En riktigt dålig dag

Nu värker kroppen så in i… Det har varit för mycket ståhej de senaste dagarna och vädret har inte varit på min sida heller. Fem minusgrader, blåst och snö och nu har det skiftat till spöregn och blåst. Värsta vädret för en värkande kropp, eller för min värkande kropp för jag vet ju inte hur det är för andra.

Vad har det varit för ståhej då? Jag har fyllt år, med allt vad det innebär, och lite till. Jag fyllde i fredags och mannen glömde bort det. Han hade inte köpt någon present och han gratulerade inte… kändes ju sådär. Han köpte en senare samma dag…men..jag vet inte jag. Jag bestämde mig i alla fall för att han får ordna sin kommande 50-årsfest själv. Jag har alltid ordnat och fixat när andra fyllt år. Påmint dem som brukar glömma, ordnat med insamling till present och har alltid kommit ihåg dem som fyller. Har även förberett och ordnat mina egna kalas och inbjudningar till dem. Och när mannen glömde min då kände jag att nu räcker det med curling från min sida. Får se om jag kan hålla det löftet till mig själv men nu känns det i alla fall självklart. Ingen ordnar kalas för mig så varför ska jag ordna för dem? Bittert? Nä det tycker inte jag. Mera insiktsfullt än bittert.

På min födelsedag var vi på begravning. Kan ju vara en förklaring till att mannen glömde mig, det var hans morbror som begravdes. Han och jag hade samma födelsedag, vilket betyder att han föddes och begravdes på samma dag. Mäktigt tyckte jag. Ingen nämnde det varken i kyrkan eller på bjudningen efteråt dock, så det var nog bara jag som tyckte det var mäktigt. Jag måste berätta en sak om en upplevelse jag hade i kyrkan. Jag var ju berörd förstås, det vore ju konstigt annars. Men mitt under prästens tal kände jag mig busig, fnissig och lite…pillemarisk. Det kändes jättekonstigt tills jag insåg varför jag kände som jag gjorde. Det var inte mina känslor, utan jag kände av energierna från mannen som begravdes. Han var precis sån, hade glimten i ögat och såg lite busig ut. Skojfrisk och glad. Det var häftigt att lägga märke till det. Det känns som om jag blivit mer och mer medveten om den sidan hos mig under det här året, och jag är väldigt tacksam för det. Det är ju en sida jag vill utveckla, och jag vet att det inte går att skynda på det. När det bara händer och jag lägger märke till det känns det fantastiskt.

Mer då? Vi har kört iväg våra två lamm till ett slakteri. Det gjorde vi i måndags. Vi gick upp klockan FYRA på morgonen, för vi skulle vara där halv sju. Allt gick bra, och jag var så mentalt förberedd på det så jag mådde inte dåligt av att lämna dem där. Jag fick fullt förtroende för personen vi träffade där, och själva anläggningen såg välskött och fin ut. För mig känns det bättre att lämna iväg lammen när det är dags, än att slakta dem hemma på gården. Jag har väldigt svårt för själva dödandet, det är inte min grej alls. Jag är alldeles för skör för det. Då är det bättre att låta någon annan göra det. Jag tror att djuret känner min osäkerhet och min förtvivlan och blir oroligare därför. Jag vill att det ska vara så lite lidande som möjligt inblandat. Jag funderar mycket kring om det är ok att äta kött när jag känner som jag gör, och än så länge känns det ok. Jag vet att djuren har haft det bra under sin livstid, och jag har säkerställt att de avlivas på ett etiskt och säkert sätt. De har ätit bra mat, blivit väl behandlade och har sluppit stress och press. Jag tycker om kött, behöver äta kött för att må bra rent fysiskt, jag skulle aldrig få i mig så mycket protein som jag behöver om jag åt en växtbaserad kost. För mig är det oerhört viktigt att veta att maten jag äter kommer från bra uppfödare/odlare och vad kan vara bättre än att både odla och föda upp det man själv ska äta?  Då vet man ju helt säkert att allt är bra.

