En riktigt dålig dag

Nu värker kroppen så in i… Det har varit för mycket ståhej de senaste dagarna och vädret har inte varit på min sida heller. Fem minusgrader, blåst och snö och nu har det skiftat till spöregn och blåst. Värsta vädret för en värkande kropp, eller för min värkande kropp för jag vet ju inte hur det är för andra.

Vad har det varit för ståhej då? Jag har fyllt år, med allt vad det innebär, och lite till. Jag fyllde i fredags och mannen glömde bort det. Han hade inte köpt någon present och han gratulerade inte… kändes ju sådär. Han köpte en senare samma dag…men..jag vet inte jag. Jag bestämde mig i alla fall för att han får ordna sin kommande 50-årsfest själv. Jag har alltid ordnat och fixat när andra fyllt år. Påmint dem som brukar glömma, ordnat med insamling till present och har alltid kommit ihåg dem som fyller. Har även förberett och ordnat mina egna kalas och inbjudningar till dem. Och när mannen glömde min då kände jag att nu räcker det med curling från min sida. Får se om jag kan hålla det löftet till mig själv men nu känns det i alla fall självklart. Ingen ordnar kalas för mig så varför ska jag ordna för dem? Bittert? Nä det tycker inte jag. Mera insiktsfullt än bittert.

På min födelsedag var vi på begravning. Kan ju vara en förklaring till att mannen glömde mig, det var hans morbror som begravdes. Han och jag hade samma födelsedag, vilket betyder att han föddes och begravdes på samma dag. Mäktigt tyckte jag. Ingen nämnde det varken i kyrkan eller på bjudningen efteråt dock, så det var nog bara jag som tyckte det var mäktigt. Jag måste berätta en sak om en upplevelse jag hade i kyrkan. Jag var ju berörd förstås, det vore ju konstigt annars. Men mitt under prästens tal kände jag mig busig, fnissig och lite…pillemarisk. Det kändes jättekonstigt tills jag insåg varför jag kände som jag gjorde. Det var inte mina känslor, utan jag kände av energierna från mannen som begravdes. Han var precis sån, hade glimten i ögat och såg lite busig ut. Skojfrisk och glad. Det var häftigt att lägga märke till det. Det känns som om jag blivit mer och mer medveten om den sidan hos mig under det här året, och jag är väldigt tacksam för det. Det är ju en sida jag vill utveckla, och jag vet att det inte går att skynda på det. När det bara händer och jag lägger märke till det känns det fantastiskt.

Mer då? Vi har kört iväg våra två lamm till ett slakteri. Det gjorde vi i måndags. Vi gick upp klockan FYRA på morgonen, för vi skulle vara där halv sju. Allt gick bra, och jag var så mentalt förberedd på det så jag mådde inte dåligt av att lämna dem där. Jag fick fullt förtroende för personen vi träffade där, och själva anläggningen såg välskött och fin ut. För mig känns det bättre att lämna iväg lammen när det är dags, än att slakta dem hemma på gården. Jag har väldigt svårt för själva dödandet, det är inte min grej alls. Jag är alldeles för skör för det. Då är det bättre att låta någon annan göra det. Jag tror att djuret känner min osäkerhet och min förtvivlan och blir oroligare därför. Jag vill att det ska vara så lite lidande som möjligt inblandat. Jag funderar mycket kring om det är ok att äta kött när jag känner som jag gör, och än så länge känns det ok. Jag vet att djuren har haft det bra under sin livstid, och jag har säkerställt att de avlivas på ett etiskt och säkert sätt. De har ätit bra mat, blivit väl behandlade och har sluppit stress och press. Jag tycker om kött, behöver äta kött för att må bra rent fysiskt, jag skulle aldrig få i mig så mycket protein som jag behöver om jag åt en växtbaserad kost. För mig är det oerhört viktigt att veta att maten jag äter kommer från bra uppfödare/odlare och vad kan vara bättre än att både odla och föda upp det man själv ska äta?  Då vet man ju helt säkert att allt är bra.

