Har inte packat klart än

Jag plockade nypon idag istället. Men jag har förberett lite. röjt av bordet i pysselrummet och börjat lägga fram sånt som ska med. Resväskan står på golvet framför och bara väntar på att bli packad. Jag är inte nervös alls. Det känns lite konstigt bara. Som att jag funderar över om det var ett så smart drag att välja att åka helt själv till en ö i Grekland.

Jag vet ju att det är ett smart drag. Jag följer min själs önskning. Men jag har aldrig rest så långt själv nån gång. Rest har jag, en hel del, men inte helt ensam. Jag tror att jag kommer att tycka om det. Rentav älska det. Att bara rå om mig själv, inte tänka på nån annan. Eller jo, det kommer jag ju att göra. Tänka på några…men jag behöver inte förhålla mig till någon, inte anpassa mig. Inte kompromissa. Jag kan göra som jag vill.

Det känns… ovant. Jag har aldrig varit helt ensam tror jag…åtminstone minns jag det inte. Jag har alltid varit i ett förhållande, eller haft kompisar att ta hänsyn till. Och barn. Jag fick ju barn ganska tidigt, jag var 21. Nu är ju det kanonbra, för jag är fortfarande relativt ung och får vara med på ett hörn när mina barns familjer växer. Jag har ju anpassat mig till andra hela livet så nu när jag börjar ta helt egna steg så känns det ovant. Men inte läskigt. Inte pirrigt. Bara ovant. Jag ser verkligen fram emot att få rå över min tid helt själv.

Jag älskar livet som jag lever här hemma, det gör jag, fast det kan kännas motigt ibland med den här jäkla värken. Men jag gillar djuren, att ta hand om dem och att dela livet med någon. Eller några är det ju, för barnen och deras familjer delar jag ju också livet med. och med mamma. Men så många fler är det inte nu längre. Jag hade ett väldigt stort nätverk förut, och på många sätt var jag spindeln i nätet som skulle hålla ihop allt. Som ordförande i nån förening, sekreterare i en annan, som kassör i ett politiskt parti, eller som redaktör för en tidning. Som mamma, som syster, som dotter…som ex och som svärdotter, som arbetstagare, som egenföretagare, som elev…herregud, vad många järn jag hade i den så kallade elden. Hur fasen orkade jag?

Nu orkar jag ju knappt med min alldeles egna vardag. Jag tar hand om mig, huset, djuren och mannen. Finns till för barnen när de behöver mig och kollar läget med mamma ibland. Umgås bara med närmaste familjen och orkar inte hålla igång några andra relationer. Och det gör inget. För jag orkar verkligen inte med alla intriger och allt gnäll som relationer innebär. Jag har fullt upp med mitt liv, och vännerna finns ju inte kvar längre ändå. De var väl antagligen inga vänner utan bara ett substitut för något jag saknade hos mig själv. Troligtvis.

Måste sova lite igen. Eller mycket. Igår sov jag till halv elva, helt galet. I morse vaknade jag åtta och var pigg så jag fick väl den sömn jag behövde förra natten. Konstigt att jag sover så länge… 10-12 timmar ibland. Jag blir oftast helt chockad när jag vaknar så sent. Tur att vi har det ordnat så att djuren klarar sig bra till mitt på dagen. Vi fyller på foder och vatten på kvällen, så sent som möjligt, så har dem att gotta sig med om jag skulle ha en dålig dag. Eller en sovardag. De dagarna behöver ju inte vara dåliga men det känns mentalt jobbigt att sova bort halva dagen. Det behövs ju. Jag får tänka så. Jag behöver återhämtningen så väl, och den här sista tiden har varit jobbig. Testerna har kostat rejält med energi och de börjar bli kallare och mörkare ute också, det påverkar både värken och tröttheten. Åh…hjälp…nu är klockan snart halv ett på natten. Jag gäspar stort men stretar emot…vill tydligen inte sova fast jag behöver det.

När jag åker iväg ska jag försöka skriva lite varje dag. Hoppas att wifin på hotellet håller måttet, annars blir det knivigt. Vill ju inte surfa bort en förmögenhet….

Nä fasen…nu ska jag sova.

