Tung dag

Nu är det riktigt tungt. Fler Coronarestriktioner och kommunikationsproblem hemma gör att jag har nåt som liknar ångest idag. Hjärtat slår hårdare och jag har en oro inuti som är skitjobbig. Det känns som om jag har panik på nåt sätt och att jag är på gränsen till att bryta ihop samtidigt som jag känner mig helt passiv. Är så irriterad och tycker att allt liknar skit rent ut sagt. Måste gå ut och avreagera mig på något men det kom ju en massa snö häromdagen så trädgårdsarbete funkar inte.

Hur långt ner ska man komma innan det vänder? Hur hårt ska man prövas? Vad fan är det som händer egentligen och vem pratar man med? Jag träffar bara mannen och det är ju honom jag inte kan kommunicera med alls…. Det finns ingen jag kan berätta för hur jag känner för alla har nog med sitt skit….

Jag ber till alla änglar och hjälpare….Ge mig ett tecken som gör att jag får lite framtidstro igen!

Intet nytt under solen

Det händer inte så vansinnigt mycket i mitt liv just nu. Jag tar hand om barnbarnen när deras föräldrar behöver avlastning på nåt vis. Och jag söker jobb. Massor av jobb. Jag har gått vidare på flera av dem, numera är det ju som värsta audition när man söker jobb. Det är i flera steg och allt är via nätet för man får ju inte träffa någon i onödan. Det är frågor att besvara, skriftligt eller med hjälp av en filmsnutt som jag spelar in och skickar. Test av olika slag och ännu mera frågor. Phu!!

Jag tar en dag i taget. Försöker att ta det med ro för jag kan ju inte göra så mycket åt min situation mer än att söka jobb och klura på nästa steg… Jag grejar här hemma, målar tavlor (jag har anmält mig till att vara med på en utställning i sommar) men snart är färgen slut och jag kommer helt ärligt inte ha råd att köpa ny. Man kan inte annat än skratta åt det…. Men det löser sig på nåt vis. Det brukar göra det. Men ska sanningen fram så har jag inte varit i den här situationen nån gång. Helt utan inkomst och helt beroende av en annan person. Det svider. Jag vill ju vara fri och oberoende. Visst är jag fri på ett sätt, men händer det mannen nåt så…. Ja ni fattar.

Mannen ja. Det är han som får ta min frustration förresten. Tror jag i alla fall. För jag är så irriterad på honom hela tiden. Han gör så gott han kan och jag retar mig på allt han gör. Jag blir en person jag inte vill vara med honom och jag fattar inte vad det är som händer. Jag har tom skrivit upp att jag ska vara snällare mot honom I min målsättning för april….Men än har jag inte lyckats. Allt är så förbannat tråkigt för jag upplever ju liksom ingenting. Jag har inget att berätta och om jag mot förmodan har det så lyssnar han inte klart utan avbryter och börjar prata om nåt helt annat. Så det känns som om det inte är någon idé att säga nånting mer. Det enda vi pratar om numer är när något har gått fel här hemma eller när jag behöver påminna om något han glömt. Det känns som om jag bara gnäller om fel han gör och det blir han ju ingen bättre människa av… inte jag heller.

Håller jag på att förvandlas till en bitterfitta?

Jag är fri

Idag har jag uttalat orden som har surrat i mitt huvud ett tag. Jag är fri nu. Och jag känner harmoni i det.

Jag har uppnått ett livsmål.

Jag har under de år jag har varit sjukskriven haft en önskan om att leva i harmoni. Jag skrev det här när jag startade bloggen. Att jag ska sluta fred med mig själv. Jag trodde då att det handlade om min kropp… ytan. Skalet… Men det blev något helt annat. Allt som har hänt på sistone är sånt jag har längtat efter, sånt min själ velat men jag har inte förstått det. Jag har jagat och ”slösat” energi på fel saker. Slöseri inom citationstecken för jag har behövt gå igenom det för att få de insikter jag behöver få. Och då är det ju inget slöseri utan en gåva.

