Våga lita på magkänslan (21 av 365)

Undrar om jag kommer ikapp nån gång? Det borde ju st 25 av 365 idag. Jaja, det är ju som det är.

Intressant att när jag uppmärksammar en magkänsla, ett samtal med själen, så vågar jag inte riktigt lita på den ändå. Jag fick ett mail om att förnya ett avtal som jag har ingått tidigare. De erbjöd ett förmånligare avtal och direkt sa själen att nä nä det här ska du inte gå på. Jag läste, läste igen. Räknade lite och kom fram till att det var ett dåligt avtal eftersom jag måste binda mig till en sak i två år för att få en rabatt som inte kompenserade för den höga månadskostnaden. Jag skulle förvisso tjäna 17 kr i månaden men vara bunden till avtalet i två år. Det finns bättre och billigare alternativ på marknaden.

Ändå! Fast jag visste så kände jag att jag ville kontakta min bror och fråga om råd. Och det lustiga var att jag visste vad han skulle säga. Han skulle välja avtalet för han skulle lockas av rabatten. Så jag kontaktar min bror… Efteråt förstår jag att jag ringde honom för att få en tydligare bekräftelse på att jag kände rätt. Jag visste ju vad han skulle säga och jag hade redan mina argument för varför jag tyckte att avtalet var dåligt.

Varför vågade jag inte lita på min magkänsla? Eller var det det jag gjorde förresten? Förut har jag ringt till någon som jag har vetat att jag får medhåll från men nu gjorde jag tvärtom… Vänta nu…. Det betyder ju att jag alltid har vetat.

Både vad jag vill och vad den andra personen tycker.

Hur kan jag veta det? Alltså vad den andra personen ska svara eller tycka? Är det nån sorts skill jag har lärt mig i mitt kameleontande som jag skrev om förut eller har jag så stark intuition?

Ja inte vet jag. Eller….?

Annonser

Tar mig tiden (18 av 365)

Idag tar jag mig tiden att reflektera. Att börja på riktigt med en e-kurs som jag har anmält mig till. Bli själsklar heter den. Jag är med i en fantastisk sammanslutning av systrar Shine Your Light Sisterhood och e-kursen är en del i det. Idag reflekterar jag över hur det jag var med om som liten, upp till ett års ålder, har påverkat mig i mitt vuxna liv. Många mönster tar man med sig från barndomen in i vuxenlivet och det präglar dig och formar dig i en form som kanske inte är du riktigt. Vi anpassar oss efter omständigheterna och glömmer bort den vi kom hit för att vara.

Jag vet inte så mycket egentligen om hur det var för min mamma när jag låg i hennes mage. Jag vet att hon var ung, 19 år när hon fick mig. Jag vet att hennes mamma, min mormor dog tidigt pga sjukdom och att mamma inte hade någon kvinnlig att få råd av under många år av sin barndom, och under uppväxten. Min morfar gifte om sig och hon har tre bröder men jag vet inte vilken relation mamma hade till sin ”fostermamma” eller vad man ska kalla henne för. Jag vet också att min mamma och pappa skilde sig när jag var ett år. Dessförinnan tvingades de att gifta sig eftersom mamma blev gravid. Jag tror inte jag var önskad och efterlängtad, planerad. Det var två ungdomar som råkade bli gravida och hanterade situationen på det sätt de trodde var bäst. De skilde sig för att pappa hade träffat en annan, han var otrogen en längre tid och alla visste förutom mamma. När hon fick veta, sist av alla slängde hon ut pappa och försökte hantera situationen efter bästa förmåga. Pappa flyttade till den andra kvinnan som bodde i samma område, hon var dessutom en av mammas bästa vänner. Så jag gissar att den tiden var turbulent. Mycket gråt och skrik som jag som barn inte förstod. Mamma som ensam försökte klara ekonomi och vardag med ett litet barn att släpa runt på. Om det är det första året som har format mig som människa så förstår jag mycket av de svårigheter som jag har haft genom livet. Men jag förstår inte riktigt hur jag ska kunna veta hur jag skulle ha blivit om jag INTE hade formats av detta traumatiska första levnadsår. Hur ska jag veta hur jag är utan de pålagda maskerna som jag tog till för att jag skulle kunna hantera det jobbiga? Jag vet att jag har blivit en kameleont, en expert på att försöka passa in i olika sammanhang för att inte vara till besvär eller synas så mycket. Att jag har blivit någon som dolt saker inuti för att inte uppfattas som konstig, eller jollig som jag ofta fick höra. Men… Då vet jag ju kanske ändå när jag tänker efter. De saker jag känner att jag fått dölja, hålla inne med är ju det som är jag egentligen. Det som jag längtar efter att släppa ut. Det som jag skäms lite för.

