Flashback som läker

Nu på kvällen var jag ute och plockade mat till fåren. Det växer ju så dåligt eftersom det inte regnar nånting den här sommaren. Det innebär att de två hagarna vi har inte producerar så mycket bete som vi hade tänkt att de skulle göra. Vi har massor av ogräs, mest kirskål och sly, här vid torpet och det är jag tacksam för nu. Det blir lite mer jobb att ta rätt på det, men djuren får mat och vi slipper stödutfordra med hö. Fint blir det också, i trädgården.

Nåja. Jag går där och river kirskål för fulla muggar när en sång kommer upp i mitt huvud. Och jag får en känsla av lugn och en insikt om att jag håller på och läker nu. Låten som jag nynnar på är ”Omkring tiggarn från Luossa” och det var barnens farfars älsklingslåt. Jag förstår att han på nåt vis vill säga att nu är det bra, jag tror han ville bekräfta det jag har känt och tänkt på under dagen. Jag blir tårögd nu, gråtmild, när jag skriver om det. Så det är nog så det är.

Idag var jag barnvakt hos mina barnbarn. Min dotter och hennes sambo har flyttat till hennes föräldrahem. Jag bodde där tills jag separerade från barnens pappa. Det är fint att de rustar upp där och bevarar huset i släkten. Det är barnens farfars far som har byggt huset på 30-talet. Det känns lite speciellt att vara där. Separationen och åren efteråt var jobbiga. Det har varit spänt mellan mig och barnens pappa under många år efter det av orsaker jag inte vill gå in på här. Det har sakta men säkert blivit bättre. Han började komma hem till oss när vi bjöd in till barnens kalas och han började komma in på en fika när han hämtade eller lämnade. Idag när jag var barnvakt var han också där. Vi lekte med barnbarnen på studsmattan och jag kände att det jobbiga äntligen är över. Jag kände det och jag har tänkt mycket på det under dagen. På nåt vis känns det som om vi tömmer huset (och oss) på dåliga minnen, sorg och annat som tar energi. Och så fyller vi det med bra minnen igen, vi pratar om det som var bra och om roliga minnen kring våra barn. Barnbarnen hjälper oss att läkas och jag tror faktiskt att barnens farfar ville att jag skulle veta att han är tacksam för att det är så. Jag kände ett sånt lugn när jag började nynna låten och nu gråter jag igen.

Jag har en känsla av att den här dagen är otroligt viktig för mig. Att få en sån bekräftelse från andra sidan är stort och jag är tacksam för att jag får uppleva det. Jag har, via ett medium, fått meddelande från honom förut. Han ville förmedla att han är med barnen när de umgås. Att han är med familjen nu och att han är medveten om att han kunde ha varit en bättre far och farfar när han levde. Han gjorde andra val då…och det är han ledsen för. Och idag var han med igen där på baksidan av sitt älskade hus, med sin son och sina barnbarnsbarn. Och så ville han att jag skulle få veta det.

Tack Roland för att du vakar över de viktigaste personerna i mitt liv. Det är fint. Och jag vill att du ska veta att jag väljer att minnas de bra stunderna. Som den gången när vi satt en hel natt i hagen bakom huset för att titta på ett fantastiskt stjärnregn. Vi pratade mycket den natten, om saker som aldrig nämndes varken förr eller senare. Den var magisk. Jag glömmer den aldrig och varje gång det blir sånt stjärnregn står jag ute i mörkret och njuter av det vackra skådespelet.

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring, och kring lägerelden hörde de hans sång……

Annonser

Redan juli

Sist jag skrev något var i maj! Av nån anledning sorterar jag bort skrivandet fast jag älskar att skriva. Det händer inte vansinnigt mycket i mitt liv, kanske är det därför? Men det händer ju saker inuti hela tiden och det är ju det jag vill skriva om, egentligen. Tror att jag har svårt att sätta ord på det som händer med mig, och därför är jag tyst. Sen kan det bero på att det värker i händerna och när jag skriver via appen får jag mer ont. Vet inte. Eller så är det bara undanflykter. Flyktbeteende har jag ju haft i hela mitt liv. Bit ihop, ner med huvudet och kör på bara. Blunda för sånt som gör ont eller känns obekvämt så finns det inte… typ. Och nu när jag ska hantera allt som är lagrat så är det seeegt som klister. Men jag gör ett nytt försök. Skriva varje dag är fortfarande målet. Öppet och ärligt trots att vem som helst kan läsa.

