Nyopererad igen

I går gjorde jag mitt bröstlyft. Jag är förvånansvärt rörlig. Trött, men rörlig. Jag får inte lyfta armarna över huvudet och inte göra några yviga rörelser med armarna, men annars verkar det faktiskt som om jag kan göra det mesta. Ja inte lyfta tungt förstås.

På sjukhuset var de helt fantastiska jag har bara massor av lovord till dem. Mycket inom sjukvården är konstigt men i Enköping funkar det klockrent. Personalen, deras rutiner, informationen och kirurgen himself… Allt är bara awesome. Jag hade samma rum som när jag gjorde bukplastiken i vintras och samma personal tog emot mig. Det kändes tryggt och bra.

Själva ingreppet minns jag inte nåt av förstås, men det verkar ha gått bra. Han tog bort hud i formav ett stort nyckelhål. Sedan flyttades bröstvårtan upp till rätt plats och så syddes huden fast igen runt vårtan. Det kallas för ankarsnitt för att ärret ser ut som ett ankare.

Nu ska jag ha en bh dygnet runt i en månad och sedan varje dag i en månad till. BHn som jag fick på sjukhuset var för stor, den var medium och de hade ingen small. Mycket märklig känsla men det händer mig då och då nuförtiden. Förut hade jag problem med att hitta kläder i tillräckligt stora storlekar och nu finns det inga tillräckligt små… Jag köpte en tröja på barnavdelningen häromdagen. Strl 170. Bara för att jag kunde.

Den här gången kommer jag inte att visa nån bild tror jag. Kanske när plåstren sitter på… Vi får se. Nån förebild knäppte jag inte. Det kändes fel att fota brösten och jag skulle ju ändå inte visa bilden för nån ändå så.

Nu ska jag äta lite Alvedon, lite morfin och min vanliga kvällsmedicin. Så troligtvis kommer jag att somna riktigt riktigt gott. Jag gillar ju vanligtvis inte piller. Men nu när de har skurit mig i strimlor och sytt ihop mig igen så tänker jag gilla det.

Måste säga en sak innan jag somnar. Det har hänt rätt stora saker i familjens privatliv. Jag vill nog inte gå in på det på detalj för det är så många inblandade. Men det är jobbiga och omvälvande och troligtvis helande saker som händer samtidigt. Det hände en svår sak, jag fick en magkänsla och följde den, lite rädd att göra fel men med kärlek som drivkraft. Det jag gjorde blev bra verkar det som. Framtiden får utvisa det men det känns som om jag gjorde rätt och fler kunde välja kärlek istället för rädslor. Stort! Och jag hade nog aldrig tagit det här steget om jag inte hade gått på målarretreaten för några helger sen.

Det finns magi i mycket, bara man kan se det.

Annonser

Schizofren eller nåt?

Jag är så svängig i humöret. Igår kväll var jag glad så jag sjöng och dansade här hemma. Hade massor med energi, diskade och plockade undan så det blev jättefint.

Idag var jag arg och irriterad på morgonen och drog igång värsta grälet för att mannen (för miljonte gången) lät bli att skölja ur disktrasan när han torkat mjölk med den. När han sen irriterat sköljde ur det kramade han inte ur vattnet. Och jag kan bara inte hålla käften. Jag vet att jag borde det, jag måste ju förändra nåt för att jag ska må bättre. Men jag är så sjukt trött på att ta rätt på efter honom. Disktrasan är bara en ytte pytte grej i det stora hela, men det var den som fick bägaren att rinna över den här gången.

