Krattade vidare idag

Jag såg så många samband idag när jag krattade. Det började ju igår, när jag ursinnigt krattade och bar kvistar. Jag tänkte att jag ska försöka beskriva vad jag kände och tänkte. Gårdagens flödande insiktsstorm fortsatte idag, men lite lugnare än igår. Jag plockade bort kvistar och löv och såg att under allt så fanns det en stenmur. Inte den vackraste, det syns att syftet med muren mest var att samla ihop stenar från gården nånstans. De är inte upplagda med precision så att muren har blivit jämtjock och bred utan de är staplade på varandra lite hipp som happ. På vissa ställen har stenar ramlat ner och ligger en bit ifrån muren. Man kan inte se var de låg någonstans förut så jag lade tillbaka dem jag orkade lyfta på ett ställe där de låg säkert, utan risk att de ramlar ner igen.

Ok…jag ska ge lite exempel på vad som poppade upp i mitt huvud under dagen. Jag skriver dem som jag kommer på dem, inte i någon speciell ordning. Jag tror jag ska börja ha en liten anteckningsbok med mig så jag kan skriva stödord när jag har ett sånt stort flöde. Det känns viktigt att komma ihåg rätt. Eller så är det inte det…jag vet inte. Men ta stenarna som hade rullat ner från muren tex. När jag såg det så tänkte jag på flera saker. Att muren står ju där och ser helt ok ut trots att det fattas lite stenar här och där. Den håller ihop och fyller sin funktion trots att den inte är helt komplett. Och när jag skulle lägga tillbaka stenarna, reflekterade jag över att jag ville att det skulle ligga bra, att det skulle var hållbart för en lång tid framöver. Och säkert så att ingen riskerar att skadas om en sten ramlar ner. Jag reflekterade också över att den där muren legat där hela tiden, dold under skräp som de förra ägarna hade öst över den. Respektlöst mot de som lagt ner massor av jobb på att bära dit stenarna och så tråkigt att den legat gömd i så många år att pinnarna har börjat förmultna över muren. Ska jag översätta mina reflektioner till min inre trädgård som jag kallade den för när jag tänkte på den, så kan jag uttrycka mig såhär:

Jag tänkte på att jag är som den där muren. Stark och bräcklig på samma gång. Stenarna som ramlat bort är bitar i mitt liv som jag ju faktiskt kan använda på ett annat sätt. Sätta in den kunskapen och de erfarenheterna nånstans där de passar bättre, och gör att mitt liv blir mer hållbart. Alltså, jag har lärt mig av allt som jag har varit med om, ont som gott, och kan börja bygga upp en ny starkare personlighet där alla bitar av mig får plats, där jag får en stadigare och tryggare grund.

Alla kvistar och annat skräp som låg på och runt muren, ditlagda av människor i flera generationer. De gick ju att plocka bort och använda till något annat. Några fick bli byggmaterial i mina risstaket, som sätter gränser i trädgården och som blir bo åt många vackra och nyttiga bin och fjärilar. Och de kvistar som var för dåliga för användas i risstaketet fick bli grundmaterial på ett ställe i trädgården där jag gör ny jord, ett nytt täcke, eftersom marken är full av flaskor, kapsyler och konservburkar. Det var så mycket sånt skräp så jag har valt att göra ett nytt täcke med jord där så att marken blir säker att gå på.I den nya jorden som blir av alla löv, kvistar och annat material från gården kan jag så nya frön, och växterna kan växa sig starka för jorden är full med näring av allt som förmultnar däri.

