En riktigt dålig dag

Nu värker kroppen så in i… Det har varit för mycket ståhej de senaste dagarna och vädret har inte varit på min sida heller. Fem minusgrader, blåst och snö och nu har det skiftat till spöregn och blåst. Värsta vädret för en värkande kropp, eller för min värkande kropp för jag vet ju inte hur det är för andra.

Vad har det varit för ståhej då? Jag har fyllt år, med allt vad det innebär, och lite till. Jag fyllde i fredags och mannen glömde bort det. Han hade inte köpt någon present och han gratulerade inte… kändes ju sådär. Han köpte en senare samma dag…men..jag vet inte jag. Jag bestämde mig i alla fall för att han får ordna sin kommande 50-årsfest själv. Jag har alltid ordnat och fixat när andra fyllt år. Påmint dem som brukar glömma, ordnat med insamling till present och har alltid kommit ihåg dem som fyller. Har även förberett och ordnat mina egna kalas och inbjudningar till dem. Och när mannen glömde min då kände jag att nu räcker det med curling från min sida. Får se om jag kan hålla det löftet till mig själv men nu känns det i alla fall självklart. Ingen ordnar kalas för mig så varför ska jag ordna för dem? Bittert? Nä det tycker inte jag. Mera insiktsfullt än bittert.

På min födelsedag var vi på begravning. Kan ju vara en förklaring till att mannen glömde mig, det var hans morbror som begravdes. Han och jag hade samma födelsedag, vilket betyder att han föddes och begravdes på samma dag. Mäktigt tyckte jag. Ingen nämnde det varken i kyrkan eller på bjudningen efteråt dock, så det var nog bara jag som tyckte det var mäktigt. Jag måste berätta en sak om en upplevelse jag hade i kyrkan. Jag var ju berörd förstås, det vore ju konstigt annars. Men mitt under prästens tal kände jag mig busig, fnissig och lite…pillemarisk. Det kändes jättekonstigt tills jag insåg varför jag kände som jag gjorde. Det var inte mina känslor, utan jag kände av energierna från mannen som begravdes. Han var precis sån, hade glimten i ögat och såg lite busig ut. Skojfrisk och glad. Det var häftigt att lägga märke till det. Det känns som om jag blivit mer och mer medveten om den sidan hos mig under det här året, och jag är väldigt tacksam för det. Det är ju en sida jag vill utveckla, och jag vet att det inte går att skynda på det. När det bara händer och jag lägger märke till det känns det fantastiskt.

Mer då? Vi har kört iväg våra två lamm till ett slakteri. Det gjorde vi i måndags. Vi gick upp klockan FYRA på morgonen, för vi skulle vara där halv sju. Allt gick bra, och jag var så mentalt förberedd på det så jag mådde inte dåligt av att lämna dem där. Jag fick fullt förtroende för personen vi träffade där, och själva anläggningen såg välskött och fin ut. För mig känns det bättre att lämna iväg lammen när det är dags, än att slakta dem hemma på gården. Jag har väldigt svårt för själva dödandet, det är inte min grej alls. Jag är alldeles för skör för det. Då är det bättre att låta någon annan göra det. Jag tror att djuret känner min osäkerhet och min förtvivlan och blir oroligare därför. Jag vill att det ska vara så lite lidande som möjligt inblandat. Jag funderar mycket kring om det är ok att äta kött när jag känner som jag gör, och än så länge känns det ok. Jag vet att djuren har haft det bra under sin livstid, och jag har säkerställt att de avlivas på ett etiskt och säkert sätt. De har ätit bra mat, blivit väl behandlade och har sluppit stress och press. Jag tycker om kött, behöver äta kött för att må bra rent fysiskt, jag skulle aldrig få i mig så mycket protein som jag behöver om jag åt en växtbaserad kost. För mig är det oerhört viktigt att veta att maten jag äter kommer från bra uppfödare/odlare och vad kan vara bättre än att både odla och föda upp det man själv ska äta?  Då vet man ju helt säkert att allt är bra.