Och bråken är inte roliga alls. Han åkte iväg, skitarg och jag satt kvar vid köksbordet helt utan energi. Tom invärtes. Fattade ingenting…

Sen smsade vi en stund, han var ledsen över att vi lämnade varandra osams. Jag med… Men jag ser inte hur det ska kunna bli bättre. Jag vet inte hur jag ska sluta störa mig på allt och bara njuta av livet. Jag har liksom passerat nån sorts tålamodsgräns och nu är det som om jag retar mig på allt. Istället för att bli glad för att han tvättar stör jag mig på tidpunkten som han väljer att tvätta på. Just när jag tänkte duscha… Men han kunde ju inte veta det förstås… Jag har fastnat i nån sorts loop och jag vet inte hur jag ska ta mig ur den.

Tips nån?

Hur vet man när det är dags att lämna?

Jag har lämnat förut. Det har varit plågsamma år och månader innan jag har fattat beslutet. Det har varit långt och utdraget.

Plågsamt. Smärtsamt.

Nu undrar jag om jag är inne i samma process igen. Jag har svårt att hitta tillbaka till harmoni i vårt förhållande. Vi missförstår varandra, letar fel, irriterar oss. Men de gånger det stämmer och vi är kompatibla, har vi roligt och trivs ihop. Jag vet att det handlar om att jag behöver lära mig något. Jag behöver ta till mig något och utvecklas. Men just nu känns det som om jag står helt still i utvecklingen. Jag trampar lera, kommer ingen vart, och jag är så arg på allt. Det handlar om mig och jag tror inte att jag kan lösa problemet genom att dumpa mannen. Samtidigt känns det som om jag är låst, bunden till något som jag inte trivs i. Jag vill inte ha ett förhållande som vårt. Det är fan inte roligt nånstans.

I morse vaknade vi sent. När JAG hade gjort alla morgonbestyr med djuren så satt vi vid köksbordet. Mannen hade redan ätit sin frukost, jag förberedde min,  och vi pratade om att vi hade vaknat lite sent. Då sade mannen att det känns som om det blir senare och senare för varje dag, och syftade på de sena kvällarna. Jag bemötte det genom att säga min åsikt. Och den är att vi fastnar vid tvn och tittar på meningslösa deckare halva natten istället för att ägna oss åt hushållet eller åt varandra. Då går han in i nåt försvar verkar det som och säger att tvn inte alls är problemet. Vi skulle lika gärna kunna sitta och prata halva natten, det är att vi inte går och lägger oss som är problemet. Tycker han.

Och sen var det igång. Till slut skriker vi till varandra. Ingen lyssnar. Båda är i affekt. Jag konstaterar återigen att jag borde ha hållit käften istället. Då blir det inte de här jobbiga diskussionerna som tar död på mitt inre. Men vilket liv blir det att leva? Jag tiger om allt jag har att säga… Jag är lösningsfokuserad och i vårt förhållande är det ett problem för han tar allt som personliga påhopp. Fast jag bara vill hitta en lösning på problemet. Vi har pratat om det miljoner gånger men det slutar alltid med bråk, för han går i försvar. Eller säger alltid emot sig själv och jag kan inte låta bli att påpeka det. Jag vet, jag är nog inte lätt att leva med för jag funkar inte som de flesta andra. Jag är ingen som stillsamt tittar på, håller med och tiger. Jag har åsikter om saker och de vill jag ventilera istället för att bära dem inuti. Och med i princip alla andra människor kan jag diskutera på ett sansat sätt, men inte med min egen man.

Allt blir så otroligt invecklat när vi ska prata, han snurrar in sig i argument och jag får inte ihop dem. Jag blir förvirrad och ledsen för att jag inte förstår och jag tolkar hans signaler som avståndstagande och aggression. Det är som om han inte vill förstå mig utan bara argumentera för sin sak. Och jag är väl kanske likadan. Men jag fokuserar på lösningar. I det här fallet är ju lösningen att vi inte sitter och glor på tvn. Allt är bättre än det. Om vi skulle sitta uppe halva natten för att vi vill prata med varandra så är ju det bra. Då finns det passion och en vilja att förstå. Men han tycker att det också skulle vara ett problem och så vill han diskutera det. Men det finns ju inte…vi sitter aldrig uppe halva natten och pratar med varandra, utan vi tittat på tv. Och då tycker jag att det är just det vi ska diskutera, inte något som inte finns.