När jag översätter det till mig själv så tänker jag att jag själv har låtit mig överösas med skit från andra människor. Deras åsikter om mig, och om min kropp, mitt utseende, mitt sätt att vara har liksom de här kvistarna i trädgården legat över mig och dolt det som är jag. Jag har anpassat mig och anpassat mig, så plötsligt visste jag inte vem jag var riktigt. Jag ser kvistarna och allt annat skräp som låg där som den tunga trötta energin som jag har dragits med så länge, och bit för bit skalade jag bort det. Tog fram mig själv, skulpterade och byggde om så det tunga blev lätt och sant. Naket. Och när jag använder materialet som jag skalade bort till annat, jag lägger det där det ska vara, så helas jag. Jag blir pånyttfödd och får ny energi. I det där nya kan nya kunskaper växa sig starka på grund av att jag har det gamla som grund, jag kommer att kunna blomstra igen för jag har en bra grund att stå på.

Jag tänkte också på att det ligger mycket symbolik i hur jag har tagit hand om mina trädgårdar och hur jag har tagit hand om mig själv. I det förra huset vi bodde i hade jag en ambition att odla också, såklart, för det är ju en del av mig. Men jag orkade inte ta hand om min trädgård och det jag gjorde blev inte som jag tänkt mig. Det blev trångt och rörigt bara. För små gångar så det blev svårt att ta sig fram och svårt att sköta om. Precis så gjorde jag med mig själv. Jag tog på mig alldeles för mycket att göra så jag kände mig kvävd och instängd. Jag umgicks med fel personer, arbetade med fel saker och hade så mycket på gång så jag inte orkade ta hand om mig själv. Jag blev sakta sjukare och sjukare men såg det inte förrän det var för sent. Jag skyllde på vädret, eller på grannarna när jag inte orkade vara i min trädgård och pyssla. Men egentligen var det för att jag hade gett upp. Jag såg ingen mening med att ta hand om något som inte blev som jag hade tänkt mig att det skulle bli och det var för svårt att åtgärda det. När den oundvikliga kraschen kom såg trädgården ut som skit. Som jag kände mig. Vi bestämde oss för att börja om nån annan stans och letade efter ett bättre hus, med lite mark.

Vi hittade torpet som varit till salu ett tag utan att någon hade fastnat för det. När jag kom hit på visning kände jag så starkt att jag var hemma. Jag tom kramade en av de gigantiska björkarna för det kändes som om det hälsade mig välkommen. Jag va så dålig när vi flyttade hit och den första tiden grät och sov jag mest. Jag orkade inget alls, och gick vilse när jag försökte gå på längre promenader. Trädgården har jag pysslat i hela tiden. Lite här, lite där men nu i helgen så insåg jag ju alla de här sakerna och jag såg sambanden mellan mitt mående och mitt trädgårsarbete. Det jag gör i min trädgård är mitt sätt att bearbeta och förstå. Det var många fler liknelser som jag såg under helgen. ska försöka skriva ner dem när jag kommer på dem, just nu är jag för trött känner jag

I början av oktober gjorde jag ett kollage i min BUJO. Se bilden nedan. Det kändes viktigt för mig att klippa ut de där bilderna och orden, men jag förstod inte riktigt varför just då i stunden. Men nu fattar jag ju, Det var för att alla bitar skulle falla på plats den här helgen. Den här intensiva helgen där insikterna haglade.

Jag har inte sagt att utredningen är klar som Försäkringskassan hade beställt…Jag tror att jag skriver mer om den snart, jag behöver smälta det lite. Vet inte riktigt hur det kommer att sluta heller, för det är ju fler personer som ska vara med och tycka till. Jag tror jag skev om det tidigare här på bloggen…men nu har jag läst själva rapporten också.

Nä..sova ska jag göra nu. Imorgon ska jag till kirurgen och visa upp mn överblivna hud efter viktminskningen. Spännande att se var det slutar. På tisdag ska jag vara barnvakt en kort stund, på onsdag ska Tikko få tänder utdragna och så ska vi på kalas på kvällen, på torsdag…minns jag inte. På fredag fyller jag år och vi ska på begravning. Mannens morbror ska begravas och det var hans födelsedag också. Vi fyllde samma dag. Av mig ska han få kärleksört från trädgården till sin sista resa för han ville väldigt gärna komma hit, men kunde aldrig få till det för han var gammal och väldigt sjuk. På lördagen kommer familjen och firar mig, jag ska fixa fika till det förstås. På söndagen är jag nog däckad….