Nu har jag förstått att jag kan använda min energi på ett helt annat sätt. Innan insikten har jag använt den på att jaga läkare, se till att hålla tidsgränser och att göra rätt så jag inte trillar ur systemet. Jag har oroat mig och varit rädd för precis det som ändå hände. Det var oundvikligt. Det hände trots att jag gjorde allt rätt (som jag trodde då). Jag behöver vara fri för att kunna göra det som jag är här för och fri är jag inte om jag måste underordna mig alla myndigheter. Fri ät jag bara om jag kan följa min själs önskan. Jag behöver inte ens känna att jag måste bidra till samhället på det konventionella sättet, genom att vara anställd, tjäna pengar… Förstå mig rätt nu för jag menar inte att jag ska ställa mig helt utanför men jag menar att jag ska följa min innersta längtan, inte någon annans. Jag ska våga kasta mig ut i ovissheten och lita på att universum faktiskt har en plan för mig. Det är inte meningen att jag ska vara låst till nånting och jag kan sluta kämpa emot och bara hänga med istället.

Jag skrev ju i mitt förra inlägg om att jag provade ett jobb. Och det var ett prov men inte om jag passade för tjänsten utan ett helt annat prov. Meningen var att jag skulle få lära känna den här kvinnan för hon hade ett viktigt budskap till mig. På flera plan fick jag otroligt viktiga insikter på vägen mot den som är jag på riktigt. Jag kände tex direkt att hon var som jag. Jag vill inte skriva för mycket om hennes personliga liv för det är ju inte ok. Men hon kan också känna av energier, som jag. Och det hon sade till mig, om mig, var klockrent. Hon sa att jag utstrålade vågor av lugn och harmoni och att jag behöver tro mer på att jag är stark i mig själv. Lita på mig själv och mina styrkor. Det hjälpte mig att fatta ett beslut som gjorde att jag tackade nej till att vikariera hos henne när jag inte fick tjänsten jag hade sökt. Jag vill inte vara vikarie, det passar inte mig. Det kändes så starkt och jag tänkte bara en liten liten stund på att andra kanske skulle tycka att jag gjorde ett galet val. Jag valde aktivt bort en möjlighet till inkomst för att det inte passade för mig. Och det är sååå stort för förut har jag hoppat på allt, drivits av rädslan att bli utan inkomst. Och blivit sjuk på kuppen.

Jag har blivit uppgraderad, och det ganska rejält. Jag är så tacksam för att jag har fått de insikter jag har fått under min sjukskrivning. Jag kan se hela ledet bakåt. Min längtan efter att flytta hit tex. Behovet av att bo billigt kom ju sig av att jag har en plan utstakad för mig. Jag behövde ju ett billigt boende för att jag skulle kunna bli just fri. Nu ska jag landa i att jag är fri och njuta av det. Jag är helt säker på att jag går nästa ledtråd när jag fullt ut har lärt mig att inte oroa mig utan njuta av gåvorna jag får.

Jag pratade med min kursledare idag och hon bekräftade det jag känner. Jag är på helt rätt väg. Hon har gjort en liknande resa själv och vet vad hon pratar om.

Jag är fri. För första gången på mycket länge så kan jag säga de orden och verkligen mena det.

Det svänger

Satan i gatan vad livet svänger nu. Det finns knappt ord för det. Lyssna nu… Jag har jobbat i två dagar. Eller egentligen gått på introduktion som kanske leder till jobb.

Men va? Jag var ju nyss långtidssjuk!?!

Ja precis. Men jag blev utförsäkrad. Jag fick ny läkare som jag var sååå glad för att jag hade hittat. När det var dags för nytt läkarintyg så godtog inte försäkringskassan det. Jag pratade med läkaren som inte ville lägga till något i det. Och då gav jag upp. Jag är så sjukt less på att gå och oroa mig för om läkarintyget ska godkännas, om jag ska få läkartid mm mm Allt tar då mycket energi. Det dränerar mig att vara så orolig hela tiden. Allt jobb det innebär att vara heltidssjuk knäcker mig och jag orkar inte hålla på längre.

Jag fick nog helt enkelt och tänkte att om jag använder energin till annat än att tjafsa med myndigheter, oroa mig, jaga läkare och tider…. så kanske jag kan hålla min värk i chack på ett bättre sätt. Jag prioriterar om, omfördelar energi och lägger mitt fokus på att försöka hitta ett jobb som funkar istället. Sjuk kommer jag alltid att vara, det är ju kroniskt. Men jag behöver bättre återhämtning.