Innan vi skulle åka, dagen innan, var det kaos kan jag säga. Transporten vi skulle låna hade inga sommardäck…det blev ett ringande och skrivande i grupper på facebook innan det ordnade sig. Vi blev båda ganska övertygade om att vi måste köpa en egen hästtransport. Vi hyr kärra ganska ofta för att hämta saker, lämna saker, köra sopor, hämta hö och så har vi ju faktiskt djur som kan behöva åka iväg av olika anledningar. Nu när vi märkte att det är assvårt att få tag på ett hästsläp med kort varsel så kom vi på att vi ska köpa ett som vi kan hyra ut när vi inte använder det själva. Bara vinster med det köpet. Så så får det bli helt enkelt.

Så…min värk är maxad nu. Innan helgen skulle jag ju fixa fika, ringa en massa samtal (om slakten mm), städa, förbereda lammen, handla till firandet, ta hand om min hund som har ont, gå på begravning…Och på lördagen var jag på konsert i en kyrka. Lyssnade på Thomas DiLeva, det var en present till mig själv som jag köpte för ganska länge sen. På söndagen kom mina tre barn, med familjer för att fira mig, mannen jobbade så jag fick fixa allt själv. Det är ju roligt att umgås, jag älskar att umgås med familjen. Men när det har varit så intensivt innan så går jag på autopilot, jag biter ihop för att klara av att göra sådär mycket på så få dagar. Och så kommer det surt efter… Jag vet ju varför men det är ändå ganska…jag vill skriva frustrerande, men det är det inte längre inser jag. Det är nog mer sorgligt än frustrerande känner jag.

I bakgrunden i huvudet surrar ju hela tiden oron över utredningen som försäkringskassan håller på med. Det ligger där och mal, nöter liksom, fast jag inte vill tänka på det innan jag vet hur det blir. Men det är svårt att inte tänka på det. Det har ju så stor inverkan på mitt liv, utfallet. Men jag vet ju inget än så jag slösar ju egentligen med massor av energi som jag behöver till annat, när jag har det skramlandes i huvudet mest hela tiden. Jag vet ju inte hur man stänger av det riktigt.

Fasen, nu har klockan blivit ett IGEN. Galet.

Hahaha, går in och uppdaterar. Klockan är inte ett. Jag har inte ställt om klockan på väggen i tv-rummet så den är bara tolv. Men ändå… Godnatt!

Annonser

Bukplastik och tuttlyft

Igår var jag till sjukhuset för bedömning av överskottshuden. Jag har ju gått ner nästan 50 kilo och det har blivit kvar en massa hängig hud. Jag blev beviljad bukplastik, bröstlyft och låren. Jag blev jätteglad förstås.

Varje gång jag pratar om det känns det lite konstigt för jag säger att det känns läskigt och lite skrämmande fast jag egentligen inte tycker det. Jag känner mig ganska lugn angående själva operationen. Jag litar på att de gör det bästa de kan och de vill ju också att det ska gå bra förstås.

Det känns som om jag säger det för att det förväntas av mig att jag ska vara lite rädd. Skumt. Från och med nu ska jag inte säga att jag är rädd när jag inte är det. Jag är förväntansfull och nyfiken, inte rädd. Men tydligen vågar jag inte säga det högt. Undrar varför… Får klura på det.

Idag drog veterinären ut ELVA tänder på vår älskade hund. Helt galet så tapper han har varit. Det måste ju ha gjort djävulskt ont med så många trasiga tänder. Men nu kan det bara bli bättre. Hoppas att hans mun läker bra och att han slipper fler problem.

Oooaaa nu är ju klockan skitmycket igen. Vad är felet med mig? Så konstigt att jag inte fattar att jag behöver gå i säng…

Ursinnet i lövhögen

Hm…

Jag drabbades av nån sorts ursinne idag när jag grejade i trädgården. Ju mer jag krattade ju argare blev jag. Och jag fick insikter om både det ena och det andra. Jag krattade och bar löv i flera timmar, gjorde bara avbrott för mat och dryck.

Känslan var att nu fick det fasen vara nog med snack! Och att jag är så oerhört trött på tomma ord. När mannen kom och funderade om jag inte gjorde alldeles för mycket så fick han en avhyvling utan dess like. Han är en av dem som rabblar sina inövade ramsor men inte GÖR nånting. Det blir liksom inget och jag ifrågasatte om han verkligen lever det liv han vill leva. Jag vet att ilskan troligtvis handlar om mig och inte om honom egentligen men det som kändes starkast är att jag har anpassat mig alldeles för mycket till människor som han, som säger att de vill något men inte gör nåt åt det. Jag har liksom dragits med i det energilösa tillståndet som tex han befinner sig i och varit arg för fel saker.

