Seg dag. Bra dag.

Idag var det segt att gå upp. Otroligt segt. Jag kände mig helt förlamad och hade svårt att dra ett djupt andetag och resa mig upp från sängen. Jag låg som fastsmetad mellan lakan och täcke… Till slut segade jag mig upp och gick ut i köket för att kolla på klockan. Var helt säker på att den var alldeles för mycket. Och så var den bara nio. Hundarna sussade sött på sina platser och hade inte ett dugg bråttom ut. Jag käkade frukost i lugn och ro, och bestämde mig för att den här dagen ska vara lugn och utan aktiviteter. Jag lyssnar på min sega kropp, som bara vill softa idag.

Häromdagen lyssnade jag på en podd, på engelska faktiskt. Den var så intressant så jag lyssnade i princip hela dagen på den. Jag skrev upp några saker som jag, just då för tillfället, tyckte var viktiga att komma ihåg. Jag har bestämt mig för att göra så när jag får aha-upplevelser. Skulle vilja ha en liten anteckningsbok, för det känns roligare att skriva det ”på riktigt” men just nu skriver jag upp det i telefonen. Nu när jag läste vad jag skrivit så blev jag lite förvånad. För varför kände jag att det var så viktigt? Det var ju saker som jag vetat om länge…

Podden heter The one you feed, och det jag skrev upp när jag lyssnade var:
1. Om jag skyller på andra, inte tar ansvar för det jag gör eller gjort, missar jag chansen att lära mig viktiga saker om mig själv.
2. Jag kan inte leva mitt liv som om det var regisserat. I en bok eller film har det ju regisserats och klippts innan slutresultatet. I verkliga livet händer allt som klipps bort för att filmen skall bli bra.

När det gäller det första jag skrev, Så vet jag ju det. Jag har inte tyckt att jag skyllt ifrån mig på andra, utan tagit ansvar om jag gjort fel eller så. Men nånstans inuti så har jag ju missat nåt, eftersom jag kände att det var så viktigt att skriva ner det. Jag har, under åren, tagit beslut, medvetna och omedvetna, som  jag nu har omvärderat. Eller jag ser på dem på ett annat sätt än tidigare och har svårt att förstå varför jag tagit de här besluten. Jag har svårt att acceptera att jag tänkte som jag gjorde och att jag inte förstod konsekvenserna av mitt agerande. MEN jag har kommit till insikt om att jag inte förstod bättre då, nånstans tror jag att det handlade om att hålla ihop mitt trasiga inre. Det fanns ingen annan utväg för mig just då och jag gjorde det bästa jag kunde för tillfället. Det var inte nog. Men jag kunde inte mer. Jag hade inte förmågan. Och det är jag ledsen för. Betyder den insikten att jag ändå har accepterat, och kanske tom förlåtit mig själv för att jag inte räckte till?

Jag vet inte… Jag vet faktiskt inte. Men det betyder att jag har lärt mig något viktigt på vägen.

Det andra jag skrev. Det var en ögonöppnare när en person berättade om sina upplevelser. För jag förstod då att många av de känslor som jag bär omkring på, känslan av att var otillräcklig, av att inte duga som jag är, att jag inte orkar lika mycket som andra, att jag inte har lika fint hemma som andra…. faktiskt grundar sig på något ganska ouppnåeligt. Jag skäms tex för att jag har stökigt hemma,, när jag gör något ute så orkar jag inget inne och tvärtom. Men vem är det som säger att man måste ha det perfekt hemma? Eller att alla andra har det perfekt? Det jag ser är ju oftast inte verkligheten. Många tokstädar när de vet att de ska få besök, slänger in saker i skåp så det inte ser så rörigt ut och putsar på ytan för att det ska se städat ut. Det är ju också att regissera sitt liv egentligen, att inte visa upp sitt sanna jag. De människor som jag tror att jag känner är ju inte samma personer när de är hemma som när de är i sociala sammanhang. Alla spelar vi ju en roll på nåt sätt. Och det som är intressant är att vi är helt fria att skriva ihop vår roll, vår berättelse, precis som vi vill själva. Ändå väljer många att skriva sina kapitel på ett sätt som gör att de inte kan vara sig själva. Man regisserar sina liv så att det ska passa in i övriga samhället och går sen runt med en känsla av olust, man vill ”hitta sig själv”  och känner sig lite tom inuti. Man söker efter meningen med livet. När det faktiskt är så enkelt som att bara vara sig själv.

