Bukplastik och tuttlyft

Igår var jag till sjukhuset för bedömning av överskottshuden. Jag har ju gått ner nästan 50 kilo och det har blivit kvar en massa hängig hud. Jag blev beviljad bukplastik, bröstlyft och låren. Jag blev jätteglad förstås.

Varje gång jag pratar om det känns det lite konstigt för jag säger att det känns läskigt och lite skrämmande fast jag egentligen inte tycker det. Jag känner mig ganska lugn angående själva operationen. Jag litar på att de gör det bästa de kan och de vill ju också att det ska gå bra förstås.

Det känns som om jag säger det för att det förväntas av mig att jag ska vara lite rädd. Skumt. Från och med nu ska jag inte säga att jag är rädd när jag inte är det. Jag är förväntansfull och nyfiken, inte rädd. Men tydligen vågar jag inte säga det högt. Undrar varför… Får klura på det.

Idag drog veterinären ut ELVA tänder på vår älskade hund. Helt galet så tapper han har varit. Det måste ju ha gjort djävulskt ont med så många trasiga tänder. Men nu kan det bara bli bättre. Hoppas att hans mun läker bra och att han slipper fler problem.

Oooaaa nu är ju klockan skitmycket igen. Vad är felet med mig? Så konstigt att jag inte fattar att jag behöver gå i säng…

Annonser

Krattade vidare idag

Jag såg så många samband idag när jag krattade. Det började ju igår, när jag ursinnigt krattade och bar kvistar. Jag tänkte att jag ska försöka beskriva vad jag kände och tänkte. Gårdagens flödande insiktsstorm fortsatte idag, men lite lugnare än igår. Jag plockade bort kvistar och löv och såg att under allt så fanns det en stenmur. Inte den vackraste, det syns att syftet med muren mest var att samla ihop stenar från gården nånstans. De är inte upplagda med precision så att muren har blivit jämtjock och bred utan de är staplade på varandra lite hipp som happ. På vissa ställen har stenar ramlat ner och ligger en bit ifrån muren. Man kan inte se var de låg någonstans förut så jag lade tillbaka dem jag orkade lyfta på ett ställe där de låg säkert, utan risk att de ramlar ner igen.

Ok…jag ska ge lite exempel på vad som poppade upp i mitt huvud under dagen. Jag skriver dem som jag kommer på dem, inte i någon speciell ordning. Jag tror jag ska börja ha en liten anteckningsbok med mig så jag kan skriva stödord när jag har ett sånt stort flöde. Det känns viktigt att komma ihåg rätt. Eller så är det inte det…jag vet inte. Men ta stenarna som hade rullat ner från muren tex. När jag såg det så tänkte jag på flera saker. Att muren står ju där och ser helt ok ut trots att det fattas lite stenar här och där. Den håller ihop och fyller sin funktion trots att den inte är helt komplett. Och när jag skulle lägga tillbaka stenarna, reflekterade jag över att jag ville att det skulle ligga bra, att det skulle var hållbart för en lång tid framöver. Och säkert så att ingen riskerar att skadas om en sten ramlar ner. Jag reflekterade också över att den där muren legat där hela tiden, dold under skräp som de förra ägarna hade öst över den. Respektlöst mot de som lagt ner massor av jobb på att bära dit stenarna och så tråkigt att den legat gömd i så många år att pinnarna har börjat förmultna över muren. Ska jag översätta mina reflektioner till min inre trädgård som jag kallade den för när jag tänkte på den, så kan jag uttrycka mig såhär:

Jag tänkte på att jag är som den där muren. Stark och bräcklig på samma gång. Stenarna som ramlat bort är bitar i mitt liv som jag ju faktiskt kan använda på ett annat sätt. Sätta in den kunskapen och de erfarenheterna nånstans där de passar bättre, och gör att mitt liv blir mer hållbart. Alltså, jag har lärt mig av allt som jag har varit med om, ont som gott, och kan börja bygga upp en ny starkare personlighet där alla bitar av mig får plats, där jag får en stadigare och tryggare grund.