Annonser

Ursinnet i lövhögen

Hm…

Jag drabbades av nån sorts ursinne idag när jag grejade i trädgården. Ju mer jag krattade ju argare blev jag. Och jag fick insikter om både det ena och det andra. Jag krattade och bar löv i flera timmar, gjorde bara avbrott för mat och dryck.

Känslan var att nu fick det fasen vara nog med snack! Och att jag är så oerhört trött på tomma ord. När mannen kom och funderade om jag inte gjorde alldeles för mycket så fick han en avhyvling utan dess like. Han är en av dem som rabblar sina inövade ramsor men inte GÖR nånting. Det blir liksom inget och jag ifrågasatte om han verkligen lever det liv han vill leva. Jag vet att ilskan troligtvis handlar om mig och inte om honom egentligen men det som kändes starkast är att jag har anpassat mig alldeles för mycket till människor som han, som säger att de vill något men inte gör nåt åt det. Jag har liksom dragits med i det energilösa tillståndet som tex han befinner sig i och varit arg för fel saker.

Det är svårt att förklara hur jag menar riktigt, så jag ger ett exempel. Vi bor på en liten gård, har djur, lite odlingsbar mark och lite skog så vi är självförsörjande på ved. Jag lever min dröm kan man säga för jag har alltid velat leva såhär. Mitt mål är att bli självförsörjande på mycket. Och han säger att han också drömt om ett sånt liv. Att vi har det så bra och han är så lycklig över att bo såhär.

Det är orden han säger.

Men han gör INGENTING som tyder på att han verkligen vill det här. Tar inga initiativ själv, planerar inte framåt, lever för dagen, blir sur när jag vill jobba på gården istället för att sitta och dricka kaffe på bron osv. Och idag blev jag så arg för han försöker leva MIN dröm fast han egentligen vill något annat. Och jag ser det så tydligt, men han förstår inte själv. Han har bara dåligt samvete för att han tror att jag tycker att han är lat. Och jag tycker verkligen inte det nu, när jag har fattat varför han beter sig som han gör. Och jag är omgiven av flera människor som gör likadant. Någon säger ”Jag vet inte hur jag ska göra med besöken hos naturläkaren, det känns inte som om det hjälper i längden. Och det är ju så dyrt!” Ändå går hon dit vecka efter vecka och klagar varje gång. Då vet hon ju vad hon vill!! Och nån annan säger:”Jag har tänkt hälsa på dig, jag vill det så gärna. Men det kommer alltid nåt emellan.” Då vill han ju inte hälsa på!! Han har ju gjort sitt val, orden är bara tomma ord för att det känns bättre att säga så.

Och jag har låtit mig luras av de där tomma orden. Slösat min energi på någon som är för feg för att stå upp för sig själv och säga vad de tycker. Jag har tyckt synd om, ställt upp för, gått med på, urskuldat… Åt andra människor! Samtidigt som jag faktiskt har gjort en massa saker som varit min grej OCH burit omkring på en massa ilska för att folk som sagt att de vill ändå inte gör det de lovat.

Allt blir ju så mycket enklare när man är rak och ärlig. Om min man hade sagt: ”Nä det där med odling och vedhuggning är inget för mig, men jag stöttar dig om du vill leva det livet.” Då hade jag ju anpassat mig till det istället för att lita på att vi skulle sträva mot samma mål tillsammans. Och om han som sa att han ville hälsa på istället hade varit ärlig och sagt:”Nä du, jag har inget intresse av att umgås med dig alls så jag kommer inte att komma till dig.” Då hade jag ju inte behövt gå hela livet och vänta på att min pappa skulle komma.