När man har anpassat sig till andra så länge som jag har gjort, så glömmer man bort vem man är själv. Jag vet inte vad jag vill med livet, vet inte vad jag har för framtidsdrömmar eller vad jag tycker om. Jag vet att jag tycker om djur. Det har jag alltid gjort. Men jag funderar över varför jag gör det. Om det är äkta intresse eller om det är för att jag vill ha ovillkorlig kärlek? Jag har inte gett mig själv det, och då har kanske djuren fått ställa upp som substitut för avsaknaden av självkärlek. Jag har gett min kärlek till djuren, istället för till mig själv kanske? För att få kärlek tillbaka…. Sorgligt om det är så. Vad händer när jag faktisk kan känna självkärlek? Kommer jag att vara färdig med djuren då? Eller kommer jag att förstå att det finns plats för både och i livet? Kommer jag ens att vilja ha både och? Jag kanske vill göra helt andra saker än att ta hand om djur…

Jag vet, helt säkert, att ett stort intresse jag har är min trädgård. Jag vet att jag mår bra av att gräva i jorden, att plantera och att göra fint. Det är äkta. Tror jag…. Eller är det bara ett sätt att fly? Ett sätt att meditera och slippa tänka på så mycket som jag gör i vanliga fall, och bara vara i nuet? Är trädgårdsarbetet min drog?

Jag vet fan inte. Jag kanske fortfarande flyr för att slippa tänka? Hur vet man varför man gör saker? Hur vet man vad som är äkta lust, vad man egentligen tycker om? Hur vet man av vilken anledning man väljer att göra det man gör? Gör jag saker för att jag känner skuld och skam, eller gör jag det för att jag vill.  Hur lär jag mig att tyda de tecken som min själ ger mig? Som Universum ger mig? Hur lyssnar jag på magkänslan?

Jag får jobba på det helt enkelt. Jag behöver bli mer medveten om vad jag känner, när jag känner det, för att kunna förstå vad som är äkta och inte. Vad blir jag glad av? Varför blir jag ledsen? Är de känslor jag känner mina, eller känner jag av andra människor?

Jag vet att jag blev glad igår när jag hittade den här vackra blomman. Jag har längtat efter att få se den sen jag flyttade hit. Vi bor nära ett naturreservat och jag har läst att det finns guckuskor här, men jag har inte hittat några. Igår gjorde jag det, och blev uppriktigt glad.  Titta vad vacker den är:

 
 

Mys i koja under bordet

Nu har jag kommit på ännu en fördel med att gå ner i vikt. Jag har krupit runt på golvet och även in under ett bord, med mina älskade barnbarn idag. De hade byggt en koja där, med filtar över bordet och trädgårdsmöbeldynor på golvet. och där låg vi alla tre och myste.

”Kom mormor, vi leker.”

Ljuvliga ord, från ljuvliga barn. Nu orkar jag hänga med en bra stund i deras lekar, förut kom jag nästan inte ner på golvet, för att inte tala om hur svårt det var att komma upp. Och nu leker jag obehindrat med dem…Jag är så tacksam för att jag har fått den här chansen, och jag är stolt över att jag vågade ta beslutet. För att jag gav mig själv chansen till ett bättre liv.

Jag insåg en sak nu på kvällen. Jag fick en chans idag, till att utmana en av mina rädslor. Jag tycker om att sjunga, men gör det aldrig inför andra eftersom jag är rädd att de ska tycka att jag sjunger dåligt. Idag frågade mitt ena barnbarn vilken sång jag ville sjunga, och jag vågade inte. Jag sade att jag inte ville sjunga. Och nu ångrar jag mig… Jag känner nu att jag borde ha tagit chansen. Ingen av dem som hon frågade ville sjunga med henne. Jag borde ha gjort det känner jag. Jag är övertygad om att jag får möta den här fantastiska lilla människan, för att hon ska lära mig saker. Hon frågar jämt om hon får titta på min mage till exempel. Och från att ha haft en stor skräck för att visa magen för folk, så gör jag det nu fast vi är i ett rum fullt med människor. Jag vill ju visa henne att man inte behöver skämmas. Alla människor är bra som de är. Men idag vågade jag inte sjunga och jag grämer mig för det. Men nu vet jag att jag kommer att sjunga nästa gång vi träffas. Med glädje.