Tro inte att det var lätt. Jag har gråtit så mycket. Men jag funkar så att jag bryter ihop, gråter helt tröstlöst så att jag knappt kan andas för näsan sväller igen av allt snor. Men efter gråten börjar jag fundera på lösningar. Och den här gången kom jag fram till att jag ger upp och hoppar ut i det okända.

Jag skrev in mig på Arbetsförmedlingen, anmälde mig till a-kassan och började redovisa och rapportera där jag ska. Sökte flera jobb, gick vidare till intervju i 2 (än så länge) och så fick jag ett brev.

Jag uppfyller inte ett arbetsvillkor hos a-kassan.längre. Jag har varit sjukskriven för länge. 5 år är överhoppningsbara när de räknar ut ersättningen men går det mer än 5 år så är man ute. Får ingen a-kassa…. Hur fasen är det möjligt att det kan gå vara så? Jag kan ju knappast jobba ihop till ett nytt liksom… Så jag bröt ihop igen när jag fattade att jag nu står helt utan inkomst.

Oj så mycket som for genom mitt huvud…Men sen landade jag i att det är nu jag ska lära mig att leva i nuet och jag får en möjlighet att träna på tillit. Det är en möjlighet att lära nytt.

Och när jag hade fattat det ringde telefonen. Det var en chef på kommunen som sade att jag kan få introduktion på ett jobb som personlig assistent. Och nu har jag alltså jobbat 2 dagar och ska jobba på lördag igen. Tänker inte säga nåt om stället jag ska jobba på förstås, har ju tystnadsplikt. Men det känns som om arbetsuppgifterna, tiderna, platsen osv funkar för mig. Just här och nu känns det bra. Och då utgår jag från det. Det är inte klart att jag får tjänsten än men det lutar åt det. Min stora utmaning nu ligger i att jag ska vara bra på att se till så att jag använder mig av allt jag har lärt mig under de här fem åren. Prio på återhämtning och på att inte köra över mig själv. Pris på att använda min kropp på rätt sätt.

Svårt. Men det ska gå. Nu ska jag tex gå och sova. För jag behöver min nattsömn. Imorgon kommer elektrikern och fixar en fast installation till vår värmepump.

Allt det här på nån vecka bara…. Det känns helt overkligt.

Är det nu det händer?

Jag vet inte. Men det känns som att det händer nu. Jag kanske är redo att ta beslutet nu. Det som har hänt förut flera, flera gånger hände igen idag. Och jag kände nån sorts lugn istället för den bottenlösa sorgen som jag har känt förut. Jag började tänka rationellt. Tänkte på utvägar. På hur jag ska bo, på ekonomi, på djuren….Men på ett helt annat sätt än förut. Jag har skrivit ner alla fasta utgifter och börjat tänka på vad jag behöver förändra för att ha råd att vara själv. Jag inser att det blir fattigt. Men det får bli så. Jag inser också att jag kanske kommer att behöva flytta härifrån för i längden har jag inte de pengarna som behövs för att bo här. Och djuren. Det gör mest ont, men i längden kommer ju inte det heller att gå att ha alla kvar. Men en sak i taget får det bli.

Det som måste komma först är att vi tillsammans bestämmer hur vi ska gå vidare. Han vill inte skiljas, han vill lösa det till varje pris men det går inte mer. Han vill inte anförtro sig till mig när han har det jobbigt och för mig säger det allt.

Jag är inte hans person.

Jag kan inte leva med nån som väljer bort mig. Jag lever hellre ensam än att leva med sorgen det innebär att vara bortvald. Jag måste ju välja mig…

Meningslöst

Så känns det.

Just nu. Och hela den här dagen.

Jag behöver vända det här skeppet nu innan det har seglat vilse helt. För ibland tänker jag tanken att jag har tappat det helt.

Jag kommer kanske att bli utförsäkrad förresten. Som att det inte räcker med allt annat. Jag försöker tänka att det blir bra hur det än blir men jag lyckas inte riktigt.