Innan vi skulle åka, dagen innan, var det kaos kan jag säga. Transporten vi skulle låna hade inga sommardäck…det blev ett ringande och skrivande i grupper på facebook innan det ordnade sig. Vi blev båda ganska övertygade om att vi måste köpa en egen hästtransport. Vi hyr kärra ganska ofta för att hämta saker, lämna saker, köra sopor, hämta hö och så har vi ju faktiskt djur som kan behöva åka iväg av olika anledningar. Nu när vi märkte att det är assvårt att få tag på ett hästsläp med kort varsel så kom vi på att vi ska köpa ett som vi kan hyra ut när vi inte använder det själva. Bara vinster med det köpet. Så så får det bli helt enkelt.

Så…min värk är maxad nu. Innan helgen skulle jag ju fixa fika, ringa en massa samtal (om slakten mm), städa, förbereda lammen, handla till firandet, ta hand om min hund som har ont, gå på begravning…Och på lördagen var jag på konsert i en kyrka. Lyssnade på Thomas DiLeva, det var en present till mig själv som jag köpte för ganska länge sen. På söndagen kom mina tre barn, med familjer för att fira mig, mannen jobbade så jag fick fixa allt själv. Det är ju roligt att umgås, jag älskar att umgås med familjen. Men när det har varit så intensivt innan så går jag på autopilot, jag biter ihop för att klara av att göra sådär mycket på så få dagar. Och så kommer det surt efter… Jag vet ju varför men det är ändå ganska…jag vill skriva frustrerande, men det är det inte längre inser jag. Det är nog mer sorgligt än frustrerande känner jag.

I bakgrunden i huvudet surrar ju hela tiden oron över utredningen som försäkringskassan håller på med. Det ligger där och mal, nöter liksom, fast jag inte vill tänka på det innan jag vet hur det blir. Men det är svårt att inte tänka på det. Det har ju så stor inverkan på mitt liv, utfallet. Men jag vet ju inget än så jag slösar ju egentligen med massor av energi som jag behöver till annat, när jag har det skramlandes i huvudet mest hela tiden. Jag vet ju inte hur man stänger av det riktigt.

Fasen, nu har klockan blivit ett IGEN. Galet.

Hahaha, går in och uppdaterar. Klockan är inte ett. Jag har inte ställt om klockan på väggen i tv-rummet så den är bara tolv. Men ändå… Godnatt!

Annonser

Krattade vidare idag

Jag såg så många samband idag när jag krattade. Det började ju igår, när jag ursinnigt krattade och bar kvistar. Jag tänkte att jag ska försöka beskriva vad jag kände och tänkte. Gårdagens flödande insiktsstorm fortsatte idag, men lite lugnare än igår. Jag plockade bort kvistar och löv och såg att under allt så fanns det en stenmur. Inte den vackraste, det syns att syftet med muren mest var att samla ihop stenar från gården nånstans. De är inte upplagda med precision så att muren har blivit jämtjock och bred utan de är staplade på varandra lite hipp som happ. På vissa ställen har stenar ramlat ner och ligger en bit ifrån muren. Man kan inte se var de låg någonstans förut så jag lade tillbaka dem jag orkade lyfta på ett ställe där de låg säkert, utan risk att de ramlar ner igen.

Ok…jag ska ge lite exempel på vad som poppade upp i mitt huvud under dagen. Jag skriver dem som jag kommer på dem, inte i någon speciell ordning. Jag tror jag ska börja ha en liten anteckningsbok med mig så jag kan skriva stödord när jag har ett sånt stort flöde. Det känns viktigt att komma ihåg rätt. Eller så är det inte det…jag vet inte. Men ta stenarna som hade rullat ner från muren tex. När jag såg det så tänkte jag på flera saker. Att muren står ju där och ser helt ok ut trots att det fattas lite stenar här och där. Den håller ihop och fyller sin funktion trots att den inte är helt komplett. Och när jag skulle lägga tillbaka stenarna, reflekterade jag över att jag ville att det skulle ligga bra, att det skulle var hållbart för en lång tid framöver. Och säkert så att ingen riskerar att skadas om en sten ramlar ner. Jag reflekterade också över att den där muren legat där hela tiden, dold under skräp som de förra ägarna hade öst över den. Respektlöst mot de som lagt ner massor av jobb på att bära dit stenarna och så tråkigt att den legat gömd i så många år att pinnarna har börjat förmultna över muren. Ska jag översätta mina reflektioner till min inre trädgård som jag kallade den för när jag tänkte på den, så kan jag uttrycka mig såhär:

Jag tänkte på att jag är som den där muren. Stark och bräcklig på samma gång. Stenarna som ramlat bort är bitar i mitt liv som jag ju faktiskt kan använda på ett annat sätt. Sätta in den kunskapen och de erfarenheterna nånstans där de passar bättre, och gör att mitt liv blir mer hållbart. Alltså, jag har lärt mig av allt som jag har varit med om, ont som gott, och kan börja bygga upp en ny starkare personlighet där alla bitar av mig får plats, där jag får en stadigare och tryggare grund.

Alla kvistar och annat skräp som låg på och runt muren, ditlagda av människor i flera generationer. De gick ju att plocka bort och använda till något annat. Några fick bli byggmaterial i mina risstaket, som sätter gränser i trädgården och som blir bo åt många vackra och nyttiga bin och fjärilar. Och de kvistar som var för dåliga för användas i risstaketet fick bli grundmaterial på ett ställe i trädgården där jag gör ny jord, ett nytt täcke, eftersom marken är full av flaskor, kapsyler och konservburkar. Det var så mycket sånt skräp så jag har valt att göra ett nytt täcke med jord där så att marken blir säker att gå på.I den nya jorden som blir av alla löv, kvistar och annat material från gården kan jag så nya frön, och växterna kan växa sig starka för jorden är full med näring av allt som förmultnar däri.

När jag översätter det till mig själv så tänker jag att jag själv har låtit mig överösas med skit från andra människor. Deras åsikter om mig, och om min kropp, mitt utseende, mitt sätt att vara har liksom de här kvistarna i trädgården legat över mig och dolt det som är jag. Jag har anpassat mig och anpassat mig, så plötsligt visste jag inte vem jag var riktigt. Jag ser kvistarna och allt annat skräp som låg där som den tunga trötta energin som jag har dragits med så länge, och bit för bit skalade jag bort det. Tog fram mig själv, skulpterade och byggde om så det tunga blev lätt och sant. Naket. Och när jag använder materialet som jag skalade bort till annat, jag lägger det där det ska vara, så helas jag. Jag blir pånyttfödd och får ny energi. I det där nya kan nya kunskaper växa sig starka på grund av att jag har det gamla som grund, jag kommer att kunna blomstra igen för jag har en bra grund att stå på.

Jag tänkte också på att det ligger mycket symbolik i hur jag har tagit hand om mina trädgårdar och hur jag har tagit hand om mig själv. I det förra huset vi bodde i hade jag en ambition att odla också, såklart, för det är ju en del av mig. Men jag orkade inte ta hand om min trädgård och det jag gjorde blev inte som jag tänkt mig. Det blev trångt och rörigt bara. För små gångar så det blev svårt att ta sig fram och svårt att sköta om. Precis så gjorde jag med mig själv. Jag tog på mig alldeles för mycket att göra så jag kände mig kvävd och instängd. Jag umgicks med fel personer, arbetade med fel saker och hade så mycket på gång så jag inte orkade ta hand om mig själv. Jag blev sakta sjukare och sjukare men såg det inte förrän det var för sent. Jag skyllde på vädret, eller på grannarna när jag inte orkade vara i min trädgård och pyssla. Men egentligen var det för att jag hade gett upp. Jag såg ingen mening med att ta hand om något som inte blev som jag hade tänkt mig att det skulle bli och det var för svårt att åtgärda det. När den oundvikliga kraschen kom såg trädgården ut som skit. Som jag kände mig. Vi bestämde oss för att börja om nån annan stans och letade efter ett bättre hus, med lite mark.