Och nu inser jag en sak till. Jag fick hjälp att förstå sammanhanget på vägen hem. Jag fick ett mail, där det stod bland annat: ”Tänk om det är så att barnen är här för att vi ska lära oss av dem? Det kanske inte är så att det är vi vuxna som ska lära barnen hur de ska leva sitt liv?” När jag läste det så tänkte jag på andra saker som stod i mailet, och satte det inte i samband med dagens händelse. Men nu när jag skriver så förstår jag att det var meningen att jag skulle förstå det om sången. Nu är jag tacksam igen, för att jag har förmågan att se helheten. Det känns faktiskt som om jag precis tog ett viktigt steg i min utveckling.

Just i detta nu så bestämmer jag mig för att hoppa på en grej som jag har velat gjort ett tag. Jag har tyckt att det har varit för dyrt. Men självklart ska jag göra det. Jag vill, det är inte jättedyrt och jag tror att det är meningen att jag ska göra det här. Våga hoppa. Lyssna på magkänslan. Kör bara.

Nu anmäler jag mig. Berättar mer sen nån gång.

DSC00266

Nya kläder i ny storlek

Jag beställde nya kläder för det börjar ta slut i garderoben. Med viss tveksamhet köpte jag ett gäng toppar i storleken 42/44. Jag tänkte att jag kommer nog att kunna ha dem lite längre fram i sommar. Jag har precis provat dem! Och jag kunde ha dem!! Flera av dem var till och med på gränsen till för stora.

Jag minns faktiskt inte när jag hade kläder i storlek 42 förut. Jag vet att jag har haft byxor i storlek 44, de ligger och väntar på att jag ska prova dem. Borde kanske ha gjort det redan. Tänk om jag kan ha dem också?

Imorgon blir det byxtestning!

Tröttare än trött idag

Jag var till sjukhuset idag (igen). Av två anledningar. Den ena var för att jag skulle ta prover till halvårskontrollen efter min Gastric Bypass-operation. Det innebar att jag behövde vara fastande i minst tio timmar innan. Efter provtagningen skulle jag till min husläkare. Jag rådfrågade henne förut om det kunde vara farligt när det kommer blod ibland när jag går på toa. Och naturligtvis ville hon kolla upp det. Så det gjorde hon idag.

Det var banne mig ingen rolig undersökning. Obehagligt som attan, och ont gjorde det… Men nu vet jag att jag har hemorrojder. Det är vanligt, men inget man direkt pratar om tror jag. Det är nog lite skämmigt. Men jag har ju bestämt mig för att jag ska sluta skämmas. Så jag berättar att jag har det. Jag fick nån sorts salva som ska användas två gånger om dagen, och så ville läkaren att jag skulle ta ett bulkmedel för att hjälpa till eftersom jag är trög i magen. Det är troligtvis det som har orsakat mina problem. MEN nu blev det lite problem….För som jag förstår det så ska man helst inte ta bulkmedel när man är GBP-opererad. Så jag måste hitta på nåt annat som fungerar. Jag frågade på Apoteket och hon hade lite tips på vad hon tyckte verkade bra, men hon rådde mig att vänta tills jag kunde prata med läkaren som opererade mig. Jag ska ju dit på halvårskollen snart så då tar jag det då.