Idag ska jag till psykologen. Troligtvis sista besöket innan långt uppehåll pga hennes semester. Ibland funderar jag på varför jag går dit. Det ger inte så mycket. Men vissa gånger förstår jag hur väl jag behöver det och tänker att nu…nu lossnar det. Nu händer det. Fördämningarna brister och allt bara väller fram. Men precis när det ska till att brista så är det som att det täpps till igen, på nåt magiskt sätt. Och så är jag tillbaks på ruta ett…eller kanske två. Lite mer medveten men ändå…igenbommad. Som om det inte går att släppa ut/fram det som ligger under ytan. Vågar jag inte? Kan jag inte? Inbillar jag mig bara att det finns en massa som behöver komma ut? Är jag på riktigt helt sluten? Inte vet jag…

Jag väntar på besked från försäkringskassan också. Har fått gjort en så kallad fördjupad utredning, vilken bestod i ett dokument som skulle fyllas i. Frågor som ska besvaras sv mig och som ska granskas av en läkare som avgör om jag är arbetsför eller ej. Jag vet ju själv att jag inte är det för hela kropoen kraschar fortfarande när jag gör lite för mycket. Och vad som är för mycket vet jag knappt från dag till dag, men det visar sig på humöret och på hur mycket värk jag har i några dagar efteråt. Och det kognitiva…som att jag fortfarande inte fattar hur spisen funkar. Det finns TVÅ knappar att ta hänsyn till när jag ska använda den och jag tar alltid fel. Skulle värma på lite kaffe idag och slog på fel platta. Märkte det efter lång tid, spisen knäppte irriterat när plattan stod på full effekt utan att någon kastrull stod på den. När jag sedan ställde på kastrullen glömmer jag bort att ta av den och jag får bara en liten skvätt kaffe för resten har kokat bort…. Jag har sovit dåligt senaste veckorna, och det har hänt lite oförutsedda saker. Roliga saker, men inget som jag vetat om innan och kunnat planera. Och få funkar inte hjärnan sen…. Det verkar inte bli bättre utan är nog något som jag går leva med och anpassa mig till tyvärr.

Anpassa mig. Acceptera. Vissa saker är svårare än andra att acceptera. En sak är mina sjukdomar, att min kropp inte funkar som på en frisk. Att livet inte blev som jag drömde om riktigt. Sen är det det här med mannens rökning. Och smusslandet som hänger ihop med det. Han vet att jag inte gillar det eller egentligen är det för milt uttryckt. Jag hatar allt som har att göra med det. Lukten, andedräkten, lögnerna, smusslandet, kostnaden. Det är så jävla onödigt när vi har så lite pengar och samtidigt känner jag att jag inte kan styra honom. Han måste få göra som han vill. Men kan jag leva med honom när han väljer något som jag är så otroligt anti mot? Jag vet faktiskt inte. Det har gått så långt nu att det gör ont i mig att veta att för honom är rökningen så viktig att han väljer att ljuga om det. Smussla. Och ett sånt förhållande vill inte jag ha. Ärlighet är viktigt för mig. Tillit. Jag måste kunna känna tillit. Och den är borta.

Samtidigt rökte han när vi träffades. Jag visste om det. Och vem är jag då att döma? Vad är jag för människa som kräver att han ska leva på ett speciellt sätt för att passa mig? Och grejen är att jag gör inte det längre. Jag har insett att han inte kommer att sluta, han kommer att fortsätta att ljuga för att skona mig (som han säger). Och jag har börjat fundera på om vi är rätt för varandra då…. och jag funderar på om det här händer för att jag ska förändra mitt sätt att vara på. Jag vill inte tvinga honom till något som han så uppenbart inte vill och när vi är så olika så är det kanske inte meningen att vi ska vara tillsammans? Det kanske finns någon annan därute som kan acceptera honom precis som han är? Eller är det meningen att jag ska stanna kvar och lära mig att acceptera? Jag vet fan inte! Jag har ju lämnat förhållanden förut och när jag tänker på det nu så vet jag inte om jag lämnar för att jag inte vill förändra mitt sätt att tänka, vara på. Jag kanske bara flyr till nästa man bara för att upptäcka att han också har egenskaper som jag inte orkar leva med. Är det så att det är nu jag ska stanna och bara acceptera. Eller ska jag gå vidare när jag inte kan acceptera ett beteende? Är jag feg som flyr och inte lär mig att hantera verkligheten eller är jag stark som står upp för det som är viktigt för mig? Vilka svåra frågor…

Vi firade 9 år som gifta igår och i måndags åt vi på restaurang för att fira litegrann. När vi väntade på vårt bord frågade mannen om jag tror att vi kommer att fira 10 år som gifta. Håller det så länge? Både han och jag svarade att vi ju inte vet just nu. Jag sade att jag har svårt att se en annan verklighet än den jag lever i nu. Och han sa att han älskar mig men att han inte vet om jag älskar honom. Jag sa att jag gör det men har avårt att visa det när jag inte vet om jag kan lita på honom. Och nu när jag skriver så vet jag att jag älskar honom, men inte det han väljer att göra. Så jag ska säga det till honom idag. Jag älskar honom men inte hans handlingar.

För så är det.

Vi har fått både lamm och kycklingar förresten. Jag skriver mer om det imorgon.

Ångest

Jag tänker inte prata om att det var länge sen jag skrev. Men det var det.

Idag hade jag inte tänkt göra så mycket. Lovade mannen att ta det lugnt för jag hade gjort lite för mycket igår. Pysslade i trädgården och jag har svårt för att sluta när jag börjar. Bara en sak till… och just ja, den där måste jag fixa… Nu så ska jag snart äta, jag ska bara… Så där håller jag på. Det är ju sååå roligt att skapa och fixa i trädgården så jag förtränger att det kommer surt efter. Ok. Jag tog det lugnt idag tyckte jag. På kvällen blev jag frustrerad, arg och sur. Elak. Kunde inte alls hantera lite motgångar. Fattade inte alls vad det kunde bero på. Tills jag satte mig ner och skulle göra mitt dagliga inlägg på Instagram. Då insåg jag att jag visst hade gjort saker.

Det började bra. Frukost, utsläpp av ankor och höns, tittade till fåren som går ute, hundpromenad. Det är sånt jag gör varje dag, sånt jag vill och måste göra varje dag. Jag gör det i min takt och det är aldrig förenat med stress eller olustkänslor, tvärtom. Djuren ger mig energi. Mitt på dagen gick jag ut och lade mig i solstolen och lyssnade på vägledda meditationer. So far so good.

När jag solat/lyssnat/svettats klart gick jag in endast iklädd trosor och bh för jag skulle duscha tänkte jag. Stannade till i köket och kollade telefonen och då hör jag motorljud, slänger en blick genom fönstret och ser en motorcykel på gården. Hjääälp, jag står i bh och trosor, helt svettig i köket!! In i sovrummet, på med de kläder som låg närmast, och det blev joggingbrallor och en långärmad tröja. Sen ut och prata med besöket, (trevligt med besök, visst men…) det var 25 grader varmt och jag ville ju duscha. När vi pratade flög en rovfågel ganska lågt över gården och jag blev orolig över mina fåglar som ju går lösa på dagarna. Kollade upp var de var och alla var i närheten.

När han hade åkt iväg igen, ringde min rehabsamordnare och pratade om att jag planerar att ansöka om sjukersättning, mer om det i ett annat inlägg. Hon uppmanade mig att ta kontakt med fkhandläggaren, vilket jag gjorde. Mailade henne och bad om att få veta när det passar bäst att kontakta henne. Sen ringde telefonen igen och jag pratade en stund medan jag gick runt och fixade lite saker ute, gick en kort promenad med hundarna tex. Sen kom mannen hem från jobbet, och vi upptäckte att det bara var 2 ankor vid deras lilla pool. Han lovade att leta medan jag lagade mat, men kom in ganska fort igen. Jag hade vispat ihop pannkakssmet och börjat steka pannkakor. Vi blev lite osams för jag tyckte att han kunde ha letat lite längre. Jag gick ut och letade och han fick ta över stekandet. Jag hittade ingen anka… Mitt humör började sjunka i ganska snabb takt, men istället för att sänka tempot fortsatte jag med pannkakorna, konstaterade argt att han hade gjort för tjocka pannkakor och hann tänka massor av tankar om att han bara ville att det skulle gå fort så han tog extra mycket smet varje gång. Jag vet helt irrationella tankar, elaka men så funkar mitt huvud när jag blir för trött. Jag hann med att leta mer efter ankan, hälla av och sila, samt koka upp saft som jag hade gjort igår. Jag diskade efter maten, och bar ut vatten till fåren, både till innebaljan och till hagen ute. Jag var jätteirriterad hela tiden. Tyckte att mannen borde fatta att han ska hjälpa till… Fast jag vet att det är tusen gånger bättre att be om hjälp.

