Snöööö (25 av 365)

Wow! Det har kommit enorma mängder snö. Igår var jag insnöad på gården för det var en halvmetersvall vid infarten. Jag vågade fråga en granne med traktor om hjälp så jag kunde gå ut utan att klättra. Jag är ensam hemma den här helgen för mannen har åkt till fjälls med sina vänner. Jag får inte lyfta tungt så skotta är inte att tänka på. Jag var så glad att jag vågade fråga om hjälp och att de var så snälla och hjälpte.

Idag var det ännu värre….

Jag fick nästan inte upp dörren i morse, som tur var hade jag ställt en spade precis bredvid dörren så jag kunde skrapa bort snö genom springan i dörrhålet som jag fick upp. Sen började en vild kamp för att kunna se till så att alla djuren blev omhändertagna. Jag pulsa de fram och släpade skyffeln efter mig. Skrapade undan framför grindar och dörrar för att kunna ta mig in till dem. Jag tog in fåren för de knäposkalkarna hade legat utomhus och såg ut som snöbollar. De har en jordkällare att gå in i men de ligger hellre ute. För att få in dem i fårhuset fick jag gå fram och tillbaka och trampa upp en stig åt dem. Fördelen var att de inte fick för sig att springa iväg nånstans för det gick inte att komma åt nåt annat håll. De traskade snällt in och jag gissar att de tycker att det är skönt att slippa snöyran. Jag får se om de får vara kvar inne ett tag för det är så mycket snö så snart har vi inget staket synligt, och det kan ju bli så att de helt sonika kliver över och går nån annanstans.

Nu ligger jag och vilar i soffan. Måste det innan jag gör ett ryck igen. Jag måste fylla på vatten till hönsen och till ankan. Jag har ju tyvärr bara en anka kvar. Hans fru försvann helt spårlöst häromdagen och jag tror mig veta hur det gick till. Det var massor med spår utanför deras inhägnad, räv troligtvis, och jag tror hon blev stressad och tog sig ut genom nättaket för att komma undan. Så nu är Kalle ensamstående och behöver en kompis. En person här i byn har en anka som jag kan gå men jag tar mig ju inte ut från gården med bilen så han får klara sig med mitt sällskap ett tag till. Jag är där ofta och pratar med honom och det verkar som om han mår ganska bra.

Annonser

Pannkakor och utevistelse (19 av 365)

Idag vågade jag mig ut. Mannen började jobba rätt tidigt idag, och hundarna måste ut en sväng innan han kommer hem sent ikväll. Jag gick först en sväng till alla djuren, sakta men säkert hasade jag mig fram i snön. Jag skulle ju verkligen inte vilja ramla eller halka och riskera att såret går upp. Hu…bara tanken på det får magen att dra ihop sig av skräck… Jag bytte vatten till ankorna, det är iskallt ute ca  -17 var det i morse, och vi byter vatten ofta så de ska ha rent dricksvatten hela tiden. Nåt badvatten fick de inte idag, trots vilda protester. Jag tycker att det är alldeles för kallt för att bada. Istället fick de en hink hörester utspridda på backen så de kan ligga i det istället för direkt på snön. De godtog det men tittade surt på mig när de inte fick badvatten. Jag slängde in lite hö till fåren också, de hade slut i krubban och när det är så här kallt måste de äta hela tiden för att hålla värmen. Jag tog bara lite i taget och slängde det på backen, jag vågar inte gå till in till dem för de är lite buffiga av sig. Det skulle inte vara skoj att få en knuff av deras hårda horn nu direkt. Hönsen har fått varit inomhus idag och deras lilla hönshus håller värmen riktigt bra faktiskt. Vattnet hade inte frusit fast det har varit så kallt och de härjade runt därinne, så det verkade inte gå någon nöd på dem alls. Det var ett riktigt bra bygge vi gjorde måste jag säga och jag tror faktiskt att hönsen håller med.