Nåja, sjukhusbesöket gick ganska bra, trots att jag behövde fasta. Efter läkarbesöket tog jag en sittning i sjukhusets cafeteria. Köpte mig en leverpastejsmörgås med gurka som är så gott, och två tredjedelar av den fick plats i min lilla mage. När jag fikat klart åkte jag till Granngården för att köpa kattmat, och åkte hem med kattmat OCH en massa plantor. Jag kan inte låta bli att köpa när de är billiga, det är så roligt att göra i ordning fina rabatter med perenner. Ibland står de lite länge på vänt, på bron, för jag orkar helt enkelt inte plantera dem, men när jag orkar hålla på så känner jag mig så lycklig efteråt. Tillfredsställd på så många plan. Att påta i trädgården ger mig harmoni och jag har lärt mig att inte jaga upp mig för de dagar jag inte orkar göra nåt. Det är som det är, och det har jag förlikat mig med.

Väl hemma igen var jag så sjukt trött så jag somnade på soffan. Det har inte hänt på väldigt länge. När jag var akut sjuk i utmattningen så sov jag mycket, även på soffan, men det händer aldrig annars. När jag väl vaknade igen och började greja lite, så såg jag att jag fått mail från min chef. I mailet stod det som jag förutsett skulle hända. De vill avskeda mig eftersom  jag inte kan återgå till min tjänst. Och det finns inget annat där jag kan göra heller, Hon frågade om jag ville träffas och skriva under pappren eller om hon skulle skicka dem. Och jag svarade att jag ville kontakta facket först och kolla läget. Sen kan vi träffas och göra ett avslut. Jag ska ju ändå lämna tillbaka kläder, kort och nycklar tänkte jag. När jag hade läst mailet så blev det ju dags att ringa en massa telefonsamtal för att få tag på någon i facket som jag kan få råd av. Efter tredje samtalet fick jag ett telefonnummer till en person som skulle vara rätt, men då hade de inte telefontid längre förstås. Så jag skrev ett mail och bad dem att ringa upp mig så fort de kan. Jag skrev även ett mail till min handläggare på försäkringskassan för att berätta om beslutet.

Pust, jag var tvungen att springa iväg och reda ut ett kaos. Vi har en räv här som bråkar med mina katter. Och fy fasen vad det låter illa när en räv skriker!  Hundarna skällde här inne för de förstod ju att något var galet. När jag öppnade ytterdörren (efter att ha stängt in hundarna i köket) så såg jag att räven var cirka 7 meter från trappan, och min ena katt var där och försvarade huset. Den andra katten, som är lite räddare av sig, slank snabbt in. Jag fick tjoa och vifta för att räven skulle springa iväg och då kom den modigaste katten också in. Svansen och pälsen på ryggen stod rätt upp! Det är besvärligt med räven för den är så närgången. Jag är livrädd att den ska döda någon av katterna…

Nu har klockan blivit mycket igen…jag förstår inte hur jag ska få ordning på mina sömntider… men jag vet inte om jag behöver det än heller, egentligen. Jag behöver sova, och jag somnar inte om jag lägger mig förtidigt. Så därför sitter jag uppe och pysslar, dygnet blir förskjutet. Men det får vara så.

Natti.

 

201411201228208890966213_sbig

 

 

Jag har varit i Paris!

I torsdags åkte jag och min dotter på en kort och intensiv tripp till Paris. Vi bestämde oss för inte så länge sen att det var dags för oss att ha lite egentid tillsammans. Vi har glidit ifrån varandra lite av olika anledningar som jag kanske skriver om en annan gång… och när vi började prata om det för en tid sen, så kom vi fram till att vi behöver umgås mer. Så vi bokade en resa till Paris. Eller, jag bokade den, i samråd med dottern förstås.

Nu har vi varit dit och det var några fantastiska dagar, fulla med aktivitet. Trots utmattning och värk så gick det bra fast det var så många intryck. Jag var helt slut på kvällarna, men eftersom vi planerat så bra och åt och vilade med jämna mellanrum så funkade det ändå. Vårt huvudmål var att se och åka upp i Eiffeltornet, så det gjorde vi första dagen vi var där, på fredagen. Vi kom dit så sent på torsdagkvällen (läs mitt i natten) så då blev det bara en tunnelbaneresa och en promenad till hotellet som låg i ett område som heter Montmartre och Pigalle. Vi blev lite chockade av omgivningarna för det såg ut som om det bara fanns porrklubbar och sexbutiker där när vi kom gåendes med våra resväskor i släptåg. Men dagen efter såg det helt annorlunda ut, i dagsljus. Mysiga cafeer och butiker på smala gator, och hus med de karakteristiska franska balkongerna.

