Snart 1-årskontroll

Jajamensan, det är alldeles snart ett år sen jag opererade mig. Idag har jag tagit 11 rör med blod på fastande mage för att kolla hur kroppen mår. Jag tror det kan vara bra värden, det känns så. Jag är noga med tillskott och äter bra mat. Fyller på med extra protein med jämna mellanrum. Inte varje dag men flera gånger i veckan dricker jag en portion Whey100 på kvällen.

Jag har än så länge gått ner över 38 kilo. Det skulle vara kul att nå 40 kilo lagom till återbesöket men det är om en vecka så jag tvivlar på att det blir så. Jag har i snitt gått ner 0.8 kilo i veckan. Det är på gränsen och det kan gå men jag ska inte göra något för att påverka det. Det är en bra takt jag har gått ner i och jag har inte bråttom.

Jag ska fota mig igen den 20/12 när det är årsdag. Har ju foton från starten och tänkte använda samma kläder igen. Har sparat dem och inte provat dem sen dess. Ska bli så kul att sätta på mig dem igen. Ska också mäta mig igen för det har jag inte heller gjort på länge. Redovisar det här förstås med både mått och bilder.

Nu ska jag åka till arbetsförmedlingen och träffa dem och försäkringskassan. Vi ska prata om arbetsprövningen som inte funkade och om framtiden. Har ett förslag på plats som är intressant, får se vad de tycker om det.

Har ätit den obligatoriska leverpastejmackan på sjukhuset, den smakade extra gott idag eftersom jag var fastande innan blodproverna.

Annonser

Intressant grej jag kom på nyss….

Jag har klippt mig idag. Har funderat på det ett tag. Eller egentligen har jag funderat på hur jag ska kunna få mitt hår att se fräscht ut trots att min utväxt blir mer och mer grå. Har färgat och slingat och grejat men nu känner jag att jag är klar med det. Skönt att känna mig färdig. Redo att bli lite naturligare.

När jag skrev om det på Instagram fick jag en fråga och när jag besvarade den fick jag en rätt stor insikt. Jag har färgat håret så länge jag kan minnas. Det grundade sig troligtvis i att jag inte var nöjd med hur mitt naturliga hår såg ut. Och nu har jag glömt hur min naturliga hårfärg ser ut. Jag har glömt bort det som är jag, på riktigt. Och det var den insikten som plötsligt kom till mig. Jag har gjort samma sak med hela min personlighet. Fixat och trixat, ändrat och anpassat och sen glömde jag bort vem som var jag på riktigt.

Kanske är det så att mitt beslut att sluta färga håret och bli mig själv är en del av mitt helande? Jag tar bort ett skal, en mask, som inte längre känns rätt för mig.

Intressant tanke.

Jag slutade sminka mig för ungefär 10 år sen. Det var när jag träffade min nuvarande man faktiskt. Jag kände att jag inte behöver förställa mig längre. Jag har rensat ut en massa prylar som jag har haft med mig under livet. Gjort mig av med det som inte längre kändes viktigt. Det som bara tog energi. Båda de sakerna är ju skal som döljer ens rätta jag egentligen.

Jag har ju hållit på och skalat den där löken rätt länge. Plockat bort skal efter skal för att kunna nå in till kärnan. För att bli äkta. Genuin. Sann mot mig själv.

Nu ska jag äta ett kvällsmål och sen krypa i säng. Månen förresten! Månen! Den var enorm när den gick upp över himlen idag. Orange och gigantisk. Så mäktig!

Nere.

Nu är jag nere. Psykiskt. Och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig upp igen. Hade ett jättebråk med mannen häromdagen. Om en sak som jag tycker att man självklart ska kunna prata om när man är gifta sen många år tillbaka.