Nu ska jag sova. Lovade mig själv att lägga mig tidigare men nu är klockan snart 00 igen och jag sitter kvar här framför värdelösa tv-serier. Det ena mordet efter det andra…Finns det inget annat att visa på tv? Nåt upplyftande. Jag borde sluta titta på tv egentligen. Det ger mig absolut ingenting. Jag virkar åtminstone under tiden men min själ vill inte det här egentligen. Den vill nåt helt annat.

Jag måste börja lyssna bättre. Och göra. För det här går inte längre.

Personlig inveckling

Jag är ju på en resa som inte riktigt har något mål känns det som. Jag jobbar med mig själv på många sätt, går tex en kurs nu med mycket personlig utveckling. Samtidigt som jag tycker att jag får en massa insikter längs vägen så känns det ofta som att jag står helt still eller tom går bakåt. Och jag har så svårt att sätta ord på det dom händer. Måhända kan det vara för att jag så sällan pratar med folk om djupa saker? Så det fastnar liksom i huvudet och blir en gröt som är för tjock att röra i….

När jag försöker sätta ord på saker så blir jag ofta avbruten. Den jag pratar med vill gärna uttrycka sin åsikt i ämnet, berätta min historia på sitt sätt, eller tom ta över och berätta om sina egna problem. Och då tystnar jag för jag tappar orden och jag känner att det jag vill säga är inte viktigt för den jag pratar med. Jag vet inte riktigt om det är rätt att tystna för personen lär sig ju inget av det och jag får inte uttrycka mig fritt. Men jag har försökt stå på mig också, verkligen… Men det går liksom inte att överrösta den andres ego. Och då får det vara så känner jag. Antingen får jag välja att prata med någon annan eller så skriver jag istället, för mitt innersta är kanske bara intressant för mig själv. Jag har bara en person som på riktigt lyssnar när jag öppnar mig och det är nog henne jag ska spara de där funderingarna till och sen skriva ut det som finns i mitt huvud istället.

Jag skrev ju förut att vi går i samtalsterapi, mannen och jag. Det är inte en sanning längre. Vi gick i terapi, men terapeuten bara slutade höra av sig. Så nu är vi själva med vårt tjafsande igen. Ingen som stöttar och ger tips om hur vi tar oss ur jobbiga situationer. Jag är irriterad och frustrerad och vet inte var jag ska göra av de känslorna. Vet inte ens varför jag känner dem. Vi har svårt att kommunicera kring det för det känns som om vi sitter fast i ett mönster. De flesta praten slutar i bråk för det blir missförstånd hela tiden. Mannen misstolkar allt jag säger och tror att det är personliga påhopp fast jag bara menar att vi behöver reda ut något så att det ska fungera bättre här hemma. Det kan vara allt från hur vi kommunicerar med varandra till praktiska saker men det mesta havererar efter ett tag. Jag märker att jag har tystnat där med och det blir mest bara det han kallar för gnäll som blir sagt. Det som måste sägas för att det påverkar min vardag alldeles för mycket annars. Saker som glöms eller struntas i, sånt vi har kommit överens om som sedan inte efterlevs. Han ser på mig som en person som bara måste ha min vilja igenom och kan inte förstå att om man tex inte byter vatten till ankorna flera gånger om dagen får de infektioner i ögonen. Han kan säga att han har gjort det fast han har valt att hoppa över det och det drabbar mig för jag måste dels kontrollera om det är gjort och dels se till så att det blir gjort. Och det tar så mycket energi, som jag inte har. Sen förstör det så mycket mer… Det är inte bara praktiskt utan jag tappar ju tilliten till honom. Det vore mycket bättre att han sa att han inte vill istället för att smita undan ett ansvar. Ankorna är bara ett exempel förresten, det är ju andra, större saker, som jag inte vill skriva om här. Men jag kan säga att det med ankorna är en liknelse som stämmer in på mycket annat i vår vardag.