Jag ska fundera lite mer på det här. Det känns som om jag är nåt på spåren.

Vilken natt! (17 av 365)

Alltså wow! Det är så vackert ute så jag kunde inte låta bli att gå en kort sväng med hundarna. Det är jätteljust ute fast det är mitt i natten. Månen lyser otroligt starkt. Jag försökte fånga det med mobilkameran men det var inte samma sak på bild som i verkligheten. I morgon bitti när jag tar min medicin ska jag tassa upp och titta på månen. Det ska vara blodmåne och jag hoppas få se en skymt av den.

Jag tittar på tv nu. En dokumentär om Dagny 106 år (105 i dokumentären). Hon bloggar och har blivit kändis på gamla dagar. Vilken fantastisk person. Hon drömmer om att få åka till Kina och gå på kinesiska muren innan hon dör men tyvärr avrådde läkaren henne från att åka. Det skulle vara för ansträngande för henne. När hon berättade för sin vän om det frågade han hur det kändes att höra det. Då svarade hon: ”Det är väl bara att acceptera det, jag längtar ju inte precis efter att dö.” Hon är så fin! Vilken fantastisk inställning till livet hon har. Hennes fina vän lät henne uppleva en digital promenad på kinesiska muren så att hon fick en film där det faktiskt ser ut som hon går där på riktigt. Hon fick hälsningar från människor från hela världen där de sade att hon var en sån inspirerande och härlig person. Och jag kan bara hålla med. Undrar om jag bloggar när jag är 106?

Jag har tagit min medicin nyss och börjar känna mig lite suddig i huvudet. Det är ovant att inte känna någon värk alls. Den försvinner nästan helt med de tabletterna som jag tar nu. Mina muskelavslappnande Saroten x 2, 2 st Paracetamol och 1 Oxycodone. Men det är ju inget som jag skulle kunna äta jämt. Dels för att jag blir så trött och för att det ju är morfintabletter. Känns inte ok att belasta kroppen med det för ofta. Men just nu är det skönt att få sova avslappnat nästan hela natten. Jag vaknar av värken när de slutar verka. Och det som gör mest ont är inte operations”skadorna” utan det är ju resten av kroppen. Det är sorgligt att få insikt i hur dålig jag är egentligen. Och det känns sorgligt, men nödvändigt att ta tag i det här med smärtlindringen. Kanske kan det påverka mitt mående så jag blir på lite bättre humör.

Och när jag skriver om bättre humör så måste jag säga att jag bokade biljetter till Jonas Gardells Queen of Fucking Everything. Han säger att det är hans sista stora show och jag kan bara inte missa det. Mannen vill också följa med och det gjorde mig så glad. Vi bokade bara biljetterna, inget hotell eller annat extravagant. Det blir kanske en bit mat nånstans förstås, men annars blir det lugnt. Då behöver vi inte skaffa hundvakt och grejer utan kan åka fram och tillbaka bara.