Annonser

Ont. Och trött.

Ändå går jag inte i säng. Förstår inte varför… Jag tycker ju om att sova…

Idag har jag varit trött. Jag lade mig tidigare än vanligt igår, sov längre, och ändå sååå trött. Visste ju att det skulle bli så efter alla tester.

Jag hade bokat in en sak idag, jag skulle åka iväg och leverera en tupp. En köpare från Enköping hörde av sig men när han fick veta att vi bor rätt långt ifrån varandra så backade han. Då föreslog jag att vi kunde mötas nånstans, för jag ville gärna att lilla tuppen skulle få leva vidare. Han kunde ju inte bo kvar här eftersom hönsen är mamma och syskon till honom. Och vi köpte ju två hönor av en annan ras men det visade sig att den ena inte alls var någon höna. Jag ville inte göra mig av med honom när jag upptäckte det för de båda är så sociala och roliga. Jag tycker för mycket om honom helt enkelt, så han får vara kvar. Nåja, jag har levererat tuppen och han kommer att få det jättebra verkar det som. Skönt att slippa slakta honom. Nu har vi 8hönor och en tupp, det är en lagom flock tycker jag.

På väg hem passade jag på att hälsa på äldsta sonen med sambo en stund. Det blir så sällan av att åka dit fast jag längtar efter honom jämt. Han jobbar ju heltid, ofta i Stockholm och på helgerna är de ofta upptagna. Men nu blev det av i alla fall och det känns bra.

Väl hemma igen pysslade jag om djuren lite och sen har jag mest slappat. Tagit det lugnt. Läst lite. Plockat undan lite på pysselbordet. Jag tänker sy gardiner till köket imorgon om kroppen går med på det. Idag har den inte varit så samarbetsvillig. Eller… Det har den kanske? Eftersom det bästa en sån här dag är att vila så kan jag ju inte annat när jag har så ont överallt. Det känns verkligen överallt att jag har överansträngt mig. Ena foten gör ont och det brukar den inte göra. Inte på det här sättet. Och kroppen känns mörbultad. Stel och öm.

Usch vad jag gnäller…blir inte så kul läsning gissar jag. Jag lägger mig istället så kanske jag kan skriva om nåt roligare imorgon.

Om en vecka är jag på Thassos vid den här tiden. Själv. Jag ska åka helt själv till en ö i Grekland. Imorgon ska jag prova mina badkläder. Vore ju trist om jag inte kan ha dem när jag kommer dit. På måndag ska jag börja packa lite. Så spännande äventyr jag har framför mig!

Färdig

På flera sätt.

Utredningen är färdig så till vida att jag har varit hos alla som jag skulle träffa. Läkare. Psykolog. Arbetsterapeut. Sjukgymnast.

Och jag är helt färdig. Trött. Sliten. Tom i bollen.

Det var verkligen inga enkla tester. Alla gick ut på att prestera på max nivå. Och varje möte var på flera timmar vardera. Jag tycker att det är bra att jag får göra dem och jag förstår varför jag måste göra dem. Det är komplext med mina diagnoser och jag vet ju knappt själv vad som är vad. Hur ska försäkringskassan kunna veta hur det står till med mig om det inte utreds ordentligt? De behöver ju veta om jag har någon kapacitet, om jag i nån mån är arbetsför.

Det räcker inte med att jag vet. Och att husläkaren vet. De behöver siffror på hur det är. Så nu har jag gjort otaliga moment. Det är olika jobbliknande moment som ska utföras och alla på max. Man börjar lugnt och så blir det svårare och tyngre ju längre tiden lider. Hos psykologen var det 10 olika tester, alla med ökande svårighetsgrad. Det jag behövde förklara för alla var ju att det kommer efter, det värsta. Jag är ganska stark och uthållig/envis men gör jag för mycket så blir jag jättedålig dagarna efter. Och jag sover dåligt. Så jag vet vad jag har framför mig nu. Dagar med extrem värk och förlamande trötthet. Bomull i huvudet. Irritation. Ljuskänslig. Ljudkänslig.