Jag tror fasen att jag har gått omkring med andra människors offerkoftor utan att ens förstå varför det kändes varmt och obekvämt! Kan det vara möjligt? Eller har jag ändå haft nån sort offerslipover på mig?

Har jag det nu? Jag har ju gjort en massa saker för mig själv, jag har sagt upp mig och bytt jobb när jag inte trivts, jag har utbildat mig, jag har startat eget företag och drivit det i 5 år, jag har varit politiskt aktiv, jag har inspirerat andra människor, hjälpt människor som hamnat snett, jag har gjort massor av saker som jag är stolt över och några som jag är mindre stolt över.

Ändå blir jag idag vid snart 51 års ålder fly förbannad över alla tomma ord som folk omger sig med.
Är jag arg på dem eller på mig själv?

Det var i alla fall skönt att bli sådär arg! Uppfriskande! Och jag fick mycket gjort. Och jag insåg att jag är precis där jag vill vara just nu. Jag har ju drömt om att leva det här livet sen jag var liten. Jag älskar att greja i min trädgård och att mysa med mina djur. Nu ska jag göra det med stolthet hädanefter. Inte med skam för att jag är långtidssjuk och inte kan bidra med pengar eller arbetskraft. Och inte med ilska över att ingen hjälper till. Utan med stolthet för att jag gör det jag älskar och gör det förbaskat bra.

Jag har haft mycket svårt att acceptera min situation under de här åren som sjukskriven men jag tror baske mig att idag är dagen som jag fullt ut har accepterat att jag är den jag är och det är gott nog. Och jag köper inte de där tomma orden mer. Det betyder ju också att jag från och med nu bara ska säga sånt jag kan stå för, i ännu större grad än förut.

Jag kom nog närmare mitt själsjag idag, där i det ursinniga krattandet. Kanske hittade jag mig själv där i skymningen, bland löven i min älskade trädgård.

Wow… Själen bekräftade direkt när jag skrev den förra meningen.
Tårarna kom.
Så känns min själs JA.

Frukost med grekiska slagdängor

Njuter av att sitta och äta frukost och titta ut över stranden och havet. Vatten påverkar mig djupt och jag älskar ljudet, dofterna och hur det känns och ser ut. Igår blev jag så rörd över utsikten så det kom tårar. Jag lät dem komma. Det är så att vara högkänslig och jag behöver låta alla känslor få finnas.

En annan sak som är viktig för mig är att få ha det ganska lugnt och tyst när jag vaknar upp. Men här spelar de grekisk musik, ganska högt, överallt. Så jag behöver helt enkelt lära mig att förknippa det med lugn och harmoni för att stå ut med frukostarna. Bra övning… Allt som jag stör mig på har jag fått för att få träna på det. Vilken enorm gåva! Tack alla greker som vill lyssna på musik hela tiden. Jag får lära mig att kunna slappna av trots ljudet.

Natten var seg förresten. Sängen är säkert jätteskön för dem som inte har ont i varenda muskel och led. Men för mig är den på tok för stum. Kuddarna är höga och också rätt stumma så det går inte att puffa till dem så de formar sig efter nacken. Men jag lyckades somna till slut tror jag. Vaknade helt ledbruten. Men det kompenserar jag med en dag i havet och i solstolen. Inte så mycket aktivitet så intrycken blir få och belastningen på kroppen blir mindre. Det gäller att spara på energin och ibland är det bara vila som gäller. Vilken tur att jag befinner mig på en strand på en ö i Grekland då… Som gjort för vila!

Här är utsikten som fick mig att gråta igår.

Utredningen är påbörjad

Försäkringskassan ska göra en så kallad fördjupad utredning. Eller det är ju inte de som gör den utan de har beställt en utredning från ett företag som gör den åt landstinget. Förra veckan var jag till läkaren som skulle göra en första bedömning. Jag oroade mig lite för mötet för jag kände att det skulle bli svårt att berätta om min situation för någon helt okänd. Men jag oroade mig i onödan tror jag. Han var grundlig, frågade massor av frågor och undersökte mig. Det tog över tre timmar och jag var helt slut efteråt.