Vi hittade torpet som varit till salu ett tag utan att någon hade fastnat för det. När jag kom hit på visning kände jag så starkt att jag var hemma. Jag tom kramade en av de gigantiska björkarna för det kändes som om det hälsade mig välkommen. Jag va så dålig när vi flyttade hit och den första tiden grät och sov jag mest. Jag orkade inget alls, och gick vilse när jag försökte gå på längre promenader. Trädgården har jag pysslat i hela tiden. Lite här, lite där men nu i helgen så insåg jag ju alla de här sakerna och jag såg sambanden mellan mitt mående och mitt trädgårsarbete. Det jag gör i min trädgård är mitt sätt att bearbeta och förstå. Det var många fler liknelser som jag såg under helgen. ska försöka skriva ner dem när jag kommer på dem, just nu är jag för trött känner jag

I början av oktober gjorde jag ett kollage i min BUJO. Se bilden nedan. Det kändes viktigt för mig att klippa ut de där bilderna och orden, men jag förstod inte riktigt varför just då i stunden. Men nu fattar jag ju, Det var för att alla bitar skulle falla på plats den här helgen. Den här intensiva helgen där insikterna haglade.

Jag har inte sagt att utredningen är klar som Försäkringskassan hade beställt…Jag tror att jag skriver mer om den snart, jag behöver smälta det lite. Vet inte riktigt hur det kommer att sluta heller, för det är ju fler personer som ska vara med och tycka till. Jag tror jag skev om det tidigare här på bloggen…men nu har jag läst själva rapporten också.

Nä..sova ska jag göra nu. Imorgon ska jag till kirurgen och visa upp mn överblivna hud efter viktminskningen. Spännande att se var det slutar. På tisdag ska jag vara barnvakt en kort stund, på onsdag ska Tikko få tänder utdragna och så ska vi på kalas på kvällen, på torsdag…minns jag inte. På fredag fyller jag år och vi ska på begravning. Mannens morbror ska begravas och det var hans födelsedag också. Vi fyllde samma dag. Av mig ska han få kärleksört från trädgården till sin sista resa för han ville väldigt gärna komma hit, men kunde aldrig få till det för han var gammal och väldigt sjuk. På lördagen kommer familjen och firar mig, jag ska fixa fika till det förstås. På söndagen är jag nog däckad….

Ursinnet i lövhögen

Hm…

Jag drabbades av nån sorts ursinne idag när jag grejade i trädgården. Ju mer jag krattade ju argare blev jag. Och jag fick insikter om både det ena och det andra. Jag krattade och bar löv i flera timmar, gjorde bara avbrott för mat och dryck.

Känslan var att nu fick det fasen vara nog med snack! Och att jag är så oerhört trött på tomma ord. När mannen kom och funderade om jag inte gjorde alldeles för mycket så fick han en avhyvling utan dess like. Han är en av dem som rabblar sina inövade ramsor men inte GÖR nånting. Det blir liksom inget och jag ifrågasatte om han verkligen lever det liv han vill leva. Jag vet att ilskan troligtvis handlar om mig och inte om honom egentligen men det som kändes starkast är att jag har anpassat mig alldeles för mycket till människor som han, som säger att de vill något men inte gör nåt åt det. Jag har liksom dragits med i det energilösa tillståndet som tex han befinner sig i och varit arg för fel saker.

Det är svårt att förklara hur jag menar riktigt, så jag ger ett exempel. Vi bor på en liten gård, har djur, lite odlingsbar mark och lite skog så vi är självförsörjande på ved. Jag lever min dröm kan man säga för jag har alltid velat leva såhär. Mitt mål är att bli självförsörjande på mycket. Och han säger att han också drömt om ett sånt liv. Att vi har det så bra och han är så lycklig över att bo såhär.

Det är orden han säger.

Men han gör INGENTING som tyder på att han verkligen vill det här. Tar inga initiativ själv, planerar inte framåt, lever för dagen, blir sur när jag vill jobba på gården istället för att sitta och dricka kaffe på bron osv. Och idag blev jag så arg för han försöker leva MIN dröm fast han egentligen vill något annat. Och jag ser det så tydligt, men han förstår inte själv. Han har bara dåligt samvete för att han tror att jag tycker att han är lat. Och jag tycker verkligen inte det nu, när jag har fattat varför han beter sig som han gör. Och jag är omgiven av flera människor som gör likadant. Någon säger ”Jag vet inte hur jag ska göra med besöken hos naturläkaren, det känns inte som om det hjälper i längden. Och det är ju så dyrt!” Ändå går hon dit vecka efter vecka och klagar varje gång. Då vet hon ju vad hon vill!! Och nån annan säger:”Jag har tänkt hälsa på dig, jag vill det så gärna. Men det kommer alltid nåt emellan.” Då vill han ju inte hälsa på!! Han har ju gjort sitt val, orden är bara tomma ord för att det känns bättre att säga så.