Det är faktiskt skönt att mannen jobbar i helgen för jag behöver vila. Han är glad och sprallig och jag vet att jag inte klarar det när jag har en dålig period. Jag behöver få vara i min puppa och bara göra sånt jag får energi av. Jag har bara en sak inplanerad imorgon. Jag ska åka iväg och lämna ifrån mig en tupp som jag har sålt. Skönt att han får leva, och han kommer att få det riktigt bra också. Stort utrymme och 8 egna damer att ta hand om.

Nu ska jag krypa i säng. Håll en tumme för att jag somnar.

Just ja. Mitt rensningaprojekt fick en stor uppryckning idag. Jag lämnade 5 fullproppade pappkassar med kläder till Stadsmissionen när jag var i stan. Det är verkligen nåt som ger energi. Jag älskar att tömma huset på saker och göra en bra förvaring för det som är bra. Om jag orkar imorgon ska jag läsa ut min bok. Inte fortsätta rensa just imorgon. Det får bli en annan gång.

Utredningen är påbörjad

Försäkringskassan ska göra en så kallad fördjupad utredning. Eller det är ju inte de som gör den utan de har beställt en utredning från ett företag som gör den åt landstinget. Förra veckan var jag till läkaren som skulle göra en första bedömning. Jag oroade mig lite för mötet för jag kände att det skulle bli svårt att berätta om min situation för någon helt okänd. Men jag oroade mig i onödan tror jag. Han var grundlig, frågade massor av frågor och undersökte mig. Det tog över tre timmar och jag var helt slut efteråt.

Hjärntrött. Tom i bollen. Och rent fysiskt trött för jag gick ostadigt därifrån. Jag vågade inte köra direkt utan satt länge i bilen innan jag körde en liten bit och stannade på ett matställe. Där beställde jag en barnportion lasagne och så satt jag där och filosoferade ganska länge. Det är ganska skrämmande med hjärntrötthet. För den som aldrig har upplevt det… Det är svårt att förklara hur det är faktiskt. Jag har tex svårt att förstå vad folk säger. Jag ser att de rör på munnen, jag hör ljudet av pratet, men jag förstår inte vad de säger. Jag måste fråga om flera gånger och be dem förklara hur de menar på olika sätt. Ibland får jag ge upp och be dem berätta igen när jag har vilat. Jag reagerar trögt, det är därför jag inte vill köra utan att vila först.

Läkaren tyckte i alla fall att jag behövde utredas vidare så jag fick tider hos psykolog, arbetsterapeut och sjukgymnast också. Han sa att han tror att utredningen kommer att göra mig sämre. Det baserade han på att han såg att jag blev mycket sämre på de tre timmarna jag var där. Skönt att det syns faktiskt. Och sorgligt…. Men det är ju som det är…

Jag kämpar fortfarande med att acceptera läget. Men jag börjar inse att det är så här livet ser ut nu. Begränsat. Funktionshindrat. Jag blir fortfarande arg och frustrerad när kroppen inte vill det huvudet vill. Jag försöker lyssna på själen och göra bara sånt som själen säger ja till, men jag behöver ju ha kraft till att sköta hemmet och djuren också och balansen är svår att hitta. Jag har blivit bättre på det men det är långt kvar än. Jag skulle vilja vara mer kreativ till exempel. Måla tavlor, handarbeta, karda ull, ja allt möjligt. Men när jag gör det så blir allt annat lidande, jag har inte kraften att göra det också. Så då får kreativiteten stå tillbaka tyvärr.

Idag var jag ändå lite kreativ för jag byggde vidare på risstaketet som ska bli den inhägnad som ska göra så att jag vågar ha hönsen och ankorna så gott som lösa. Det tar sin tid att bygga det eftersom jag inte kan göra så mycket på en gång, men nån gång ska det väl bli klart. Jag ska göra ett sorts tak över för att hindra de förbaskade rovfåglarna från att ta fler höns för mig. Taket blir av snören och vimplar och förhoppningsvis kommer det att stoppa rovfåglarna. Det verkar fungera hos ankorna och där har jag bara snören och inga vimplar. Det är roligt att bygga staketet. Riset blir över när vi ger fåren sly så det är verkligen återanvändning på hög nivå. Det kommer en bild när det är klart.