Mitt dilemma är ju att jag har börjat se på honom på ett annat sätt än jag gjorde i början. Vi är inte ett team och troligtvis har vi aldrig varit det. Men det har blivit än tydligare nu. Han väljer att prioritera annat än det som för oss som par framåt. Just nu är vi som två personer som bor under samma tak bara. Och när jag inte känner tillit till någon kan jag inte ”hänge” mig utan stänger mig för att inte bli sårad. Jag backar från närhet tex och det är en instinkt jag inte kan styra (känns det som i alla fall) och det är ju verkligen inte positivt för vårt förhållande. För han försöker ju. Han vill kramas och pussas men eftersom jag inte känner mig trygg med honom backar jag. Han blir ledsen, tar det personligt… Det är en ond cirkel och jag har ingen aning om hur jag ska bryta den. Vi var på väg litegrann där med terapin. Båda fick verktyg att använda oss av när vi pratar med varandra och det kändes som att vi fick lite mer förståelse för den andres sätt att vara. Men när det inte blir kontinuerligt så stannar det av. Det känns som att det har blivit ingrott och inte går att tvätta bort hur man än gör. Smutsen sitter för hårt…

Jag ser mekanismerna. Jag förstår mitt eget beteende och till viss del hans. Han är ju i början av sitt uppvaknande och jag borde ha tålamod med att han inte har kommit så långt i sin personliga utveckling. Men jag har inte det. Alla orden som sagts, men även det som inte har sagts sitter som en mur emellan oss och jag behöver verktyg för att kunna riva den muren. Jag behöver våga lita på honom igen och jag vet inte om det är möjligt. I andra förhållanden har jag lämnat när den där känslan av otrygghet har kommit. På nåt vis känns det som att jag bara upprepar mig varje gång och jag fattar att jag behöver göra annorlunda den här gången för att få ett stopp på det. Men VAD är det jag ska göra annorlunda? Ska jag lämna tidigare än förut eller ska jag kämpa hårdare för att det ska hålla?

Är det nu jag ska lämna eller är det nu jag ska stanna och bygga upp ett liv som jag mår bra i? Hur vet man?

Vi båda älskar djuren och att bo här i skogen. Men vi älskar det på helt olika sätt och det gör att det blir tungt att leva i det som skulle kunna vara fantastiskt. Jag känner att jag får ta allt ansvar eftersom teamkänslan inte finns. Om vi jobbade ihop, tog gemensamma beslut och planerade för framtiden tillsammans skulle det se annorlunda ut det är jag rätt säker på. Det går inte BARA att softa och njuta utan det finns vardagliga saker som behöver lösas, både på kort och på lång sikt. Och den balansen hittar vi inte, utan det haltar rätt rejält. Det går ju inte att bo så här om man inte hjälps åt att ta hand om huset, gården och djuren. Det blir för tungt då….

Åh….så tråkigt det blev. Negativt. Utan hopp… Men det är så det ser ut just nu. Jag vet att allt är som det ska och det som händer ger mig lärdomar som hjälper mig att ta nästa steg. Jag kommer att veta när jag är mogen för det. Tills dess skriver jag väl av mig här, bearbetar gröten i huvudet.

Ett steg i taget.

Frulle

Äter frukost. Te och macka för en gång skull faktiskt. Äter ofta yoghurt och müsli men eftersom jag behöver få i mig mer vätska blir nog en jättekopp med te bättre. Jag har ju en massa konstiga symptom som jag inte riktigt har kommit på varför de dyker upp. Anar att de kan ha ett samband med menscykeln och att jag dricker för lite  vatten mellan varven.

Jag får hjärtklappning, mår lite illa ibland men blir oftast skakis och liksom klen på nåt konstigt sätt. Det händer också att jag blir förvirrad, och inte fattar riktigt vad jag ska göra.  Jag har kollat blodsockret flera gånger när det händer och det verkar inte bero på lågt blodsocker som jag trodde först. Däremot blir pulsen hög. Vilopulsen kan ligga på runt 90 och det är verkligen inte normalt för mig. Anledningen till att jag trodde att det är blodsockerfall är att det hjälper oftast att äta nånting. Det är så märkligt. Men jag fortsätter väl att experimentera mig fram till ett lite bättre mående, det är ju så jag brukar jobba. Nu har jag hittat en bra läkare äntligen. Hon förstår mina diagnoser, är tom expert på en av dem, så hon kan nog hjälpa mig att komma fram till var problemet ligger.