Och jag har låtit mig luras av de där tomma orden. Slösat min energi på någon som är för feg för att stå upp för sig själv och säga vad de tycker. Jag har tyckt synd om, ställt upp för, gått med på, urskuldat… Åt andra människor! Samtidigt som jag faktiskt har gjort en massa saker som varit min grej OCH burit omkring på en massa ilska för att folk som sagt att de vill ändå inte gör det de lovat.

Allt blir ju så mycket enklare när man är rak och ärlig. Om min man hade sagt: ”Nä det där med odling och vedhuggning är inget för mig, men jag stöttar dig om du vill leva det livet.” Då hade jag ju anpassat mig till det istället för att lita på att vi skulle sträva mot samma mål tillsammans. Och om han som sa att han ville hälsa på istället hade varit ärlig och sagt:”Nä du, jag har inget intresse av att umgås med dig alls så jag kommer inte att komma till dig.” Då hade jag ju inte behövt gå hela livet och vänta på att min pappa skulle komma.

Jag tror fasen att jag har gått omkring med andra människors offerkoftor utan att ens förstå varför det kändes varmt och obekvämt! Kan det vara möjligt? Eller har jag ändå haft nån sort offerslipover på mig?

Har jag det nu? Jag har ju gjort en massa saker för mig själv, jag har sagt upp mig och bytt jobb när jag inte trivts, jag har utbildat mig, jag har startat eget företag och drivit det i 5 år, jag har varit politiskt aktiv, jag har inspirerat andra människor, hjälpt människor som hamnat snett, jag har gjort massor av saker som jag är stolt över och några som jag är mindre stolt över.

Ändå blir jag idag vid snart 51 års ålder fly förbannad över alla tomma ord som folk omger sig med.
Är jag arg på dem eller på mig själv?

Det var i alla fall skönt att bli sådär arg! Uppfriskande! Och jag fick mycket gjort. Och jag insåg att jag är precis där jag vill vara just nu. Jag har ju drömt om att leva det här livet sen jag var liten. Jag älskar att greja i min trädgård och att mysa med mina djur. Nu ska jag göra det med stolthet hädanefter. Inte med skam för att jag är långtidssjuk och inte kan bidra med pengar eller arbetskraft. Och inte med ilska över att ingen hjälper till. Utan med stolthet för att jag gör det jag älskar och gör det förbaskat bra.

Jag har haft mycket svårt att acceptera min situation under de här åren som sjukskriven men jag tror baske mig att idag är dagen som jag fullt ut har accepterat att jag är den jag är och det är gott nog. Och jag köper inte de där tomma orden mer. Det betyder ju också att jag från och med nu bara ska säga sånt jag kan stå för, i ännu större grad än förut.

Jag kom nog närmare mitt själsjag idag, där i det ursinniga krattandet. Kanske hittade jag mig själv där i skymningen, bland löven i min älskade trädgård.

Wow… Själen bekräftade direkt när jag skrev den förra meningen.
Tårarna kom.
Så känns min själs JA.

En dag med sol och bad

Japp. Ägnade mesta delen av dagen att tanka d-vitamin. Så skönt. Och det är ju så vackert här. Jag är lite förvånad över hur ovan jag är med att bara tänka på mig själv. Jag kan tänka att jag inte får vara borta för länge när jag bara strosar omkring här. Som om nån skulle bry sig. Ingen här skulle ju lida av att jag är borta hela dagen… Intressant. Och viktigt att reflektera över. Mitt beteende hemma är nog inte helt sunt…Bra insikt.

Är trött nu och orkar inte skriva så mycket. Jag sov dåligt inatt också så det kommer ju efter. Och ju mer sliten jag blir ju svårare är det att sova. Borde vara tvärtom men så är inte fallet. Lika bra att försöka sova nu.