Hjärntrött. Tom i bollen. Och rent fysiskt trött för jag gick ostadigt därifrån. Jag vågade inte köra direkt utan satt länge i bilen innan jag körde en liten bit och stannade på ett matställe. Där beställde jag en barnportion lasagne och så satt jag där och filosoferade ganska länge. Det är ganska skrämmande med hjärntrötthet. För den som aldrig har upplevt det… Det är svårt att förklara hur det är faktiskt. Jag har tex svårt att förstå vad folk säger. Jag ser att de rör på munnen, jag hör ljudet av pratet, men jag förstår inte vad de säger. Jag måste fråga om flera gånger och be dem förklara hur de menar på olika sätt. Ibland får jag ge upp och be dem berätta igen när jag har vilat. Jag reagerar trögt, det är därför jag inte vill köra utan att vila först.

Läkaren tyckte i alla fall att jag behövde utredas vidare så jag fick tider hos psykolog, arbetsterapeut och sjukgymnast också. Han sa att han tror att utredningen kommer att göra mig sämre. Det baserade han på att han såg att jag blev mycket sämre på de tre timmarna jag var där. Skönt att det syns faktiskt. Och sorgligt…. Men det är ju som det är…

Jag kämpar fortfarande med att acceptera läget. Men jag börjar inse att det är så här livet ser ut nu. Begränsat. Funktionshindrat. Jag blir fortfarande arg och frustrerad när kroppen inte vill det huvudet vill. Jag försöker lyssna på själen och göra bara sånt som själen säger ja till, men jag behöver ju ha kraft till att sköta hemmet och djuren också och balansen är svår att hitta. Jag har blivit bättre på det men det är långt kvar än. Jag skulle vilja vara mer kreativ till exempel. Måla tavlor, handarbeta, karda ull, ja allt möjligt. Men när jag gör det så blir allt annat lidande, jag har inte kraften att göra det också. Så då får kreativiteten stå tillbaka tyvärr.

Idag var jag ändå lite kreativ för jag byggde vidare på risstaketet som ska bli den inhägnad som ska göra så att jag vågar ha hönsen och ankorna så gott som lösa. Det tar sin tid att bygga det eftersom jag inte kan göra så mycket på en gång, men nån gång ska det väl bli klart. Jag ska göra ett sorts tak över för att hindra de förbaskade rovfåglarna från att ta fler höns för mig. Taket blir av snören och vimplar och förhoppningsvis kommer det att stoppa rovfåglarna. Det verkar fungera hos ankorna och där har jag bara snören och inga vimplar. Det är roligt att bygga staketet. Riset blir över när vi ger fåren sly så det är verkligen återanvändning på hög nivå. Det kommer en bild när det är klart.

Nä nu är klockan för mycket igen. Jag lovade mig själv att lägga mig tidigare men det funkar visst inte att lova mig saker. Jag lägger mig nu helt enkelt. Visar en bild på min fina bagge bara… Visst är han vacker, Pelle? En riktig gosnos är han. Lite bufflig och knuffig ibland men otroligt snäll.

Pust

Varje gång jag skriver att jag ska skriva oftare så skriver jag inte alls. Märkligt beteende för jag gillar ju att skriva…