Eiffeltornet var en enorm upplevelse, det kändes nästan lite overkligt att se det torna upp sig när vi kom dit. Vilken otrolig byggnad… Vi åkte hela vägen upp till 300 meters höjd, och jag som är höjdrädd hade många tankar i hissen kan jag säga. De första två våningarna åkte vi i en hiss som rymde 56 personer, och den var knökfull. Vi stod som packade sillar och tittade ut genom fönstren när hissen strävade sig upp mot himlen. Eller strävade…det gick ganska fort faktiskt. På våning två fick man köa för att åka ända upp och då stod vi på en ganska smal avsats innan vi kom fram till hissarna. Jag är oerhört stolt över att jag har utmanat en av mina största rädslor. När mamma bodde på nionde våningen i Västerås mådde jag väldigt dåligt av att gå ut på hennes balkong till exempel. Väl uppe på våning tre blickade vi ut över en fantastisk utsikt. Jag vågade tom stå på ett GLASGOLV på våning två, där jag bara var några centimeter glas ifrån att ramla massor av metrar ner i asfalten…

Efter en god måltid på restaurang, åkte vi en flodtur på Seine, och såg alla fantastiska byggnader längs flodkanten. Det var så vackert och vi båda slogs av hur fransmännen (och kvinnorna) verkar leva ett ganska härligt liv. Vart vi än gick eller åkte så såg vi folksamlingar som bara umgicks med varandra på ett lättsamt sätt. En del satt och hade picknik, en del dansade och sjöng, andra läste en bok i sin ensamhet och väldigt många satt två och två och myste vid flodkanten. De verkar harmoniska och avslappnade och vi båda pratade om att ta tillvara på livet och görra mer av sånt som vi tycker om att göra.

Det blev en sen kväll, för det tog ett tag för oss att ta oss tillbaka till hotellet. Vi var sååå trötta båda två, men nöjda över dagen. Dagen efter började med en hotellfrukost. Men inte av den sorten jag är van med, för utbudet var ganska minimalt. Det var ett litet hotell vi bodde på och frukosten var därefter. Sedan åkte vi iväg till Louvren och jag kan numer stoltsera med att jag har sett Mona Lisa på riktigt. Louvren var en byggnad utan dess like. Så stort och så vackert! Och all historia som är samlad där… Det var mäktigt att få se allt det vackra, men på eftermiddagen när det fylldes på med mer och mer folk så blev det jobbigt att vara där. Ljuden blev ganska höga eftersom allt är av sten och marmor där, och det är högt i tak och mycket människor. Både jag och dottern kände att vi inte orkade vara kvar där och begav oss utåt för att se om vi såg nåt mer skoj. Under Louvren finns det ett enormt köpcentrum som vi strosade omkring i en stund. Det var ganska dyrt där så vi köpte inget tyvärr, men det var roligt att få se det. Det fanns till exempel en butik som bara sålde stenar i alla möjliga former och färger. Så vackra… jag hade kunnat shoppa många av dem men vem vill släpa hem stenar på flyget?

Vi åkte mycket tunnelbana när vi var där, och det var intressant. Vi klarade av det mycket bättre än vi trodde första kvällen, och vi båda konstaterade att vi kan mer än vi tror. När vi åkte hem från den här fascinerande staden pratade vi mycket om att vi vill resa igen, göra mer saker tillsammans och jag tror bestämt att den här resan var bra för oss. Vi pratade inte så mycket om saker som vi hade bestämt innan att vi skulle prata om, men vi skapade nya härliga minnen tillsammans och det är nog så viktigt. Gör vi mer sånt så tror jag att pratandet kommer av sig själv sen.

Här kommer lite bilder från vår tripp. Avslutar med ett råd till dig som läser. Ta för dig av livet, gör det du drömmer om. Låt inte Jante stoppa dig, utan lev livet här och nu.