Bilderna är ifrån ikväll. Katter kryllar det av här och de är både hungriga och slitna tyvärr.

Frukost med grekiska slagdängor

Njuter av att sitta och äta frukost och titta ut över stranden och havet. Vatten påverkar mig djupt och jag älskar ljudet, dofterna och hur det känns och ser ut. Igår blev jag så rörd över utsikten så det kom tårar. Jag lät dem komma. Det är så att vara högkänslig och jag behöver låta alla känslor få finnas.

En annan sak som är viktig för mig är att få ha det ganska lugnt och tyst när jag vaknar upp. Men här spelar de grekisk musik, ganska högt, överallt. Så jag behöver helt enkelt lära mig att förknippa det med lugn och harmoni för att stå ut med frukostarna. Bra övning… Allt som jag stör mig på har jag fått för att få träna på det. Vilken enorm gåva! Tack alla greker som vill lyssna på musik hela tiden. Jag får lära mig att kunna slappna av trots ljudet.

Natten var seg förresten. Sängen är säkert jätteskön för dem som inte har ont i varenda muskel och led. Men för mig är den på tok för stum. Kuddarna är höga och också rätt stumma så det går inte att puffa till dem så de formar sig efter nacken. Men jag lyckades somna till slut tror jag. Vaknade helt ledbruten. Men det kompenserar jag med en dag i havet och i solstolen. Inte så mycket aktivitet så intrycken blir få och belastningen på kroppen blir mindre. Det gäller att spara på energin och ibland är det bara vila som gäller. Vilken tur att jag befinner mig på en strand på en ö i Grekland då… Som gjort för vila!

Här är utsikten som fick mig att gråta igår.

Har inte packat klart än

Jag plockade nypon idag istället. Men jag har förberett lite. röjt av bordet i pysselrummet och börjat lägga fram sånt som ska med. Resväskan står på golvet framför och bara väntar på att bli packad. Jag är inte nervös alls. Det känns lite konstigt bara. Som att jag funderar över om det var ett så smart drag att välja att åka helt själv till en ö i Grekland.

Jag vet ju att det är ett smart drag. Jag följer min själs önskning. Men jag har aldrig rest så långt själv nån gång. Rest har jag, en hel del, men inte helt ensam. Jag tror att jag kommer att tycka om det. Rentav älska det. Att bara rå om mig själv, inte tänka på nån annan. Eller jo, det kommer jag ju att göra. Tänka på några…men jag behöver inte förhålla mig till någon, inte anpassa mig. Inte kompromissa. Jag kan göra som jag vill.

Det känns… ovant. Jag har aldrig varit helt ensam tror jag…åtminstone minns jag det inte. Jag har alltid varit i ett förhållande, eller haft kompisar att ta hänsyn till. Och barn. Jag fick ju barn ganska tidigt, jag var 21. Nu är ju det kanonbra, för jag är fortfarande relativt ung och får vara med på ett hörn när mina barns familjer växer. Jag har ju anpassat mig till andra hela livet så nu när jag börjar ta helt egna steg så känns det ovant. Men inte läskigt. Inte pirrigt. Bara ovant. Jag ser verkligen fram emot att få rå över min tid helt själv.

Jag älskar livet som jag lever här hemma, det gör jag, fast det kan kännas motigt ibland med den här jäkla värken. Men jag gillar djuren, att ta hand om dem och att dela livet med någon. Eller några är det ju, för barnen och deras familjer delar jag ju också livet med. och med mamma. Men så många fler är det inte nu längre. Jag hade ett väldigt stort nätverk förut, och på många sätt var jag spindeln i nätet som skulle hålla ihop allt. Som ordförande i nån förening, sekreterare i en annan, som kassör i ett politiskt parti, eller som redaktör för en tidning. Som mamma, som syster, som dotter…som ex och som svärdotter, som arbetstagare, som egenföretagare, som elev…herregud, vad många järn jag hade i den så kallade elden. Hur fasen orkade jag?