Den lilla turen ute fick räcka, jag gick bara till postlådan med hundarna. Det gäller nog att hålla sig riktigt lugn såhär i början. Jag känner direkt när jag har gjort för mycket, jag blir skakis och måste genast lägga mig och vila en stund. Och det gör jag. Jag fuskar inte med det. Det går faktiskt inte att fuska heller…av flera anledningar. Det finns inget att vinna på det och jag blir så otroligt dålig om jag slarvar. Det behövs inte mycket för att kroppen ska strejka. Idag är nog en sån dag när jag är precis på gränsen till vad jag klarar av. Jag duschade i morse också och det är ju ett helt företag att försöka se till så att inte plåstren blir för blöta och att få på sig gördeln igen efteråt. Jag tog hjälp av mannen för det är ett omöjligt företag för mig att sätta på den själv. Den ska spännas jättemycket samtidigt som man måste hålla den rak och slät. Jag vill ju inte ha en massa veck på den, tror inte att det är bra för läkningen och så gör det ju ont, det skaver att ha veck mot huden.

Och nu på kvällen har jag stekt pannkakor. Har så mycket ägg just nu så det fick bli pankisar fast det är måndag. Det är mannen som har lagat mat sen jag kom hem från sjukhuset och det är korv i olika variationer som varit hans mål för veckan. Jag kände att jag måste bryta det med något helt annorlunda och då fick det bli pannkakor gjorda på lite blandade sorter mjöl, proteinpulver, salt, mjölk och 6 st ägg. Vansinnigt goda blev de.

Nu ska jag vila igen. Får se om jag orkar diska senare ikväll. Jag känner mig eländig när mannen måste göra allt. Lustigt för när jag inte är extra sjuk som nu, är jag arg på att jag måste göra allt här hemma. Och när han verkligen tvingas att ta hand om allt så tycker jag synd om honom….

Note to self. DET ÄR INTE SYND OM MANNEN NÄR HAN FÅR PROVA PÅ ATT GÖRA ALLT SOM JAG GÖR I VANLIGA FALL! DET ÄR BRA FÖR HONOM!

Pannkakor.JPG

Hemma (16 av 365)

Det har gått bra att vara hemma. Jag vilar mest för jag blir oerhört trött av att göra något. Jag får hjälp av dottern att gå ut med hundarna på kvällen när mannen jobbar för jag har inte riktigt vågat mig ut på promenad än. Om jag skulle halka till eller snubbla… Huh. Kan knappt tänka på hur ont det skulle göra.

Jag äter medicin dygnet runt och ska göra det ett tag. Jag tänker att min kropp behöver all avlastning den kan få just nu. Jag gillar ju egentligen inte medicinknaprande men i det här fallet ser jag mig besegrad. Och jag har ju lovat mig själv att försöka styra upp nån sorts smärtlindring för fibron och EDSen så att utmattningen får en chans att läka. Jag vet inte riktigt var jag ska börja bara. Tror inte riktigt att min husläkare kan så mycket om kronisk värk. Det känns inte så. Men jag kan ju ha fel förstås.

Jag funderar mycket på en väninna jag hade förut. Vi hade inte känt varandra jättelänge men vi hade nåt speciellt band och vi bröt kontakten efter en riktigt fånig grej. Ett missförstånd tycker jag men de såg det på ett helt annat sätt så vi bröt med varandra helt. Nu såg jag att hon utbildat sig och startat eget inom området som hon drömde om och jag blev sugen på att lyckönska henne. Vet inte varför jag känner så för jag trodde vi var färdiga med varandra. Jag får känna efter, fråga själen, för huvudet har inget svar.