Det är svårt att förklara hur jag menar riktigt, så jag ger ett exempel. Vi bor på en liten gård, har djur, lite odlingsbar mark och lite skog så vi är självförsörjande på ved. Jag lever min dröm kan man säga för jag har alltid velat leva såhär. Mitt mål är att bli självförsörjande på mycket. Och han säger att han också drömt om ett sånt liv. Att vi har det så bra och han är så lycklig över att bo såhär.

Det är orden han säger.

Men han gör INGENTING som tyder på att han verkligen vill det här. Tar inga initiativ själv, planerar inte framåt, lever för dagen, blir sur när jag vill jobba på gården istället för att sitta och dricka kaffe på bron osv. Och idag blev jag så arg för han försöker leva MIN dröm fast han egentligen vill något annat. Och jag ser det så tydligt, men han förstår inte själv. Han har bara dåligt samvete för att han tror att jag tycker att han är lat. Och jag tycker verkligen inte det nu, när jag har fattat varför han beter sig som han gör. Och jag är omgiven av flera människor som gör likadant. Någon säger ”Jag vet inte hur jag ska göra med besöken hos naturläkaren, det känns inte som om det hjälper i längden. Och det är ju så dyrt!” Ändå går hon dit vecka efter vecka och klagar varje gång. Då vet hon ju vad hon vill!! Och nån annan säger:”Jag har tänkt hälsa på dig, jag vill det så gärna. Men det kommer alltid nåt emellan.” Då vill han ju inte hälsa på!! Han har ju gjort sitt val, orden är bara tomma ord för att det känns bättre att säga så.

Och jag har låtit mig luras av de där tomma orden. Slösat min energi på någon som är för feg för att stå upp för sig själv och säga vad de tycker. Jag har tyckt synd om, ställt upp för, gått med på, urskuldat… Åt andra människor! Samtidigt som jag faktiskt har gjort en massa saker som varit min grej OCH burit omkring på en massa ilska för att folk som sagt att de vill ändå inte gör det de lovat.

Allt blir ju så mycket enklare när man är rak och ärlig. Om min man hade sagt: ”Nä det där med odling och vedhuggning är inget för mig, men jag stöttar dig om du vill leva det livet.” Då hade jag ju anpassat mig till det istället för att lita på att vi skulle sträva mot samma mål tillsammans. Och om han som sa att han ville hälsa på istället hade varit ärlig och sagt:”Nä du, jag har inget intresse av att umgås med dig alls så jag kommer inte att komma till dig.” Då hade jag ju inte behövt gå hela livet och vänta på att min pappa skulle komma.

Jag tror fasen att jag har gått omkring med andra människors offerkoftor utan att ens förstå varför det kändes varmt och obekvämt! Kan det vara möjligt? Eller har jag ändå haft nån sort offerslipover på mig?

Har jag det nu? Jag har ju gjort en massa saker för mig själv, jag har sagt upp mig och bytt jobb när jag inte trivts, jag har utbildat mig, jag har startat eget företag och drivit det i 5 år, jag har varit politiskt aktiv, jag har inspirerat andra människor, hjälpt människor som hamnat snett, jag har gjort massor av saker som jag är stolt över och några som jag är mindre stolt över.

Ändå blir jag idag vid snart 51 års ålder fly förbannad över alla tomma ord som folk omger sig med.
Är jag arg på dem eller på mig själv?

Det var i alla fall skönt att bli sådär arg! Uppfriskande! Och jag fick mycket gjort. Och jag insåg att jag är precis där jag vill vara just nu. Jag har ju drömt om att leva det här livet sen jag var liten. Jag älskar att greja i min trädgård och att mysa med mina djur. Nu ska jag göra det med stolthet hädanefter. Inte med skam för att jag är långtidssjuk och inte kan bidra med pengar eller arbetskraft. Och inte med ilska över att ingen hjälper till. Utan med stolthet för att jag gör det jag älskar och gör det förbaskat bra.

Jag har haft mycket svårt att acceptera min situation under de här åren som sjukskriven men jag tror baske mig att idag är dagen som jag fullt ut har accepterat att jag är den jag är och det är gott nog. Och jag köper inte de där tomma orden mer. Det betyder ju också att jag från och med nu bara ska säga sånt jag kan stå för, i ännu större grad än förut.