Nu ska jag sova. Borde ha gjort det för ett par timmar sen faktiskt.

Fyller på med ord

Jag är fortsatt sjukskriven. Till i September. Så länge har de aldrig sjukskrivit mig förut. Jag hade rehabmöte med Försäkringskassan, läkaren, psykologen och rehabsamordnaren på sjukhuset i slutet på april. De lyssnade till min berättelse om nuläget och ställde en hel del frågor förstås. Psykologen berättade om hur hon uppfattar min situation. Tillsammans kom de överens om att det är bra att det får gå en längre tid till nästa möte. Det hinner inte hända så mycket för min del på bara tre månader. Och dagen efter när jag träffade läkaren sjukskrev hon mig till den tionde september. Handläggaren på Försäkringskassan sade att det inte är någon mening att hon är med på något möte i September om jag inte har blivit bättre än jag är nu. Hon behöver bara vara med om det börjar bli aktuellt med arbetsträning eller möten med Arbetsförmedlingen.

Jag måste säga att det är skönt att sjukskrivningen blev längre den här gången eftersom det är ganska stressande att oroa sig över att det närmar sig slutet på sjukskrivningen. Det blir en massa möten i samband med det. Alla möten är påfrestande eftersom jag behöver förbereda mig mentalt på dem några dagar innan och vila någon dag efter. Oron över att inte få vara fortsatt sjukskriven är också jobbig. Jag vet att jag inte är redo för att börja jobba eller arbetsträna än, eftersom jag blir så oerhört trött av de allra flesta aktiviteterna. Jag kan göra saker, det kan jag, men måste vila ofta och verkligen lyssna på kroppen. Även saker som i vanliga fall ger energi, är tröttande och det är så otroligt läskigt när hjärnan strejkar.

Igår var jag på nåt riktigt roligt. Jag vann en tävling på Facebook, och fick åka på spa och bli klippt och färgad. Jag fick också ögonbrynen färgade och formade, jag fick ljuvlig ansiktsmassage och blev därefter sminkad efter konstens alla regler. Det var en jättehärlig upplevelse. Mamma var med hundarna under tiden, så när jag kom hem var hon kvar och vi pratade om en massa saker, och gick igenom en mapp med minnen från när jag var liten. När kvällen kom var jag totalt slutkörd. Jag brände maten, och fattade inte hur spisen fungerade när jag skulle sänka värmen. Jag höll på och vred på knapparna och flyttade på stekpannan flera gånger, men jag fick inte till det. Till slut stängde jag av spisen och tog bort allt från plattorna en stund. Jag fick verkligen tänka till när jag skulle fortsätta med maten, och bara göra en sak i taget.  Jag var rätt rörig redan innan jag åkte på spabehandlingen, för jag åkte till fel ort. De finns på två orter och jag var helt säker på att jag åkt till rätt, men när ingen kom och öppnade en kvart efter avtalad tid så anade jag oråd. Ringde till terapeuten och fick sedan fräsa iväg några mil till den andra orten. Sån stress är inte bra alls när man som jag lider av utmattningssyndrom.

Idag har jag varit ofattbart trött, helt energilös. Jag har gjort lite grejer ändå, men de har inte varit så energikrävande. Jag har tex gjort i ordning en fönsterbräda som jag ska ha i vardagsrummet på övervåningen. När jag målar vilar jag, konstigt nog. Tror det har med det kreativa att göra, jag är här och nu och tänker inte på annat. Det blir liksom lite tyst i huvudet när jag gör nåt pyssel, fokuset ligger på det jag gör. Jag försöker att tänka så jämt, men tankarna skenar ofta iväg och det blir kaos i huvudet. Jag hoppas att morgondagen blir lite bättre… Jag vill så gärna orka göra klart mina odlingslådor så att jag kan plantera ut alla mina växter i tunnelväxthuset nästa vecka. Det ska bli varmare då och jag börjar få lite panik över att det är så fullt med växter överallt här inne. Imorgon kan jag kanske sätta upp min nya fönsterbräda och då kan jag i alla fall ge växterna lite solljus istället för lamporna som jag använder nu.