När vi pratar om själen… Jag har lovat mig själv att lyssna mer på själen. På allvar göra det själen ber mig om. Det är ingen lätt sak för mig som alltid hållit på och fixa och trixat för att klara vardagen. Jag sorterar ofta bort viktiga saker som själen uppmanar mig till för jag tänker att jag inte klarar det eller inte är bra nog. Känner mig låst av olika saker. Pengar tex. Så mycket som jag vill göra kostar pengar som jag inte har. Men ibland kommer jag på saker som jag skulle vilja göra nåt av men då hindras jag av tankar som att jag inte får eller inte kommer att orka eftersom jag är sjukskriven. Ja sjuk helt enkelt. Vad skulle jag kunna göra som min kropp klarar av liksom? Det blir alltid ett stopp nånstans och så släpper jag taget om de kreativa tankarna. Livet rullar förbi utan att jag blir nåt. Jag bara är.

Skulle gärna komma på vilken min uppgift i livet är. Vad är det jag är här för att göra? Jag känner så starkt för så mycket men kommer ingen vart med det. Jag fick en av alla mina briljanta idéer igår igen. Ska inte berätta om det här men jag kom på en sak som jag skulle kunna föreläsa om. En av många saker, för jag har mycket som jag vill berätta om. Många idéer.

Men det stannar oftast där.

Tyvärr.

Och det är bara jag som hindrar mig.

På bilden något mycket ovanligt. Båda mina katter i soffan med mig. Jag tror de känner att jag behöver deras energi. De healar mig.

Reflekterar (10 av 365)

Det här med att skriva varje dag… Hm. Är det min grej? Jag ligger ju rejält efter redan. Får se om jag jobbar ikapp mig med flera inlägg om dagen i nån dag.

Min älskade dotter har fyllt 30. Helt galet. Vad hände liksom? Hon var ju nyss ett litet barn och nu är hon en vuxen kvinna. När jag fyllde 30 bodde jag i samma hus som hon bor i nu. Jag hade en femmånaders bebis så det blev inga större festligheter vill jag minnas. Jag minns att jag blev lite besviken över att det inte blev nån överaskningsfest eller så… Jag kände mig lite bortglömd. Men det gör jag ofta. Det handlar nog om nåt annat än att jag inte blev så uppvaktad på min 30-årsdag. Eller blev jag det? Haha jag minns inte. Det är faktiskt så. Jag minns det inte. Och jag tror inte det finns några foton från det heller somkan hjälpa mig minnas.

Hmmm vänta nu. Jag fick en flashback. Jag minns att jag fick vinglas av två familjer. Lasse Åbergglas och några kristallglas. Jag har dem kvar faktiskt. Och så fick jag lampor av min dåvarande svärmor. Intressant att jag minns det… Men inte hur kalaset var. Och vilka som var där. Jag brukar alltid säga att det inte är presenterna man minns utan platsen och människorna. Platsen minns jag ju… Men inte alla människor. Snurrigt.

Men mitt liv var inte speciellt lyckligt och harmoniskt då. Förhållandet knakade och jag hade gjort mig av med mina älskade hästar. Jag liksom förberedde mig omedvetet för att flytta därifrån. Avslutade saker som band mig till platsen. Jag grät mycket och hade väldigt ont i kroppen. Ibland satt jag bara vid köksbordet och orkade inte röra mig ur fläcken.

Förlamad i själen, med en kropp som kändes som om den vägde ton. Olycklig.

Det tog några år men sen gjorde jag det jag trodde var bäst då. Jag hade slutat älska barnens pappa så jag valde att lämna honom. Träffade ganska snart nån som såg mig. Trodde jag… Men han var så nära psykopat man kan komma. Visst jag tog tag i att förändra mitt liv till nåt som jag trodde var bättre men jag tog riktigt dåliga beslut under de åren… Troligtvis för att jag hade min första utmattning då och bara körde på för att hålla huvudet över vattenytan. Jag fattade det inte… Och jag läkte aldrig.

Sånt är livet.