Jag vet att han inte gillar att prata om det så jag går omkring och oroar mig innan. Funderar på hur jag ska lägga upp det, letar efter ett bra tillfälle men det kommer aldrig. Och när jag väl tar upp det får jag alltid mina farhågor bekräftade. Det blir ALLTID fel. Alltid. Och jag fattar att det kanske blir fel för att jag velar innan jag skrider till handling. Men för varje gång det händer så blir det svårare att prata.

Ekonomi handlar det om. Det är mer än ansträngt nu. Jag med min sjukpenning som jag inte kan påverka på nåt jäkla vis. Skuldkänslor och en känsla av att inte räcka till. Att inte kunna bidra mer till det gemensamma fast jag så gärna vill. Och mannen som äntligen vågade ta steget och lämna bilbranchen för att lära sig ett nytt yrke. Jag stöttade honom i det. Ställde in mig på att nu blir det tuffa tider ekonomiskt ett tag.

Men så trasslar det. Väntade pengar kommer inte in på kontot när de ska. Vi tar från sparpengarna. Pusslar och vänder på kronorna. Jag ställer frågor för att förstå och för att få koll på läget. För att slippa bråk och oro. Men jag får bara ”Nej jag vet inte” till svar. Jag är livrädd för att sparpengarna ska ta slut. Det är nära nu det minskar hela tiden på kontot och nu är det bara tre nollor efter först siffran. Förut var det fyra nollor.

Panikkänslor. Ångest. Tänk om-tankarna snurrar fortare och fortare i huvudet och värken i kroppen blir intensivare. Det är dags att styra upp det här. Få koll på situationen. Men orkar jag med ett bråk? För jag vet att det kommer. Mannen känner sig påhoppad av mina frågor, han har ju sitt han grubblar på…. Jag försöker att fråga utan att låta anklagande men hur jag än lägger upp det så blir det fel.

Den här gången sade jag att jag hade ett förslag om att ändra vilka konton vi betalar räkningar från. Från bådas lönekonto till det gemensamma kontot. För att få en bättre överblick över vart pengarna tar vägen. Där tog det stopp. Jag fick inte fortsätta för han gjorde miner och uttryckte sig på ett sätt som jag gick igång på. Han tycker att det räcker så nämligen. Han vill inte höra talas om att göra budget, dra in på saker osv. Han tycker att det är överdrivet och tror att det löser sig själv bara vi betalar räkningar från ett gemensamt konto.

Min fantasi är slut. Min energi är slut. Jag vet vad som behöver göras för att styra upp läget men jag har ingen att samarbeta med. Jag inser att jag måste göra det ändå, trots att jag får göra det helt själv. Det är ju så sjukt jobbigt bara för det innebär ju att jag måste fortsätta med mina frågor. Har du betalat räkningarna? Har du något kvar på ditt konto? Har du flyttat över pengar till allkortet? Har du flyttat pengar till ditt lönekonto eftersom det dras pengar därifrån imorgon? Det är skitjobbigt. Det känns som om jag snokar, det känns som om han vill dölja nåt, jag mår skit av det. Jag förstår inte varför han kämpar emot med näbbar och klor. I min hjärna blir det till att han inte vill åt samma håll som jag vill. Att han gör saker mot sin vilja. Han vill ta dagen som den kommer, vill inte planera, vill inte styra upp något alls. Och jag hävdar att om vi vill rusta huset, odla själva, ha djur, ha bil osv osv så behöver vi ha en plan. Både ekonomiskt och rent fysiskt så vi vet hur vi ska lägga upp saker för att vi ska kunna nå våra mål. Han är inte med på samma tåg som mig. Oçh om han säger ”ok då, vi gör som du säger” så känner jag att han inte vill det egentligen. Han gör det bara för husfridens skull. Vi är i en ond cirkel som jag inte vet hur vi ska ta oss ur.