Vi höll på och trasslade med fåren också för de bräkte hela tiden och verkade oroliga. Jag gissade på att de var irriterade på myggorna, så vi tog in dem. Då blev de ännu mer oroliga, klättrade i princip på väggarna och ville ut igen… Så jag smörjde in dem i myggmedel och gick ut med dem igen. Mannen gick och lade sig för han ska upp tidigt och jobba imorgon bitti. Och då upptäckte jag att ett av fåren var utanför hagen. PUST. Ut igen, in med fåret i hagen och sen leta reda på var hon kommit ut nånstans. Då ser jag att staketet inte är spänt så hon kunde trycka sig ut på två ställen. Blev återigen arg som ett bi på mannen, tokfrustrerad för att han slarvat och inte spänt staketet när han byggde det. Irrationell och elak igen. Mannen hade förslag men jag dissade alla. Sen insåg jag att det bara var att ta in fåren igen för det skulle ta för lång tid att fixa staketet, mannen behöver sova och det var miljoner myggor ute.

Alltså…en sammanfattning. Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt idag men det hände en massa saker, en del kunde jag inte styra över men ändå. Då glömmer jag allt, och blir ett elakt troll istället för att tänka efter, vara logisk. Jag har inte kommit längre än så. Och jag är inne på år tre som sjukskriven. Jag både gör för mycket och jag struntar i att stanna upp och reflektera fast jag vet så väl att jag behöver det för att fungera. Kvällen slutade med ett försök till samtal, som misslyckades. Av flera anledningar. Jag sa inget, utan satt bara på hans sängkant och såg olycklig ut. Han började prata och gjorde misstaget att berätta för mig hur JAG tänker. Det funkar inte för mig, för han vet verkligen inte hur jag tänker. Jag tänkte be om ursäkt för att jag hade betett mig illa, men hade svårt med orden för jag skäms över mitt beteende. Och så får jag en lektion i hur jag tänker. Jag gick ut ut rummet igen och stängde dörren efter mig.

Och nu sitter jag här och tänker på vad som gick snett. Har kommit fram till att jag inte fick den återhämtning jag behövde idag. Och att jag är så otroligt stresskänslig fortfarande. Och att jag behöver nya strategier igen. De jag har funkar inte.

 

Hjärnan fungerar som en överfull telefon av gammal modell. Dags att tömma den lite kanske?

Idag är det ljuvligt väder ute. Massor av snö fortfarande men det sjunker undan när det är plusgrader ute. Jag väntar på att det ska rasa från hustaket, och då gäller det att inte stå i vägen. Jag ser att det är en skorpa av is underst och så ett täcke med snö på det och det får nog en väldig fart när det väl släpper.

Jag har haft en massa existentiella funderingar de senaste dagarna. Pratade med yngsta sonen igår och kom in på riktigt djupa samtalsämnen. Vi pratade om hans uppväxt och om hur han tacklat det till exempel. Jag sa att jag tyckte att han ska skriva en bok om det, för det skulle kunna hjälpa så många andra som varit i samma situation som honom och då sa han att han tyckte att jag kunde skriva boken ur mitt perspektiv. Det finns så många böcker med berättelser ur den drabbades perspektiv men inte så många som beskriver situationen från det perspektiv som jag hade. Och ja…varför inte. Skulle kunna skriva ur mig alltihop bara för att få bort det ur huvudet kanske, men det är ju inte säkert att det skulle bli en bok av det. Kanske bara ett projekt för min egen utveckling. Jag vet bara inte hur man gör. Mitt huvud är ju ett virrvarr av tankar, jag är rörig, och att samla det i en skrift som ska läsas av någon annan känns som ett enormt projekt. Jag kan liksom inte se början och slutet utan bara en massa berättelser om vart annat… men det sägs ju att om man bara börjar med att skriva ner allting så ger det sig sen. Man redigerar och redigerar till man hittar något som fungerar.

Tänk om det är så att det är för att mitt huvud är fullt av berättelser som vill ut, som jag är så rörig? Tänk om det är så att om jag släpper ut alla de här berättelserna på nåt vis så blir det stilla där inne sen?  Wow, vilken aha-upplevelse. Tänkvärt.