Det har hänt en del sen sist… Lammen har blivit stora, kycklingarna likaså. En rovfågel har tagit en tuppkyckling och en av de äldre hönorna. Och en av ankorna om jag inte redan hade sagt det, så nu har jag bara två. Sommaren har passerat och hösten är här. Jag har flugit och spakar ett segelflygplan. Jag har passat barnbarn och till och med fått ett till barnbarn. Jag har varit på 80-talsfest och jag är under nån sorts utredning hos försäkringskassan. Tror det heter fördjupad utredning. Ska träffa en för mig helt okänd läkare som ska bedöma om jag är arbetsför eller ej. Jag har haft ångest pga åska och extrem torka. Jag har bett en person om ursäkt och förklarat varför jag gjorde som jag gjorde och jag har träffat min före detta man. Han kände inte igen mig alls, märklig känsla. Jag har snart nått min målvikt som jag själv satt till 63.3 kg. Jag väger 63.9 nu… Galet skönt men också lite ovant. Jag har köpt ny bäddmadrass och ny telefon och jag har börjat rensa hemma enligt en speciell teknik som jag ska skriva mer om en annan dag. Jag har ont ständigt, det har inte förändrat sig. Jag lär mig att hantera det men det är inte så lätt alla gånger. Jag går hos psykolog fortfarande, jag har badat flera gånger den här sommaren. Jag får fortfarande affärsidéer och jag är fortfarande lite ledsen över att jag inte kan förverkliga dem. Jag har målat lite, både tavlor och husväggar. Jag har byggt ett risstaket och jag/vi håller på och tar reda på ved. Jag ska snart åka till Thassos helt själv och jag köpte precis biljett till en DiLeva-konsert. Jag ska på retreat i november och blev precis inbjuden på klassfest samma helg så det måste jag tacka nej till. Jag har bråkat med mannen och blivit sams igen, kanske reflekterar över det här lite längre fram. Jag har fått viktiga aha-upplevelser om mig själv… Men annars är väl det mesta som vanligt. Ingen semestertripp med mannen för han har jobbat hela sommaren.

Jag lovar väl inte att skriva varje dag nåt mer, det verkar ju inte fungera. Jag skriver när jag har nåt att skriva om helt enkelt, och när orken finns. Det varierar ju.

Nu är klockan för mycket igen. Jag behöver lägga mig tidigare men kommer inte till skott med det. Men ambitionen finns i alla fall.

Kan du gissa vad det är på bilden så vet du vad jag har pysslat med idag.

Flashback som läker

Nu på kvällen var jag ute och plockade mat till fåren. Det växer ju så dåligt eftersom det inte regnar nånting den här sommaren. Det innebär att de två hagarna vi har inte producerar så mycket bete som vi hade tänkt att de skulle göra. Vi har massor av ogräs, mest kirskål och sly, här vid torpet och det är jag tacksam för nu. Det blir lite mer jobb att ta rätt på det, men djuren får mat och vi slipper stödutfordra med hö. Fint blir det också, i trädgården.

Nåja. Jag går där och river kirskål för fulla muggar när en sång kommer upp i mitt huvud. Och jag får en känsla av lugn och en insikt om att jag håller på och läker nu. Låten som jag nynnar på är ”Omkring tiggarn från Luossa” och det var barnens farfars älsklingslåt. Jag förstår att han på nåt vis vill säga att nu är det bra, jag tror han ville bekräfta det jag har känt och tänkt på under dagen. Jag blir tårögd nu, gråtmild, när jag skriver om det. Så det är nog så det är.

Idag var jag barnvakt hos mina barnbarn. Min dotter och hennes sambo har flyttat till hennes föräldrahem. Jag bodde där tills jag separerade från barnens pappa. Det är fint att de rustar upp där och bevarar huset i släkten. Det är barnens farfars far som har byggt huset på 30-talet. Det känns lite speciellt att vara där. Separationen och åren efteråt var jobbiga. Det har varit spänt mellan mig och barnens pappa under många år efter det av orsaker jag inte vill gå in på här. Det har sakta men säkert blivit bättre. Han började komma hem till oss när vi bjöd in till barnens kalas och han började komma in på en fika när han hämtade eller lämnade. Idag när jag var barnvakt var han också där. Vi lekte med barnbarnen på studsmattan och jag kände att det jobbiga äntligen är över. Jag kände det och jag har tänkt mycket på det under dagen. På nåt vis känns det som om vi tömmer huset (och oss) på dåliga minnen, sorg och annat som tar energi. Och så fyller vi det med bra minnen igen, vi pratar om det som var bra och om roliga minnen kring våra barn. Barnbarnen hjälper oss att läkas och jag tror faktiskt att barnens farfar ville att jag skulle veta att han är tacksam för att det är så. Jag kände ett sånt lugn när jag började nynna låten och nu gråter jag igen.