Nä nu är klockan för mycket igen. Jag lovade mig själv att lägga mig tidigare men det funkar visst inte att lova mig saker. Jag lägger mig nu helt enkelt. Visar en bild på min fina bagge bara… Visst är han vacker, Pelle? En riktig gosnos är han. Lite bufflig och knuffig ibland men otroligt snäll.

Pust

Varje gång jag skriver att jag ska skriva oftare så skriver jag inte alls. Märkligt beteende för jag gillar ju att skriva…

Det har hänt en del sen sist… Lammen har blivit stora, kycklingarna likaså. En rovfågel har tagit en tuppkyckling och en av de äldre hönorna. Och en av ankorna om jag inte redan hade sagt det, så nu har jag bara två. Sommaren har passerat och hösten är här. Jag har flugit och spakar ett segelflygplan. Jag har passat barnbarn och till och med fått ett till barnbarn. Jag har varit på 80-talsfest och jag är under nån sorts utredning hos försäkringskassan. Tror det heter fördjupad utredning. Ska träffa en för mig helt okänd läkare som ska bedöma om jag är arbetsför eller ej. Jag har haft ångest pga åska och extrem torka. Jag har bett en person om ursäkt och förklarat varför jag gjorde som jag gjorde och jag har träffat min före detta man. Han kände inte igen mig alls, märklig känsla. Jag har snart nått min målvikt som jag själv satt till 63.3 kg. Jag väger 63.9 nu… Galet skönt men också lite ovant. Jag har köpt ny bäddmadrass och ny telefon och jag har börjat rensa hemma enligt en speciell teknik som jag ska skriva mer om en annan dag. Jag har ont ständigt, det har inte förändrat sig. Jag lär mig att hantera det men det är inte så lätt alla gånger. Jag går hos psykolog fortfarande, jag har badat flera gånger den här sommaren. Jag får fortfarande affärsidéer och jag är fortfarande lite ledsen över att jag inte kan förverkliga dem. Jag har målat lite, både tavlor och husväggar. Jag har byggt ett risstaket och jag/vi håller på och tar reda på ved. Jag ska snart åka till Thassos helt själv och jag köpte precis biljett till en DiLeva-konsert. Jag ska på retreat i november och blev precis inbjuden på klassfest samma helg så det måste jag tacka nej till. Jag har bråkat med mannen och blivit sams igen, kanske reflekterar över det här lite längre fram. Jag har fått viktiga aha-upplevelser om mig själv… Men annars är väl det mesta som vanligt. Ingen semestertripp med mannen för han har jobbat hela sommaren.

Jag lovar väl inte att skriva varje dag nåt mer, det verkar ju inte fungera. Jag skriver när jag har nåt att skriva om helt enkelt, och när orken finns. Det varierar ju.

Nu är klockan för mycket igen. Jag behöver lägga mig tidigare men kommer inte till skott med det. Men ambitionen finns i alla fall.

Kan du gissa vad det är på bilden så vet du vad jag har pysslat med idag.

Feeling hot…

Ja jädrar i min lilla låda så varmt det är ute nu. Jag öppnade in till jordkällaren åt fåren så de får gå in där och svalka sig. De flåsar som hundar när de går runt i hagen och det är mycket svalare i jordkällaren. Jag tror att det var uppskattat för de var mycket därinne. Hoppas att natten ger dem lite lindring.

Inne hos hönsen vattnar jag på marken så att det blir lite svalare fläckvis i alla fall. De kan också gå under huset sitt. Imorgon ska jag fixa så att det blir lite mer skugga därinne för det blir ordentligt varmt mitt på dagen. Om jag kunde låta dem vara lösa skulle de ju kunna söka sig till skuggigare platser men jag tycker att kycklingarna är för små än. Jag är orolig att katterna tar dem faktiskt. Man vet ju aldrig…

Ankorna ligger mest i skuggan eller i badkaret, de rör sig inte så mycket. Tror imte att de lider så mycket men man vet ju inte det heller.

