Mycket att göra

På lördag händer typ allt på samma gång. Mannen fyller 50 år och fåren ska hämtas av köparen. Imorgon kommer de första gästerna som ska sova kvar till på söndag och då ska allt vara klart. Jag har gjort en mindmap där jag grönmarkerar det som är gjort för att ha lite koll. Det är så mycket som ska göras eller har gjorts, veckan är otroligt intensiv. Mannen gör det han kan och hinner men han jobbar ju heltid, kvällar och nätter så det mesta får jag fixa själv.

Ikväll ska han hämta all mat som vi har beställt. Vi köpte via Willys app och så kan man bara hämta i en utlämningsstation den tid som passar bäst. Man spar ju massor med tid och energi och det kostar bara 49 kronor extra att få allt ihopplockat. Vi handlade för 3500 kronor så det är ju en del. Skönt att slippa gå runt i en butik och plocka ihop allt det. Sedan svänger han in på Citygross samtidigt och köper tårtor. Där har de alltid färdiga tårtor av olika modeller att välja på. Till de som ska ha gluten och laktosfritt har vi redan fixat kladdkaka. Jag bakar ingenting alls utan sparar den energin till att umgås med gästerna istället och se till att de har det bra.

Den här dagen är det städning som gäller. Ska försöka orka/hinna fixa det sista ute också men det viktigaste är redan gjort. Jag har tagit ner hagar och krattat bort högar med löv och ris som legat kvar pga utebliven ork. Det här med flasklammet har verkligen tagit på krafterna. Det märks att jag inte är frisk på många sätt. Jag sover nästan ingenting för att jag gör för mycket på dagarna, vilket betyder att återhämtningen är noll just nu. På dagen försöker jag vila en stund men tankarna på allt som ska göras gör att det är svårt att slappna av. Jag längtar faktiskt till att fåren blir hämtade nu. Jag kommer att sakna deras gosnosar men jag mår inte bra av stressen det innebär att ta hand om dem på ett bra sätt. Vi har för lite bete också så de måste äta hö fast det är så grönt ute. Jag försöker plocka kvistar med blad åt dem och plocka kirskål, för det älskar de, men tiden räcker ju inte till. När de ser mig bäar de i högan sky fast de har mat i högar i hagen. Stresspåslaget är enormt och alla djur känner ju av det förstås. Jag har så ont i kroppen med men jag vill helst inte äta värktabletter så jag försöker bita ihop lite till. Snart sänker sig lugnet över torpet igen tänker jag, och då ska jag bara ligga i solstolen hela dagarna. Ja och så ta hand om djuren som är kvar förstås.

Jag ska kanske få göra en utredning på Neuropsykiatriska mottagningen kring om jag har ADD/ADHD. Jag ska dit på ett möte i slutet på månaden och då ska jag få träffa en psykolog som bedömer om jag ska utredas eller ej. Jag har skickat in ett tjockt kuvert med frågeformulär som jag har besvarat. Bara mamma skulle svara på över 180 frågor. Vi får se vad som händer efter mötet.

Nu ska jag ta tag i dagen. Den började tidigt med matning av lamm och får, utsläpp av höns och ankor och en hundpromenad. Nu har mannen, som snart ska åka och jobba, vaknat, så då kan jag börja lite lugnt med städandet. Jag kommer att vara sopslut efter den här helgen. Helt utsliten… Det här schemat är inget att rekommendera när man är utmattad och värkig kan jag lova. Jag kommer att vara tillbaka på ruta ett eller kanske två innan det här är över…

Annonser

Säljer av och gråter

Vi har tagit ett jobbigt beslut. Vi säljer fåren för jag orkar inte med att sköta om dem. Jag har tagit hand om dem på bästa sätt, men känner att kraften inte finns längre. Jag känner mig stressad och pressad och de dagar jag har mycket värk så kan jag bara göra det absolut nödvändigaste hos djuren. Det känns inte bra, jag vill ge dem 100 %, det förtjänar de. Så idag flyttar Pelle, baggen, till ett nytt hem. Nästa vecka flyttar resten av flocken till ett annat.

Oj vad jag har gråtit och våndats. Det här beslutet har verkligen värkt fram. Jag vet att det blir bra i slutänden, jag behöver min energi så väl, och måste prioritera vad jag lägger den på. Jag älskar mina djur, jag älskar livet med djur. Men jag älskar inte att ständigt och jämt vara trött, sliten och arg. Jag älskar att skriva tex men gör det aldrig för energin finns inte. Djuren kommer att få det bra även i framtiden, det vet jag. Köparna verkar väldigt seriösa och bra. Och jag kommer att få mer tid till annat och slippa ha dåligt samvete större delen av mitt liv.