Jag kommer att, för min egen skull, styra upp det ekonomiska. Men jag vet inte om jag kommer att kunna leva under såna här förhållanden. Jag vill leva ett hållbart liv. Och det är inte hållbart om den ena tvingas frångå en av sina viktiga principer för att förhållandet ska fungera. Jag kommer att behöva styra upp vårt liv för att det ska fungera med min utmattning och våra begränsade inkomster. Och han vill ta dagen som den kommer. Chansa. Leva på gränsen. Inte planera. Han vill fortsätta leva som en ungkarl och jag kommer att behöva fortsätta strida för ordning och reda.

Kommer det att gå att jämka ihop det? Det är så långt emellan de båda alternativen och jag orkar inte med bråken. Jag är nog inte gjord för att leva i ett förhållande. Jag tror att jag är en ensamvarg. Tänk om det här är början till slutet för oss? Jag kan inte leva med att behöva tvinga en människa att förändra sig mot hans vilja. Och jag kan inte leva med den ständiga oron över framtiden.

Pest eller kolera.

Jag vet just nu inte hur jag ska hantera det här. Jag gör det jag är bäst på.Biter ihop.

Och det är fan inte hållbart. Det vet jag ju.

Varning för långt

Jag har varit med om nåt omtumlande idag. Det är så stort så jag fattar det inte riktigt tror jag….

Igår såg jag att någon jag är bekant med, faktiskt en kvinna som jag för någon vecka sen gick fram och kramade på en tillställning jag var på (undrar om det hänger ihop?), hade gillat ett event på Facebook. Hon hade klickat i att hon var intresserad att gå och jag tyckte också att det såg intressant ut så jag gick in där och läste. Jag kände direkt att det var nåt för mig och anmälde mig. Det var en mini-workshop med en kvinna som jag aldrig hade hört talas om men jag förstod av det jag läste att hon är medium och healer. Hon heter Michelle Phillips.

Idag har jag känt mig yr och ja… vad ska jag säga. Inte illamående direkt. Mera som obehagskänslor. Jag har tänkt att jag haft för mycket omkring mig och kanske borde ställa in workshopen. Men jag åkte ändå. Och wow säger jag bara…

Hon berättade en del om hur hon tänker kring det hon jobbar med, och sen hade hon en guidad meditation. Den i sig var fantastisk, jag såg och kände en massa saker som jag inte riktigt kan förklara. Färger, ansikten… och många gånger såg jag saker precis innan hon sade det. Jag förutsåg liksom vad hon skulle säga fast jag aldrig hade hört den meditationen förut. Skön upplevelse var det för jag har annars en förmåga att vandra iväg i tankarna. Jag kände också i kroppen…det pirrade, värmde och ja…kändes helt enkelt.

Såhär stod det om kvällen i inbjudan till eventet: ”This evening you will recieve a grouphealing process, where we shift into Light and Heart of our first being source of Love and Oneness” // Michelle
Kvällen innefattar healing genom guidade processer. Du kommer också få möjlighet att ställa personliga frågor. Michelle kanaliserar svaren utifrån ditt nuvarande eller tidigare liv och du får en fantastisk hjälp att skapa en positiv förändring.

Jag hade klurat på en fråga och när det var min tur så försökte jag på stapplande engelska förklara att jag haft värk i kroppen sedan jag var barn, att jag har provat olika arbeten under alla år men det slutar alltid i att jag får ondare. Jag sa att jag har svårt att acceptera läget och känner att det är något annat jag ska göra, men vet inte vad. Hon frågade mig om jag hade någon diagnos och jag svarade att jag hade fibromyalgi bland annat. Då sade hon att fibromyalgi är instängda känslor och det känner jag igen, jag har läst det nånstans förut. Hon sa att jag dels tar in allt som andra känner eftersom jag är empatisk, känslig och att jag har svårt att skilja på vad som är mina känslor och andras. Men sen sa hon det som fick mig att gråta. Hon sa att jag, i tidigare liv, upplevt mycket krig. Hon såg bomber och döda människor och det är det jag känner i min kropp nu. Hon sa att jag, som soldat, tvingades att döda indianer och att jag idag bär med mig enorma skuldkänslor pga av det. Hon sa mer, men jag minns inte allt för det här med kriget och indianerna var det som kändes viktigt. Hon sa att jag hade en sån enorm sorg inuti och att jag tror att jag inte är värd att få leva eller känna lycka för att jag har dödat de där indianerna.

