Hur vet man när det är dags att lämna?

Jag har lämnat förut. Det har varit plågsamma år och månader innan jag har fattat beslutet. Det har varit långt och utdraget.

Plågsamt. Smärtsamt.

Nu undrar jag om jag är inne i samma process igen. Jag har svårt att hitta tillbaka till harmoni i vårt förhållande. Vi missförstår varandra, letar fel, irriterar oss. Men de gånger det stämmer och vi är kompatibla, har vi roligt och trivs ihop. Jag vet att det handlar om att jag behöver lära mig något. Jag behöver ta till mig något och utvecklas. Men just nu känns det som om jag står helt still i utvecklingen. Jag trampar lera, kommer ingen vart, och jag är så arg på allt. Det handlar om mig och jag tror inte att jag kan lösa problemet genom att dumpa mannen. Samtidigt känns det som om jag är låst, bunden till något som jag inte trivs i. Jag vill inte ha ett förhållande som vårt. Det är fan inte roligt nånstans.

I morse vaknade vi sent. När JAG hade gjort alla morgonbestyr med djuren så satt vi vid köksbordet. Mannen hade redan ätit sin frukost, jag förberedde min,  och vi pratade om att vi hade vaknat lite sent. Då sade mannen att det känns som om det blir senare och senare för varje dag, och syftade på de sena kvällarna. Jag bemötte det genom att säga min åsikt. Och den är att vi fastnar vid tvn och tittar på meningslösa deckare halva natten istället för att ägna oss åt hushållet eller åt varandra. Då går han in i nåt försvar verkar det som och säger att tvn inte alls är problemet. Vi skulle lika gärna kunna sitta och prata halva natten, det är att vi inte går och lägger oss som är problemet. Tycker han.

Och sen var det igång. Till slut skriker vi till varandra. Ingen lyssnar. Båda är i affekt. Jag konstaterar återigen att jag borde ha hållit käften istället. Då blir det inte de här jobbiga diskussionerna som tar död på mitt inre. Men vilket liv blir det att leva? Jag tiger om allt jag har att säga… Jag är lösningsfokuserad och i vårt förhållande är det ett problem för han tar allt som personliga påhopp. Fast jag bara vill hitta en lösning på problemet. Vi har pratat om det miljoner gånger men det slutar alltid med bråk, för han går i försvar. Eller säger alltid emot sig själv och jag kan inte låta bli att påpeka det. Jag vet, jag är nog inte lätt att leva med för jag funkar inte som de flesta andra. Jag är ingen som stillsamt tittar på, håller med och tiger. Jag har åsikter om saker och de vill jag ventilera istället för att bära dem inuti. Och med i princip alla andra människor kan jag diskutera på ett sansat sätt, men inte med min egen man.

Allt blir så otroligt invecklat när vi ska prata, han snurrar in sig i argument och jag får inte ihop dem. Jag blir förvirrad och ledsen för att jag inte förstår och jag tolkar hans signaler som avståndstagande och aggression. Det är som om han inte vill förstå mig utan bara argumentera för sin sak. Och jag är väl kanske likadan. Men jag fokuserar på lösningar. I det här fallet är ju lösningen att vi inte sitter och glor på tvn. Allt är bättre än det. Om vi skulle sitta uppe halva natten för att vi vill prata med varandra så är ju det bra. Då finns det passion och en vilja att förstå. Men han tycker att det också skulle vara ett problem och så vill han diskutera det. Men det finns ju inte…vi sitter aldrig uppe halva natten och pratar med varandra, utan vi tittat på tv. Och då tycker jag att det är just det vi ska diskutera, inte något som inte finns.

Jag orkar inte bråka mer om allt. Det är det. Och jag ser ingen jävla lösning på det heller för vi kan inte prata med varandra. Och han vill inte gå till en samtalsterapeut. Han säger att det är onödigt. Vi kan lösa det själva. Och där är vi.

I loopen.

Som bara snurrar på neråt utan att vi kan göra nåt åt det. Antagligen vill vi det inte. Eftersom ingen gör nåt. Vi följer samma jävla mönster, år efter år och inget blir bättre. Ingen kämpar. Jag har slutat. Jag tystnar mer och mer. Och en vacker dag så går det ju inte längre. Så vill jag ju inte leva. För nästa gång han säger. ”Det känns som om det bara blir senare och senare varje dag” så kommer jag att vara tyst. För att slippa bråka i två timmar efteråt. I det här förhållandet så måste jag sluta vara den jag är, jag måste förändras för att vi ska komma nånstans. Och vart det nånstans är vet jag inte än. Jag vet bara att det inte är jag om jag inte ska svara med något lösningsfokuserat. Jag ska bara säga ”Jaha, intressant reflektion.” Och så får han lösa sina problem själv. Jag har ju helt uppenbarligen egna problem att lösa för mitt sätt att vara på funkar ju inte heller.

Pust. Vilket hästjobb. Får se om det här förhållandet är ett förhållande om ett år.

Shit.

Nu satte jag ett tidsperspektiv. En ram. Jag ger det ett år.

Kan jag förändra mig själv till ett bättre jag på ett år UTAN att överge mig själv helt? För jag vägrar att bli en nickedocka som bara håller med och sen kokar inuti, eller mår skit. Jag vill kunna uttrycka mig fritt och respektfullt och bli bemött därefter. Jag behöver lära om, men jag vill inte bli överkörd och förminskad. Jag vill växa.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s