Jag kom nog närmare mitt själsjag idag, där i det ursinniga krattandet. Kanske hittade jag mig själv där i skymningen, bland löven i min älskade trädgård.

Wow… Själen bekräftade direkt när jag skrev den förra meningen.
Tårarna kom.
Så känns min själs JA.

Har inte packat klart än

Jag plockade nypon idag istället. Men jag har förberett lite. röjt av bordet i pysselrummet och börjat lägga fram sånt som ska med. Resväskan står på golvet framför och bara väntar på att bli packad. Jag är inte nervös alls. Det känns lite konstigt bara. Som att jag funderar över om det var ett så smart drag att välja att åka helt själv till en ö i Grekland.

Jag vet ju att det är ett smart drag. Jag följer min själs önskning. Men jag har aldrig rest så långt själv nån gång. Rest har jag, en hel del, men inte helt ensam. Jag tror att jag kommer att tycka om det. Rentav älska det. Att bara rå om mig själv, inte tänka på nån annan. Eller jo, det kommer jag ju att göra. Tänka på några…men jag behöver inte förhålla mig till någon, inte anpassa mig. Inte kompromissa. Jag kan göra som jag vill.

Det känns… ovant. Jag har aldrig varit helt ensam tror jag…åtminstone minns jag det inte. Jag har alltid varit i ett förhållande, eller haft kompisar att ta hänsyn till. Och barn. Jag fick ju barn ganska tidigt, jag var 21. Nu är ju det kanonbra, för jag är fortfarande relativt ung och får vara med på ett hörn när mina barns familjer växer. Jag har ju anpassat mig till andra hela livet så nu när jag börjar ta helt egna steg så känns det ovant. Men inte läskigt. Inte pirrigt. Bara ovant. Jag ser verkligen fram emot att få rå över min tid helt själv.

Jag älskar livet som jag lever här hemma, det gör jag, fast det kan kännas motigt ibland med den här jäkla värken. Men jag gillar djuren, att ta hand om dem och att dela livet med någon. Eller några är det ju, för barnen och deras familjer delar jag ju också livet med. och med mamma. Men så många fler är det inte nu längre. Jag hade ett väldigt stort nätverk förut, och på många sätt var jag spindeln i nätet som skulle hålla ihop allt. Som ordförande i nån förening, sekreterare i en annan, som kassör i ett politiskt parti, eller som redaktör för en tidning. Som mamma, som syster, som dotter…som ex och som svärdotter, som arbetstagare, som egenföretagare, som elev…herregud, vad många järn jag hade i den så kallade elden. Hur fasen orkade jag?

Nu orkar jag ju knappt med min alldeles egna vardag. Jag tar hand om mig, huset, djuren och mannen. Finns till för barnen när de behöver mig och kollar läget med mamma ibland. Umgås bara med närmaste familjen och orkar inte hålla igång några andra relationer. Och det gör inget. För jag orkar verkligen inte med alla intriger och allt gnäll som relationer innebär. Jag har fullt upp med mitt liv, och vännerna finns ju inte kvar längre ändå. De var väl antagligen inga vänner utan bara ett substitut för något jag saknade hos mig själv. Troligtvis.

Måste sova lite igen. Eller mycket. Igår sov jag till halv elva, helt galet. I morse vaknade jag åtta och var pigg så jag fick väl den sömn jag behövde förra natten. Konstigt att jag sover så länge… 10-12 timmar ibland. Jag blir oftast helt chockad när jag vaknar så sent. Tur att vi har det ordnat så att djuren klarar sig bra till mitt på dagen. Vi fyller på foder och vatten på kvällen, så sent som möjligt, så har dem att gotta sig med om jag skulle ha en dålig dag. Eller en sovardag. De dagarna behöver ju inte vara dåliga men det känns mentalt jobbigt att sova bort halva dagen. Det behövs ju. Jag får tänka så. Jag behöver återhämtningen så väl, och den här sista tiden har varit jobbig. Testerna har kostat rejält med energi och de börjar bli kallare och mörkare ute också, det påverkar både värken och tröttheten. Åh…hjälp…nu är klockan snart halv ett på natten. Jag gäspar stort men stretar emot…vill tydligen inte sova fast jag behöver det.

När jag åker iväg ska jag försöka skriva lite varje dag. Hoppas att wifin på hotellet håller måttet, annars blir det knivigt. Vill ju inte surfa bort en förmögenhet….