I sommar däremot ska vi åka på en fantastisk resa. Vi ska åka till Nordkapp och sen åka längs norska kusten en bit när vi åker hem. Vi ska bo på flera fina ställen. Några billiga och några dyra. Det ska bli såå roligt, jag ser verkligen fram emot det. Vi kommer att få se så vacker natur. Självklart kommer jag att skriva här om det också. Vi gör den här resan för att vi båda längtat efter att åka längs Norges kust och mannen vill gärna visa mig Nordkapp och de ljusa nätterna. Men vi firar också TIO år som gifta den 4e juli.

Mäktigt!

Dagen före dagen (11 av 365)

Japp jag ligger fortfarande efter. Men det får vara så. Jag kommer nog snart ikapp.

Imorgon är det dags. Väskan är packad, Descutansvamparna ligger beredda på en dubbeldusch, och allt här hemma är förberett in i minsta detalj. Imorgon klockan sju på morgonen ska jag infinna mig på Enköpings lasaretts kirurgiska avdelning för en stor bukplastik. Jag ser fram emot att få det gjort, jag har klappat om magen lite extra idag. Det är liksom lite sorgligt samtidigt, för den här magen har ju hängt med mig ett tag. Typ sen oktober 1967..eller innan förresten, för den skapades ju när jag låg i mammas mage. Och i min mage har jag gett liv åt 3 fantastiska barn, och den har burit bevisen på det…i form av rejäla bristningar. Jag insåg häromdagen att de också kommer att försvinna. Och då blev jag lite ledsen.

När min man skulle fotografera mig idag, jag vill ju ha före och efterbilder, så kände jag att jag helt automatiskt drar in magen för att den ska se mindre ut. Trots att jag numer är 50 (nåja 48) kilo lättare och har storlek Small i de flesta kläder så tycker jag ändå att jag måste dra in magen. Det är så djupt rotat i mig att försöka dölja den, se mindre ut… Det har INTE varit en lätt resa att vara överviktig, det kan jag lova, och fast det numer är över så sitter det där, fastkilat i huvudet och det kommer det troligtvis att göra resten av livet. Det är en så stor del av mig, viktkomplexet, måendet, bantningskurerna, dieterna, pulvren, klädångesten, mobbningen, värken.

Usch.

Men.

Tack magen för allt du har gjort för mig. Jag har inte alltid älskat dig tyvärr, men jag har uppskattat det du har gjort för mig. Du har fungerat ganska bra, du har smält min mat och varit relativt frisk. Du har burit mina barn. Och det är jag dig evigt tacksam för ❤

Reflekterar (10 av 365)

Det här med att skriva varje dag… Hm. Är det min grej? Jag ligger ju rejält efter redan. Får se om jag jobbar ikapp mig med flera inlägg om dagen i nån dag.

Min älskade dotter har fyllt 30. Helt galet. Vad hände liksom? Hon var ju nyss ett litet barn och nu är hon en vuxen kvinna. När jag fyllde 30 bodde jag i samma hus som hon bor i nu. Jag hade en femmånaders bebis så det blev inga större festligheter vill jag minnas. Jag minns att jag blev lite besviken över att det inte blev nån överaskningsfest eller så… Jag kände mig lite bortglömd. Men det gör jag ofta. Det handlar nog om nåt annat än att jag inte blev så uppvaktad på min 30-årsdag. Eller blev jag det? Haha jag minns inte. Det är faktiskt så. Jag minns det inte. Och jag tror inte det finns några foton från det heller somkan hjälpa mig minnas.

Hmmm vänta nu. Jag fick en flashback. Jag minns att jag fick vinglas av två familjer. Lasse Åbergglas och några kristallglas. Jag har dem kvar faktiskt. Och så fick jag lampor av min dåvarande svärmor. Intressant att jag minns det… Men inte hur kalaset var. Och vilka som var där. Jag brukar alltid säga att det inte är presenterna man minns utan platsen och människorna. Platsen minns jag ju… Men inte alla människor. Snurrigt.