Jag har en känsla av att den här dagen är otroligt viktig för mig. Att få en sån bekräftelse från andra sidan är stort och jag är tacksam för att jag får uppleva det. Jag har, via ett medium, fått meddelande från honom förut. Han ville förmedla att han är med barnen när de umgås. Att han är med familjen nu och att han är medveten om att han kunde ha varit en bättre far och farfar när han levde. Han gjorde andra val då…och det är han ledsen för. Och idag var han med igen där på baksidan av sitt älskade hus, med sin son och sina barnbarnsbarn. Och så ville han att jag skulle få veta det.

Tack Roland för att du vakar över de viktigaste personerna i mitt liv. Det är fint. Och jag vill att du ska veta att jag väljer att minnas de bra stunderna. Som den gången när vi satt en hel natt i hagen bakom huset för att titta på ett fantastiskt stjärnregn. Vi pratade mycket den natten, om saker som aldrig nämndes varken förr eller senare. Den var magisk. Jag glömmer den aldrig och varje gång det blir sånt stjärnregn står jag ute i mörkret och njuter av det vackra skådespelet.

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring, och kring lägerelden hörde de hans sång……

Redan juli

Sist jag skrev något var i maj! Av nån anledning sorterar jag bort skrivandet fast jag älskar att skriva. Det händer inte vansinnigt mycket i mitt liv, kanske är det därför? Men det händer ju saker inuti hela tiden och det är ju det jag vill skriva om, egentligen. Tror att jag har svårt att sätta ord på det som händer med mig, och därför är jag tyst. Sen kan det bero på att det värker i händerna och när jag skriver via appen får jag mer ont. Vet inte. Eller så är det bara undanflykter. Flyktbeteende har jag ju haft i hela mitt liv. Bit ihop, ner med huvudet och kör på bara. Blunda för sånt som gör ont eller känns obekvämt så finns det inte… typ. Och nu när jag ska hantera allt som är lagrat så är det seeegt som klister. Men jag gör ett nytt försök. Skriva varje dag är fortfarande målet. Öppet och ärligt trots att vem som helst kan läsa.

Idag ska jag till psykologen. Troligtvis sista besöket innan långt uppehåll pga hennes semester. Ibland funderar jag på varför jag går dit. Det ger inte så mycket. Men vissa gånger förstår jag hur väl jag behöver det och tänker att nu…nu lossnar det. Nu händer det. Fördämningarna brister och allt bara väller fram. Men precis när det ska till att brista så är det som att det täpps till igen, på nåt magiskt sätt. Och så är jag tillbaks på ruta ett…eller kanske två. Lite mer medveten men ändå…igenbommad. Som om det inte går att släppa ut/fram det som ligger under ytan. Vågar jag inte? Kan jag inte? Inbillar jag mig bara att det finns en massa som behöver komma ut? Är jag på riktigt helt sluten? Inte vet jag…

