Seg dag. Bra dag.

Idag var det segt att gå upp. Otroligt segt. Jag kände mig helt förlamad och hade svårt att dra ett djupt andetag och resa mig upp från sängen. Jag låg som fastsmetad mellan lakan och täcke… Till slut segade jag mig upp och gick ut i köket för att kolla på klockan. Var helt säker på att den var alldeles för mycket. Och så var den bara nio. Hundarna sussade sött på sina platser och hade inte ett dugg bråttom ut. Jag käkade frukost i lugn och ro, och bestämde mig för att den här dagen ska vara lugn och utan aktiviteter. Jag lyssnar på min sega kropp, som bara vill softa idag.

Häromdagen lyssnade jag på en podd, på engelska faktiskt. Den var så intressant så jag lyssnade i princip hela dagen på den. Jag skrev upp några saker som jag, just då för tillfället, tyckte var viktiga att komma ihåg. Jag har bestämt mig för att göra så när jag får aha-upplevelser. Skulle vilja ha en liten anteckningsbok, för det känns roligare att skriva det ”på riktigt” men just nu skriver jag upp det i telefonen. Nu när jag läste vad jag skrivit så blev jag lite förvånad. För varför kände jag att det var så viktigt? Det var ju saker som jag vetat om länge…

Podden heter The one you feed, och det jag skrev upp när jag lyssnade var:
1. Om jag skyller på andra, inte tar ansvar för det jag gör eller gjort, missar jag chansen att lära mig viktiga saker om mig själv.
2. Jag kan inte leva mitt liv som om det var regisserat. I en bok eller film har det ju regisserats och klippts innan slutresultatet. I verkliga livet händer allt som klipps bort för att filmen skall bli bra.

När det gäller det första jag skrev, Så vet jag ju det. Jag har inte tyckt att jag skyllt ifrån mig på andra, utan tagit ansvar om jag gjort fel eller så. Men nånstans inuti så har jag ju missat nåt, eftersom jag kände att det var så viktigt att skriva ner det. Jag har, under åren, tagit beslut, medvetna och omedvetna, som  jag nu har omvärderat. Eller jag ser på dem på ett annat sätt än tidigare och har svårt att förstå varför jag tagit de här besluten. Jag har svårt att acceptera att jag tänkte som jag gjorde och att jag inte förstod konsekvenserna av mitt agerande. MEN jag har kommit till insikt om att jag inte förstod bättre då, nånstans tror jag att det handlade om att hålla ihop mitt trasiga inre. Det fanns ingen annan utväg för mig just då och jag gjorde det bästa jag kunde för tillfället. Det var inte nog. Men jag kunde inte mer. Jag hade inte förmågan. Och det är jag ledsen för. Betyder den insikten att jag ändå har accepterat, och kanske tom förlåtit mig själv för att jag inte räckte till?

Jag vet inte… Jag vet faktiskt inte. Men det betyder att jag har lärt mig något viktigt på vägen.

Det andra jag skrev. Det var en ögonöppnare när en person berättade om sina upplevelser. För jag förstod då att många av de känslor som jag bär omkring på, känslan av att var otillräcklig, av att inte duga som jag är, att jag inte orkar lika mycket som andra, att jag inte har lika fint hemma som andra…. faktiskt grundar sig på något ganska ouppnåeligt. Jag skäms tex för att jag har stökigt hemma,, när jag gör något ute så orkar jag inget inne och tvärtom. Men vem är det som säger att man måste ha det perfekt hemma? Eller att alla andra har det perfekt? Det jag ser är ju oftast inte verkligheten. Många tokstädar när de vet att de ska få besök, slänger in saker i skåp så det inte ser så rörigt ut och putsar på ytan för att det ska se städat ut. Det är ju också att regissera sitt liv egentligen, att inte visa upp sitt sanna jag. De människor som jag tror att jag känner är ju inte samma personer när de är hemma som när de är i sociala sammanhang. Alla spelar vi ju en roll på nåt sätt. Och det som är intressant är att vi är helt fria att skriva ihop vår roll, vår berättelse, precis som vi vill själva. Ändå väljer många att skriva sina kapitel på ett sätt som gör att de inte kan vara sig själva. Man regisserar sina liv så att det ska passa in i övriga samhället och går sen runt med en känsla av olust, man vill ”hitta sig själv”  och känner sig lite tom inuti. Man söker efter meningen med livet. När det faktiskt är så enkelt som att bara vara sig själv.

När man har anpassat sig till andra så länge som jag har gjort, så glömmer man bort vem man är själv. Jag vet inte vad jag vill med livet, vet inte vad jag har för framtidsdrömmar eller vad jag tycker om. Jag vet att jag tycker om djur. Det har jag alltid gjort. Men jag funderar över varför jag gör det. Om det är äkta intresse eller om det är för att jag vill ha ovillkorlig kärlek? Jag har inte gett mig själv det, och då har kanske djuren fått ställa upp som substitut för avsaknaden av självkärlek. Jag har gett min kärlek till djuren, istället för till mig själv kanske? För att få kärlek tillbaka…. Sorgligt om det är så. Vad händer när jag faktisk kan känna självkärlek? Kommer jag att vara färdig med djuren då? Eller kommer jag att förstå att det finns plats för både och i livet? Kommer jag ens att vilja ha både och? Jag kanske vill göra helt andra saker än att ta hand om djur…

Jag vet, helt säkert, att ett stort intresse jag har är min trädgård. Jag vet att jag mår bra av att gräva i jorden, att plantera och att göra fint. Det är äkta. Tror jag…. Eller är det bara ett sätt att fly? Ett sätt att meditera och slippa tänka på så mycket som jag gör i vanliga fall, och bara vara i nuet? Är trädgårdsarbetet min drog?

Jag vet fan inte. Jag kanske fortfarande flyr för att slippa tänka? Hur vet man varför man gör saker? Hur vet man vad som är äkta lust, vad man egentligen tycker om? Hur vet man av vilken anledning man väljer att göra det man gör? Gör jag saker för att jag känner skuld och skam, eller gör jag det för att jag vill.  Hur lär jag mig att tyda de tecken som min själ ger mig? Som Universum ger mig? Hur lyssnar jag på magkänslan?

Jag får jobba på det helt enkelt. Jag behöver bli mer medveten om vad jag känner, när jag känner det, för att kunna förstå vad som är äkta och inte. Vad blir jag glad av? Varför blir jag ledsen? Är de känslor jag känner mina, eller känner jag av andra människor?

Jag vet att jag blev glad igår när jag hittade den här vackra blomman. Jag har längtat efter att få se den sen jag flyttade hit. Vi bor nära ett naturreservat och jag har läst att det finns guckuskor här, men jag har inte hittat några. Igår gjorde jag det, och blev uppriktigt glad.  Titta vad vacker den är: