Feeling hot…

Ja jädrar i min lilla låda så varmt det är ute nu. Jag öppnade in till jordkällaren åt fåren så de får gå in där och svalka sig. De flåsar som hundar när de går runt i hagen och det är mycket svalare i jordkällaren. Jag tror att det var uppskattat för de var mycket därinne. Hoppas att natten ger dem lite lindring.

Inne hos hönsen vattnar jag på marken så att det blir lite svalare fläckvis i alla fall. De kan också gå under huset sitt. Imorgon ska jag fixa så att det blir lite mer skugga därinne för det blir ordentligt varmt mitt på dagen. Om jag kunde låta dem vara lösa skulle de ju kunna söka sig till skuggigare platser men jag tycker att kycklingarna är för små än. Jag är orolig att katterna tar dem faktiskt. Man vet ju aldrig…

Ankorna ligger mest i skuggan eller i badkaret, de rör sig inte så mycket. Tror imte att de lider så mycket men man vet ju inte det heller.

JAG lider. Jag oroar mig för betet som inte växer, och för att vattnet i brunnen ska ta slut. Men jag försöker att inte tänka på det så mycket för man drar ju till sig det man lägger energi på. Så jag tänker på att det tegnar och på att det går bra med fårens bete 😊 Jag drömmer om att möta vår granne som har marken bredvid, och våga fråga om vi får ha fåren gå i hans hage. Den står tom, full med sly och gräs som fortfarande är grönt… men jag tror att han inte gillar oss så mycket.

När vi flyttade hit eldade han upp en stor båt i den hagen, alldeles bredvid skogen. Och jag var som sjukast då, i utmattning. Jag reagerade starkt på eldandet, blev både rädd och arg. Nån dag senare drog han dit en bil, upp och nervänd, rätt igenom hagen och så lämnade han den där båten eldades upp. Och jag blev ännu räddare och ännu argare. Så jag kontaktade kommunen… jag borde ju ha gått och pratat med honom men jag vågade inte. Kommunen gick all-in och det upprättades nån sorts anmälan. Jag förstod aldrig att det skulle gå så långt och kunde ju inte ana att det skulle bli ett miljöärende och en anmälan. De åkte förbi och tittade på gården och hittade mer att klaga på…. och på den vägen är det. Grannen har inte hälsat på oss sen dess och han ser ut som om han vill köra över oss när vi möts.

Jag förstår honom. Det hade ju varit tusen gånger bättre om jag hade gått dit och pratat med honom om att jag var orolig över skogsbrand och över miljöförstöringen. Men det gjorde jag inte. Jag har skickat sms till honom och bett om ursäkt och förklarat varför jag gjorde det valet. Men ingen respons alls tyvärr.

Nä nu måste jag försöka sova. Sover såå dåligt på nätterna. Tror att jag håller på för mycket på dagarna. Dålig återhämtnin, dags att backa några steg igen…. det är rätt lätt nu när det är så varmt. Man orkar ju inget i alla fall. Så imorgon blir det återhämtning. Kanske vid älven. Igår läste jag på stranden, en bok om att städa på ett sätt som gör att man lär känna sig själv och får det organiserat hemma. Det är ju toppen att läsa om städning när man inte orkar städa, för man ska läsa ut boken innan man börjar.

Annonser

Flashback som läker

Nu på kvällen var jag ute och plockade mat till fåren. Det växer ju så dåligt eftersom det inte regnar nånting den här sommaren. Det innebär att de två hagarna vi har inte producerar så mycket bete som vi hade tänkt att de skulle göra. Vi har massor av ogräs, mest kirskål och sly, här vid torpet och det är jag tacksam för nu. Det blir lite mer jobb att ta rätt på det, men djuren får mat och vi slipper stödutfordra med hö. Fint blir det också, i trädgården.

Nåja. Jag går där och river kirskål för fulla muggar när en sång kommer upp i mitt huvud. Och jag får en känsla av lugn och en insikt om att jag håller på och läker nu. Låten som jag nynnar på är ”Omkring tiggarn från Luossa” och det var barnens farfars älsklingslåt. Jag förstår att han på nåt vis vill säga att nu är det bra, jag tror han ville bekräfta det jag har känt och tänkt på under dagen. Jag blir tårögd nu, gråtmild, när jag skriver om det. Så det är nog så det är.

Idag var jag barnvakt hos mina barnbarn. Min dotter och hennes sambo har flyttat till hennes föräldrahem. Jag bodde där tills jag separerade från barnens pappa. Det är fint att de rustar upp där och bevarar huset i släkten. Det är barnens farfars far som har byggt huset på 30-talet. Det känns lite speciellt att vara där. Separationen och åren efteråt var jobbiga. Det har varit spänt mellan mig och barnens pappa under många år efter det av orsaker jag inte vill gå in på här. Det har sakta men säkert blivit bättre. Han började komma hem till oss när vi bjöd in till barnens kalas och han började komma in på en fika när han hämtade eller lämnade. Idag när jag var barnvakt var han också där. Vi lekte med barnbarnen på studsmattan och jag kände att det jobbiga äntligen är över. Jag kände det och jag har tänkt mycket på det under dagen. På nåt vis känns det som om vi tömmer huset (och oss) på dåliga minnen, sorg och annat som tar energi. Och så fyller vi det med bra minnen igen, vi pratar om det som var bra och om roliga minnen kring våra barn. Barnbarnen hjälper oss att läkas och jag tror faktiskt att barnens farfar ville att jag skulle veta att han är tacksam för att det är så. Jag kände ett sånt lugn när jag började nynna låten och nu gråter jag igen.

Jag har en känsla av att den här dagen är otroligt viktig för mig. Att få en sån bekräftelse från andra sidan är stort och jag är tacksam för att jag får uppleva det. Jag har, via ett medium, fått meddelande från honom förut. Han ville förmedla att han är med barnen när de umgås. Att han är med familjen nu och att han är medveten om att han kunde ha varit en bättre far och farfar när han levde. Han gjorde andra val då…och det är han ledsen för. Och idag var han med igen där på baksidan av sitt älskade hus, med sin son och sina barnbarnsbarn. Och så ville han att jag skulle få veta det.

Tack Roland för att du vakar över de viktigaste personerna i mitt liv. Det är fint. Och jag vill att du ska veta att jag väljer att minnas de bra stunderna. Som den gången när vi satt en hel natt i hagen bakom huset för att titta på ett fantastiskt stjärnregn. Vi pratade mycket den natten, om saker som aldrig nämndes varken förr eller senare. Den var magisk. Jag glömmer den aldrig och varje gång det blir sånt stjärnregn står jag ute i mörkret och njuter av det vackra skådespelet.

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring, och kring lägerelden hörde de hans sång……

Hudplastik

Kollar på tv och det är ett program om personer som gått ner mycket i vikt och får ta bort hud pga det. Jag har ju gått ner ca 46 kilo och har också en massa hud över. Speciellt på magen, men även insida lår, bröst och armar är hängiga.

Jag känner mig lite kluven kring hur jag ska göra. Man får ansöka om att göra bukplastik och behöver uppfylla vissa kriterier för att få det via landstinget. Om jag får det så gör jag det men det känns läskigt. Är lite rädd för perioden efter, det gör nog jävulskt ont. Jag har stått still i vikt ganska länge så jag tror att det har stannat upp nu så det kan vara så att det är dags att skriva remissen till dem som ska bedöma om jag får en operation eller ej. Jag fick tipset att ta upp allt som jag vill åtgärda i remissen så att de kan bedöma utifrån det. Ibland får man göra fler åtgärder om man har stora problem med hudöverskottet. Får se hur jag gör… jag både vill och inte vill.

Helgen har passerat och vi har fått mycket gjort. Vi har…nej, fel av mig… Mannen och hans bror har byggt en ny hönsgård och byggt om en hundkoja till hönshus. Vi köpte ju två hönor till innan vi fattade att 2 av våra ruvade på befruktade ägg. Så nu har vi 3 Creme Legbarhönor 7 kycklingar och 2 st Isbarhönor. De gamla hönorna gillar inte alls de två nyköpta hönorna så vi måste ha dem i en egen hönsgård. Knasigt… men så blir det ibland. Jag tänkte att några av CL-kycklingarna ska få bo med Isbarhönorna. Jag tror att det kommer att gå bra, om det inte gör det får vi väl köpa ett par Isbarhönor till så att de inte behöver vara ensamma. Jag älskar ju att pyssla om mina hönor så några extra gör inget.

Vi har ju fått lamm också. En bagge och en tacka och de är sååå söta. Idag fick en av de vuxna tackorna sin sommarfrisyr och hon blev nästan helt svart. Så fin. Men oj vad det är jobbigt att klippa dem. Är så rädd att klippa i huden, och de står ju inte helt still heller…. men övning ger färdighet, det går bättre och bättre för varje gång. Baggen Pelle ska bli intressant att klippa…han är ju så stark. Snäll är han men urstark.

Här kommer lite bilder på några av våra 21 djur.

Ångest

Jag tänker inte prata om att det var länge sen jag skrev. Men det var det.

Idag hade jag inte tänkt göra så mycket. Lovade mannen att ta det lugnt för jag hade gjort lite för mycket igår. Pysslade i trädgården och jag har svårt för att sluta när jag börjar. Bara en sak till… och just ja, den där måste jag fixa… Nu så ska jag snart äta, jag ska bara… Så där håller jag på. Det är ju sååå roligt att skapa och fixa i trädgården så jag förtränger att det kommer surt efter. Ok. Jag tog det lugnt idag tyckte jag. På kvällen blev jag frustrerad, arg och sur. Elak. Kunde inte alls hantera lite motgångar. Fattade inte alls vad det kunde bero på. Tills jag satte mig ner och skulle göra mitt dagliga inlägg på Instagram. Då insåg jag att jag visst hade gjort saker.

Det började bra. Frukost, utsläpp av ankor och höns, tittade till fåren som går ute, hundpromenad. Det är sånt jag gör varje dag, sånt jag vill och måste göra varje dag. Jag gör det i min takt och det är aldrig förenat med stress eller olustkänslor, tvärtom. Djuren ger mig energi. Mitt på dagen gick jag ut och lade mig i solstolen och lyssnade på vägledda meditationer. So far so good.

När jag solat/lyssnat/svettats klart gick jag in endast iklädd trosor och bh för jag skulle duscha tänkte jag. Stannade till i köket och kollade telefonen och då hör jag motorljud, slänger en blick genom fönstret och ser en motorcykel på gården. Hjääälp, jag står i bh och trosor, helt svettig i köket!! In i sovrummet, på med de kläder som låg närmast, och det blev joggingbrallor och en långärmad tröja. Sen ut och prata med besöket, (trevligt med besök, visst men…) det var 25 grader varmt och jag ville ju duscha. När vi pratade flög en rovfågel ganska lågt över gården och jag blev orolig över mina fåglar som ju går lösa på dagarna. Kollade upp var de var och alla var i närheten.

När han hade åkt iväg igen, ringde min rehabsamordnare och pratade om att jag planerar att ansöka om sjukersättning, mer om det i ett annat inlägg. Hon uppmanade mig att ta kontakt med fkhandläggaren, vilket jag gjorde. Mailade henne och bad om att få veta när det passar bäst att kontakta henne. Sen ringde telefonen igen och jag pratade en stund medan jag gick runt och fixade lite saker ute, gick en kort promenad med hundarna tex. Sen kom mannen hem från jobbet, och vi upptäckte att det bara var 2 ankor vid deras lilla pool. Han lovade att leta medan jag lagade mat, men kom in ganska fort igen. Jag hade vispat ihop pannkakssmet och börjat steka pannkakor. Vi blev lite osams för jag tyckte att han kunde ha letat lite längre. Jag gick ut och letade och han fick ta över stekandet. Jag hittade ingen anka… Mitt humör började sjunka i ganska snabb takt, men istället för att sänka tempot fortsatte jag med pannkakorna, konstaterade argt att han hade gjort för tjocka pannkakor och hann tänka massor av tankar om att han bara ville att det skulle gå fort så han tog extra mycket smet varje gång. Jag vet helt irrationella tankar, elaka men så funkar mitt huvud när jag blir för trött. Jag hann med att leta mer efter ankan, hälla av och sila, samt koka upp saft som jag hade gjort igår. Jag diskade efter maten, och bar ut vatten till fåren, både till innebaljan och till hagen ute. Jag var jätteirriterad hela tiden. Tyckte att mannen borde fatta att han ska hjälpa till… Fast jag vet att det är tusen gånger bättre att be om hjälp.

Vi höll på och trasslade med fåren också för de bräkte hela tiden och verkade oroliga. Jag gissade på att de var irriterade på myggorna, så vi tog in dem. Då blev de ännu mer oroliga, klättrade i princip på väggarna och ville ut igen… Så jag smörjde in dem i myggmedel och gick ut med dem igen. Mannen gick och lade sig för han ska upp tidigt och jobba imorgon bitti. Och då upptäckte jag att ett av fåren var utanför hagen. PUST. Ut igen, in med fåret i hagen och sen leta reda på var hon kommit ut nånstans. Då ser jag att staketet inte är spänt så hon kunde trycka sig ut på två ställen. Blev återigen arg som ett bi på mannen, tokfrustrerad för att han slarvat och inte spänt staketet när han byggde det. Irrationell och elak igen. Mannen hade förslag men jag dissade alla. Sen insåg jag att det bara var att ta in fåren igen för det skulle ta för lång tid att fixa staketet, mannen behöver sova och det var miljoner myggor ute.

Alltså…en sammanfattning. Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt idag men det hände en massa saker, en del kunde jag inte styra över men ändå. Då glömmer jag allt, och blir ett elakt troll istället för att tänka efter, vara logisk. Jag har inte kommit längre än så. Och jag är inne på år tre som sjukskriven. Jag både gör för mycket och jag struntar i att stanna upp och reflektera fast jag vet så väl att jag behöver det för att fungera. Kvällen slutade med ett försök till samtal, som misslyckades. Av flera anledningar. Jag sa inget, utan satt bara på hans sängkant och såg olycklig ut. Han började prata och gjorde misstaget att berätta för mig hur JAG tänker. Det funkar inte för mig, för han vet verkligen inte hur jag tänker. Jag tänkte be om ursäkt för att jag hade betett mig illa, men hade svårt med orden för jag skäms över mitt beteende. Och så får jag en lektion i hur jag tänker. Jag gick ut ut rummet igen och stängde dörren efter mig.

Och nu sitter jag här och tänker på vad som gick snett. Har kommit fram till att jag inte fick den återhämtning jag behövde idag. Och att jag är så otroligt stresskänslig fortfarande. Och att jag behöver nya strategier igen. De jag har funkar inte.

 

Äntligen är våren här

Som jag har väntat. Vi har fortfarande 2 dm snö kvar på en stor del av gården men den smälter i allafal dygnet runt nu. Innan har det varit så kallt på nätterna men det verkar ha vänt nu. Jag har kunnat börja litegrann i trädgården. Lite här och där bara. Idag till exempel krattade jag litegrann och började täcka resten av det jag började med i höstas.

Vi har en stenmur på gården. Eller två egentligen, på olika delar av gården. Den är i ganska dåligt skick men har sin charm och jag vill behålla den och framhäva den med växter. Bakom stenmuren bredvid huset har tidigare ägare kastat i princip allt. Jag krattar fram glas, konservburkar, kapsyler och stora plåtbitar hela tiden. Jag bestämde mig förra året att börja täcka de här ytorna för det verkar omöjligt att få bort allt skrot tyvärr. Jag blev nästan klar då men hösten var regnig så det blev en del kvar. Igår började jag fixa lite med det igen och fortsatte idag. Jag täcker med kartong och gamla textilier och sedan på med allt möjligt ”avfall” från trädgården. Det kommer sedan att förmultna och bli till fin jord. Jag ska odla blommor där har jag tänkt så ogräset inte tar över igen.

Idag upptäckte jag att jag får en superfin plats att ställa en trädgårdssoffa på om jag lämnar sista delen vid muren utan täckning. Jag älskar nämligen att ha många sittplatser i trädgården. Den trädgård jag skapar ska jag kunna njuta av på olika sittplatser. Här kommer jag att kunna sitta med en kaffe och njuta av blommorna samtidigt som jag håller hönsen sällskap.

Jag tänker så bra när jag är kreativ. Idag reflekterade jag över att jag arbetar i trädgården på samma sätt som jag målar mina tavlor. Själen styr och jag gör det jag känner för för tillfället. Jag skapar och låter känslan styra och det liksom växer fram något som jag inte hade tänkt ut från början. Jag är verkligen i nuet när jag gör så och jag mår fantastiskt bra av det. Det finns en nackdel dock. Jag förlorar mig i det och glömmer bort tiden. Glömmer att äta, glömmer återhämtning… Jag har lärt mig att det är vanligt att det blir så när man gör något som man tycker är roligt. Kroppen bildar må-bra-hormoner när man gör nåt kul, vilket gör att man blir lite beroende av det. Hormonerna gör att man inte känner av värk eller stress under tiden de utsöndras MEN är man som jag multisjuk, så blir ju kroppen och knoppen övrransträngd FAST man gör något man älskar att göra. Nyckeln ligger i att komma ihåg att vila. Så när jag kommer ihåg det så sitter jag bara rätt upp och ner och tittar på det jag skapar.

Jag får alltid väldigt ont efteråt tyvärr, oavsett om jag vilar eller ej. Det kommer nån ny inflammation nånstans i kroppen, oftast i handleder eller armar, ibland i ryggen. Jag försöker tänka på hur jag gör saker och ting men det värker ändå. EDSen (överrörligheten) gör ju att musklerna arbetar cirka 3 gånger mer än hos en frisk så om jag krattar i en timme så är det som att en frisk person krattar i tre timmar. Förstå då hur det blir när jag håller på hela dagen med bara några få korta pauser. 4-5 timmar går fort när man gör något man älskar och om man då ska räkna det gånger tre…ja ni fattar. Att kratta och hålla på med täckodling i 15 timmar är ju inte optimalt för kroppen. Lägg också in några hundpromenader, lite matlagning, diskning…ja sånt man gör på en dag. Och ta allt det gånger tre.

Jag måste lägga mig nu. Synd för jag är skrivsugen som attan. Men jag ska få tuttarna klämda på mammografi imorgon. Måste åka tidigt för jag har tid 9.20 och jag vill absolut inte stressa. Eller vill inte…jag KAN inte. Då funkar jag inte sen. Undrar om det gör lika ont att klämma tuttarna nu när jag gått ner en massa i vikt? Jag får se det imorgon helt enkelt. Eller nä..jag får känna det.

Stopp

Är både ledsen och tacksam på samma gång. Min kropp och dess varningssignaler…de är både en förbannelse och en välsignelse. En förbannelse för att jag aldrig blir klar med nånting och en välsignelse för att de där signalerna räddar mig från ännu en totalkrasch.

Jag och mannen har bestämt tillsammans att vi ska ha en rutin kring städningen. Vi ska hjälpas åt att hålla undan, plocka bort sånt vi tagit fram, torka av bänkar och så för att det ska bli lättare att veckostäda. Jag orkar inte allt själv och om vi har en rutin och jobbar in den så underlättar det mycket för mig. Så..idag är det torsdag och vi har bestämt att torsdagar är städdagar. Detta för att liksom göra helg redan på torsdagen så att helgen känns lång och vi kan ha fint hemma när vi är lediga tillsammans. Det är så trist att behöva ägna den lilla stunden vi har tillsammans till att städa och vara irriterade för att det är stökigt. Det låter kanske konstigt att vi behöver ha en rutin för att det ska fungera, vi är ju två vuxna människor. Men vi är två olika vuxna människor. med olika synsätt på hur det ska vara och se ut i ett hem. Jag vill ha ordning och reda, rutiner och jag vill veta var saker och ting är. Allt handlar om att spara energi för min del för att inte slita på kroppen så mycket i onödan. Mannen tycker att det inte behövs rutiner. Man tar det när man ser att det är stökigt och man tar dagen som den kommer. När man ser att det är stökigt eller skitigt är det försent tycker jag. Då påverkar det mig så negativt.

Att komma upp till ett kök som är belamrat med disk, fullt i soppåsen och i bokashikärlet, sump kvar i filtret till kaffebryggaren, reklam och gammal post på köksbordet, slut på mjölken, inga rena kastruller…. ja ni förstår… Det tar så oerhört mycket energi så sen har jag inget kvar till resten av dagen. Då orkar jag ju inte städa undan röran heller utan skjuter på det… En ond cirkel. Jag vill istället sätta ner fötterna på ett rent golv på morgonen, komma in i ett kök som doftar gott, det går lätt att göra frukost och att sätta sig vid frukostbordet. Behöver man tända i vedspisen, underlättar det mycket om man förberett genom att aska ur, spänta stickor och ta in ved. Jag vill ha lugn och harmoni på morgonen, inte kaos, för då går resten av dagen så mycket bättre.

Så, idag har jag som ambition att städa. Förbereda tills mannen kommer hem för då kan han hjälpa mig med det jag inte har orkat. Jag tänkte att jag plockar undan och dammar, våttorkar ytor där det behövs. Jag gjorde hallen, vi har en liten hall som det inte får plats så mycket saker i, så det var enkelt. Jag fortsatte i sovrummet. Plockade undan, dammade sorterade lite tvätt… Sen tackade kroppen för sig. Jag blev helt skakis och fick jätteont i ländryggen. Kroppen signalerade att jag måste vila med arga signaler. Och det är bara att lyssna. Hur gärna jag än vill fortsätta så går det inte! Det är frustrerande att inte kunna fortsätta, jag vill ju göra klart. Annars vet jag att kvällens städning blir lidande för är det inte undanplockat så blir resten för jobbigt. Och mannen har ju jobbat hela dagen och är trött när han kommer hem, vill inte att det ska vara för mycket för honom heller.

Så, nu sitter jag här. Vilar ju inte eftersom jag både sitter upp och skriver på laptopen. Jag vet att jag borde vila helt och hållet. Lägga mig i sängen och blunda en stund för att minska intrycken. Jag känner mig fortfarande lat när jag gör det så jag har inte accepterat min situation än fast det har gått flera år. Vet inte ens hur man gör när man accepterar och sen släpper grubblerierna…

Det spöregnar ute, vilket jag tycker är skönt för då försvinner den sabla snön, men jag måste ut till djuren och det underlättar inte med spöregn då. Men jag får göra nåt bra av det. Jag gillar att det regnar och jag älskar mina djur. Jag sätter på mig regnkläder, tar ut hundarna samtidigt som jag ger fåren, hönsen och ankorna lunch, gosar lite och sen tar jag av mig alla blöta kläder och kryper ner i sängen en stund för att vila. Då har jag både fått och gjort av med energi så det borde kompensera varandra. En puss från en mjuk fårnos är outstandning när kroppen inte funkar som man vill.

Nu gör jag det bara. Jag har slutat skaka efter att jag suttit stilla en stund, och ätit lite god fisksoppa. Nu drar jag efter andan, sätter på mig storstövlarna och går ut och gör det jag älskar. Sen får jag vila. Jag får väl vänta med resten av städningen till mannen kommer och helt enkelt nöja mig med det jag åstadkom idag. Det är ju bättre än ingenting.

Väntar på katten

Hon ville gå ut fast det är mitt i natten. Och nu vill jag inte gå och lägga mig förrän hon kommer in. Hon brukar inte vilja vara ute på natten när det är minusgrader annars. Hon vill knappt vara ute alls men är rastlös och irriterad när hon är inne. När hon inte sover förstås, vilket hon gör ganska ofta. Hon har hunnit bli 10 år nu, Doris, och är en mycket egensinnig katt. Jag vet, katter brukar vara just det men Doris är det och lite till om jag säger så.

Hon gillar tex att vara i duschen. Helst när jag duschar verkar det som, men hon får vänta tills jag är klar. Då rusar hon in och lägger sig på golvet i duschen, där det är som blötast. Ligger det en blöt handduk på golvet så är det den bästa sovplatsen tycker hon.

Så… nu så har hon gjort sina behov ute. När hon vill in hoppar hon upp på fönsterblecket utanför köksfönstret och så ställer hon sig på bakbenen och sträcker frambenen så högt upp på fönstret hon kan. Så hon är helt säker på att hon ska synas. Om jag håller på med nåt och inte öppnar dörren i exakt den sekunden hon vill så krafsar hon på fönstret så det gnisslar.

Nu ska jag ta min värkande kropp och krypa till kojs. Sent som vanligt men den här gången skyller jag på katten.