Alla kvistar och annat skräp som låg på och runt muren, ditlagda av människor i flera generationer. De gick ju att plocka bort och använda till något annat. Några fick bli byggmaterial i mina risstaket, som sätter gränser i trädgården och som blir bo åt många vackra och nyttiga bin och fjärilar. Och de kvistar som var för dåliga för användas i risstaketet fick bli grundmaterial på ett ställe i trädgården där jag gör ny jord, ett nytt täcke, eftersom marken är full av flaskor, kapsyler och konservburkar. Det var så mycket sånt skräp så jag har valt att göra ett nytt täcke med jord där så att marken blir säker att gå på.I den nya jorden som blir av alla löv, kvistar och annat material från gården kan jag så nya frön, och växterna kan växa sig starka för jorden är full med näring av allt som förmultnar däri.

När jag översätter det till mig själv så tänker jag att jag själv har låtit mig överösas med skit från andra människor. Deras åsikter om mig, och om min kropp, mitt utseende, mitt sätt att vara har liksom de här kvistarna i trädgården legat över mig och dolt det som är jag. Jag har anpassat mig och anpassat mig, så plötsligt visste jag inte vem jag var riktigt. Jag ser kvistarna och allt annat skräp som låg där som den tunga trötta energin som jag har dragits med så länge, och bit för bit skalade jag bort det. Tog fram mig själv, skulpterade och byggde om så det tunga blev lätt och sant. Naket. Och när jag använder materialet som jag skalade bort till annat, jag lägger det där det ska vara, så helas jag. Jag blir pånyttfödd och får ny energi. I det där nya kan nya kunskaper växa sig starka på grund av att jag har det gamla som grund, jag kommer att kunna blomstra igen för jag har en bra grund att stå på.

Jag tänkte också på att det ligger mycket symbolik i hur jag har tagit hand om mina trädgårdar och hur jag har tagit hand om mig själv. I det förra huset vi bodde i hade jag en ambition att odla också, såklart, för det är ju en del av mig. Men jag orkade inte ta hand om min trädgård och det jag gjorde blev inte som jag tänkt mig. Det blev trångt och rörigt bara. För små gångar så det blev svårt att ta sig fram och svårt att sköta om. Precis så gjorde jag med mig själv. Jag tog på mig alldeles för mycket att göra så jag kände mig kvävd och instängd. Jag umgicks med fel personer, arbetade med fel saker och hade så mycket på gång så jag inte orkade ta hand om mig själv. Jag blev sakta sjukare och sjukare men såg det inte förrän det var för sent. Jag skyllde på vädret, eller på grannarna när jag inte orkade vara i min trädgård och pyssla. Men egentligen var det för att jag hade gett upp. Jag såg ingen mening med att ta hand om något som inte blev som jag hade tänkt mig att det skulle bli och det var för svårt att åtgärda det. När den oundvikliga kraschen kom såg trädgården ut som skit. Som jag kände mig. Vi bestämde oss för att börja om nån annan stans och letade efter ett bättre hus, med lite mark.

Vi hittade torpet som varit till salu ett tag utan att någon hade fastnat för det. När jag kom hit på visning kände jag så starkt att jag var hemma. Jag tom kramade en av de gigantiska björkarna för det kändes som om det hälsade mig välkommen. Jag va så dålig när vi flyttade hit och den första tiden grät och sov jag mest. Jag orkade inget alls, och gick vilse när jag försökte gå på längre promenader. Trädgården har jag pysslat i hela tiden. Lite här, lite där men nu i helgen så insåg jag ju alla de här sakerna och jag såg sambanden mellan mitt mående och mitt trädgårsarbete. Det jag gör i min trädgård är mitt sätt att bearbeta och förstå. Det var många fler liknelser som jag såg under helgen. ska försöka skriva ner dem när jag kommer på dem, just nu är jag för trött känner jag

I början av oktober gjorde jag ett kollage i min BUJO. Se bilden nedan. Det kändes viktigt för mig att klippa ut de där bilderna och orden, men jag förstod inte riktigt varför just då i stunden. Men nu fattar jag ju, Det var för att alla bitar skulle falla på plats den här helgen. Den här intensiva helgen där insikterna haglade.

Jag har inte sagt att utredningen är klar som Försäkringskassan hade beställt…Jag tror att jag skriver mer om den snart, jag behöver smälta det lite. Vet inte riktigt hur det kommer att sluta heller, för det är ju fler personer som ska vara med och tycka till. Jag tror jag skev om det tidigare här på bloggen…men nu har jag läst själva rapporten också.

Nä..sova ska jag göra nu. Imorgon ska jag till kirurgen och visa upp mn överblivna hud efter viktminskningen. Spännande att se var det slutar. På tisdag ska jag vara barnvakt en kort stund, på onsdag ska Tikko få tänder utdragna och så ska vi på kalas på kvällen, på torsdag…minns jag inte. På fredag fyller jag år och vi ska på begravning. Mannens morbror ska begravas och det var hans födelsedag också. Vi fyllde samma dag. Av mig ska han få kärleksört från trädgården till sin sista resa för han ville väldigt gärna komma hit, men kunde aldrig få till det för han var gammal och väldigt sjuk. På lördagen kommer familjen och firar mig, jag ska fixa fika till det förstås. På söndagen är jag nog däckad….

Utredningen är påbörjad

Försäkringskassan ska göra en så kallad fördjupad utredning. Eller det är ju inte de som gör den utan de har beställt en utredning från ett företag som gör den åt landstinget. Förra veckan var jag till läkaren som skulle göra en första bedömning. Jag oroade mig lite för mötet för jag kände att det skulle bli svårt att berätta om min situation för någon helt okänd. Men jag oroade mig i onödan tror jag. Han var grundlig, frågade massor av frågor och undersökte mig. Det tog över tre timmar och jag var helt slut efteråt.

Hjärntrött. Tom i bollen. Och rent fysiskt trött för jag gick ostadigt därifrån. Jag vågade inte köra direkt utan satt länge i bilen innan jag körde en liten bit och stannade på ett matställe. Där beställde jag en barnportion lasagne och så satt jag där och filosoferade ganska länge. Det är ganska skrämmande med hjärntrötthet. För den som aldrig har upplevt det… Det är svårt att förklara hur det är faktiskt. Jag har tex svårt att förstå vad folk säger. Jag ser att de rör på munnen, jag hör ljudet av pratet, men jag förstår inte vad de säger. Jag måste fråga om flera gånger och be dem förklara hur de menar på olika sätt. Ibland får jag ge upp och be dem berätta igen när jag har vilat. Jag reagerar trögt, det är därför jag inte vill köra utan att vila först.

Läkaren tyckte i alla fall att jag behövde utredas vidare så jag fick tider hos psykolog, arbetsterapeut och sjukgymnast också. Han sa att han tror att utredningen kommer att göra mig sämre. Det baserade han på att han såg att jag blev mycket sämre på de tre timmarna jag var där. Skönt att det syns faktiskt. Och sorgligt…. Men det är ju som det är…

Jag kämpar fortfarande med att acceptera läget. Men jag börjar inse att det är så här livet ser ut nu. Begränsat. Funktionshindrat. Jag blir fortfarande arg och frustrerad när kroppen inte vill det huvudet vill. Jag försöker lyssna på själen och göra bara sånt som själen säger ja till, men jag behöver ju ha kraft till att sköta hemmet och djuren också och balansen är svår att hitta. Jag har blivit bättre på det men det är långt kvar än. Jag skulle vilja vara mer kreativ till exempel. Måla tavlor, handarbeta, karda ull, ja allt möjligt. Men när jag gör det så blir allt annat lidande, jag har inte kraften att göra det också. Så då får kreativiteten stå tillbaka tyvärr.