Jag vet, det låter helkonstigt för er som inte är som jag. Flummigt säkert. Men jag tror på sånt och jag fick förklaringen till så mycket som jag har upplevt i det här livet när jag fick höra om krigen och skuldkänslorna. Jag blev tex helt besatt när flygplanen rammade tornen den 11e september. Jag tittade på tv och läste om det hela tiden och jag grät massor. Förstod inte alls varför jag blev så besatt men hennes ord fick mig att förstå att jag på nåt sätt återupplevde minnen från tidigare liv. Jag förstår också varför jag ska försöka hjälpa och rädda alla människor omkring mig, varför jag vill rädda världen. Det är för att rättfärdiga att jag gjorde fel i mitt tidigare liv. Hon berättade om att jag kände mig maktlös, att jag tvingades att döda mot min vilja. och den där maktlösheten känner jag så väl igen, och skuldkänslorna…herregud jag känner skuld och skam jämt utan att förstå varför. Och jag kan inte tillåta mig själv att känna mig älskad. Jag känner verkligen starkt att jag inte är värd att bli älskad. Ovärdig.

Det var en väldigt stark upplevelse och det är svårt att beskriva den i ord. Hon sa också att hon kände att hon ville ge mig en session för hon tror att hon kan hjälpa mig att kunna släppa det här gamla och gå vidare. Hela mig. Hon hade inga tider nu, för hon är fullbokad. Men hon var noga med att hon skulle få mina kontaktuppgifter så att hon kan ta kontakt med mig när hon är tillbaka i USA, Hon skulle hjälpa mig via telefon. Det var bara mig hon sa så till, och efteråt när hon signerade en bok till mig kramade hon mig. En tröstande kram. och jag fick känslan att det kommer att bli bra.

Jag har träffat två medium nu, på ganska kort tid, och båda signerade sina böcker. Båda skrev personliga budskap i böckerna. Och budskapen var likadana. Båda skrev texter som handlade om att det är dags att avsluta det gamla och möta det nya.

Nu är jag trött. Så in i bomben trött. Jag var till psykologen idag också förresten. Vi pratade om min arbetsprövning som gick åt skogen. Och vi pratade om att ändra de invanda mönstren i hjärnan. Min stress och mina mindervärdeskomplex… Att jag måste börja vara mer snäll mot mig själv. Jag fick i ”läxa” till nästa gång att skriva en lista på småsaker som jag blir glad av och som jag får energi av. Och så pratade vi om testerna som jag gjorde förra gången. En skattar depression och ångest och den visade tydligt att jag inte är deprimerad men att poängen för ångest var ganska höga. Det andra testet skattar hur jag ligger till i min utmattning och det visade att det jag berättar om stämmer i princip. Jag har höga värden där och det är solklart att det är just utmattning jag lider av. Det är ju bra att ha nån sorts måttstock på hur jag ligger till för då kan an ju se om det blir några förbättringar när man gör om testerna.

Får se om jag drömmer om mig själv som soldat. Och få se om jag kommer på något mer som hon sa. Imorgon ska jag läsa hennes bok. Bara. Jag ska inte göra nånting annat. Jo, pyssla om djuren förstås. Och mig själv. För det är jag värd.

Komiskt och sorgligt på samma gång

Vad sjukt. När jag läser mitt förra inlägg ser jag nåt helgalet. Jag skriver om hur jag går igång på en ny arbetsplats, hittar saker att förbättra samtidigt som jag berättar om hur dåligt jag mådde av att vara där. Det är helt sjukt hur min hjärna fungerar. Jag skrev till och med att det nog är det jag ska jobba med, att förändra, att förbättra. Jag fattar att det är något jag ska lära mig, men jag trillar dit hela tiden…

Jag har så svårt att acceptera läget. Hur kommer det sig?