Jag orkar inte bråka mer om allt. Det är det. Och jag ser ingen jävla lösning på det heller för vi kan inte prata med varandra. Och han vill inte gå till en samtalsterapeut. Han säger att det är onödigt. Vi kan lösa det själva. Och där är vi.

I loopen.

Som bara snurrar på neråt utan att vi kan göra nåt åt det. Antagligen vill vi det inte. Eftersom ingen gör nåt. Vi följer samma jävla mönster, år efter år och inget blir bättre. Ingen kämpar. Jag har slutat. Jag tystnar mer och mer. Och en vacker dag så går det ju inte längre. Så vill jag ju inte leva. För nästa gång han säger. ”Det känns som om det bara blir senare och senare varje dag” så kommer jag att vara tyst. För att slippa bråka i två timmar efteråt. I det här förhållandet så måste jag sluta vara den jag är, jag måste förändras för att vi ska komma nånstans. Och vart det nånstans är vet jag inte än. Jag vet bara att det inte är jag om jag inte ska svara med något lösningsfokuserat. Jag ska bara säga ”Jaha, intressant reflektion.” Och så får han lösa sina problem själv. Jag har ju helt uppenbarligen egna problem att lösa för mitt sätt att vara på funkar ju inte heller.

Pust. Vilket hästjobb. Får se om det här förhållandet är ett förhållande om ett år.

Shit.

Nu satte jag ett tidsperspektiv. En ram. Jag ger det ett år.

Kan jag förändra mig själv till ett bättre jag på ett år UTAN att överge mig själv helt? För jag vägrar att bli en nickedocka som bara håller med och sen kokar inuti, eller mår skit. Jag vill kunna uttrycka mig fritt och respektfullt och bli bemött därefter. Jag behöver lära om, men jag vill inte bli överkörd och förminskad. Jag vill växa.

 

Oj oj oj…

Det tog mig hårt den där helgen. Så hårt så jag inte orkade skriva mer på flera månader.

50-årskalaset gick av stapeln, alla var nöjda och glada och vi hade ett gäng som sov kvar här så helgen var fullspikad. Fåren hämtades samma dag som kalaset var och det var bra för mitt huvud hade fullt upp med allt bestyr kring kalaset. Sorgen fick jag ta senare tänkte jag. Jag kan lova att klumpen i halsen var enorm när fåren gick in i hästsläpet och luckan stängdes bakom dem. Tankarna kring huruvida vi gjorde rätt eller fel snurrade som en elvisp i huvudet. Jag blundade en stund, samlade ihop mig, läs bet ihop, och så vände jag mig om och gick mot mina gäster med ett leende på läpparna. Är det något jag kan så är det att bita ihop, det har jag tränat i massor av år på.

Helgen rullade på, söndagen kom och jag serverade alla som var kvar en hotellfrukost av rang. Vi satt länge och pratade kring matbordet och den välbekanta bortdomnade fluff-i-huvudet-känslan hade smugit sig på. Hur trevligt det än var så kunde jag bara tänka på hur skönt det skulle bli när alla hade åkt och huset var tomt igen. Vi sade adjö till en familj, kramades, den obligatoriska kör-försiktigt-ramsan uttalades och så vinkade vi hejdå när husbilen rullade iväg.

Pust. Bara några kvar. Jag gick in, plockade undan lite och småpratade med vännerna i köket. Då ringde telefonen….

Det var min sons sambo. När hon började prata kände jag i hela kroppen att nåt inte stämde. De var på väg till sjukhuset. Före dem åkte min son i ambulans…

Jag fick berättat för mig att han troligtvis hade kraschat med crossen. Ingen hade sett när det hände så de vet ju inte hur det gick till. De märkte bara plötsligt att motorljudet hade tystnat och så gick de och letade efter honom.