Men mitt liv var inte speciellt lyckligt och harmoniskt då. Förhållandet knakade och jag hade gjort mig av med mina älskade hästar. Jag liksom förberedde mig omedvetet för att flytta därifrån. Avslutade saker som band mig till platsen. Jag grät mycket och hade väldigt ont i kroppen. Ibland satt jag bara vid köksbordet och orkade inte röra mig ur fläcken.

Förlamad i själen, med en kropp som kändes som om den vägde ton. Olycklig.

Det tog några år men sen gjorde jag det jag trodde var bäst då. Jag hade slutat älska barnens pappa så jag valde att lämna honom. Träffade ganska snart nån som såg mig. Trodde jag… Men han var så nära psykopat man kan komma. Visst jag tog tag i att förändra mitt liv till nåt som jag trodde var bättre men jag tog riktigt dåliga beslut under de åren… Troligtvis för att jag hade min första utmattning då och bara körde på för att hålla huvudet över vattenytan. Jag fattade det inte… Och jag läkte aldrig.

Sånt är livet.

Nu ska jag hoppa i säng. Jag sover såå många timmar nuförtiden. Alldeles för många, men går jag upp tidigare så är jag som en zombie hela dagarna. Så jag behöver väl sömnen. Imorgon ska vi hämta hö igen. Det går åt en hel del fö de spiller ju så mycket på backen. Sen pinkar de i det. Vilket bordsskick. Jag funderar på nån bättre ”anläggning” att mata dem i. Något som samlar upp spillt så det inte hamnar på backen. Jag kommer att ha mycket tid att spåna på det framöver. På onsdag blir jag ju rejält konvalescent ett tag. Bukplastiken närmar sig. Imorgon ska jag sätts mig ner och planera ordentligt. Både inför och efter operationen. Det gäller att jag piggar på mig en del fram till sista december för då åker mannen bort i 4 dagar. Im on my own… Nyopererad.

Spännande.

Det är en del negativt nu känner jag (9 av 365)

Dagen började urdåligt. Mitt humör var skit och jag hade ont utav bara h—e. Det var så segt att komma upp och när jag väl var upp så var stressnivån skyhög. Jag irriterade mig på allt och inget och hade värsta hjärtklappningen. Jag kunde inte styra mig alls, fräste som en ilsken huggorm och var nog inte så snäll. Allt blev gånger tusen kändes det som. Jag lär väl krypa till korset och be om ursäkt sen för jag gillar inte att vara som jag var i morse… Jag tog min vilopuls när jag hade suttit vid köksbordet en stund efter frukosten, och den var 97. NITTIOSJU!! Det är ju helt galet.

Jag gick i säng en stund och tog med mig hundarna, andades i fyrkant och försökte vara närvarande i nuet. Min kropp är helt klart överbelastad, troligtvis kan det vara så att naprapatbesöket igår gjorde den stressad. Hon var ganska hårdhänt, för det behövdes ju. Hon ”knakade” inget för det går inte att komma åt på djupet för att det är så spänt. Men hon knådade och tryckte på triggerpunkter. Hon gjorde även några mjuka…hm vad heter det? Inte manipulationer utan något annat. Kommer inte på det nu, och det är ingen idé att försöka heller för hjärnan vill inte.

Jag ska plocka ihop lite gott att äta och krypa upp i soffan med en filt. Slappa som det heter. Men jag kallar det för återhämtning för ordet slappa har en negativ klang. Det har ju varit dåligt att vara slapp under hela min uppväxt. Slappar man så är man lat. Så jag har hållit igång… och nu får jag fortfarande skuldkänslor när jag slappar. Fast jag inte kan annat när kroppen bråkar hela tiden. Jag var ute på en härlig promenad idag, trots värken. Jag blir lite rädd när min vilopuls är så hög (den sjönk till 78 när jag hade vilat) och tänker att det kanske beror på att jag inte har världens bästa kondis längre. Tänk när jag tränade på gymmet 5 dagar i veckan… Jag hade en vilopuls som en elitidrottare. Har för mig att den låg på runt 44 slag i minuten, och jag var jättestolt över det.