Måste bara berätta att jag har nått ett nytt tiotal i min viktminskning. Nu väger jag under 90 kg! Jag har snart slut på kläder i rätt storlek och jag börjar märka en hel del på kroppen. Jag har inte tagit några mått på länge, jag ska göra det nästa vecka tänkte jag. Ska bli superkul att se hur många cm det har försvunnit. Det går bra i alla fall, jag kan äta det mesta. Har inte ätit något som innehåller en massa socker än och det tänker jag inte göra heller. Längtar inte alls efter det. Har ätit skräpmat nån gång, typ hamburgare, men det smakar inte gott alls. Jag har märkt att man blir lite bortskämd när man som vi gör, äter ekologiskt. Mat som inte är ekologiskt framställd smakar helt enkelt sämre. Och det känns inte bra att äta det heller. Jag vill veta vad jag får i mig, vill äta så rent som det bara är möjligt,

Nu ska jag titta klart på Eurovision-semin, och se om Robin går vidare till final. Sedan ska jag banne mig gå och lägga mig. Håll tummarna för att det blir varmare imorgon. Jag står inte ut med kylan längre!

 

 

Periodare

Vad knepigt det är med bloggandet. Jag älskar ju att skriva men ibland står det helt still med inspirationen. Jag har liksom ingen lust att dela med mig och förstår inte meningen med skrivandet. Och då låter jag bli. Sen plötsligt så känner jag för det igen och skriver mer intensivt. Men det får vara så. Det är ju så jag fungerar. Om jag skulle tvinga mig till att skriva ändå så skulle det inte bli bra. Eller det skulle inte kännas bra i alla fall.  Om det jag skriver är bra eller inte, känns egentligen mindre viktigt för mitt skrivande är en del av min terapi. Jag skriver för min egen del och tänker inte så mycket på att det ska bli bra för den som läser.  Jag reflekterar över mig själv och mina handlingar när jag skriver, och det är otroligt intressant att gå tillbaka och läsa gamla inlägg. Under den här tiden när jag har varit som sjukast så har jag tänkt tankar och gjort saker som jag har glömt…vissa dagar är som bortraderade, och då är det kanon att ha bloggen att återvända till för att få lite flashbacks.

Jaha…vad har jag gjort sen sist då? Hmmm…jag har varit på storseans med Terry Evans i Gävle. Det var oerhört intressant att se honom live. Jag har, en längre tid, haft en känsla inuti. En stark känsla av att jag måste träffa honom och till och med gå på kurs hos honom. Nu har jag träffat honom, och även tagit tillfället i akt att prata med honom och jag fick faktiskt ett budskap som är viktigt för mig. Inte under själva seansen, utan efteråt när han hade frågestund. Jag viftade ivrigt med handen för jag kände att det var viktigt att få prata med honom och när det blev min tur frågade jag honom om han kunde berätta lite om sina upplevelser som han hade innan han förstod att han var medial (vid 22 års ålder). Han berättade flera saker som han upplevt, och i samband med de berättelserna så sade han att han hade känt att det var viktigt för honom att få lära ut saker. Han sa att jag, precis som han själv, var en naturlig ledare, och att mitt syfte är att undervisa andra människor. Han sa också att det var synd att det tog slut så tidigt för mig (och jag förstod då att han vet att jag har gått in i väggen) Han sa att jag inte skulle ge upp, att det finns en uppgift för mig också även om det inte känns så just nu. Skriv den där barnboken som du har tänkt på så länge sa han, Och jag blev tårögd. För det är verkligen så. Jag har, under massor av år, säkert sedan jag var tonåring, gått och tänkt på att jag skulle vilja skriva en bok. Jag har den liksom inuti, men får inte ut den. Jag vet inte ens vad den skulle handla om. Men den gror därinne. Och nu påminde han mig om att det är dags att ta tag i det.