Vad exakt är det som gör att jag inte bara kan komma till ro och acceptera situationen som den är? Är det för att jag inte vill att resten av mitt liv ska vara lugnt och stilla? Eller är jag rädd för något? Vad händer om jag bara ger upp? Eller ger jag ens upp? Hur fasen gör man när man behöver acceptera att livet inte blev som man tänkt sig? Och hur tänkte jag att livet skulle bli då? Hmmm….

Jag har alltid tänkt att jag ska bli NÅT. Vad vet jag inte. Jag har haft känslan av att det är något viktigt jag ska göra. Typ rädda världen? Nej jag vet inte…men nåt sånt. Jag har haft känslan att jag kommer att upptäcka nåt som gör mig rik och berömd, eller att jag ska fara land och rike runt och föreläsa om något. Jag har tänkt att jag ska skriva böcker om viktiga saker, att jag ska rädda all världens djur och hjälpa alla människor. Jag har liksom väntat på något hela livet. Haft känslan av att jag kommer att veta så småningom vad jag ska göra.

MEN JAG VET INTE VAD JAG HAR VÄNTAT PÅ ELLER VAD JAG SKA GÖRA.

Och det gör mig frustrerad. Kan det vara det som gör att jag har så svårt att acceptera hur livet blev? Känner jag mig kanske misslyckad om jag bara släpper alla tankar på att bli nåt, lägger ner alla idéer som rusar runt i hjärnan och bara är? Jag kanske bara har lurat mig själv hela livet? För om jag hade velat bli nåt så hade väl jag lika stor möjlighet till det som alla andra? Jag har kanske inte velat det tillräckligt mycket? Kan det vara så att jag är precis där jag vill vara, just nu? Förutom värkande kropp då, för det vill väl ingen ha.

Jag menar… allt jag har gjort hittills har ju lett mig hit där jag är idag. Jag bor i ett torp i skogen, omgiven av djur som har kommit till mig på olika finurliga sätt. Jag har möjlighet att, som jag gjorde idag, stå i en kompakt tystnad och titta på en bäck som porlar. Jag har en man som jag älskar och som älskar mig, ett hus som jag känner harmoni i. Jag är självförsörjande med ved, kan elda i spisen om det blir strömavbrott, har egen brunn med friskt vatten. Jag har barn som är självständiga och trygga och jag har fantastiska barnbarn.

Jag har massor av fantastiska saker att se fram emot.

Jag får se mina barn utvecklas, mogna och ta steg i livet som för dem närmare sina drömmar. Jag får vara närvarande i mina barnbarns liv, se glittret i deras ögon och förundras över dem varje gång jag möter dem. Jag får bo på ett ställe som jag har längtat till hela livet, leva ett liv som jag drömt om. Ett enkelt liv.

Så vad fasen är det jag inte kan acceptera?

Det blev fel

Det fungerade inte med arbetsträningen. I princip allt blev fel.  Jag märkte redan när jag kom dit att det var stress i luften. Något hade inte gått som det skulle på morgonen och deras planer hade ändrats. Det var stress i luften och arbetsuppgifterna blev därefter…

Besviken, var min tanke när jag åkte därifrån. Besviken och arg på mig själv för att jag inte stod upp för mig själv. Det var hårt arbete nästan hela tiden jag var där och mitt gamla mönster, att passa in, att vara till lags, kopplades in per automatik. Jag ville hjälpa till att fixa till det som blivit fel och när jag fick uppgiften att sortera böcker packade i banankartonger gjorde jag det fast jag borde ha sagt ifrån. Tunga kartonger, stora tjocka böcker, oordning och sorterande. Allt som jag vet att jag inte klarar av. Och ändå gjorde jag det. För jag vågade inte stå upp och säga att det var fel. Det var inte det vi kom överens om. ”Jag klarar inte att göra det här!”