Nu ska jag hoppa i säng. Jag sover såå många timmar nuförtiden. Alldeles för många, men går jag upp tidigare så är jag som en zombie hela dagarna. Så jag behöver väl sömnen. Imorgon ska vi hämta hö igen. Det går åt en hel del fö de spiller ju så mycket på backen. Sen pinkar de i det. Vilket bordsskick. Jag funderar på nån bättre ”anläggning” att mata dem i. Något som samlar upp spillt så det inte hamnar på backen. Jag kommer att ha mycket tid att spåna på det framöver. På onsdag blir jag ju rejält konvalescent ett tag. Bukplastiken närmar sig. Imorgon ska jag sätts mig ner och planera ordentligt. Både inför och efter operationen. Det gäller att jag piggar på mig en del fram till sista december för då åker mannen bort i 4 dagar. Im on my own… Nyopererad.

Spännande.

Det är en del negativt nu känner jag (9 av 365)

Dagen började urdåligt. Mitt humör var skit och jag hade ont utav bara h—e. Det var så segt att komma upp och när jag väl var upp så var stressnivån skyhög. Jag irriterade mig på allt och inget och hade värsta hjärtklappningen. Jag kunde inte styra mig alls, fräste som en ilsken huggorm och var nog inte så snäll. Allt blev gånger tusen kändes det som. Jag lär väl krypa till korset och be om ursäkt sen för jag gillar inte att vara som jag var i morse… Jag tog min vilopuls när jag hade suttit vid köksbordet en stund efter frukosten, och den var 97. NITTIOSJU!! Det är ju helt galet.

Jag gick i säng en stund och tog med mig hundarna, andades i fyrkant och försökte vara närvarande i nuet. Min kropp är helt klart överbelastad, troligtvis kan det vara så att naprapatbesöket igår gjorde den stressad. Hon var ganska hårdhänt, för det behövdes ju. Hon ”knakade” inget för det går inte att komma åt på djupet för att det är så spänt. Men hon knådade och tryckte på triggerpunkter. Hon gjorde även några mjuka…hm vad heter det? Inte manipulationer utan något annat. Kommer inte på det nu, och det är ingen idé att försöka heller för hjärnan vill inte.

Jag ska plocka ihop lite gott att äta och krypa upp i soffan med en filt. Slappa som det heter. Men jag kallar det för återhämtning för ordet slappa har en negativ klang. Det har ju varit dåligt att vara slapp under hela min uppväxt. Slappar man så är man lat. Så jag har hållit igång… och nu får jag fortfarande skuldkänslor när jag slappar. Fast jag inte kan annat när kroppen bråkar hela tiden. Jag var ute på en härlig promenad idag, trots värken. Jag blir lite rädd när min vilopuls är så hög (den sjönk till 78 när jag hade vilat) och tänker att det kanske beror på att jag inte har världens bästa kondis längre. Tänk när jag tränade på gymmet 5 dagar i veckan… Jag hade en vilopuls som en elitidrottare. Har för mig att den låg på runt 44 slag i minuten, och jag var jättestolt över det.

Nu…inte lika stolt om jag säger så.

Bilden är från promenaden. Älskar när solen lyser på trädstammarna, det är så otroligt vackert.

 

dsc08985

Starten på dagen var kass (4 av 365)

Japp. Idag var det en sån dag. Allt blev bara fel. Vaknade sent, så jag kände mig stressad redan innan jag hade bytt om från pyjamas till pyssla-med-djur-kläder. Halt och regnigt ute, så jag spände mig för mycket när jag halkade fram bland djuren. När jag kom in igen var hundarna ivriga att gå ut så det var bara att strunta i att jag behövde äta, bita ihop och ut i halkan igen.

Hundarna var blöta och smutsiga när jag kom in, och hungriga förstås eftersom klockan var mycket, så det blev också lite kaosbetonat. Jag tyckte att mannen kunde ha hjälpt mig, tex med att fixa frukost eller åtminstone sätta på kaffe eller göra i ordning hundarnas mat men icke. Han fokuserade på att ta det lugnt eftersom han hade jobbat sent och skulle börja jobba strax efter 12 igen. Jag förstår honom men ändå inte för det var en och en halv timme kvar tills han skulle åka. Så jag jagade upp mig när jag såg att han satt i arbetskläder och höll på med sin telefon. När jag ifrågasatte så sa han att han ville åka till jobbet för det var så dålig stämning här hemma. Det var ingen stämningshöjare direkt.