Min känsla av att jag behöver träffa honom mer har inte gått över dock… Jag känner det fortfarande och jag ska göra mitt bästa för att ha råd att gå en av hans kurser. De kostar en del, men det känns som om det är ett viktigt och stort steg jag måste ta. Det pockar på liksom. Jag är otroligt tacksam för att jag gick på den här seansen, och att jag vågade ta till orda i den fullsatta salongen för att få en chans att prata med honom. Jag var genuint intresserad av att höra honom berätta om sina tidigare upplevelser, eftersom jag har haft egna upplevelser som är svåra att förklara, eller ens prata med nån om eftersom många tycker att man är lite knasig när man berättar sånt. Att jag fick de där orden om att det finns hopp för mig och min framtid var en otrolig bonus och det känns förhoppningsfullt att tänka tanken. Det finns något som väntar fast läget känns lite låst just nu. Skönt.

Jag tror jag skrev tidigare om att jag och dottern ska åka till Paris i slutet av maj.  Vi planerar, bokar in biljetter till utflykter, tänker på kläder och resväskor. Det ska bli så roligt, men det är också roligt med vägen dit.  Det vi gör tillsammans för att uppnå målet är roligt och utvecklande. Igår var jag hos henne, jag var barnvakt någon timme och sedan planerade vi lite ackompanjerade av eftermiddagströtta och före-middag-vilda små barn. Vi insåg att vi skulle behöva träffas utan barn nån gång för att kunna prata lite i lugn och ro. Jag ser verkligen fram emot vår resa, det ska bli både viktigt, roligt och spännande att få umgås på tu man hand. Vi behöver det båda två, för åren har gått utan att vi riktigt har lärt känna varandras vuxna jag.

Nu noterar jag något intressant med mig själv. Innan jag började skriva var jag trött och sliten, jag tänkte att det blir en dag i soffan med lugn och ro. Men nu känner jag mig piggare och mer motiverad att göra något annat än att vila.  Kan det vara så att jag, omedvetet, lyssnade på mitt inre när jag satte mig ner för att skriva? Det kanske var så att det var fullt i huvudet och jag behövde släppa ut en del av det för att göra plats för annat? Intressant!  Mycket intressant.

Maj månad är fylld av saker som jag (eller vi) ska göra. Vi har ju resan till Paris i slutet av månaden, men före det är det en massa annat som ska hinnas med. Roliga saker. Men ändå saker som kräver planering och förberedelser när man inte riktigt fungerar som en frisk person gör. Den här veckan är ganska lugn. Det var barnpassningen igår bara, och det är ju mest bara fantastiskt att umgås med barnbarnen. De ger mig så mycket energi och så många härliga minnen att bära med mig in i framtiden. Jag blir trött av intrycken förstås, men skulle aldrig vilja vara utan det. Vila innan och efter så går det bra.  I mitten av maj ska jag och mannen tillbringa en helg i Stockholm, på fint hotell. Jag hade lyckats samla på mig en rejäl bonus på Hotels.com eftersom jag bokade flera vistelser förra året (vi var ett gäng kompisar som åkte på några olika evenemang). Vi valde att använda vår bonus till en lite lyxig helg i stan, där vi passar på att umgås med varandra, men även med vännerna som vi åkte med förra året. Det ska också bli kul, dels för umgänget och dels för att bryta vardagslunken lite.

På måndag ska jag på en spadag. Jag vann den i en Facebooktävling! På Litet Spa i Älvkarleby ska jag få bli ompysslad efter konstens alla regler. Allt det här ingår:

• En ansiktsbehandling anpassad efter sin hudtyp.

• Brynfärgning och formning.

• En makeupkonsultation där vi lägger en dag eller kvällsmakeup efter önskemål.

• Färgning och klippning av håret.

(Värdet för denna dag är 2650 kr)

Det blir perfekt inför roligheterna som kommer senare i månaden. Mitt hår är allt annat än roligt nu när jag tappar så mycket. Har inte färgat det på länge heller så alla mina gråa syns som en ”fin” utväxt som inte går att dölja på nåt vis. Jag hoppas de kan göra nåt fiffigt som tillåter mig att spara ut min naturliga färg utan att jag plötsligt ser 20 år äldre ut.

Oj…nu måste jag lugna mig. Har mer att skriva om men gör det i ett nytt inlägg. Det här blir alldeles för långt.’