Varför är det så förbannat svårt att säga de orden, fast jag vet att det är så det är?

Nu är jag så mycket sämre igen. Jag kände det på kvällen efter passet och nu, på andra dagen är det vidrigt. Allt värker. Och jag är skittrött. Och besviken. Och ledsen. Och orden från arbetsledarens sms gjorde inte saken bättre. Jo jag kontaktade henne, via sms, och berättade hur jag kände. Jag beskrev också hur min kropp reagerar på överansträngning. Jag ville vara tydlig, för att hon ska förstå hur illa det gör när överenskommelser inte hålls. Hon svarade med att diktera hur hon tyckte att vi ska lägga upp MIN arbetsträning. Jag förstår, hon kanske menar väl, men det är inte hennes jobb att berätta för mig hur jag ska hantera min kropp. Det är jag, och Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, psykologen, läkaren och rehabsamordnaren som ska sätta upp villkoren för arbetsträningen. Hon ska bara tillhandahålla en plats och acceptera mitt läge. Inte ifrågasätta, inte kräva och framförallt inte stressa.

Skit att det blev så fel. Det som komplicerar det hela är att den här personen är en kompis. Någon som jag har känt sedan jag gick i årskurs sex och det var lääänge sen. Det är en person som jag har en historia med och det var väl en av anledningarna till att jag så lätt trillade in i ett gammalt mönster som inte är bra för mig. Jag förstår nu när jag skriver att jag behöver träna på såna här situationer. Den här personen har kommit in i mitt liv för att jag ska få träna på att våga bryta de här mönstren som sitter så djupt rotade.

Jag behöver inte vara till lags längre. Jag behöver inte fixa andra människors kaos. Jag har ett eget kaos att fixa.

Det lustiga är att när jag kom till lokalen så såg jag genast en massa saker som jag skulle kunna förbättra för att det skulle bli en bättre arbetsplats. Det är min grej verkar det som. Om jag hade kraften som behövs så skulle jag jobba med sånt. Organisera, strukturera, se till så att det blir bra för de som jobbar där så att de slipper bli sjuka av sitt arbetsliv. Arbetsmiljö. Det är fasen det jag går igång på arbetsmässigt. Men hur kommer jag till ett sådant läge så att jag skulle kunna arbeta med det? Tanken med min arbetsträning är att jag ska pyssla, göra om saker så att de går att sälja i butiken. Men jag ser en massa annat som jag skulle kunna pyssla med. Som att göra om hela konceptet så att det blir bättre. Omorganisera, strukturera, rätta till, ändra om så att människorna slipper leva i kaos. Hur ska jag kunna sitta och måla tavelramar och vara kreativ när det är kaos runtomkring? Och hur ska jag få folk att förstå att det är meningen att jag ska göra andra saker? Större saker. Hur ska jag orka göra de där större sakerna?

Shit pommes frites… tänk om det är så att det är det jag ska erbjuda henne. Att hjälpa till att omorganisera när jag arbetstränar. Orkar jag det? Kanske kommer jag att må bättre om jag får göra det jag brinner för?

Jag måste rota mer i den här känslan.

Arbetsträning på g

Nu är mötet avklarat. Jag ska börja arbetsträna redan på onsdag. Tre timmar, två dagar i veckan. Funkar det så ökar vi och blir jag sämre så minskar vi på tiden. Allt blir på mina villkor och jag kommer att få göra sånt jag tycker är roligt. Jag ska nämligen få hålla på med återbruk, alltså göra om saker så att de blir lättare att sälja i butiken som de har. Jag älskar att återbruka! Min utmaning kommer nog bli att inte hålla på för länge och för intensivt. Typ glömma återhämtningen som är så viktig. Men arbetsförmedlaren påpekade det för innehavaren av föreningen så hon kommer att ha koll och hjälpa mig att komma ihåg. Nä. Nu har klockan passerat 23. Igen…. Jag får skriva mer imorgon. Natti.