En riktigt dålig dag

Nu värker kroppen så in i… Det har varit för mycket ståhej de senaste dagarna och vädret har inte varit på min sida heller. Fem minusgrader, blåst och snö och nu har det skiftat till spöregn och blåst. Värsta vädret för en värkande kropp, eller för min värkande kropp för jag vet ju inte hur det är för andra.

Vad har det varit för ståhej då? Jag har fyllt år, med allt vad det innebär, och lite till. Jag fyllde i fredags och mannen glömde bort det. Han hade inte köpt någon present och han gratulerade inte… kändes ju sådär. Han köpte en senare samma dag…men..jag vet inte jag. Jag bestämde mig i alla fall för att han får ordna sin kommande 50-årsfest själv. Jag har alltid ordnat och fixat när andra fyllt år. Påmint dem som brukar glömma, ordnat med insamling till present och har alltid kommit ihåg dem som fyller. Har även förberett och ordnat mina egna kalas och inbjudningar till dem. Och när mannen glömde min då kände jag att nu räcker det med curling från min sida. Får se om jag kan hålla det löftet till mig själv men nu känns det i alla fall självklart. Ingen ordnar kalas för mig så varför ska jag ordna för dem? Bittert? Nä det tycker inte jag. Mera insiktsfullt än bittert.

På min födelsedag var vi på begravning. Kan ju vara en förklaring till att mannen glömde mig, det var hans morbror som begravdes. Han och jag hade samma födelsedag, vilket betyder att han föddes och begravdes på samma dag. Mäktigt tyckte jag. Ingen nämnde det varken i kyrkan eller på bjudningen efteråt dock, så det var nog bara jag som tyckte det var mäktigt. Jag måste berätta en sak om en upplevelse jag hade i kyrkan. Jag var ju berörd förstås, det vore ju konstigt annars. Men mitt under prästens tal kände jag mig busig, fnissig och lite…pillemarisk. Det kändes jättekonstigt tills jag insåg varför jag kände som jag gjorde. Det var inte mina känslor, utan jag kände av energierna från mannen som begravdes. Han var precis sån, hade glimten i ögat och såg lite busig ut. Skojfrisk och glad. Det var häftigt att lägga märke till det. Det känns som om jag blivit mer och mer medveten om den sidan hos mig under det här året, och jag är väldigt tacksam för det. Det är ju en sida jag vill utveckla, och jag vet att det inte går att skynda på det. När det bara händer och jag lägger märke till det känns det fantastiskt.

Mer då? Vi har kört iväg våra två lamm till ett slakteri. Det gjorde vi i måndags. Vi gick upp klockan FYRA på morgonen, för vi skulle vara där halv sju. Allt gick bra, och jag var så mentalt förberedd på det så jag mådde inte dåligt av att lämna dem där. Jag fick fullt förtroende för personen vi träffade där, och själva anläggningen såg välskött och fin ut. För mig känns det bättre att lämna iväg lammen när det är dags, än att slakta dem hemma på gården. Jag har väldigt svårt för själva dödandet, det är inte min grej alls. Jag är alldeles för skör för det. Då är det bättre att låta någon annan göra det. Jag tror att djuret känner min osäkerhet och min förtvivlan och blir oroligare därför. Jag vill att det ska vara så lite lidande som möjligt inblandat. Jag funderar mycket kring om det är ok att äta kött när jag känner som jag gör, och än så länge känns det ok. Jag vet att djuren har haft det bra under sin livstid, och jag har säkerställt att de avlivas på ett etiskt och säkert sätt. De har ätit bra mat, blivit väl behandlade och har sluppit stress och press. Jag tycker om kött, behöver äta kött för att må bra rent fysiskt, jag skulle aldrig få i mig så mycket protein som jag behöver om jag åt en växtbaserad kost. För mig är det oerhört viktigt att veta att maten jag äter kommer från bra uppfödare/odlare och vad kan vara bättre än att både odla och föda upp det man själv ska äta?  Då vet man ju helt säkert att allt är bra.