Innan vi skulle åka, dagen innan, var det kaos kan jag säga. Transporten vi skulle låna hade inga sommardäck…det blev ett ringande och skrivande i grupper på facebook innan det ordnade sig. Vi blev båda ganska övertygade om att vi måste köpa en egen hästtransport. Vi hyr kärra ganska ofta för att hämta saker, lämna saker, köra sopor, hämta hö och så har vi ju faktiskt djur som kan behöva åka iväg av olika anledningar. Nu när vi märkte att det är assvårt att få tag på ett hästsläp med kort varsel så kom vi på att vi ska köpa ett som vi kan hyra ut när vi inte använder det själva. Bara vinster med det köpet. Så så får det bli helt enkelt.

Så…min värk är maxad nu. Innan helgen skulle jag ju fixa fika, ringa en massa samtal (om slakten mm), städa, förbereda lammen, handla till firandet, ta hand om min hund som har ont, gå på begravning…Och på lördagen var jag på konsert i en kyrka. Lyssnade på Thomas DiLeva, det var en present till mig själv som jag köpte för ganska länge sen. På söndagen kom mina tre barn, med familjer för att fira mig, mannen jobbade så jag fick fixa allt själv. Det är ju roligt att umgås, jag älskar att umgås med familjen. Men när det har varit så intensivt innan så går jag på autopilot, jag biter ihop för att klara av att göra sådär mycket på så få dagar. Och så kommer det surt efter… Jag vet ju varför men det är ändå ganska…jag vill skriva frustrerande, men det är det inte längre inser jag. Det är nog mer sorgligt än frustrerande känner jag.

I bakgrunden i huvudet surrar ju hela tiden oron över utredningen som försäkringskassan håller på med. Det ligger där och mal, nöter liksom, fast jag inte vill tänka på det innan jag vet hur det blir. Men det är svårt att inte tänka på det. Det har ju så stor inverkan på mitt liv, utfallet. Men jag vet ju inget än så jag slösar ju egentligen med massor av energi som jag behöver till annat, när jag har det skramlandes i huvudet mest hela tiden. Jag vet ju inte hur man stänger av det riktigt.

Fasen, nu har klockan blivit ett IGEN. Galet.

Hahaha, går in och uppdaterar. Klockan är inte ett. Jag har inte ställt om klockan på väggen i tv-rummet så den är bara tolv. Men ändå… Godnatt!

Annonser

Bukplastik och tuttlyft

Igår var jag till sjukhuset för bedömning av överskottshuden. Jag har ju gått ner nästan 50 kilo och det har blivit kvar en massa hängig hud. Jag blev beviljad bukplastik, bröstlyft och låren. Jag blev jätteglad förstås.

Varje gång jag pratar om det känns det lite konstigt för jag säger att det känns läskigt och lite skrämmande fast jag egentligen inte tycker det. Jag känner mig ganska lugn angående själva operationen. Jag litar på att de gör det bästa de kan och de vill ju också att det ska gå bra förstås.

Det känns som om jag säger det för att det förväntas av mig att jag ska vara lite rädd. Skumt. Från och med nu ska jag inte säga att jag är rädd när jag inte är det. Jag är förväntansfull och nyfiken, inte rädd. Men tydligen vågar jag inte säga det högt. Undrar varför… Får klura på det.

Idag drog veterinären ut ELVA tänder på vår älskade hund. Helt galet så tapper han har varit. Det måste ju ha gjort djävulskt ont med så många trasiga tänder. Men nu kan det bara bli bättre. Hoppas att hans mun läker bra och att han slipper fler problem.

Oooaaa nu är ju klockan skitmycket igen. Vad är felet med mig? Så konstigt att jag inte fattar att jag behöver gå i säng…

Krattade vidare idag

Jag såg så många samband idag när jag krattade. Det började ju igår, när jag ursinnigt krattade och bar kvistar. Jag tänkte att jag ska försöka beskriva vad jag kände och tänkte. Gårdagens flödande insiktsstorm fortsatte idag, men lite lugnare än igår. Jag plockade bort kvistar och löv och såg att under allt så fanns det en stenmur. Inte den vackraste, det syns att syftet med muren mest var att samla ihop stenar från gården nånstans. De är inte upplagda med precision så att muren har blivit jämtjock och bred utan de är staplade på varandra lite hipp som happ. På vissa ställen har stenar ramlat ner och ligger en bit ifrån muren. Man kan inte se var de låg någonstans förut så jag lade tillbaka dem jag orkade lyfta på ett ställe där de låg säkert, utan risk att de ramlar ner igen.

Ok…jag ska ge lite exempel på vad som poppade upp i mitt huvud under dagen. Jag skriver dem som jag kommer på dem, inte i någon speciell ordning. Jag tror jag ska börja ha en liten anteckningsbok med mig så jag kan skriva stödord när jag har ett sånt stort flöde. Det känns viktigt att komma ihåg rätt. Eller så är det inte det…jag vet inte. Men ta stenarna som hade rullat ner från muren tex. När jag såg det så tänkte jag på flera saker. Att muren står ju där och ser helt ok ut trots att det fattas lite stenar här och där. Den håller ihop och fyller sin funktion trots att den inte är helt komplett. Och när jag skulle lägga tillbaka stenarna, reflekterade jag över att jag ville att det skulle ligga bra, att det skulle var hållbart för en lång tid framöver. Och säkert så att ingen riskerar att skadas om en sten ramlar ner. Jag reflekterade också över att den där muren legat där hela tiden, dold under skräp som de förra ägarna hade öst över den. Respektlöst mot de som lagt ner massor av jobb på att bära dit stenarna och så tråkigt att den legat gömd i så många år att pinnarna har börjat förmultna över muren. Ska jag översätta mina reflektioner till min inre trädgård som jag kallade den för när jag tänkte på den, så kan jag uttrycka mig såhär:

Jag tänkte på att jag är som den där muren. Stark och bräcklig på samma gång. Stenarna som ramlat bort är bitar i mitt liv som jag ju faktiskt kan använda på ett annat sätt. Sätta in den kunskapen och de erfarenheterna nånstans där de passar bättre, och gör att mitt liv blir mer hållbart. Alltså, jag har lärt mig av allt som jag har varit med om, ont som gott, och kan börja bygga upp en ny starkare personlighet där alla bitar av mig får plats, där jag får en stadigare och tryggare grund.

Alla kvistar och annat skräp som låg på och runt muren, ditlagda av människor i flera generationer. De gick ju att plocka bort och använda till något annat. Några fick bli byggmaterial i mina risstaket, som sätter gränser i trädgården och som blir bo åt många vackra och nyttiga bin och fjärilar. Och de kvistar som var för dåliga för användas i risstaketet fick bli grundmaterial på ett ställe i trädgården där jag gör ny jord, ett nytt täcke, eftersom marken är full av flaskor, kapsyler och konservburkar. Det var så mycket sånt skräp så jag har valt att göra ett nytt täcke med jord där så att marken blir säker att gå på.I den nya jorden som blir av alla löv, kvistar och annat material från gården kan jag så nya frön, och växterna kan växa sig starka för jorden är full med näring av allt som förmultnar däri.

När jag översätter det till mig själv så tänker jag att jag själv har låtit mig överösas med skit från andra människor. Deras åsikter om mig, och om min kropp, mitt utseende, mitt sätt att vara har liksom de här kvistarna i trädgården legat över mig och dolt det som är jag. Jag har anpassat mig och anpassat mig, så plötsligt visste jag inte vem jag var riktigt. Jag ser kvistarna och allt annat skräp som låg där som den tunga trötta energin som jag har dragits med så länge, och bit för bit skalade jag bort det. Tog fram mig själv, skulpterade och byggde om så det tunga blev lätt och sant. Naket. Och när jag använder materialet som jag skalade bort till annat, jag lägger det där det ska vara, så helas jag. Jag blir pånyttfödd och får ny energi. I det där nya kan nya kunskaper växa sig starka på grund av att jag har det gamla som grund, jag kommer att kunna blomstra igen för jag har en bra grund att stå på.

Jag tänkte också på att det ligger mycket symbolik i hur jag har tagit hand om mina trädgårdar och hur jag har tagit hand om mig själv. I det förra huset vi bodde i hade jag en ambition att odla också, såklart, för det är ju en del av mig. Men jag orkade inte ta hand om min trädgård och det jag gjorde blev inte som jag tänkt mig. Det blev trångt och rörigt bara. För små gångar så det blev svårt att ta sig fram och svårt att sköta om. Precis så gjorde jag med mig själv. Jag tog på mig alldeles för mycket att göra så jag kände mig kvävd och instängd. Jag umgicks med fel personer, arbetade med fel saker och hade så mycket på gång så jag inte orkade ta hand om mig själv. Jag blev sakta sjukare och sjukare men såg det inte förrän det var för sent. Jag skyllde på vädret, eller på grannarna när jag inte orkade vara i min trädgård och pyssla. Men egentligen var det för att jag hade gett upp. Jag såg ingen mening med att ta hand om något som inte blev som jag hade tänkt mig att det skulle bli och det var för svårt att åtgärda det. När den oundvikliga kraschen kom såg trädgården ut som skit. Som jag kände mig. Vi bestämde oss för att börja om nån annan stans och letade efter ett bättre hus, med lite mark.

Vi hittade torpet som varit till salu ett tag utan att någon hade fastnat för det. När jag kom hit på visning kände jag så starkt att jag var hemma. Jag tom kramade en av de gigantiska björkarna för det kändes som om det hälsade mig välkommen. Jag va så dålig när vi flyttade hit och den första tiden grät och sov jag mest. Jag orkade inget alls, och gick vilse när jag försökte gå på längre promenader. Trädgården har jag pysslat i hela tiden. Lite här, lite där men nu i helgen så insåg jag ju alla de här sakerna och jag såg sambanden mellan mitt mående och mitt trädgårsarbete. Det jag gör i min trädgård är mitt sätt att bearbeta och förstå. Det var många fler liknelser som jag såg under helgen. ska försöka skriva ner dem när jag kommer på dem, just nu är jag för trött känner jag

I början av oktober gjorde jag ett kollage i min BUJO. Se bilden nedan. Det kändes viktigt för mig att klippa ut de där bilderna och orden, men jag förstod inte riktigt varför just då i stunden. Men nu fattar jag ju, Det var för att alla bitar skulle falla på plats den här helgen. Den här intensiva helgen där insikterna haglade.

Jag har inte sagt att utredningen är klar som Försäkringskassan hade beställt…Jag tror att jag skriver mer om den snart, jag behöver smälta det lite. Vet inte riktigt hur det kommer att sluta heller, för det är ju fler personer som ska vara med och tycka till. Jag tror jag skev om det tidigare här på bloggen…men nu har jag läst själva rapporten också.

Nä..sova ska jag göra nu. Imorgon ska jag till kirurgen och visa upp mn överblivna hud efter viktminskningen. Spännande att se var det slutar. På tisdag ska jag vara barnvakt en kort stund, på onsdag ska Tikko få tänder utdragna och så ska vi på kalas på kvällen, på torsdag…minns jag inte. På fredag fyller jag år och vi ska på begravning. Mannens morbror ska begravas och det var hans födelsedag också. Vi fyllde samma dag. Av mig ska han få kärleksört från trädgården till sin sista resa för han ville väldigt gärna komma hit, men kunde aldrig få till det för han var gammal och väldigt sjuk. På lördagen kommer familjen och firar mig, jag ska fixa fika till det förstås. På söndagen är jag nog däckad….

Ursinnet i lövhögen

Hm…

Jag drabbades av nån sorts ursinne idag när jag grejade i trädgården. Ju mer jag krattade ju argare blev jag. Och jag fick insikter om både det ena och det andra. Jag krattade och bar löv i flera timmar, gjorde bara avbrott för mat och dryck.

Känslan var att nu fick det fasen vara nog med snack! Och att jag är så oerhört trött på tomma ord. När mannen kom och funderade om jag inte gjorde alldeles för mycket så fick han en avhyvling utan dess like. Han är en av dem som rabblar sina inövade ramsor men inte GÖR nånting. Det blir liksom inget och jag ifrågasatte om han verkligen lever det liv han vill leva. Jag vet att ilskan troligtvis handlar om mig och inte om honom egentligen men det som kändes starkast är att jag har anpassat mig alldeles för mycket till människor som han, som säger att de vill något men inte gör nåt åt det. Jag har liksom dragits med i det energilösa tillståndet som tex han befinner sig i och varit arg för fel saker.

Det är svårt att förklara hur jag menar riktigt, så jag ger ett exempel. Vi bor på en liten gård, har djur, lite odlingsbar mark och lite skog så vi är självförsörjande på ved. Jag lever min dröm kan man säga för jag har alltid velat leva såhär. Mitt mål är att bli självförsörjande på mycket. Och han säger att han också drömt om ett sånt liv. Att vi har det så bra och han är så lycklig över att bo såhär.

Det är orden han säger.

Men han gör INGENTING som tyder på att han verkligen vill det här. Tar inga initiativ själv, planerar inte framåt, lever för dagen, blir sur när jag vill jobba på gården istället för att sitta och dricka kaffe på bron osv. Och idag blev jag så arg för han försöker leva MIN dröm fast han egentligen vill något annat. Och jag ser det så tydligt, men han förstår inte själv. Han har bara dåligt samvete för att han tror att jag tycker att han är lat. Och jag tycker verkligen inte det nu, när jag har fattat varför han beter sig som han gör. Och jag är omgiven av flera människor som gör likadant. Någon säger ”Jag vet inte hur jag ska göra med besöken hos naturläkaren, det känns inte som om det hjälper i längden. Och det är ju så dyrt!” Ändå går hon dit vecka efter vecka och klagar varje gång. Då vet hon ju vad hon vill!! Och nån annan säger:”Jag har tänkt hälsa på dig, jag vill det så gärna. Men det kommer alltid nåt emellan.” Då vill han ju inte hälsa på!! Han har ju gjort sitt val, orden är bara tomma ord för att det känns bättre att säga så.

Och jag har låtit mig luras av de där tomma orden. Slösat min energi på någon som är för feg för att stå upp för sig själv och säga vad de tycker. Jag har tyckt synd om, ställt upp för, gått med på, urskuldat… Åt andra människor! Samtidigt som jag faktiskt har gjort en massa saker som varit min grej OCH burit omkring på en massa ilska för att folk som sagt att de vill ändå inte gör det de lovat.

Allt blir ju så mycket enklare när man är rak och ärlig. Om min man hade sagt: ”Nä det där med odling och vedhuggning är inget för mig, men jag stöttar dig om du vill leva det livet.” Då hade jag ju anpassat mig till det istället för att lita på att vi skulle sträva mot samma mål tillsammans. Och om han som sa att han ville hälsa på istället hade varit ärlig och sagt:”Nä du, jag har inget intresse av att umgås med dig alls så jag kommer inte att komma till dig.” Då hade jag ju inte behövt gå hela livet och vänta på att min pappa skulle komma.

Jag tror fasen att jag har gått omkring med andra människors offerkoftor utan att ens förstå varför det kändes varmt och obekvämt! Kan det vara möjligt? Eller har jag ändå haft nån sort offerslipover på mig?

Har jag det nu? Jag har ju gjort en massa saker för mig själv, jag har sagt upp mig och bytt jobb när jag inte trivts, jag har utbildat mig, jag har startat eget företag och drivit det i 5 år, jag har varit politiskt aktiv, jag har inspirerat andra människor, hjälpt människor som hamnat snett, jag har gjort massor av saker som jag är stolt över och några som jag är mindre stolt över.

Ändå blir jag idag vid snart 51 års ålder fly förbannad över alla tomma ord som folk omger sig med.
Är jag arg på dem eller på mig själv?

Det var i alla fall skönt att bli sådär arg! Uppfriskande! Och jag fick mycket gjort. Och jag insåg att jag är precis där jag vill vara just nu. Jag har ju drömt om att leva det här livet sen jag var liten. Jag älskar att greja i min trädgård och att mysa med mina djur. Nu ska jag göra det med stolthet hädanefter. Inte med skam för att jag är långtidssjuk och inte kan bidra med pengar eller arbetskraft. Och inte med ilska över att ingen hjälper till. Utan med stolthet för att jag gör det jag älskar och gör det förbaskat bra.

Jag har haft mycket svårt att acceptera min situation under de här åren som sjukskriven men jag tror baske mig att idag är dagen som jag fullt ut har accepterat att jag är den jag är och det är gott nog. Och jag köper inte de där tomma orden mer. Det betyder ju också att jag från och med nu bara ska säga sånt jag kan stå för, i ännu större grad än förut.

Jag kom nog närmare mitt själsjag idag, där i det ursinniga krattandet. Kanske hittade jag mig själv där i skymningen, bland löven i min älskade trädgård.

Wow… Själen bekräftade direkt när jag skrev den förra meningen.
Tårarna kom.
Så känns min själs JA.

Jag kan läsa!

Jag bara måste skriva det här. Jag noterade i morse att jag kan läsa här. Jag behöver inte läsa om allt flera gånger för att förstå vad det står. Jag började läsa på Arlanda och nu är jag redan på sidan 208 i boken. Jag antar att det beror på att det inte finns så mycket som distraherar mig så att hjärnan i lugn och ro kan registrera och minnas orden som står där. Jag läser en roman, Född på en söndag. Den är spännande på ett sätt, inte en mordhistoria eller så, utan spännande på ett nyfiket sätt. Vad händer sen? Varför reagerade hon så? Jag vill bara läsa mer för att få veta vad som händer.

Jag valde rätt bok helt enkelt. Nu ska jag svalka mig med ett bad i Egeiska havet.

En dag med sol och bad

Japp. Ägnade mesta delen av dagen att tanka d-vitamin. Så skönt. Och det är ju så vackert här. Jag är lite förvånad över hur ovan jag är med att bara tänka på mig själv. Jag kan tänka att jag inte får vara borta för länge när jag bara strosar omkring här. Som om nån skulle bry sig. Ingen här skulle ju lida av att jag är borta hela dagen… Intressant. Och viktigt att reflektera över. Mitt beteende hemma är nog inte helt sunt…Bra insikt.

Är trött nu och orkar inte skriva så mycket. Jag sov dåligt inatt också så det kommer ju efter. Och ju mer sliten jag blir ju svårare är det att sova. Borde vara tvärtom men så är inte fallet. Lika bra att försöka sova nu.

Bilderna är ifrån ikväll. Katter kryllar det av här och de är både hungriga och slitna tyvärr.

Frukost med grekiska slagdängor

Njuter av att sitta och äta frukost och titta ut över stranden och havet. Vatten påverkar mig djupt och jag älskar ljudet, dofterna och hur det känns och ser ut. Igår blev jag så rörd över utsikten så det kom tårar. Jag lät dem komma. Det är så att vara högkänslig och jag behöver låta alla känslor få finnas.

En annan sak som är viktig för mig är att få ha det ganska lugnt och tyst när jag vaknar upp. Men här spelar de grekisk musik, ganska högt, överallt. Så jag behöver helt enkelt lära mig att förknippa det med lugn och harmoni för att stå ut med frukostarna. Bra övning… Allt som jag stör mig på har jag fått för att få träna på det. Vilken enorm gåva! Tack alla greker som vill lyssna på musik hela tiden. Jag får lära mig att kunna slappna av trots ljudet.

Natten var seg förresten. Sängen är säkert jätteskön för dem som inte har ont i varenda muskel och led. Men för mig är den på tok för stum. Kuddarna är höga och också rätt stumma så det går inte att puffa till dem så de formar sig efter nacken. Men jag lyckades somna till slut tror jag. Vaknade helt ledbruten. Men det kompenserar jag med en dag i havet och i solstolen. Inte så mycket aktivitet så intrycken blir få och belastningen på kroppen blir mindre. Det gäller att spara på energin och ibland är det bara vila som gäller. Vilken tur att jag befinner mig på en strand på en ö i Grekland då… Som gjort för vila!

Här är utsikten som fick mig att gråta igår.