Nu orkar jag ju knappt med min alldeles egna vardag. Jag tar hand om mig, huset, djuren och mannen. Finns till för barnen när de behöver mig och kollar läget med mamma ibland. Umgås bara med närmaste familjen och orkar inte hålla igång några andra relationer. Och det gör inget. För jag orkar verkligen inte med alla intriger och allt gnäll som relationer innebär. Jag har fullt upp med mitt liv, och vännerna finns ju inte kvar längre ändå. De var väl antagligen inga vänner utan bara ett substitut för något jag saknade hos mig själv. Troligtvis.

Måste sova lite igen. Eller mycket. Igår sov jag till halv elva, helt galet. I morse vaknade jag åtta och var pigg så jag fick väl den sömn jag behövde förra natten. Konstigt att jag sover så länge… 10-12 timmar ibland. Jag blir oftast helt chockad när jag vaknar så sent. Tur att vi har det ordnat så att djuren klarar sig bra till mitt på dagen. Vi fyller på foder och vatten på kvällen, så sent som möjligt, så har dem att gotta sig med om jag skulle ha en dålig dag. Eller en sovardag. De dagarna behöver ju inte vara dåliga men det känns mentalt jobbigt att sova bort halva dagen. Det behövs ju. Jag får tänka så. Jag behöver återhämtningen så väl, och den här sista tiden har varit jobbig. Testerna har kostat rejält med energi och de börjar bli kallare och mörkare ute också, det påverkar både värken och tröttheten. Åh…hjälp…nu är klockan snart halv ett på natten. Jag gäspar stort men stretar emot…vill tydligen inte sova fast jag behöver det.

När jag åker iväg ska jag försöka skriva lite varje dag. Hoppas att wifin på hotellet håller måttet, annars blir det knivigt. Vill ju inte surfa bort en förmögenhet….

Nä fasen…nu ska jag sova.

Ont. Och trött.

Ändå går jag inte i säng. Förstår inte varför… Jag tycker ju om att sova…

Idag har jag varit trött. Jag lade mig tidigare än vanligt igår, sov längre, och ändå sååå trött. Visste ju att det skulle bli så efter alla tester.

Jag hade bokat in en sak idag, jag skulle åka iväg och leverera en tupp. En köpare från Enköping hörde av sig men när han fick veta att vi bor rätt långt ifrån varandra så backade han. Då föreslog jag att vi kunde mötas nånstans, för jag ville gärna att lilla tuppen skulle få leva vidare. Han kunde ju inte bo kvar här eftersom hönsen är mamma och syskon till honom. Och vi köpte ju två hönor av en annan ras men det visade sig att den ena inte alls var någon höna. Jag ville inte göra mig av med honom när jag upptäckte det för de båda är så sociala och roliga. Jag tycker för mycket om honom helt enkelt, så han får vara kvar. Nåja, jag har levererat tuppen och han kommer att få det jättebra verkar det som. Skönt att slippa slakta honom. Nu har vi 8hönor och en tupp, det är en lagom flock tycker jag.

På väg hem passade jag på att hälsa på äldsta sonen med sambo en stund. Det blir så sällan av att åka dit fast jag längtar efter honom jämt. Han jobbar ju heltid, ofta i Stockholm och på helgerna är de ofta upptagna. Men nu blev det av i alla fall och det känns bra.

Väl hemma igen pysslade jag om djuren lite och sen har jag mest slappat. Tagit det lugnt. Läst lite. Plockat undan lite på pysselbordet. Jag tänker sy gardiner till köket imorgon om kroppen går med på det. Idag har den inte varit så samarbetsvillig. Eller… Det har den kanske? Eftersom det bästa en sån här dag är att vila så kan jag ju inte annat när jag har så ont överallt. Det känns verkligen överallt att jag har överansträngt mig. Ena foten gör ont och det brukar den inte göra. Inte på det här sättet. Och kroppen känns mörbultad. Stel och öm.

Usch vad jag gnäller…blir inte så kul läsning gissar jag. Jag lägger mig istället så kanske jag kan skriva om nåt roligare imorgon.

Om en vecka är jag på Thassos vid den här tiden. Själv. Jag ska åka helt själv till en ö i Grekland. Imorgon ska jag prova mina badkläder. Vore ju trist om jag inte kan ha dem när jag kommer dit. På måndag ska jag börja packa lite. Så spännande äventyr jag har framför mig!