De hittade honom inte först. Han var spårlöst borta, och crossen med. Efter en stund kom han gående ur skogen, pratade och verkade som vanligt så de pustade ut. Han ville köra nåt varv till och de andra gick tillbaka till sina platser och tittade på. Han körde. Och när han stannade igen och pratade med dem sa han exakt samma saker till dem som han hade sagt när han kom ut ur skogen. Han gick på repeat. Det var samma tonfall och samma ord. Och han hade inget som helst minne kvar. Han visste inte vilken dag det var, inte ens när hans lilla son var född. Han visste inte vad han hade gjort före eller efter kraschen. Så de ringde ambulans för de förstod att nåt allvarligt hade hänt.

Jag fick skjuts till sjukhuset. Att träffa sin son i det skicket var fruktansvärt. Han var… Ja han betedde sig som om han var senildement. Det var oerhört skrämmande. Hans tjej var rädd och ledsen och det var fullt med folk på akuten så han fick ligga i korridoren. Jag lade in nån sorts överväxel när jag insåg att personalen ville skicka hem honom för de ansåg att han svarade på tilltal. De hade inte ens reflekterat i att han hade total minnesförlust och betedde sig väldigt irrationellt. Vi var där ganska länge och jag fick till slut personalen att förstå att han måste få stanna kvar på övervakning. Hans provsvar var helmärkliga så jag fick styra upp så det kollade upp allt igen för att se om det berodde på chocken. Jag sade åt de andra att åka hem och vila och så lovade jag att stanna kvar med honom så han hade nån med sig som kunde tala för honom när han inte själv kunde det.

Den natten blev lång och orolig. Jag satt i en obekväm plaststol i korridoren. Jag pratade lugnande med sonen som var orolig. Efter många timmar fick jag honom att somna. Han vågade somna efter att jag kom på ett knep för att få honom att minnas. Jag har ju läst och tittat på klipp om hur hjärnan fungerar och i mitt huvud gick jag igenom allt jag kom ihåg kring det. Jag drog mig till minnes att jag hade läst om att om man blandar in färger eller dofter i minnesbilden så kan man komma ihåg sånt som är bortglömt. Så jag frågade honom först när han sin var född, vilket datum. Han mindes inte. Jag frågade vilken årstid det var. Han mindes inte det heller. Då sa jag så här: ”När E skulle födas ringde du mig, du var på jobbet när vattnet gick för S. och då åkte du hem med firmabilen. Minns du vilken färg det var ute när du åkte hemåt?” Han tänkte en kort stund, och sen sa han: ”Det var vitt! Vattnet gick när S var i köket!” Och sen rabblade han dag, datum, tidpunkt och hur mycket barnet vägde när han föddes. Den känslan…. Jag förstod att minnet fanns kvar där inne och kunde säga till honom att nu kan du somna, du kommer att bli bra, du behöver bara vila hjärnan så kommer allt tillbaka.

Jag kunde ju inte sova förstås men det var underbart att sitta där och titta på honom när han andades lugnt.

På morgonen när sköterskan kom och frågade honom vilken dag det var visste han det. Han fick fler frågor och kunde svara på alla efter lite betänketid.

Vi fick åka hem vid niotiden på morgonen och när vi hade lämnat av honom hos sig och kramat om allihop så åkte vi hem till oss. Där däckade jag och sov till och från i flera dagar. Kroppen var helt tom på energi. Samma vecka hade jag tid hos läkaren för att förlänga sjukskrivningen och för att fråga om konstiga symptom som jag har haft till och från. Hon tog mitt blodtryck och det var skyhögt. Farligt högt. Min kropp hade slagit bakut ordentligt kan man säga.