JAG lider. Jag oroar mig för betet som inte växer, och för att vattnet i brunnen ska ta slut. Men jag försöker att inte tänka på det så mycket för man drar ju till sig det man lägger energi på. Så jag tänker på att det tegnar och på att det går bra med fårens bete 😊 Jag drömmer om att möta vår granne som har marken bredvid, och våga fråga om vi får ha fåren gå i hans hage. Den står tom, full med sly och gräs som fortfarande är grönt… men jag tror att han inte gillar oss så mycket.

När vi flyttade hit eldade han upp en stor båt i den hagen, alldeles bredvid skogen. Och jag var som sjukast då, i utmattning. Jag reagerade starkt på eldandet, blev både rädd och arg. Nån dag senare drog han dit en bil, upp och nervänd, rätt igenom hagen och så lämnade han den där båten eldades upp. Och jag blev ännu räddare och ännu argare. Så jag kontaktade kommunen… jag borde ju ha gått och pratat med honom men jag vågade inte. Kommunen gick all-in och det upprättades nån sorts anmälan. Jag förstod aldrig att det skulle gå så långt och kunde ju inte ana att det skulle bli ett miljöärende och en anmälan. De åkte förbi och tittade på gården och hittade mer att klaga på…. och på den vägen är det. Grannen har inte hälsat på oss sen dess och han ser ut som om han vill köra över oss när vi möts.

Jag förstår honom. Det hade ju varit tusen gånger bättre om jag hade gått dit och pratat med honom om att jag var orolig över skogsbrand och över miljöförstöringen. Men det gjorde jag inte. Jag har skickat sms till honom och bett om ursäkt och förklarat varför jag gjorde det valet. Men ingen respons alls tyvärr.

Nä nu måste jag försöka sova. Sover såå dåligt på nätterna. Tror att jag håller på för mycket på dagarna. Dålig återhämtnin, dags att backa några steg igen…. det är rätt lätt nu när det är så varmt. Man orkar ju inget i alla fall. Så imorgon blir det återhämtning. Kanske vid älven. Igår läste jag på stranden, en bok om att städa på ett sätt som gör att man lär känna sig själv och får det organiserat hemma. Det är ju toppen att läsa om städning när man inte orkar städa, för man ska läsa ut boken innan man börjar.

Redan juli

Sist jag skrev något var i maj! Av nån anledning sorterar jag bort skrivandet fast jag älskar att skriva. Det händer inte vansinnigt mycket i mitt liv, kanske är det därför? Men det händer ju saker inuti hela tiden och det är ju det jag vill skriva om, egentligen. Tror att jag har svårt att sätta ord på det som händer med mig, och därför är jag tyst. Sen kan det bero på att det värker i händerna och när jag skriver via appen får jag mer ont. Vet inte. Eller så är det bara undanflykter. Flyktbeteende har jag ju haft i hela mitt liv. Bit ihop, ner med huvudet och kör på bara. Blunda för sånt som gör ont eller känns obekvämt så finns det inte… typ. Och nu när jag ska hantera allt som är lagrat så är det seeegt som klister. Men jag gör ett nytt försök. Skriva varje dag är fortfarande målet. Öppet och ärligt trots att vem som helst kan läsa.

Idag ska jag till psykologen. Troligtvis sista besöket innan långt uppehåll pga hennes semester. Ibland funderar jag på varför jag går dit. Det ger inte så mycket. Men vissa gånger förstår jag hur väl jag behöver det och tänker att nu…nu lossnar det. Nu händer det. Fördämningarna brister och allt bara väller fram. Men precis när det ska till att brista så är det som att det täpps till igen, på nåt magiskt sätt. Och så är jag tillbaks på ruta ett…eller kanske två. Lite mer medveten men ändå…igenbommad. Som om det inte går att släppa ut/fram det som ligger under ytan. Vågar jag inte? Kan jag inte? Inbillar jag mig bara att det finns en massa som behöver komma ut? Är jag på riktigt helt sluten? Inte vet jag…