Jag minns inte vad jag skrev om här sist…risken finns att jag upprepar mig när jag skriver så sällan. Vet inte varför det blir så heller för jag har intentionen att skriva nåt varje dag, även om det blir nåt litet bara. Jag vill inte heller att det ska bli nån sorts dagbok där jag berättar om vad jag gör här hemma på gården varje dag, utan jag vill verkligen spegla den här konstiga resan som jag är ute på. Den med personlig utveckling, sjukdomsinsikter, viktresan och mitt sätt att tackla och fundera kring det som händer.  Jag är ju helt full i huvudet, med saker som jag vill berätta om, men ibland när jag sätter mig för att skriva så vill det inte komma ut. Som det här samtalet med sonen. Så djupt och så fantastiskt att ha den kontakten med sitt 20-åriga barn. Det vi pratade om är en viktigt del i bådas vår personliga utveckling och jag kände när jag pratade med honom att jag hade mer som vill ut men jag kan liksom inte sätta ord på det.

Efter utmattningen hittar jag inte orden ibland, och tankar jag tänker blir liksom fast där inne. Jag tänker dem lite snabbt och sen får jag inte fatt i tanken igen så att jag kan utveckla den eller spinna vidare på den. Det kanske blir så när det är överfullt. Som med minnet i min telefon. Jag har en gammal modell av Samsung, tror det är en sexa, och jag märker på den att när minnet är fullt (jag fotar massor och tömmer sällan) så är det flera funktioner som laggar, antingen fungerar de inte alls eller blir sega. Och det kommer upp små varningsmeddelanden hela tiden som jag måste förhålla mig till. Det är faktiskt exakt så min hjärna fungerar nu när jag tänker efter. Som en överfull telefon av gammal modell.  Kan det vara så att jag, undermedvetet, håller inne med alla orden som behöver ut, för att jag inte riktigt vågar lätta på trycket? Jag vet inte vad som händer när jag släpper ut det? Kan det vara så att det är dags nu att göra det? Tiden kanske är inne att tömma minnet och ge plats för nytt. Jag har ju rensat på en massa andra sätt, i hemmet, bland prylar, bland så kallade vänner, bland papper, bland kläder och nu kanske det är huvudet som ska rensas. Man kan ju inte bara kasta bort allt känns det som. Bara tömma och börja om på nytt. Kanske måste jag berätta alla berättelser för att  få plats med nytt, och för att kunna känna äkta glädje igen?

Min dotter sade något för ett tag sen som jag har tänkt på sen dess. Vi pratade om såna där skrattanfall som man kunde få förut. Såna där man skrattar så att det svider i magen och tårarna sprutar. Man skrattar så mycket så att man blir helt matt efteråt och går och småfnissar länge. Hon sa att det händer aldrig nuförtiden. Det var jättelänge sen sist. Och så är det för mig också. Visst jag kan skratta åt ett skämt men oftast tycker jag att det är jobbigt bara, när folk skojar och skrattar. Jag blir besvärad på nåt sätt och mitt skratt känns inte helt äkta. Det känns….återhållet på nåt sätt. Det är nog för att jag inte är helt fri i sinnet. Det är så mycket om och men och kanske, så mycket restriktioner och så mycket trötthet som gör att jag inte helt orkar vara sådär sprudlande glad som jag var förut.

Jag vill nå dit igen för jag saknar de där stunderna. Jag saknar att ha träningsvärk i magen för att jag har skrattat så mycket. När jag inte kan träna min kropp på det sätt jag vill så får jag väl skratta mig till sexpacket på magen. Hmmm…oki. Om det är det enda sättet att komma dit, att bli helt fri i sinnet, så får jag väl börja berätta alla historierna. Börja från början och filosofera över livet som varit, hur det blev som det blev och hur jag valde att tackla både mina motgångar och medgångar.  Det känns som om det lättaste stället att göra det på är här på bloggen.  Problemet jag ser är att jag inte vill lämna ut någon annan person när jag berättar, jag vill göra det ur mitt perspektiv och de som känner mig kan ju känna igen sig i berättelserna och ta illa upp för att jag beskriver en verklighet som inte de känner igen.  Jag vill ju inte såra någon eller trampa någon på tårna heller. Jag är övertygad om att alla människor verkligen har försökt att göra sitt bästa, det gör vi väl allihop, men på olika sätt så drabbas ju omgivande personer av olika val man gör. Allt går i varandra och det är lätt att hamna i skuld och skam fast man hela tiden har försökt göra rätt utifrån de olika situationer man befunnit sig och de verktyg man har haft tillgängliga under tiden.  Pust.