Jag har hämtat mig från det nu men har några av de konstiga symptomen kvar. Jag domnar bort i ena armen, förut var det vänster, men nu är det höger. Och jag gungar. Ja faktiskt. Jag gungar. Min man säger att det syns. Läkaren kunde inte säga vad det beror på och jag har varit till sjukgymnast och naprapat och ingen kunde gissa varför. Så jag ska väl ta tag i det och ta kontakt med neurolog. Jag kan tycka att läkaren borde ha skickat dit mig, men icke sa Nicke. Man får vara sin egen läkare nuförtiden.

Så. Nu har jag skrivit långt. Har mer att skriva om. Hönsen tex. Det har hänt en massa på den fronten kan man säga. Men det tar vi en annan gång. Nu ska jag gå ut och stänga hos dem och sen ska jag sjunka ner i tv-soffan ett tag tror jag.

Mycket att göra

På lördag händer typ allt på samma gång. Mannen fyller 50 år och fåren ska hämtas av köparen. Imorgon kommer de första gästerna som ska sova kvar till på söndag och då ska allt vara klart. Jag har gjort en mindmap där jag grönmarkerar det som är gjort för att ha lite koll. Det är så mycket som ska göras eller har gjorts, veckan är otroligt intensiv. Mannen gör det han kan och hinner men han jobbar ju heltid, kvällar och nätter så det mesta får jag fixa själv.

Ikväll ska han hämta all mat som vi har beställt. Vi köpte via Willys app och så kan man bara hämta i en utlämningsstation den tid som passar bäst. Man spar ju massor med tid och energi och det kostar bara 49 kronor extra att få allt ihopplockat. Vi handlade för 3500 kronor så det är ju en del. Skönt att slippa gå runt i en butik och plocka ihop allt det. Sedan svänger han in på Citygross samtidigt och köper tårtor. Där har de alltid färdiga tårtor av olika modeller att välja på. Till de som ska ha gluten och laktosfritt har vi redan fixat kladdkaka. Jag bakar ingenting alls utan sparar den energin till att umgås med gästerna istället och se till att de har det bra.

Den här dagen är det städning som gäller. Ska försöka orka/hinna fixa det sista ute också men det viktigaste är redan gjort. Jag har tagit ner hagar och krattat bort högar med löv och ris som legat kvar pga utebliven ork. Det här med flasklammet har verkligen tagit på krafterna. Det märks att jag inte är frisk på många sätt. Jag sover nästan ingenting för att jag gör för mycket på dagarna, vilket betyder att återhämtningen är noll just nu. På dagen försöker jag vila en stund men tankarna på allt som ska göras gör att det är svårt att slappna av. Jag längtar faktiskt till att fåren blir hämtade nu. Jag kommer att sakna deras gosnosar men jag mår inte bra av stressen det innebär att ta hand om dem på ett bra sätt. Vi har för lite bete också så de måste äta hö fast det är så grönt ute. Jag försöker plocka kvistar med blad åt dem och plocka kirskål, för det älskar de, men tiden räcker ju inte till. När de ser mig bäar de i högan sky fast de har mat i högar i hagen. Stresspåslaget är enormt och alla djur känner ju av det förstås. Jag har så ont i kroppen med men jag vill helst inte äta värktabletter så jag försöker bita ihop lite till. Snart sänker sig lugnet över torpet igen tänker jag, och då ska jag bara ligga i solstolen hela dagarna. Ja och så ta hand om djuren som är kvar förstås.

Jag ska kanske få göra en utredning på Neuropsykiatriska mottagningen kring om jag har ADD/ADHD. Jag ska dit på ett möte i slutet på månaden och då ska jag få träffa en psykolog som bedömer om jag ska utredas eller ej. Jag har skickat in ett tjockt kuvert med frågeformulär som jag har besvarat. Bara mamma skulle svara på över 180 frågor. Vi får se vad som händer efter mötet.