Nä fasen…nu ska jag sova.

Ont. Och trött.

Ändå går jag inte i säng. Förstår inte varför… Jag tycker ju om att sova…

Idag har jag varit trött. Jag lade mig tidigare än vanligt igår, sov längre, och ändå sååå trött. Visste ju att det skulle bli så efter alla tester.

Jag hade bokat in en sak idag, jag skulle åka iväg och leverera en tupp. En köpare från Enköping hörde av sig men när han fick veta att vi bor rätt långt ifrån varandra så backade han. Då föreslog jag att vi kunde mötas nånstans, för jag ville gärna att lilla tuppen skulle få leva vidare. Han kunde ju inte bo kvar här eftersom hönsen är mamma och syskon till honom. Och vi köpte ju två hönor av en annan ras men det visade sig att den ena inte alls var någon höna. Jag ville inte göra mig av med honom när jag upptäckte det för de båda är så sociala och roliga. Jag tycker för mycket om honom helt enkelt, så han får vara kvar. Nåja, jag har levererat tuppen och han kommer att få det jättebra verkar det som. Skönt att slippa slakta honom. Nu har vi 8hönor och en tupp, det är en lagom flock tycker jag.

På väg hem passade jag på att hälsa på äldsta sonen med sambo en stund. Det blir så sällan av att åka dit fast jag längtar efter honom jämt. Han jobbar ju heltid, ofta i Stockholm och på helgerna är de ofta upptagna. Men nu blev det av i alla fall och det känns bra.

Väl hemma igen pysslade jag om djuren lite och sen har jag mest slappat. Tagit det lugnt. Läst lite. Plockat undan lite på pysselbordet. Jag tänker sy gardiner till köket imorgon om kroppen går med på det. Idag har den inte varit så samarbetsvillig. Eller… Det har den kanske? Eftersom det bästa en sån här dag är att vila så kan jag ju inte annat när jag har så ont överallt. Det känns verkligen överallt att jag har överansträngt mig. Ena foten gör ont och det brukar den inte göra. Inte på det här sättet. Och kroppen känns mörbultad. Stel och öm.

Usch vad jag gnäller…blir inte så kul läsning gissar jag. Jag lägger mig istället så kanske jag kan skriva om nåt roligare imorgon.

Om en vecka är jag på Thassos vid den här tiden. Själv. Jag ska åka helt själv till en ö i Grekland. Imorgon ska jag prova mina badkläder. Vore ju trist om jag inte kan ha dem när jag kommer dit. På måndag ska jag börja packa lite. Så spännande äventyr jag har framför mig!

Färdig

På flera sätt.

Utredningen är färdig så till vida att jag har varit hos alla som jag skulle träffa. Läkare. Psykolog. Arbetsterapeut. Sjukgymnast.

Och jag är helt färdig. Trött. Sliten. Tom i bollen.

Det var verkligen inga enkla tester. Alla gick ut på att prestera på max nivå. Och varje möte var på flera timmar vardera. Jag tycker att det är bra att jag får göra dem och jag förstår varför jag måste göra dem. Det är komplext med mina diagnoser och jag vet ju knappt själv vad som är vad. Hur ska försäkringskassan kunna veta hur det står till med mig om det inte utreds ordentligt? De behöver ju veta om jag har någon kapacitet, om jag i nån mån är arbetsför.

Det räcker inte med att jag vet. Och att husläkaren vet. De behöver siffror på hur det är. Så nu har jag gjort otaliga moment. Det är olika jobbliknande moment som ska utföras och alla på max. Man börjar lugnt och så blir det svårare och tyngre ju längre tiden lider. Hos psykologen var det 10 olika tester, alla med ökande svårighetsgrad. Det jag behövde förklara för alla var ju att det kommer efter, det värsta. Jag är ganska stark och uthållig/envis men gör jag för mycket så blir jag jättedålig dagarna efter. Och jag sover dåligt. Så jag vet vad jag har framför mig nu. Dagar med extrem värk och förlamande trötthet. Bomull i huvudet. Irritation. Ljuskänslig. Ljudkänslig.