Innan vi skulle åka, dagen innan, var det kaos kan jag säga. Transporten vi skulle låna hade inga sommardäck…det blev ett ringande och skrivande i grupper på facebook innan det ordnade sig. Vi blev båda ganska övertygade om att vi måste köpa en egen hästtransport. Vi hyr kärra ganska ofta för att hämta saker, lämna saker, köra sopor, hämta hö och så har vi ju faktiskt djur som kan behöva åka iväg av olika anledningar. Nu när vi märkte att det är assvårt att få tag på ett hästsläp med kort varsel så kom vi på att vi ska köpa ett som vi kan hyra ut när vi inte använder det själva. Bara vinster med det köpet. Så så får det bli helt enkelt.

Så…min värk är maxad nu. Innan helgen skulle jag ju fixa fika, ringa en massa samtal (om slakten mm), städa, förbereda lammen, handla till firandet, ta hand om min hund som har ont, gå på begravning…Och på lördagen var jag på konsert i en kyrka. Lyssnade på Thomas DiLeva, det var en present till mig själv som jag köpte för ganska länge sen. På söndagen kom mina tre barn, med familjer för att fira mig, mannen jobbade så jag fick fixa allt själv. Det är ju roligt att umgås, jag älskar att umgås med familjen. Men när det har varit så intensivt innan så går jag på autopilot, jag biter ihop för att klara av att göra sådär mycket på så få dagar. Och så kommer det surt efter… Jag vet ju varför men det är ändå ganska…jag vill skriva frustrerande, men det är det inte längre inser jag. Det är nog mer sorgligt än frustrerande känner jag.

I bakgrunden i huvudet surrar ju hela tiden oron över utredningen som försäkringskassan håller på med. Det ligger där och mal, nöter liksom, fast jag inte vill tänka på det innan jag vet hur det blir. Men det är svårt att inte tänka på det. Det har ju så stor inverkan på mitt liv, utfallet. Men jag vet ju inget än så jag slösar ju egentligen med massor av energi som jag behöver till annat, när jag har det skramlandes i huvudet mest hela tiden. Jag vet ju inte hur man stänger av det riktigt.

Fasen, nu har klockan blivit ett IGEN. Galet.

Hahaha, går in och uppdaterar. Klockan är inte ett. Jag har inte ställt om klockan på väggen i tv-rummet så den är bara tolv. Men ändå… Godnatt!

Annonser

Krattade vidare idag

Jag såg så många samband idag när jag krattade. Det började ju igår, när jag ursinnigt krattade och bar kvistar. Jag tänkte att jag ska försöka beskriva vad jag kände och tänkte. Gårdagens flödande insiktsstorm fortsatte idag, men lite lugnare än igår. Jag plockade bort kvistar och löv och såg att under allt så fanns det en stenmur. Inte den vackraste, det syns att syftet med muren mest var att samla ihop stenar från gården nånstans. De är inte upplagda med precision så att muren har blivit jämtjock och bred utan de är staplade på varandra lite hipp som happ. På vissa ställen har stenar ramlat ner och ligger en bit ifrån muren. Man kan inte se var de låg någonstans förut så jag lade tillbaka dem jag orkade lyfta på ett ställe där de låg säkert, utan risk att de ramlar ner igen.