Nu…inte lika stolt om jag säger så.

Bilden är från promenaden. Älskar när solen lyser på trädstammarna, det är så otroligt vackert.

 

dsc08985

Dagarna rullar på

Idag är en dag i moll känns det som. Mest för att jag troligtvis ska få mens när som helst. Men också för att den började asdåligt. Mannen jobbar ständig kväll nuförtiden. Och han har en förmåga att åka mycket tidigare till jobbet än han skulle behöva. Han gillar inte att stressa säger han. Så han stressar som en tok här hemma för att hinna vara på jobbet en timme innan han börjar. Galna prioriteringar tycker jag, men kan inte göra nåt åt det för han vill inte lyssna på mina argument. Han kommer dessutom hem över en timme efter han slutat fast det bara tar en halvtimme att köra hem.

För mig med min överanalyserande högkänsliga hjärna så betyder det bara två saker. Antingen trivs han inte hemma, utan vill vara på jobbet så mycket det bara går. Eller så håller han på att gå in i väggen ganska rejält. Båda är alternativ som skulle kunna vara möjliga. På ett vis är det bra för jag får förbereda mig på ett liv som ensamstående för det är så det känns. Det mesta ansvaret för hemmet och allt som hör till vårt gemensamma liv ligger på mig. Han hinner inte, orkar inte eller bryr sig inte om att engagera sig. Och jag har tröttnat på att ifrågasätta. Min framtida attityd kommer att bli att jag redan är ensamstående, och jag kommer att agera därefter. Jag måste försöka spara ihop så mycket pengar som möjligt på mitt sparkonto för det kommer att bli tufft att vara ensam och sjukskriven. Jag säljer böcker och annat som vi inte behöver ha kvar här hemma, och det ger en del pengar in…men jag behöver komma på ett sätt att på nåt sätt säkra att jag klarar mig ensam. Jag kan ju inte skaffa ett välbetalt jobb eftersom min kropp inte går med på att jag jobbar.

Jag har aldrig skrivit eller sagt de här orden förut… Vi har pratat om det, eller jag har pratat om det. Att jag känner mig ensam i det som är vi. Men jag når inte fram med mina ord. Möts bara av irritation. Och det ska inte vara så här jobbigt att vara ett par. Det är bara ständiga tjafs om allt möjligt. Mest för att jag ifrågasätter att han inte tar nåt ansvar. Så nu slutar jag ifrågasätta. Jag tystnar. Och om han inte på något sätt visar att han vill att vi håller ihop även i framtiden, så får det bli så. Jag kan inte tvinga honom att vara på ett sätt som passar mig. Han måste få vara fri att vara som han vill. Och han verkar ju vilja leva ett liv utan ansvar för det gemensamma, jobbet går före precis allt, och han vill inte prata med mig om sina innersta känslor eller tankar. Han pratar om jobbet, om arbetskamraterna, om grannarna, eller om bekanta…men aldrig om sig själv eller om vår framtid. Jag planerar och drömmer om hur vi ska göra här på gården, vart vi ska resa, vad vi ska göra…men han bara är. Och det är väl bra i och för sig. Men det finns ingen gnista, ingen framförhållning, inga drömmar. Inget som han pratar om i alla fall. Och det som skulle kunna bli härliga samtal om nuet eller framtiden slutar alltid i bråk för vi tänker så olika.