Idag var jag ändå lite kreativ för jag byggde vidare på risstaketet som ska bli den inhägnad som ska göra så att jag vågar ha hönsen och ankorna så gott som lösa. Det tar sin tid att bygga det eftersom jag inte kan göra så mycket på en gång, men nån gång ska det väl bli klart. Jag ska göra ett sorts tak över för att hindra de förbaskade rovfåglarna från att ta fler höns för mig. Taket blir av snören och vimplar och förhoppningsvis kommer det att stoppa rovfåglarna. Det verkar fungera hos ankorna och där har jag bara snören och inga vimplar. Det är roligt att bygga staketet. Riset blir över när vi ger fåren sly så det är verkligen återanvändning på hög nivå. Det kommer en bild när det är klart.

Nä nu är klockan för mycket igen. Jag lovade mig själv att lägga mig tidigare men det funkar visst inte att lova mig saker. Jag lägger mig nu helt enkelt. Visar en bild på min fina bagge bara… Visst är han vacker, Pelle? En riktig gosnos är han. Lite bufflig och knuffig ibland men otroligt snäll.

Pust

Varje gång jag skriver att jag ska skriva oftare så skriver jag inte alls. Märkligt beteende för jag gillar ju att skriva…

Det har hänt en del sen sist… Lammen har blivit stora, kycklingarna likaså. En rovfågel har tagit en tuppkyckling och en av de äldre hönorna. Och en av ankorna om jag inte redan hade sagt det, så nu har jag bara två. Sommaren har passerat och hösten är här. Jag har flugit och spakar ett segelflygplan. Jag har passat barnbarn och till och med fått ett till barnbarn. Jag har varit på 80-talsfest och jag är under nån sorts utredning hos försäkringskassan. Tror det heter fördjupad utredning. Ska träffa en för mig helt okänd läkare som ska bedöma om jag är arbetsför eller ej. Jag har haft ångest pga åska och extrem torka. Jag har bett en person om ursäkt och förklarat varför jag gjorde som jag gjorde och jag har träffat min före detta man. Han kände inte igen mig alls, märklig känsla. Jag har snart nått min målvikt som jag själv satt till 63.3 kg. Jag väger 63.9 nu… Galet skönt men också lite ovant. Jag har köpt ny bäddmadrass och ny telefon och jag har börjat rensa hemma enligt en speciell teknik som jag ska skriva mer om en annan dag. Jag har ont ständigt, det har inte förändrat sig. Jag lär mig att hantera det men det är inte så lätt alla gånger. Jag går hos psykolog fortfarande, jag har badat flera gånger den här sommaren. Jag får fortfarande affärsidéer och jag är fortfarande lite ledsen över att jag inte kan förverkliga dem. Jag har målat lite, både tavlor och husväggar. Jag har byggt ett risstaket och jag/vi håller på och tar reda på ved. Jag ska snart åka till Thassos helt själv och jag köpte precis biljett till en DiLeva-konsert. Jag ska på retreat i november och blev precis inbjuden på klassfest samma helg så det måste jag tacka nej till. Jag har bråkat med mannen och blivit sams igen, kanske reflekterar över det här lite längre fram. Jag har fått viktiga aha-upplevelser om mig själv… Men annars är väl det mesta som vanligt. Ingen semestertripp med mannen för han har jobbat hela sommaren.

Jag lovar väl inte att skriva varje dag nåt mer, det verkar ju inte fungera. Jag skriver när jag har nåt att skriva om helt enkelt, och när orken finns. Det varierar ju.

Nu är klockan för mycket igen. Jag behöver lägga mig tidigare men kommer inte till skott med det. Men ambitionen finns i alla fall.

Kan du gissa vad det är på bilden så vet du vad jag har pysslat med idag.