Nu ska jag ta tag i dagen. Den började tidigt med matning av lamm och får, utsläpp av höns och ankor och en hundpromenad. Nu har mannen, som snart ska åka och jobba, vaknat, så då kan jag börja lite lugnt med städandet. Jag kommer att vara sopslut efter den här helgen. Helt utsliten… Det här schemat är inget att rekommendera när man är utmattad och värkig kan jag lova. Jag kommer att vara tillbaka på ruta ett eller kanske två innan det här är över…

Säljer av och gråter

Vi har tagit ett jobbigt beslut. Vi säljer fåren för jag orkar inte med att sköta om dem. Jag har tagit hand om dem på bästa sätt, men känner att kraften inte finns längre. Jag känner mig stressad och pressad och de dagar jag har mycket värk så kan jag bara göra det absolut nödvändigaste hos djuren. Det känns inte bra, jag vill ge dem 100 %, det förtjänar de. Så idag flyttar Pelle, baggen, till ett nytt hem. Nästa vecka flyttar resten av flocken till ett annat.

Oj vad jag har gråtit och våndats. Det här beslutet har verkligen värkt fram. Jag vet att det blir bra i slutänden, jag behöver min energi så väl, och måste prioritera vad jag lägger den på. Jag älskar mina djur, jag älskar livet med djur. Men jag älskar inte att ständigt och jämt vara trött, sliten och arg. Jag älskar att skriva tex men gör det aldrig för energin finns inte. Djuren kommer att få det bra även i framtiden, det vet jag. Köparna verkar väldigt seriösa och bra. Och jag kommer att få mer tid till annat och slippa ha dåligt samvete större delen av mitt liv.

Det som fick mig att inse att något måste förändras var att när tackorna lammade i år fick båda två lamm var. Den ena tackan, Stella, vill inte veta av sitt ena lamm, vilket resulterade i att jag måste mata den med flaska dygnet runt. Och jag har verkligen varit på botten av mitt mående den här tiden. Jag har varit sååå slutkörd…och det fick mig att inse mina begränsningar. Mannen, som ju jobbar heltid, och jag har bråkat om alla sysslor här hemma. Båda har varit frustrerade och ledsna, pressade…Och så vill vi inte ha det. Så mitt i ett rejält sammanbrott som jag hade så sade jag orden som jag hade tänkt så länge men inte velat uttala. Nu gör vi det bara…Vi säljer fåren.

Och där är vi idag. Vi skjutsar iväg Pelle till nytt hem idag och jag har landat i att det känns skönt att släppa taget. Skönt men oerhört sorgligt. Jag har testat och det fungerade inte. Men jag har tagit hand om djuren, älskat dem och gett dem ett bra liv så länge de var här, och nu ger jag dem chansen att få leva vidare nån annan stans. Bra beslut – moget beslut.

En ny era börjar. Jag kommer att vara mindre låst, jag kan använda gården på ett annat sätt. Min första tanke är att skapa små oaser av sittplatser och odlingar där jag kan njuta av livet och platsen vi bor på. För jag har saknat det lite. Det blev bara en massa måsten, och det fanns inte tid eller pengar att njuta av den här underbara platsen. Det sägs ju att när man stänger dörren för något så öppnas nya dörrar till andra möjligheter. Och det känns redan så faktiskt. Jag har en vecka nu med matningar och pyssel med djuren som är kvar. På lördag kommer köparen och tar med sig hela min lilla flock med två tackor och fyra lamm. Jag ska njuta av dem, umgås med dem och ge dem en toppen sista vecka här hos oss.

Samma dag som de hämtas har vi 50-årskalas här hemma. Huset kommer att vara fullt av folk, veckan kommer att vara full av förberedelser. Så jag kommer inte att ha tid att sörja att det är över riktigt. Men kanske har jag gråtit klart, och gått vidare i sinnet redan? Jag vet inte. En sak i taget. Men det känns skönt att jag redan har börjat tänka på vad jag vill göra sen här hemma. Hur jag vill njuta av tillvaron och vad jag kan göra när jag får mer möjlighet till det. Jag har dessutom gjort den här resan en gång förr…jag hade ju hästar för många år sen och när jag insåg att jag inte klarade av att sköta dem, hade värk då också, så sålde jag alla. En gick till slakt, för hon var gammal och hade en skada i ett ben som gjorde att hon inte kunde ridas eller köras mer. En enorm sorg var det, och början på ett avslut för jag separerade en tid senare från pappan till mina barn.