Det som fick mig att inse att något måste förändras var att när tackorna lammade i år fick båda två lamm var. Den ena tackan, Stella, vill inte veta av sitt ena lamm, vilket resulterade i att jag måste mata den med flaska dygnet runt. Och jag har verkligen varit på botten av mitt mående den här tiden. Jag har varit sååå slutkörd…och det fick mig att inse mina begränsningar. Mannen, som ju jobbar heltid, och jag har bråkat om alla sysslor här hemma. Båda har varit frustrerade och ledsna, pressade…Och så vill vi inte ha det. Så mitt i ett rejält sammanbrott som jag hade så sade jag orden som jag hade tänkt så länge men inte velat uttala. Nu gör vi det bara…Vi säljer fåren.

Och där är vi idag. Vi skjutsar iväg Pelle till nytt hem idag och jag har landat i att det känns skönt att släppa taget. Skönt men oerhört sorgligt. Jag har testat och det fungerade inte. Men jag har tagit hand om djuren, älskat dem och gett dem ett bra liv så länge de var här, och nu ger jag dem chansen att få leva vidare nån annan stans. Bra beslut – moget beslut.

En ny era börjar. Jag kommer att vara mindre låst, jag kan använda gården på ett annat sätt. Min första tanke är att skapa små oaser av sittplatser och odlingar där jag kan njuta av livet och platsen vi bor på. För jag har saknat det lite. Det blev bara en massa måsten, och det fanns inte tid eller pengar att njuta av den här underbara platsen. Det sägs ju att när man stänger dörren för något så öppnas nya dörrar till andra möjligheter. Och det känns redan så faktiskt. Jag har en vecka nu med matningar och pyssel med djuren som är kvar. På lördag kommer köparen och tar med sig hela min lilla flock med två tackor och fyra lamm. Jag ska njuta av dem, umgås med dem och ge dem en toppen sista vecka här hos oss.

Samma dag som de hämtas har vi 50-årskalas här hemma. Huset kommer att vara fullt av folk, veckan kommer att vara full av förberedelser. Så jag kommer inte att ha tid att sörja att det är över riktigt. Men kanske har jag gråtit klart, och gått vidare i sinnet redan? Jag vet inte. En sak i taget. Men det känns skönt att jag redan har börjat tänka på vad jag vill göra sen här hemma. Hur jag vill njuta av tillvaron och vad jag kan göra när jag får mer möjlighet till det. Jag har dessutom gjort den här resan en gång förr…jag hade ju hästar för många år sen och när jag insåg att jag inte klarade av att sköta dem, hade värk då också, så sålde jag alla. En gick till slakt, för hon var gammal och hade en skada i ett ben som gjorde att hon inte kunde ridas eller köras mer. En enorm sorg var det, och början på ett avslut för jag separerade en tid senare från pappan till mina barn.

Tanken slog mig häromdagen att tänk om jag gör samma sak igen, gör mig av med saker för att sen kunna lämna mannen? Men jag tror inte det. Jag hoppas på att det här leder oss närmare varandra, och att vi får mer tid att göra roliga saker tillsammans.

Nu återkommer jag

Sådär. Coachingen är avklarad. Jag är med i ett nätverk, Shine Your Light Sisterhood, och med jämna mellanrum så är det gruppcoaching, mediation eller någon annan aktivitet som jag vill vara med på. Idag började det med en kortare meditation där vi frågade själen vad som behöver göras för att vi ska kunna ta mitt nästa steg. Min själ svarade med en bild på ett träd…jag fattade ingenting alls. jag släppte det och tänkte att det löser sig, så småningom kommer jag att få veta vad själen ville säga mig. Och visst…lite senare på dagen trillade poletten ner. Plötsligt blev jag sugen på att fortsätta med ett projekt som jag började med i höstas.

Jag håller ju på och gör en utegård för mina fåglar. Så att de på ett säkert sätt kan vara ute på en lite större yta utan att riskera att de blir uppätna av rovfåglar. Jag har byggt ett risstaket, det finns det bilder på i nåt inlägg från i höstas. Och nu ville jag fortsätta med det jag ska ha som skydd uppifrån, det jag kallar för taket, fast det inte är något tak direkt. Jag så ett youtubeklipp som en man hade gjort, och han berättade att han skyddade sina höns mot rovfåglar genom att sätta snören kors och tvärs, och i dem knyter han färgade plastband som fladdrar i vinden. Det har funnits i mitt huvud till och från men jag har inte kommit till skott med det. Men idag så har jag börjat och det kommer nog inte att ta så lång tid som jag trodde att det skulle göra. Jag knyter ihop balsnören, och på dem knyter jag fast remsor av tyg eller plast (det jag har hemma). Sedan sätter jag upp det i risstaketet och i den stora björken som står mitt i alltihop. Det ser ut som om det ska bli fest där, hoppas inte duvhöken tycker det också!