Är det här ännu ett av alla projekt som poppar upp i mitt huvud, men som jag inte orkar slutföra? Eller ska jag inte slutföra dem kanske utan bara avvakta och se var det landar. Kanske det är såhär att bearbeta tunga upplevelser? Det rullar runt i huvudet, ältas fram och tillbaka tills det inte finns nåt att älta mer? Det kanske är då det blir stilla i tankarna. Eller det kanske inte kommer att bli det nån gång? Jag kanske bara är sån här och det kommer alltid att pågå det här sammelsuriet av tankar som snurrar runt i skallen. Det har poppat upp flera gånger att jag inte kan se någon röd tråd riktigt. Jag skrev det i min bok, ”Vad betyder det här med den röda tråden?” För jag förstår inte varför frågan kommer upp i huvudet gång på gång. Jag tänker att det är på grund av rörigheten i huvudet som jag tror att jag har ADHD… ska prata med psykologen om det nästa gång. Det kanske är dags för en utredning kring det för att få svar. Eller så ska jag bara acceptera att jag är såhär rörig.

Måla mer.

Det poppar också upp. Och jag vet ju att jag mår bättre när jag målar. Men just nu känns det som ett jätteprojekt att plocka fram allt och sätta mig att måla. Det finns nån sorts motstånd som jag inte kan klura ut vad det beror på. Kan det vara så att själen vet att det är måla jag behöver göra, men Egot stoppar det för det vill skydda mig från det obehagliga som kan komma av att spärrarna släpper.

Det gör ont när knoppar brister… kanske.

Mellanrum

För några år sen gick jag en Vedic Art-kurs. Det kom till mig av en slump, ett telefonsamtal i ett helt annat ärende slutade med att jag anmält mitt intresse för att gå steg 1 i Vedic Art. Innan visste jag inte ens vad det var. Ett märkligt sammanträffande som var väldigt viktigt för min personliga utveckling. Jag förstod det inte då men ser det nu i efterhand. Hon som hade kursen var också så viktig för mig, för hon gjorde mig uppmärksam på hur jag behandlade mig själv. Hon var rak och sade saker som ingen hade sagt förut. Hon satte fingret på mina ömma punkter och tvingade mig att gå på djupet med dem bara genom att göra mig medveten om dem.

På kursen upptäckte jag att jag målar på ett annorlunda sätt. Och jag tyckte först att det var konstigt, jag förstod inte var det kom ifrån riktigt. Jag har alltid gillat att måla, rita, färglägga meeeen fått nån sorts prestationsångest när jag gjort det. Jag har inte blivit nöjd för det har inte varit fint. Det har inte blivit perfekt, bildskönt. Men sen när jag släppte kontrollen och lät mitt inre komma till tals målade jag de mest fantastiska mönster. Några tavlor blev riktigt obehagliga och jag blev lite….ja nästan lite rädd för dem.

Jag såg saker i tavlorna, i mönstren och framförallt i mellanrummen mellan mönstren. Ibland, eller väldigt ofta dök det upp ansikten och ord. Många av tavlorna kan jag titta på om och om igen och se helt nya saker varje gång. Tittar jag på dem från olika vinklar så blir det helt andra motiv.

Och nu befinner jag mig i ett sånt där mellanrum som finns i mina målningar. Där det dyker upp helt oväntade saker som jag måste acceptera och leva med vare sig jag vill det eller ej. Precis som mitt målande. Det blev som det blev bara, och det var inget jag planerade för eller räknade med. Jag målar nog mig själv precis som jag är fast jag inte ens vet om det när jag målar. Jag ser det ofta efteråt. Ibland långt efteråt när jag tittat på tavlan hur många gånger som helst. Och så är det här i mellanrummet också. Jag vänder och vrider på mitt inre och ser nya saker hela tiden. Upptäcker att många av valen jag har gjort i livet hade kunnat göras annorlunda till exempel. Men också att jag behöver acceptera att det är så. Det går inte att göra annorlunda.

Jag har tidigare skrivit om min utmattning som ett Ingemansland. Kanske tyckte jag det då, eller trodde att det bara var tomt där i mellanrummet som jag hade hamnat i. Men ju mer jag tittade mig omkring här, ju mer filtar jag vågade lyfta på och ju mer hörn jag vågade kika bakom så insåg jag att det är ju här JAG finns. Jag har gömt undan mig förut…inte släppt fram mig utan gömt mig bakom massor av måsten och åtaganden och till och med umgåtts med människor som inte riktigt tillät mig att vara jag.

Jag valde bort mellanrummen. Jag vågade inte gå in där.