Ok…jag ska ge lite exempel på vad som poppade upp i mitt huvud under dagen. Jag skriver dem som jag kommer på dem, inte i någon speciell ordning. Jag tror jag ska börja ha en liten anteckningsbok med mig så jag kan skriva stödord när jag har ett sånt stort flöde. Det känns viktigt att komma ihåg rätt. Eller så är det inte det…jag vet inte. Men ta stenarna som hade rullat ner från muren tex. När jag såg det så tänkte jag på flera saker. Att muren står ju där och ser helt ok ut trots att det fattas lite stenar här och där. Den håller ihop och fyller sin funktion trots att den inte är helt komplett. Och när jag skulle lägga tillbaka stenarna, reflekterade jag över att jag ville att det skulle ligga bra, att det skulle var hållbart för en lång tid framöver. Och säkert så att ingen riskerar att skadas om en sten ramlar ner. Jag reflekterade också över att den där muren legat där hela tiden, dold under skräp som de förra ägarna hade öst över den. Respektlöst mot de som lagt ner massor av jobb på att bära dit stenarna och så tråkigt att den legat gömd i så många år att pinnarna har börjat förmultna över muren. Ska jag översätta mina reflektioner till min inre trädgård som jag kallade den för när jag tänkte på den, så kan jag uttrycka mig såhär:

Jag tänkte på att jag är som den där muren. Stark och bräcklig på samma gång. Stenarna som ramlat bort är bitar i mitt liv som jag ju faktiskt kan använda på ett annat sätt. Sätta in den kunskapen och de erfarenheterna nånstans där de passar bättre, och gör att mitt liv blir mer hållbart. Alltså, jag har lärt mig av allt som jag har varit med om, ont som gott, och kan börja bygga upp en ny starkare personlighet där alla bitar av mig får plats, där jag får en stadigare och tryggare grund.

Alla kvistar och annat skräp som låg på och runt muren, ditlagda av människor i flera generationer. De gick ju att plocka bort och använda till något annat. Några fick bli byggmaterial i mina risstaket, som sätter gränser i trädgården och som blir bo åt många vackra och nyttiga bin och fjärilar. Och de kvistar som var för dåliga för användas i risstaketet fick bli grundmaterial på ett ställe i trädgården där jag gör ny jord, ett nytt täcke, eftersom marken är full av flaskor, kapsyler och konservburkar. Det var så mycket sånt skräp så jag har valt att göra ett nytt täcke med jord där så att marken blir säker att gå på.I den nya jorden som blir av alla löv, kvistar och annat material från gården kan jag så nya frön, och växterna kan växa sig starka för jorden är full med näring av allt som förmultnar däri.

När jag översätter det till mig själv så tänker jag att jag själv har låtit mig överösas med skit från andra människor. Deras åsikter om mig, och om min kropp, mitt utseende, mitt sätt att vara har liksom de här kvistarna i trädgården legat över mig och dolt det som är jag. Jag har anpassat mig och anpassat mig, så plötsligt visste jag inte vem jag var riktigt. Jag ser kvistarna och allt annat skräp som låg där som den tunga trötta energin som jag har dragits med så länge, och bit för bit skalade jag bort det. Tog fram mig själv, skulpterade och byggde om så det tunga blev lätt och sant. Naket. Och när jag använder materialet som jag skalade bort till annat, jag lägger det där det ska vara, så helas jag. Jag blir pånyttfödd och får ny energi. I det där nya kan nya kunskaper växa sig starka på grund av att jag har det gamla som grund, jag kommer att kunna blomstra igen för jag har en bra grund att stå på.

Jag tänkte också på att det ligger mycket symbolik i hur jag har tagit hand om mina trädgårdar och hur jag har tagit hand om mig själv. I det förra huset vi bodde i hade jag en ambition att odla också, såklart, för det är ju en del av mig. Men jag orkade inte ta hand om min trädgård och det jag gjorde blev inte som jag tänkt mig. Det blev trångt och rörigt bara. För små gångar så det blev svårt att ta sig fram och svårt att sköta om. Precis så gjorde jag med mig själv. Jag tog på mig alldeles för mycket att göra så jag kände mig kvävd och instängd. Jag umgicks med fel personer, arbetade med fel saker och hade så mycket på gång så jag inte orkade ta hand om mig själv. Jag blev sakta sjukare och sjukare men såg det inte förrän det var för sent. Jag skyllde på vädret, eller på grannarna när jag inte orkade vara i min trädgård och pyssla. Men egentligen var det för att jag hade gett upp. Jag såg ingen mening med att ta hand om något som inte blev som jag hade tänkt mig att det skulle bli och det var för svårt att åtgärda det. När den oundvikliga kraschen kom såg trädgården ut som skit. Som jag kände mig. Vi bestämde oss för att börja om nån annan stans och letade efter ett bättre hus, med lite mark.