Det kanske är meningen att jag ska vara själv. Helt jävla själv. Inga vänner, ingen sambo, ingen pappa, inga syskon. Jag är helt enkelt kass på relationer. Jag är troligtvis för komplex och svår att umgås med eftersom jag oftast säger vad jag tycker och allra oftast har en helt annan syn på verkligheten än de allra flesta människor jag möter och har mött i livet. Jag märker det när jag är i folksamlingar tex. De flesta trivs bra med att kallprata om vädret eller grannens…uppfart eller vad det nu kan vara man diskuterar. Jag hatar det. De flesta trivs bra med att sitta och gnälla om varför folk gör si eller så…och jag hatar det. De flesta kan prata i timmar om tv-serier som de gillar eller filmer de har sett medan jag inte klarar av att följa en serie eller titta på en hel film om den inte har något budskap som jag tycker är viktigt. Tittar jag på tv en kväll så får jag zappa rätt vilt innan jag hittar något som tilltalar mig för de allra flesta programmen handlar om mord och våld, oftast på kvinnor.

Det är troligtvis därför jag trivs så bra med djur. De dömer inte andra, de är tydliga, visar vad de tycker. De är ärliga. Gillar de inte dig så visar de det tydligt så man slipper gissa. Och älskar de dig så gör de det villkorslöst.

Ärlighet…finns det ens längre? Jag vet att jag är ärlig, för jag kan inte ljuga. Mår skitdåligt av det när jag har försökt så jag låter bli. Men som högkänslig känner jag när människor inte är ärliga i det de säger för de visar oftast något helt annat med blicken, kroppen och tonfallet. Och att leva med en person som säger en sak och gör en helt annat blir så otroligt jobbigt för mig. Det känns hela tiden falskt, oärligt… min tillit är som bortblåst och det verkar inte gå att reparera när det väl har rasat. Av nån underlig anledning har jag dragits till personer som inte kan vara öppna mot mig, utan föredrar att mörka, föra bakom ljuset, eller tiga om sånt som är viktig för det gemensamma livet. Egentligen borde jag vara tacksam mot min pappa tex för han visar ju tydligt att han inte vill umgås med mig. Tydligare än hans beteende kan det inte bli, ändå har jag under hela mitt liv försökt få det att fungera. Fast han inte vill. För det är ju så det här. Han prioriterar annat i sitt liv och skiter helt och hållet i att han har ett barn (trots att jag är över 50) tre fantastiska barnbarn och fyra ljuvliga barnbarnsbarn. Och det är väl därför jag blir så ledsen när männen i mitt liv är precis likadana. Vad är det jag ska lära mig? Jag vet redan att jag klarar mig själv för jag har varit själv i hela mitt liv egentligen, trots att jag alltid har varit i långa förhållanden.

Pust….livet är hårt. Ändå älskar jag det. Med alla dalar och toppar. Det trista är att jag kommer att behöva säga adjö till alla mina djur om Peter lämnar mig eller jag honom. Jag kommer inte att kunna ge dem ett bra liv med det lilla jag får från försäkringskassan och jag kommer inte att orka att ta hand om dem fullt ut heller med alla kroppsliga problem jag har. Vi får se hur det blir. Kan man leva ensam i ett förhållande och få det att fungera? Bara som två kompisar som bor under samma tak? Det känns meningslöst tycker jag…. Men samtidigt rätt praktiskt. Kan jag börja se det så istället så kanske det kan fungera. Ett älskande par är vi inte längre. Om jag släpper alla krav på att det måste vara ett kärleksförhållande, och vi kan se det som att vi bara är vänner istället… då kanske vi slutar bråka om allt när kraven släpper. Jag har sagt åt honom att jag inte orkar bråka mer och att jag tänker bara gilla läget. Och det går så länge det går. När jag inte vill vara hushållerska längre så kommer han att märka det. Det kan aldrig fungera i längden att bara den ena tar ansvar för det gemensamma, oavsett om man bara är vänner eller om man är ett gift par. Jag kan ju inte gå omkring ock känna mig ensam med ett jättestort ansvar för allt för det bryts jag ner av. Jag vill kunna planera framtid ihop, se fram emot roliga saker och ha gemensamma projekt att samtala kring. Vad är det annars för mening med att vara gift?

Är jag ute och cyklar? Begär jag för mycket?