Till råga på allt så hade jag sex missade samtal från två ställen och båda var superviktiga. Det var bilverkstaden och operationskoordinatorn och båda var lika ivriga att jag ringde upp för de hade tidspress. Så utan mat i magen fick jag rodda ihop allt så det fungerade och när jag var klar och kunde sätta mig och äta hade mannen dragit iväg till jobbet….Så vi kunde inte reda ut det som hade hänt heller…

Nåja. Vi har smsat lite om det idag, och vi har kommit fram till att vi har lärt oss lite på vägen. Jag att jag behöver ställa klockan på morgonen för att slippa känna stressen när jag vaknar sent, och att jag inte ska tiga och lida utan säga till att jag behöver hjälp. Han säger att han har lärt sig att vi ska hjälpas åt på morgonen så att vi kan äta frukost ihop, för det är mycket trevligare än den här morgonen var. Sååå, jag ser fram emot att det här inte inträffar igen. (Jag är ironisk…jag vet att det kommer hända igen) Jag är som jag är och han är som han är.

Jag har lyssnat på ADHD-podden idag medan jag har grejat här hemma. Och satan i gatan vad jag känner igen mig i mycket. Än så länge har jag lyssnat igenom tre avsnitt och i varje kan jag verkligen relatera till mycket de pratar om. Testerna jag gjorde under arbetsförmågeutredningen som försäkringskassan gjorde visar ju också att mycket tyder på att jag har ADHD. De rekommenderade ju en utredning. Men ingen av de som är med i mitt ”vårdteam” verkar tycka att det är en prioriterad fråga. Jag får väl ta tag i det själv, som vanligt.

Nu ska jag bara sätta mig ner i soffan och göra ingenting. Jag har KonMariat idag så jag är alldeles slut i huvudet. Jag är färdig med kategorin sladdar/kablar och har nästan sorterat alla våra verktyg som vi har inne,  i kategorier. Sorterade tom skruvar och spikar så de ligger fint samlade i askar. I helgen ska vi, om jag får som jag vill, gå igenom kategorierna och välja ut det som vi vill ha kvar. Resten går till Kretsloppet eller till återvinningen beroende på skick. Jag orkar inte hålla på med att sälja saker, det känns skönare att bara ge bort dem.

Vi klarade oss bra (2 av 365)

Det gick vägen, men det var nog en av de värsta stormarna vi upplevt här i torpet. Huset ruskade av vinden och det knakade och knäppte så hundarna blev oroliga (jag med om jag ska vara ärlig). Det har lugnat sig nu och vi har varit runt på gården för att kolla så att allt är helt. Det enda tecken på storm vi såg på gården är att det ligger massor med kvistar överallt, det blir en hel del att ta reda på när snön har försvunnit. Ska nog försöka plocka dem innan snön försvinner förresten, för då ser man dem bättre. Håller en tumme för att det inte kommer ny på ett par dagar, så kan jag plocka när blåsandet lugnat ner sig ännu mer. Det blir så kallt med minusgrader och blåst på samma gång. Alla djuren har tagit stormen med ro, men fåren hade en massa hö och grenar i pälsen som jag var tvungen att plocka bort.