Jag orkar ju inte hålla på så länge, så jag får göra det i omgångar helt enkelt, Men jag gissar att en tredjedel är klar nu. Om det fortsätter att vara plusgrader och kroppen går med på att jag håller på så tar det nog några dagar till så är jag klar. Vi har ju ankornas badkar där också, och så har vi ställt in en trädgårdsbänk där. Det är så rogivande att sitta där och titta på fåglarna med en kaffekopp i handen. Jag längtar verkligen till våren nu…Det är ju vår…men det kom massor med ny snö, och det ska snöa mer i veckan så än känns det inte så hoppfullt. Men det går helt klart åt rätt håll.

Med tanke på vad jag skrev i mitt första inlägg för dagen, att jag är låg som fasen, så måste jag säga att jag fick lite energi av dagens coaching. Att det inte var jag som blev coachad, utan jag lyssnade på andra som hade frågor de ville ta upp, gjorde faktiskt ingenting. Jag får det jag behöver ändå, för det känns som om vi systrar är sammanlänkade på nåt vis. Vi följs åt och har liknande saker vi tar upp när vi pratar på facebook eller under gruppcoachningar, Jag lär mig massor om mig själv genom att lyssna på andra.

Nu ska jag ta kväller för idag. Ska inte göra så mycket mer, utan jag ska ge mig den återhämtning jag såväl behöver efter att ha pysslat med fåglarnas ”tak” över deras paradis en stund.

 

Låg…

Jag är så låg så låg… Känner inte att nåt speciellt är kul och har ingen bil hemma när mannen jobbar så jag kan inte göra något som lättar upp sinnet. Jo jag kan ju förstås göra saker här hemma, men jag är ju hemma 24/7 så det känns inte så upplyftande att ta tag i nåt här hemma. Det blir den vanliga lunken. Vakna, dricka vatten, ta hand om djuren ute och inne, gå en hundpromenad, äta frukost, tända i vedspisen, laga mat… Göra ingenting…och sen ut med hundarna igen, ta hand om djuren och så är det kväller. Pratar i telefon ibland, men det är inte ofta. Tvättar, städar när jag orkar… Jag kan ju inte ens åka till affären och handla mat nu så jag får se nån annan människa eller uppleva något annat. Och mannen fattar inte att han måste handla mat innan han börjar jobba så nu är det mesta slut. Jag tänker inte säga nåt heller för jag orkar inte tjata på honom som på en tonåring. En vuxen människa måste väl fatta att för att det ska finnas mat hemma måste någon köpa hem det? Jag får äta ägg och dricka te, det har vi mycket av. Och så har vi ju lammkött i frysen. Det är allt det där andra man köper, mjölk, smör, bröd osv som är slut. Han gnällde på att brödet vi har kvar smakar illa, han gillar det inte. Men han kunde inte tänka tanken att åka en stund tidigare till affären och handla något bröd som han gillar… Jag kan ju inte baka nåt heller eftersom mjölken är slut.

Jag återkommer. Ska vara med i ett möte på nätet. Coaching. Det behöver jag verkligen nu så jag inte helt fastnar i det här svarta hålet…

Snöööö (25 av 365)

Wow! Det har kommit enorma mängder snö. Igår var jag insnöad på gården för det var en halvmetersvall vid infarten. Jag vågade fråga en granne med traktor om hjälp så jag kunde gå ut utan att klättra. Jag är ensam hemma den här helgen för mannen har åkt till fjälls med sina vänner. Jag får inte lyfta tungt så skotta är inte att tänka på. Jag var så glad att jag vågade fråga om hjälp och att de var så snälla och hjälpte.

Idag var det ännu värre….

Jag fick nästan inte upp dörren i morse, som tur var hade jag ställt en spade precis bredvid dörren så jag kunde skrapa bort snö genom springan i dörrhålet som jag fick upp. Sen började en vild kamp för att kunna se till så att alla djuren blev omhändertagna. Jag pulsa de fram och släpade skyffeln efter mig. Skrapade undan framför grindar och dörrar för att kunna ta mig in till dem. Jag tog in fåren för de knäposkalkarna hade legat utomhus och såg ut som snöbollar. De har en jordkällare att gå in i men de ligger hellre ute. För att få in dem i fårhuset fick jag gå fram och tillbaka och trampa upp en stig åt dem. Fördelen var att de inte fick för sig att springa iväg nånstans för det gick inte att komma åt nåt annat håll. De traskade snällt in och jag gissar att de tycker att det är skönt att slippa snöyran. Jag får se om de får vara kvar inne ett tag för det är så mycket snö så snart har vi inget staket synligt, och det kan ju bli så att de helt sonika kliver över och går nån annanstans.