Och nu har jag varit i ett i flera år. Jag samlar ihop livets alla mellanrum till ett långt och stort rum som jag irrar omkring i. Nu inser jag att jag behöver måla mer. Jag gör det inte så ofta för jag får ont i armarna när jag gör det. Men jag får väl lösa det på nåt sätt för det är kanske där i målningarna eller i målandet som accepterandet finns. Kanske kan jag komma fram till nån sorts acceptans när jag målar? För det finns ju ingen annan väg. Jag måste bara acceptera läget och göra det bästa av det.

Jag målar ju oväntade motiv, lite surrealistiska kanske. Och det var så mitt liv blev. Oväntat och surrealistiskt. Inte fasen tänkte jag att jag skulle bli långtidssjuk och ha ont i varenda kroppsdel när jag växte upp. Jag ville bli veterinär eller bondmora och jag ville uträtta stordåd. Jag ville bli nåt, förändra världen….

Mitt öga är också surrealistiskt idag. Det började igår som en liten rosa ängel på ögonvitan och idag är det ilsket rött och lite ömt. Gissar på att ett blodkärl gått sönder. Hmmm fick en tanke nu. Är det egentligen surrealistiskt? Eller är det helt vanligt och väntat när man som jag har en defekt bindväv? Det tål att tänkas på.

Det snöar en del

Det var många år sen det snöade så här mycket. Det är stora snöflingor och det snöar i princip hela tiden. Idag har mannen skottat av taken på hönshuset, på ankhuset och på taket där vi förvarar veden. Han skrapade också bort snö på fårens höhäck så inte den ska rasa ihop. Jag tycker att det räcker med snö nu men på nyheterna sade de att det ska vara kallt OCH snöa OCH blåsa i flera dagar till. Min kropp gillar inte det här vädret eftersom allt jag gör kräver så mycket mer energi när det är kallt och snöigt. Men det är som det är, det är bara att bita ihop och kämpa på.

Bita ihop ja… jag fixar inte att arbetsträna. Det är såå trist. Jag fattade inte varför först men efter att ha pratat igenom det med mannen så insåg jag varför det är som det är. Jag får ingen återhämtning de dagar jag arbetstränar. Det är full fart från morgon till sen eftermiddag och det är för mycket. Hemma här kan jag ju vila när jag gjort något en stund men det kan jag ju inte när jag arbetstränar. Jag går upp tidigare, gör mina sysslor, kör bil i 30 minuter, är på arbetsplatsen i tre timmar, handlar eller uträttar nåt ärende, kör bil hem i 30 minuter och så ut med hundar och titta till får och höns direkt när jag kommer hem. Sen elda, laga mat, äta och prata med mannen som kommit hem från jobbet. Dagen efter är jag oftast helt däckad men har ju ändå saker jag måste göra. Vardagliga saker som tvätt, matlagning, djuren, snöskottning och så. Och när jag har överbelastat mig så sover jag mycket sämre vilket ju är negativt för återhämtningen. Sen är det dags för en likadan dag igen, jag arbetstränar onsdag och fredag. Har jag dessutom något annat inbokat i veckan så blir det ju än mindre återhämtning.

Det här har resulterat i att jag backat mycket i min utmattning. Jag har blivit väldigt mycket sämre på kort tid och det är rätt skrämmande. Och frusterande. På onsdag har jag möte med arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Läkaren och psykologen ska inte vara med men de har kommunicerat sina åsikter till handläggarna innan mötet. Jag själv vet inte vad jag ska säga. Sanningen antar jag. Att jag känner mig uppgiven för att jag blir sämre av så litet, att jag förstår nu vad det är som gör mig sämre men att jag har svårt att acceptera det. Och att värken och frustrationen gör mig galen… Nejdå, inte är jag galen heller. Men det känns så jobbigt att liksom vara inlåst i den här kroppen och inte kunna göra så mycket åt att jag inte orkar som jag vill.

Psykologen säger att det är viktigt att avsluta text eller saker som händer eller berättas på ett positivt sätt. Så nu ska jag göra det. När jag tittar bakåt nåt år så kan jag se att jag har gjort enorma framsteg. Jag är medveten om vad som gör mig trött, jag har utvecklat strategier som fungerar de allra flesta gångerna. Jag har gått ner över 42 kilo i vikt och jag har gjort det på ett bra sätt. Numer lyssnar jag på kroppen och jag har insett att jag har begränsningar, funktionshinder, som gör att jag inte orkar lika mycket som en frisk person.

Bra jobbat! Jag ger mig själv en klapp på axeln och går och lägger mig för att sova. Ska bara dela lite bilder.