Jag väntar på besked från försäkringskassan också. Har fått gjort en så kallad fördjupad utredning, vilken bestod i ett dokument som skulle fyllas i. Frågor som ska besvaras sv mig och som ska granskas av en läkare som avgör om jag är arbetsför eller ej. Jag vet ju själv att jag inte är det för hela kropoen kraschar fortfarande när jag gör lite för mycket. Och vad som är för mycket vet jag knappt från dag till dag, men det visar sig på humöret och på hur mycket värk jag har i några dagar efteråt. Och det kognitiva…som att jag fortfarande inte fattar hur spisen funkar. Det finns TVÅ knappar att ta hänsyn till när jag ska använda den och jag tar alltid fel. Skulle värma på lite kaffe idag och slog på fel platta. Märkte det efter lång tid, spisen knäppte irriterat när plattan stod på full effekt utan att någon kastrull stod på den. När jag sedan ställde på kastrullen glömmer jag bort att ta av den och jag får bara en liten skvätt kaffe för resten har kokat bort…. Jag har sovit dåligt senaste veckorna, och det har hänt lite oförutsedda saker. Roliga saker, men inget som jag vetat om innan och kunnat planera. Och få funkar inte hjärnan sen…. Det verkar inte bli bättre utan är nog något som jag går leva med och anpassa mig till tyvärr.

Anpassa mig. Acceptera. Vissa saker är svårare än andra att acceptera. En sak är mina sjukdomar, att min kropp inte funkar som på en frisk. Att livet inte blev som jag drömde om riktigt. Sen är det det här med mannens rökning. Och smusslandet som hänger ihop med det. Han vet att jag inte gillar det eller egentligen är det för milt uttryckt. Jag hatar allt som har att göra med det. Lukten, andedräkten, lögnerna, smusslandet, kostnaden. Det är så jävla onödigt när vi har så lite pengar och samtidigt känner jag att jag inte kan styra honom. Han måste få göra som han vill. Men kan jag leva med honom när han väljer något som jag är så otroligt anti mot? Jag vet faktiskt inte. Det har gått så långt nu att det gör ont i mig att veta att för honom är rökningen så viktig att han väljer att ljuga om det. Smussla. Och ett sånt förhållande vill inte jag ha. Ärlighet är viktigt för mig. Tillit. Jag måste kunna känna tillit. Och den är borta.

Samtidigt rökte han när vi träffades. Jag visste om det. Och vem är jag då att döma? Vad är jag för människa som kräver att han ska leva på ett speciellt sätt för att passa mig? Och grejen är att jag gör inte det längre. Jag har insett att han inte kommer att sluta, han kommer att fortsätta att ljuga för att skona mig (som han säger). Och jag har börjat fundera på om vi är rätt för varandra då…. och jag funderar på om det här händer för att jag ska förändra mitt sätt att vara på. Jag vill inte tvinga honom till något som han så uppenbart inte vill och när vi är så olika så är det kanske inte meningen att vi ska vara tillsammans? Det kanske finns någon annan därute som kan acceptera honom precis som han är? Eller är det meningen att jag ska stanna kvar och lära mig att acceptera? Jag vet fan inte! Jag har ju lämnat förhållanden förut och när jag tänker på det nu så vet jag inte om jag lämnar för att jag inte vill förändra mitt sätt att tänka, vara på. Jag kanske bara flyr till nästa man bara för att upptäcka att han också har egenskaper som jag inte orkar leva med. Är det så att det är nu jag ska stanna och bara acceptera. Eller ska jag gå vidare när jag inte kan acceptera ett beteende? Är jag feg som flyr och inte lär mig att hantera verkligheten eller är jag stark som står upp för det som är viktigt för mig? Vilka svåra frågor…

Vi firade 9 år som gifta igår och i måndags åt vi på restaurang för att fira litegrann. När vi väntade på vårt bord frågade mannen om jag tror att vi kommer att fira 10 år som gifta. Håller det så länge? Både han och jag svarade att vi ju inte vet just nu. Jag sade att jag har svårt att se en annan verklighet än den jag lever i nu. Och han sa att han älskar mig men att han inte vet om jag älskar honom. Jag sa att jag gör det men har avårt att visa det när jag inte vet om jag kan lita på honom. Och nu när jag skriver så vet jag att jag älskar honom, men inte det han väljer att göra. Så jag ska säga det till honom idag. Jag älskar honom men inte hans handlingar.

För så är det.

Vi har fått både lamm och kycklingar förresten. Jag skriver mer om det imorgon.