara ligga i solstolen hela dagarna. Ja och så ta hand om djuren som är kvar förstås.

Jag ska kanske få göra en utredning på Neuropsykiatriska mottagningen kring om jag har ADD/ADHD. Jag ska dit på ett möte i slutet på månaden och då ska jag få träffa en psykolog som bedömer om jag ska utredas eller ej. Jag har skickat in ett tjockt kuvert med frågeformulär som jag har besvarat. Bara mamma skulle svara på över 180 frågor. Vi får se vad som händer efter mötet.

Nu ska jag ta tag i dagen. Den började tidigt med matning av lamm och får, utsläpp av höns och ankor och en hundpromenad. Nu har mannen, som snart ska åka och jobba, vaknat, så då kan jag börja lite lugnt med städandet. Jag kommer att vara sopslut efter den här helgen. Helt utsliten… Det här schemat är inget att rekommendera när man är utmattad och värkig kan jag lova. Jag kommer att vara tillbaka på ruta ett eller kanske två innan det här är över…

Säljer av och gråter

Vi har tagit ett jobbigt beslut. Vi säljer fåren för jag orkar inte med att sköta om dem. Jag har tagit hand om dem på bästa sätt, men känner att kraften inte finns längre. Jag känner mig stressad och pressad och de dagar jag har mycket värk så kan jag bara göra det absolut nödvändigaste hos djuren. Det känns inte bra, jag vill ge dem 100 %, det förtjänar de. Så idag flyttar Pelle, baggen, till ett nytt hem. Nästa vecka flyttar resten av flocken till ett annat.

Oj vad jag har gråtit och våndats. Det här beslutet har verkligen värkt fram. Jag vet att det blir bra i slutänden, jag behöver min energi så väl, och måste prioritera vad jag lägger den på. Jag älskar mina djur, jag älskar livet med djur. Men jag älskar inte att ständigt och jämt vara trött, sliten och arg. Jag älskar att skriva tex men gör det aldrig för energin finns inte. Djuren kommer att få det bra även i framtiden, det vet jag. Köparna verkar väldigt seriösa och bra. Och jag kommer att få mer tid till annat och slippa ha dåligt samvete större delen av mitt liv.

Det som fick mig att inse att något måste förändras var att när tackorna lammade i år fick båda två lamm var. Den ena tackan, Stella, vill inte veta av sitt ena lamm, vilket resulterade i att jag måste mata den med flaska dygnet runt. Och jag har verkligen varit på botten av mitt mående den här tiden. Jag har varit sååå slutkörd…och det fick mig att inse mina begränsningar. Mannen, som ju jobbar heltid, och jag har bråkat om alla sysslor här hemma. Båda har varit frustrerade och ledsna, pressade…Och så vill vi inte ha det. Så mitt i ett rejält sammanbrott som jag hade så sade jag orden som jag hade tänkt så länge men inte velat uttala. Nu gör vi det bara…Vi säljer fåren.

Och där är vi idag. Vi skjutsar iväg Pelle till nytt hem idag och jag har landat i att det känns skönt att släppa taget. Skönt men oerhört sorgligt. Jag har testat och det fungerade inte. Men jag har tagit hand om djuren, älskat dem och gett dem ett bra liv så länge de var här, och nu ger jag dem chansen att få leva vidare nån annan stans. Bra beslut – moget beslut.

En ny era börjar. Jag kommer att vara mindre låst, jag kan använda gården på ett annat sätt. Min första tanke är att skapa små oaser av sittplatser och odlingar där jag kan njuta av livet och platsen vi bor på. För jag har saknat det lite. Det blev bara en massa måsten, och det fanns inte tid eller pengar att njuta av den här underbara platsen. Det sägs ju att när man stänger dörren för något så öppnas nya dörrar till andra möjligheter. Och det känns redan så faktiskt. Jag har en vecka nu med matningar och pyssel med djuren som är kvar. På lördag kommer köparen och tar med sig hela min lilla flock med två tackor och fyra lamm. Jag ska njuta av dem, umgås med dem och ge dem en toppen sista vecka här hos oss.

Samma dag som de hämtas har vi 50-årskalas här hemma. Huset kommer att vara fullt av folk, veckan kommer att vara full av förberedelser. Så jag kommer inte att ha tid att sörja att det är över riktigt. Men kanske har jag gråtit klart, och gått vidare i sinnet redan? Jag vet inte. En sak i taget. Men det känns skönt att jag redan har börjat tänka på vad jag vill göra sen här hemma. Hur jag vill njuta av tillvaron och vad jag kan göra när jag får mer möjlighet till det. Jag har dessutom gjort den här resan en gång förr…jag hade ju hästar för många år sen och när jag insåg att jag inte klarade av att sköta dem, hade värk då också, så sålde jag alla. En gick till slakt, för hon var gammal och hade en skada i ett ben som gjorde att hon inte kunde ridas eller köras mer. En enorm sorg var det, och början på ett avslut för jag separerade en tid senare från pappan till mina barn.

Tanken slog mig häromdagen att tänk om jag gör samma sak igen, gör mig av med saker för att sen kunna lämna mannen? Men jag tror inte det. Jag hoppas på att det här leder oss närmare varandra, och att vi får mer tid att göra roliga saker tillsammans.