Det gick lite många dagar…

Det var visst svårare än jag trodde att smälta det här. Har inte haft lust att skriva sen sist. Eller jo…men vet liksom inte hur jag ska formulera mig. Tänker väl för mycket… Så nu slutar jag med det och bara skriver istället. Fattar inte riktigt att det är elva dagar sen sist jag skrev nåt. Jag tänkte ju att jag skulle skriva varje dag. För att ventilera och tänka i skrift.

Få det ur systemet.

Ok. Jag borde vara glad. Jag har fått diagnos och det har jag velat länge eftersom jag, läkare, psykolog och sjukgymnast har förstått länge att jag har något annat ”fel” tillsammans med fibromyalgin och utmattningssyndromet. Och javisst är jag glad för att äntligen ha fått ett ”erkännande”, och att alla pusselbitar som liksom flutit omkring i universum, har samlats ihop till ett komplett pussel.  Nu är det upp till mig att pussla ihop det.

Wow! Vilken insikt jag fick nu. Den sista meningen jag skrev… DET ÄR UPP TILL MIG ATT PUSSLA IHOP DET.  Det är ju skithäftigt! Från och med nu kan jag pussla ihop ett liv som funkar för MIG. På mina villkor. Jag veeet! Jag hade kunnat tänkt så förut också, men nu gjorde jag inte det. Det är upp till mig och det behöver inte vara nåt dåligt. Tvärtom. Förresten, jag tänkte så förut…. Men på helt fel grunder. Jag försökte bygga upp ett liv som funkar fast man har fibromyalgi. Och sen när jag fick utmattningssyndrom så försökte jag bygga upp ett liv som funkar med utmattningssyndrom OCH fibromyalgi. Men det är tre faktorer som har gjort att det inte har funkat.

Det första är att jag har varit alltför mån om att passa in och funka som alla andra, fast jag faktiskt har ett (eller flera) funktionshinder. Det andra är att jag i min strävan efter att vara ”normal” och omtyckt har haft fel prioriteringar i livet. Jag har bortprioriterat mina egna behov och tagit beslut baserade på fel saker. Och det tredje är att jag har fått både fibromyalgi och utmattningssyndrom för att jag har Ehlers Danlos Syndrom. Jag har använt min kropp på fel sätt OCH låtit bli att lyssna på mitt innersta. Det är inte ett dugg konstigt att jag kraschade till slut.

Så…nu har jag ju tre lösningar på samma problem. För det första: Nu när jag har accepterat att jag har funktionshinder, vilket innebär att jag inte kan vara/orka som alla andra, så kan jag forma det liv som jag behöver leva för att må så bra jag kan. För det andra: Nu när jag har förstått att jag inte är ”normal” kan jag börja prioritera mina egna behov.  Och för det tredje: Jag kan lära mig så mycket jag kan om EDS och få hjälpen jag behöver för att kunna använda min kropp på rätt sätt.

Sköna insikter.

Nu ska jag gå och sova. Jag älskar att sova faktiskt. Men jag skulle vilja ha en annan madrass för det gör ont att ligga ner så länge. Jag ska forska lite i det, och fråga andra med EDS om vad de använder. Jag ska också fråga arbetsterapeuten som jag ska till i mars, och sjukgymnasten som jag ska till nästa vecka. Imorgon ska jag till kärllab och kolla upp en åder på halsen som läkare tyckte var lite för stor och grov. Jag tänker att det kanske blivit så för att jag har gått ner så mycket i vikt, men det kan också ha med EDSen att göra. Så jag är tacksam för att de kollar upp det.

Jag slutar med tre bra saker som har hänt idag.
Jag har reklamerat min växthustunnel som gick sönder i höstas. Har funderat på det länge, frågat kundtjänst och försökt reklamera via telefonen, men det har inte funkat. Nu är det gjort och jag är glad för att jag kom till skott.

Jag har hämtat ett paket med billiga kläder som jag köpte från Lager 157s REA. Mina tröjor var i storlek M och de satt jättebra. JAG HAR STORLEK M!!! Mannens skor och tröjor var också kanonbra.

Jag har gått en långpromenad med hundarna. Utan lurar i öronen. Jag har lyssnat på och njutit av naturens ljud. Mindfullness. Åtminstone i perioder. För ibland vandrar tankarna iväg ändå fast jag vill undvika det. Psykologen säger att jag inte ska undvika utan bara acceptera och släppa taget om tankarna. Jag gör så gott jag kan.