Hudplastik

Kollar på tv och det är ett program om personer som gått ner mycket i vikt och får ta bort hud pga det. Jag har ju gått ner ca 46 kilo och har också en massa hud över. Speciellt på magen, men även insida lår, bröst och armar är hängiga.

Jag känner mig lite kluven kring hur jag ska göra. Man får ansöka om att göra bukplastik och behöver uppfylla vissa kriterier för att få det via landstinget. Om jag får det så gör jag det men det känns läskigt. Är lite rädd för perioden efter, det gör nog jävulskt ont. Jag har stått still i vikt ganska länge så jag tror att det har stannat upp nu så det kan vara så att det är dags att skriva remissen till dem som ska bedöma om jag får en operation eller ej. Jag fick tipset att ta upp allt som jag vill åtgärda i remissen så att de kan bedöma utifrån det. Ibland får man göra fler åtgärder om man har stora problem med hudöverskottet. Får se hur jag gör… jag både vill och inte vill.

Helgen har passerat och vi har fått mycket gjort. Vi har…nej, fel av mig… Mannen och hans bror har byggt en ny hönsgård och byggt om en hundkoja till hönshus. Vi köpte ju två hönor till innan vi fattade att 2 av våra ruvade på befruktade ägg. Så nu har vi 3 Creme Legbarhönor 7 kycklingar och 2 st Isbarhönor. De gamla hönorna gillar inte alls de två nyköpta hönorna så vi måste ha dem i en egen hönsgård. Knasigt… men så blir det ibland. Jag tänkte att några av CL-kycklingarna ska få bo med Isbarhönorna. Jag tror att det kommer att gå bra, om det inte gör det får vi väl köpa ett par Isbarhönor till så att de inte behöver vara ensamma. Jag älskar ju att pyssla om mina hönor så några extra gör inget.

Vi har ju fått lamm också. En bagge och en tacka och de är sååå söta. Idag fick en av de vuxna tackorna sin sommarfrisyr och hon blev nästan helt svart. Så fin. Men oj vad det är jobbigt att klippa dem. Är så rädd att klippa i huden, och de står ju inte helt still heller…. men övning ger färdighet, det går bättre och bättre för varje gång. Baggen Pelle ska bli intressant att klippa…han är ju så stark. Snäll är han men urstark.

Här kommer lite bilder på några av våra 21 djur.

Familjen

Idag har jag haft barnbarnen här. Två av dem i alla fall. Min dotter och hennes sambo ska köpa huset som vi bodde i när mina barn var små. Det är deras pappas föräldrahem och det är byggt 1934 av barnens farfarsfar. Det är väldigt mycket att göra där och jag har lovat att ta hand om barnen när föräldrarna ska vara där och rusta.

Det är en fröjd att umgås med barnen. Vi pysslar oftast när de är här. De älskar att klippa, klistra, rita och göra halsband och annat kul. Jag har samlat på mig ett rätt stort lager med pysselgrejor eftersom jag ju gillar det själv också. När de kommer hit kan jag oftast ta fram något nytt pyssel, något de inte sett förut. De förlorar sig helt i pysslet och delar glatt med sig till varandra av det som finns i lådorna.

Mars är en härlig månad för det är många tillfällen till träffar med hela den närmaste familjen. Det är några födelsedagar och det är påsk. Det här året har dessutom ett av mina barn flyttat till nytt boende och så rusten av föräldrahemmet, och båda de sakerna har gjort att vi har träffats lite extra under mars månad. Jag umgås ju inte med så mycket folk eftersom jag inte orkar med det sen jag fick utmattningssyndrom. Jag började trappa ner långt innan faktiskt för många relationer som jag hade var bara energitjuvar som tog mer än de gav. Men det jag skulle komma fram till är att när jag umgås med familjen FÅR jag energi. Visst blir jag trött efteråt, men inte hjärntrött som jag oftast blir när jag är i andra sociala sammanhang. Det är intressant att det är så, undrar hur kroppen och knoppen skiljer på familj och andra människor?