Nu ligger jag och vilar i soffan. Måste det innan jag gör ett ryck igen. Jag måste fylla på vatten till hönsen och till ankan. Jag har ju tyvärr bara en anka kvar. Hans fru försvann helt spårlöst häromdagen och jag tror mig veta hur det gick till. Det var massor med spår utanför deras inhägnad, räv troligtvis, och jag tror hon blev stressad och tog sig ut genom nättaket för att komma undan. Så nu är Kalle ensamstående och behöver en kompis. En person här i byn har en anka som jag kan gå men jag tar mig ju inte ut från gården med bilen så han får klara sig med mitt sällskap ett tag till. Jag är där ofta och pratar med honom och det verkar som om han mår ganska bra.

Resultat (24 av 365)

Igår var jag till kirurgen på återbesök. Fick skjuts av goa dottern för det tar ca 2 timmar att åka dit och det känner jag mig inte redo för än. Barnbarnen tyckte att det var intressant att se hur det ser ut under plåstren. De har pratat mycket om min hud och min hängmage innan och jag tycker att det känns viktigt att de förstår vad som händer. Det blir ju jättekonstigt om magen bara är borta helt plötsligt, nu har de istället varit med hela processen och det tror jag är bra.

Allt ser bra ut i alla fall. Det läker som det ska, stygnen har försvunnit och ärren ser ut att bli rätt fina. Plåstret på naveln får jag ta bort om en vecka och det andra plåstret ska sitta länge, gärna upp till ett halvår. Om ca 3 månader ska jag tillbaka och träffa kirurgen som gjorde det och då tar han ställning till när vi går vidare med nästa operation, brösten. Just nu är det så färskt allting, så det tar emot lite att gå igenom samma procedur en, kanske 2 gånger till. Men jag vet att med tiden kommer det att kännas ok att göra dem. Jag gillar inte att ha ont, det är ju det…. Förutom det så har det ändå gått ganska bra tycker jag.

Intressant iakttagelse (23 av 365)

Jag märker nåt intressant. Nu när jag inte kan göra så mycket här hemma så har mannen börjat att prata om lite… djupare saker. Djupt för att vara han i alla fall för han reflekterar inte så mycket i vanliga fall, han bara är. Han har börjat prata om roller. I arbetslivet tex. Han har noterat att han han fått en enorm respekt för olika människors arbetsinsatser. Han ser på ett annat sätt nu vilka fantastiska och viktiga insatser alla gör i samhället och säger själv att han ändrat inställning till en massa saker som rör olika yrken. Förut har han tagit mycket för givet och inte uppskattat eller ens sett olika yrkens betydelse.

En annan sak han har börjat prata om är kvinnligt och manligt. Han sa till exempel att världen skulle behöva fler kvinnliga ledare för kvinnor har ett mycket bättre sätt att leda på än män. Jag tror faktiskt att det är nyttigt för honom att få känna på hur mycket vi kvinnor egentligen gör i vardagen. Han kan ju bara förstå det om han får prova på det själv. Förhoppningsvis har han fått insikter som gör att han ser annorlunda på våra roller här hemma också. Han har verkligen tagit mycket för givet i hemmet också och jag tror inte att han har gjort det medvetet. Han har nog inte alls förstått vad som krävs för att ett hem ska fungera men nu när han i princip gör allt själv så blir det verkligt.

Och jag får lära mig att tagga ner!

Det är minst lika svårt måste jag säga. Allt som jag gör automatiskt, i farten, är sånt som jag behöver lyfta något för att kunna göra. Tvätten funkar väl att slänga in i maskinen… Men glasburken som jag har tvättmedel i är tung. Och den blöta tvätten är tung. Hundarnas vattenskål är tung, både när jag ska lyfta den och tömma ut vattnet och ännu tyngre när jag ska ställa ner den fyllda skålen. Kaffekannan är tung och om jag ska ta upp fika till tv rummet blir det tungt att bära allt samtidigt. Kastruller med mat… Mjölkförpackningen… Om något står i vägen kan jag inte flytta på det så idag när jag skulle ta packktejpen som ligger på en hylla i mitt pyssel rum, fick jag be om hjälp. Det står saker därinne som vi ska skänka bort, möbler och andra stora saker. Nu märker jag hur bökigt det känns med mycket prylar. Det ska verkligen bli skönt att rensa bort de sista stora sakerna sen när jag kan lyfta igen.

Idag duschade jag. Det gick bra men det är ju lite omständigt att försöka låta bli att blöta ner omläggningen så mycket. Jag passade på att tvätta gördeln också så jag var utan en stund. Det börjar synas nu att det kommer att bli bra. Det är en overklig känsla att ha en platt mage. Jag är otroligt tacksam för att jag valde att göra det här. När jag har återhämtat mig och när jag slipper gördel… Oj vad jag längtar!