Annars har det inte hänt så mycket idag. Jag försöker ta det rätt lugnt, har en mycket envis förkylning som jag vill bli frisk ifrån. det närmar sig ju operation med stormsteg nu och jag vill verkligen inte ha en infektion i kroppen då. Jag fokuserar på att dricka mycket vatten och äta bra mat så att kroppen ska orka med påfrestningen. Det är en rätt stor operation jag ska göra, stor bukplastik, så det gäller att vara så i bra skick som möjligt innan. Jag har varit förkyld i ganska precis två veckor nu så det borde börja ge sig. Jag kommer att dela före och efterbilder här. Gillar det inte, men jag tänker att andra som ska göra eller har gjort operationen kan vara intresserade av att se och läsa om det. Och jag får det dokumenterat för min egen del också förstås. Det är rätt roligt att gå tillbaka och läsa gamla inlägg, många gånger fattar jag inte att det är jag som har skrivit texten. Jag blir förvånad över hur jag har beskrivit min verklighet för många gånger har jag glömt bort att saker har hänt, eller att jag har tänkt på ett visst sätt. Det är bra för den personliga utvecklingen att gå tillbaka och läsa gammalt ibland, för jag ser att det händer saker. Det kan ju vara svårt att se det ibland tycker jag, men har jag skrivit ner det så finns det ju så jag kan göra tillbakablickar.

Mannen och jag hade ett bra samtal idag. Igår med när jag tänker efter. Vi pratade och reflekterade kring det gångna året och kring det kommande året. Vad behöver vi göra för att inte upprepa förra årets misstag och hur ska vi göra för att leva det liv vi önskar leva. Vi kom fram till en hel del bra saker och har på ett vis lagt upp lite mål för framtiden. Kul att det gick för mannen avskyr att planera och förstår inte alls meningen med mål. Nu har vi gjort det ändå, och jag tror inte ens han förstod att det var det vi gjorde. Inget bråk och tjafs blev det heller utan båda lyssnade på varandras åsikter. Det känns fantastiskt bra att vi för en gångs skulle kunde prata om gemensamma mål utan att vi ryker ihop och höjer rösten. Vi har blivit duktigare på att kommunicera faktiskt.

Mannen föreslog att vi ska ut på äventyr. Han vill att vi tar oss till Nordkap, men kanske inte utsätter oss (mig) för en massa svårigheter utan planerar så att vi kan sova hyfsat och inte fryser en massa. Det ska bli kul att se över och prata om hur vi ska göra tillsammans. Han hade också förslag på att åka ut och paddla tillsammans eftersom det är ett bra sätt att lära sig samarbeta på. Han hade stora planer om forsar och strömt vatten, men jag tonade ner det lite eftersom jag inte alls har nån vana från det. Jag vill få möjlighet att träna i lugna vatten först så att jag känner mig trygg, och sedan om några år kan vi göra lite mer avancerade utflykter. Bara en bit härifrån finns det möjlighet att hyra kanot och paddla i en kanotled, det passar mig alldeles utmärkt några gånger innan jag har fått in snitsen. Jag ser fram emot lite mer äventyr och är glad att han vill göra såna saker. Han vill ju inte följa med mig när jag åker och badar säger han, men kan vi göra annat vattenrelaterat så är jag också nöjd, för jag mår så fantastiskt bra när jag befinner mig i närheten av vatten. Kanske kan jag lura ner honom i vattnet också, när vi ändå är där. Han gillar ju att bada, det märks när vi gör det. Jag vet inte varför han säger nej när jag frågar om vi ska åka och bada, men troligtvis beror det på att han säger nej till det mesta. Bara för att. Gissar att det är nån sorts skydd. Eller så är han bara lat. Det kan ju vara så att han inte gillar att bada också, men då det inte märks alls när han väl är i vattnet så tror jag inte på den teorin. Han simmar, och ibland leker han som ett barn i vattnet. Som när vi var i Fuerteventura. Han älskade det, vi lekte i vågorna varenda dag och hade det jättekul tillsammans. Ändå säger han att han inte gillar varken att åka utomlands eller att bada. Intressant.

Nu ska jag elda lite, det börjar bli kallt om fötterna. Ska fixa nåt gott att äta också, det är en av fördelarna med Gastric Bypass! Jag får äta ofta, och det gillar ju jag.