Nu ska jag samtala lite med mannen som jobbat sitt allra första sena kvällspass som busschaufför. På tvn är det just nu ett rätt vidrigt program om friterade ”godsaker” man kan köpa på nöjesfält i USA. Hujedamej…friterade gelebjörnar var en av delikatesserna. Så äckligt…. mina smaklökar skulle skrumpna ihop och dö av alla onyttigheter. Har ju inte ätit socker på över ett år. Visst jag har smakat smulor av någon för att testa men nej…jag saknar det inte alls.

Det snöar en del

Det var många år sen det snöade så här mycket. Det är stora snöflingor och det snöar i princip hela tiden. Idag har mannen skottat av taken på hönshuset, på ankhuset och på taket där vi förvarar veden. Han skrapade också bort snö på fårens höhäck så inte den ska rasa ihop. Jag tycker att det räcker med snö nu men på nyheterna sade de att det ska vara kallt OCH snöa OCH blåsa i flera dagar till. Min kropp gillar inte det här vädret eftersom allt jag gör kräver så mycket mer energi när det är kallt och snöigt. Men det är som det är, det är bara att bita ihop och kämpa på.

Bita ihop ja… jag fixar inte att arbetsträna. Det är såå trist. Jag fattade inte varför först men efter att ha pratat igenom det med mannen så insåg jag varför det är som det är. Jag får ingen återhämtning de dagar jag arbetstränar. Det är full fart från morgon till sen eftermiddag och det är för mycket. Hemma här kan jag ju vila när jag gjort något en stund men det kan jag ju inte när jag arbetstränar. Jag går upp tidigare, gör mina sysslor, kör bil i 30 minuter, är på arbetsplatsen i tre timmar, handlar eller uträttar nåt ärende, kör bil hem i 30 minuter och så ut med hundar och titta till får och höns direkt när jag kommer hem. Sen elda, laga mat, äta och prata med mannen som kommit hem från jobbet. Dagen efter är jag oftast helt däckad men har ju ändå saker jag måste göra. Vardagliga saker som tvätt, matlagning, djuren, snöskottning och så. Och när jag har överbelastat mig så sover jag mycket sämre vilket ju är negativt för återhämtningen. Sen är det dags för en likadan dag igen, jag arbetstränar onsdag och fredag. Har jag dessutom något annat inbokat i veckan så blir det ju än mindre återhämtning.

Det här har resulterat i att jag backat mycket i min utmattning. Jag har blivit väldigt mycket sämre på kort tid och det är rätt skrämmande. Och frusterande. På onsdag har jag möte med arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Läkaren och psykologen ska inte vara med men de har kommunicerat sina åsikter till handläggarna innan mötet. Jag själv vet inte vad jag ska säga. Sanningen antar jag. Att jag känner mig uppgiven för att jag blir sämre av så litet, att jag förstår nu vad det är som gör mig sämre men att jag har svårt att acceptera det. Och att värken och frustrationen gör mig galen… Nejdå, inte är jag galen heller. Men det känns så jobbigt att liksom vara inlåst i den här kroppen och inte kunna göra så mycket åt att jag inte orkar som jag vill.

Psykologen säger att det är viktigt att avsluta text eller saker som händer eller berättas på ett positivt sätt. Så nu ska jag göra det. När jag tittar bakåt nåt år så kan jag se att jag har gjort enorma framsteg. Jag är medveten om vad som gör mig trött, jag har utvecklat strategier som fungerar de allra flesta gångerna. Jag har gått ner över 42 kilo i vikt och jag har gjort det på ett bra sätt. Numer lyssnar jag på kroppen och jag har insett att jag har begränsningar, funktionshinder, som gör att jag inte orkar lika mycket som en frisk person.

Bra jobbat! Jag ger mig själv en klapp på axeln och går och lägger mig för att sova. Ska bara dela lite bilder.