Det är faktiskt skönt att mannen jobbar i helgen för jag behöver vila. Han är glad och sprallig och jag vet att jag inte klarar det när jag har en dålig period. Jag behöver få vara i min puppa och bara göra sånt jag får energi av. Jag har bara en sak inplanerad imorgon. Jag ska åka iväg och lämna ifrån mig en tupp som jag har sålt. Skönt att han får leva, och han kommer att få det riktigt bra också. Stort utrymme och 8 egna damer att ta hand om.

Nu ska jag krypa i säng. Håll en tumme för att jag somnar.

Just ja. Mitt rensningaprojekt fick en stor uppryckning idag. Jag lämnade 5 fullproppade pappkassar med kläder till Stadsmissionen när jag var i stan. Det är verkligen nåt som ger energi. Jag älskar att tömma huset på saker och göra en bra förvaring för det som är bra. Om jag orkar imorgon ska jag läsa ut min bok. Inte fortsätta rensa just imorgon. Det får bli en annan gång.

Utredningen är påbörjad

Försäkringskassan ska göra en så kallad fördjupad utredning. Eller det är ju inte de som gör den utan de har beställt en utredning från ett företag som gör den åt landstinget. Förra veckan var jag till läkaren som skulle göra en första bedömning. Jag oroade mig lite för mötet för jag kände att det skulle bli svårt att berätta om min situation för någon helt okänd. Men jag oroade mig i onödan tror jag. Han var grundlig, frågade massor av frågor och undersökte mig. Det tog över tre timmar och jag var helt slut efteråt.

Hjärntrött. Tom i bollen. Och rent fysiskt trött för jag gick ostadigt därifrån. Jag vågade inte köra direkt utan satt länge i bilen innan jag körde en liten bit och stannade på ett matställe. Där beställde jag en barnportion lasagne och så satt jag där och filosoferade ganska länge. Det är ganska skrämmande med hjärntrötthet. För den som aldrig har upplevt det… Det är svårt att förklara hur det är faktiskt. Jag har tex svårt att förstå vad folk säger. Jag ser att de rör på munnen, jag hör ljudet av pratet, men jag förstår inte vad de säger. Jag måste fråga om flera gånger och be dem förklara hur de menar på olika sätt. Ibland får jag ge upp och be dem berätta igen när jag har vilat. Jag reagerar trögt, det är därför jag inte vill köra utan att vila först.

Läkaren tyckte i alla fall att jag behövde utredas vidare så jag fick tider hos psykolog, arbetsterapeut och sjukgymnast också. Han sa att han tror att utredningen kommer att göra mig sämre. Det baserade han på att han såg att jag blev mycket sämre på de tre timmarna jag var där. Skönt att det syns faktiskt. Och sorgligt…. Men det är ju som det är…

Jag kämpar fortfarande med att acceptera läget. Men jag börjar inse att det är så här livet ser ut nu. Begränsat. Funktionshindrat. Jag blir fortfarande arg och frustrerad när kroppen inte vill det huvudet vill. Jag försöker lyssna på själen och göra bara sånt som själen säger ja till, men jag behöver ju ha kraft till att sköta hemmet och djuren också och balansen är svår att hitta. Jag har blivit bättre på det men det är långt kvar än. Jag skulle vilja vara mer kreativ till exempel. Måla tavlor, handarbeta, karda ull, ja allt möjligt. Men när jag gör det så blir allt annat lidande, jag har inte kraften att göra det också. Så då får kreativiteten stå tillbaka tyvärr.

Idag var jag ändå lite kreativ för jag byggde vidare på risstaketet som ska bli den inhägnad som ska göra så att jag vågar ha hönsen och ankorna så gott som lösa. Det tar sin tid att bygga det eftersom jag inte kan göra så mycket på en gång, men nån gång ska det väl bli klart. Jag ska göra ett sorts tak över för att hindra de förbaskade rovfåglarna från att ta fler höns för mig. Taket blir av snören och vimplar och förhoppningsvis kommer det att stoppa rovfåglarna. Det verkar fungera hos ankorna och där har jag bara snören och inga vimplar. Det är roligt att bygga staketet. Riset blir över när vi ger fåren sly så det är verkligen återanvändning på hög nivå. Det kommer en bild när det är klart.

Nä nu är klockan för mycket igen. Jag lovade mig själv att lägga mig tidigare men det funkar visst inte att lova mig saker. Jag lägger mig nu helt enkelt. Visar en bild på min fina bagge bara… Visst är han vacker, Pelle? En riktig gosnos är han. Lite bufflig och knuffig ibland men otroligt snäll.