Tanken slog mig häromdagen att tänk om jag gör samma sak igen, gör mig av med saker för att sen kunna lämna mannen? Men jag tror inte det. Jag hoppas på att det här leder oss närmare varandra, och att vi får mer tid att göra roliga saker tillsammans.

Nu återkommer jag

Sådär. Coachingen är avklarad. Jag är med i ett nätverk, Shine Your Light Sisterhood, och med jämna mellanrum så är det gruppcoaching, mediation eller någon annan aktivitet som jag vill vara med på. Idag började det med en kortare meditation där vi frågade själen vad som behöver göras för att vi ska kunna ta mitt nästa steg. Min själ svarade med en bild på ett träd…jag fattade ingenting alls. jag släppte det och tänkte att det löser sig, så småningom kommer jag att få veta vad själen ville säga mig. Och visst…lite senare på dagen trillade poletten ner. Plötsligt blev jag sugen på att fortsätta med ett projekt som jag började med i höstas.

Jag håller ju på och gör en utegård för mina fåglar. Så att de på ett säkert sätt kan vara ute på en lite större yta utan att riskera att de blir uppätna av rovfåglar. Jag har byggt ett risstaket, det finns det bilder på i nåt inlägg från i höstas. Och nu ville jag fortsätta med det jag ska ha som skydd uppifrån, det jag kallar för taket, fast det inte är något tak direkt. Jag så ett youtubeklipp som en man hade gjort, och han berättade att han skyddade sina höns mot rovfåglar genom att sätta snören kors och tvärs, och i dem knyter han färgade plastband som fladdrar i vinden. Det har funnits i mitt huvud till och från men jag har inte kommit till skott med det. Men idag så har jag börjat och det kommer nog inte att ta så lång tid som jag trodde att det skulle göra. Jag knyter ihop balsnören, och på dem knyter jag fast remsor av tyg eller plast (det jag har hemma). Sedan sätter jag upp det i risstaketet och i den stora björken som står mitt i alltihop. Det ser ut som om det ska bli fest där, hoppas inte duvhöken tycker det också!

Jag orkar ju inte hålla på så länge, så jag får göra det i omgångar helt enkelt, Men jag gissar att en tredjedel är klar nu. Om det fortsätter att vara plusgrader och kroppen går med på att jag håller på så tar det nog några dagar till så är jag klar. Vi har ju ankornas badkar där också, och så har vi ställt in en trädgårdsbänk där. Det är så rogivande att sitta där och titta på fåglarna med en kaffekopp i handen. Jag längtar verkligen till våren nu…Det är ju vår…men det kom massor med ny snö, och det ska snöa mer i veckan så än känns det inte så hoppfullt. Men det går helt klart åt rätt håll.

Med tanke på vad jag skrev i mitt första inlägg för dagen, att jag är låg som fasen, så måste jag säga att jag fick lite energi av dagens coaching. Att det inte var jag som blev coachad, utan jag lyssnade på andra som hade frågor de ville ta upp, gjorde faktiskt ingenting. Jag får det jag behöver ändå, för det känns som om vi systrar är sammanlänkade på nåt vis. Vi följs åt och har liknande saker vi tar upp när vi pratar på facebook eller under gruppcoachningar, Jag lär mig massor om mig själv genom att lyssna på andra.

Nu ska jag ta kväller för idag. Ska inte göra så mycket mer, utan jag ska ge mig den återhämtning jag såväl behöver efter att ha pysslat med fåglarnas ”tak” över deras paradis en stund.