Jag väntar på besked från försäkringskassan också. Har fått gjort en så kallad fördjupad utredning, vilken bestod i ett dokument som skulle fyllas i. Frågor som ska besvaras sv mig och som ska granskas av en läkare som avgör om jag är arbetsför eller ej. Jag vet ju själv att jag inte är det för hela kropoen kraschar fortfarande när jag gör lite för mycket. Och vad som är för mycket vet jag knappt från dag till dag, men det visar sig på humöret och på hur mycket värk jag har i några dagar efteråt. Och det kognitiva…som att jag fortfarande inte fattar hur spisen funkar. Det finns TVÅ knappar att ta hänsyn till när jag ska använda den och jag tar alltid fel. Skulle värma på lite kaffe idag och slog på fel platta. Märkte det efter lång tid, spisen knäppte irriterat när plattan stod på full effekt utan att någon kastrull stod på den. När jag sedan ställde på kastrullen glömmer jag bort att ta av den och jag får bara en liten skvätt kaffe för resten har kokat bort…. Jag har sovit dåligt senaste veckorna, och det har hänt lite oförutsedda saker. Roliga saker, men inget som jag vetat om innan och kunnat planera. Och få funkar inte hjärnan sen…. Det verkar inte bli bättre utan är nog något som jag går leva med och anpassa mig till tyvärr.

Anpassa mig. Acceptera. Vissa saker är svårare än andra att acceptera. En sak är mina sjukdomar, att min kropp inte funkar som på en frisk. Att livet inte blev som jag drömde om riktigt. Sen är det det här med mannens rökning. Och smusslandet som hänger ihop med det. Han vet att jag inte gillar det eller egentligen är det för milt uttryckt. Jag hatar allt som har att göra med det. Lukten, andedräkten, lögnerna, smusslandet, kostnaden. Det är så jävla onödigt när vi har så lite pengar och samtidigt känner jag att jag inte kan styra honom. Han måste få göra som han vill. Men kan jag leva med honom när han väljer något som jag är så otroligt anti mot? Jag vet faktiskt inte. Det har gått så långt nu att det gör ont i mig att veta att för honom är rökningen så viktig att han väljer att ljuga om det. Smussla. Och ett sånt förhållande vill inte jag ha. Ärlighet är viktigt för mig. Tillit. Jag måste kunna känna tillit. Och den är borta.

Samtidigt rökte han när vi träffades. Jag visste om det. Och vem är jag då att döma? Vad är jag för människa som kräver att han ska leva på ett speciellt sätt för att passa mig? Och grejen är att jag gör inte det längre. Jag har insett att han inte kommer att sluta, han kommer att fortsätta att ljuga för att skona mig (som han säger). Och jag har börjat fundera på om vi är rätt för varandra då…. och jag funderar på om det här händer för att jag ska förändra mitt sätt att vara på. Jag vill inte tvinga honom till något som han så uppenbart inte vill och när vi är så olika så är det kanske inte meningen att vi ska vara tillsammans? Det kanske finns någon annan därute som kan acceptera honom precis som han är? Eller är det meningen att jag ska stanna kvar och lära mig att acceptera? Jag vet fan inte! Jag har ju lämnat förhållanden förut och när jag tänker på det nu så vet jag inte om jag lämnar för att jag inte vill förändra mitt sätt att tänka, vara på. Jag kanske bara flyr till nästa man bara för att upptäcka att han också har egenskaper som jag inte orkar leva med. Är det så att det är nu jag ska stanna och bara acceptera. Eller ska jag gå vidare när jag inte kan acceptera ett beteende? Är jag feg som flyr och inte lär mig att hantera verkligheten eller är jag stark som står upp för det som är viktigt för mig? Vilka svåra frågor…

Vi firade 9 år som gifta igår och i måndags åt vi på restaurang för att fira litegrann. När vi väntade på vårt bord frågade mannen om jag tror att vi kommer att fira 10 år som gifta. Håller det så länge? Både han och jag svarade att vi ju inte vet just nu. Jag sade att jag har svårt att se en annan verklighet än den jag lever i nu. Och han sa att han älskar mig men att han inte vet om jag älskar honom. Jag sa att jag gör det men har avårt att visa det när jag inte vet om jag kan lita på honom. Och nu när jag skriver så vet jag att jag älskar honom, men inte det han väljer att göra. Så jag ska säga det till honom idag. Jag älskar honom men inte hans handlingar.

För så är det.

Vi har fått både lamm och kycklingar förresten. Jag skriver mer om det imorgon.