Det blir en lugn dag idag. Hade barnbarn här igår. Två knallhattar som det skiljer 11 månader emellan. Jag älskar att ha dem här men jag blir väldigt trött efteråt. Det är nog för att man måste vara på allerten hela tiden, de pratar mycket och om jag gör nåt annat för nån sekund så händer det ofta nåt oförutsett. De ger så mycket energi med sitt härliga prat och båda två skojar och berättar saker som är så roliga att lyssna på. Jag har fem barnbarn, den äldsta är sju år och den yngsta fyller 2 i februari. Underbara ungar allihop och jag älskar dem av hela mitt hjärta.

En bra dag.

Dagen började bra. Efter en natt med gosig katt i sängen (vi har inga djur i sängen när vi sover i vanliga fall) gick jag ut och tog hand om våra fåglar. Vi har skaffat en automatisk lucka till hönsen och det är guld värt. De får komma ut den tiden som är bäst för dem och vi behöver inte stressa ut det första vi gör på morgonen. Jag älskar att vara med hönsen men pga att jag ofta sover dåligt på natten pga värk så vill jag helst låta bli att ställa klockan. Nu vaknar jag ju av tuppen ibland ändå men jag kan vakna i lugn och ro, sträcka mig och få lite fart på kroppen innan jag reser mig upp. Vi ska skaffa en likadan till ankorna. De är inte lika morgonpigga som hönsen men det skulle kännas bra att de också kan välja när de vill gå ut på morgonen.

Nog om fåglarna för den här gången. Efter frukosten gjorde mannen och jag något som vi aldrig har gjort tillsammans förut. Jag har gjort det själv och har velat göra det tillsammans med mannen men han har inte velat eller har inte förstått vitsen med det. Men i morse svarade vi på frågor som på ett enkelt sätt summerade året som gått och som hjälpte till att blicka framåt och sätta intentioner för året som vi har framför oss. Det gick jättebra faktiskt och vi fick ett fint samtal kring våra respektive svar. Jag tror faktiskt att det skapade en hel del förståelse för varandra också. Det kändes som ett steg i rätt riktning och faktiskt så känns det som om vi ändå tänker lite lika kring vår lilla gård och livet vi lever här. Det är kanske så att det är kommunikationen som ställer till det… Kanske ska vi ha såna här snack lite oftare för att liksom pejla läget med varandra… Jag får föreslå det så får vi se hur det tas emot.

Nu ska jag ge katten lite penicillin och sen chocka kroppen med att gå och lägga mig. Dagens bild får bli på vår praktfulla amaryllis.

Nytt år

Kanske borde summera förra året…Men gör jag det så börjar jag det nya året med att skriva om allt det jobbiga, tunga, negativa som hände under det året. Så det skiter jag i. Jag lämnar det bakom mig och börjar på ny kula.

Jag ger inga nyårslöften, men tänker igenom hur jag vill att mitt liv ska se ut det kommande året. Hur jag vill vara, vad jag vill uppleva, vart jag vill resa…såna saker. I år vill jag vara en person som lyssnar på själen, utvecklar min medialitet och är sann mot mig själv. Jag skulle vilja resa neråt i landet, se Mandelmans trädgård och bo på Ystad Saltsjöbad. Jag skulle vilja att det här blir året då jag och min man kan komma fram till att det verkligen är vi som ska bli gamla tillsammans. Så kände vi ju förut men sen hände något som gjorde att det blev skavigt och komplicerat. Vi går i parterapi så på nåt sätt löser vi det men utgången är ju oviss. Jag behöver hitta nycklarna till mitt låsta inre… Det betyder att jag måste göra saker annorlunda än förut och det är en utmaning, men en spännande sådan.

Nu måste jag ge katten medicin och gå och sova… Han har gjort illa sig, på nåt sätt har han blivit skinnflådd på bakbenet. Troligtvis har han fastnat nånstans… Jag får väl aldrig veta det… Men nu är det i alla fall penicillin och smärtstillande som gäller. Omläggningar på djursjukhus 1 gång i veckan och han får inte vara ute förstås. Än så länge går det jättebra i alla fall.

Nattinatt!