Vi hittade torpet som varit till salu ett tag utan att någon hade fastnat för det. När jag kom hit på visning kände jag så starkt att jag var hemma. Jag tom kramade en av de gigantiska björkarna för det kändes som om det hälsade mig välkommen. Jag va så dålig när vi flyttade hit och den första tiden grät och sov jag mest. Jag orkade inget alls, och gick vilse när jag försökte gå på längre promenader. Trädgården har jag pysslat i hela tiden. Lite här, lite där men nu i helgen så insåg jag ju alla de här sakerna och jag såg sambanden mellan mitt mående och mitt trädgårsarbete. Det jag gör i min trädgård är mitt sätt att bearbeta och förstå. Det var många fler liknelser som jag såg under helgen. ska försöka skriva ner dem när jag kommer på dem, just nu är jag för trött känner jag

I början av oktober gjorde jag ett kollage i min BUJO. Se bilden nedan. Det kändes viktigt för mig att klippa ut de där bilderna och orden, men jag förstod inte riktigt varför just då i stunden. Men nu fattar jag ju, Det var för att alla bitar skulle falla på plats den här helgen. Den här intensiva helgen där insikterna haglade.

Jag har inte sagt att utredningen är klar som Försäkringskassan hade beställt…Jag tror att jag skriver mer om den snart, jag behöver smälta det lite. Vet inte riktigt hur det kommer att sluta heller, för det är ju fler personer som ska vara med och tycka till. Jag tror jag skev om det tidigare här på bloggen…men nu har jag läst själva rapporten också.

Nä..sova ska jag göra nu. Imorgon ska jag till kirurgen och visa upp mn överblivna hud efter viktminskningen. Spännande att se var det slutar. På tisdag ska jag vara barnvakt en kort stund, på onsdag ska Tikko få tänder utdragna och så ska vi på kalas på kvällen, på torsdag…minns jag inte. På fredag fyller jag år och vi ska på begravning. Mannens morbror ska begravas och det var hans födelsedag också. Vi fyllde samma dag. Av mig ska han få kärleksört från trädgården till sin sista resa för han ville väldigt gärna komma hit, men kunde aldrig få till det för han var gammal och väldigt sjuk. På lördagen kommer familjen och firar mig, jag ska fixa fika till det förstås. På söndagen är jag nog däckad….

Ursinnet i lövhögen

Hm…

Jag drabbades av nån sorts ursinne idag när jag grejade i trädgården. Ju mer jag krattade ju argare blev jag. Och jag fick insikter om både det ena och det andra. Jag krattade och bar löv i flera timmar, gjorde bara avbrott för mat och dryck.

Känslan var att nu fick det fasen vara nog med snack! Och att jag är så oerhört trött på tomma ord. När mannen kom och funderade om jag inte gjorde alldeles för mycket så fick han en avhyvling utan dess like. Han är en av dem som rabblar sina inövade ramsor men inte GÖR nånting. Det blir liksom inget och jag ifrågasatte om han verkligen lever det liv han vill leva. Jag vet att ilskan troligtvis handlar om mig och inte om honom egentligen men det som kändes starkast är att jag har anpassat mig alldeles för mycket till människor som han, som säger att de vill något men inte gör nåt åt det. Jag har liksom dragits med i det energilösa tillståndet som tex han befinner sig i och varit arg för fel saker.

Det är svårt att förklara hur jag menar riktigt, så jag ger ett exempel. Vi bor på en liten gård, har djur, lite odlingsbar mark och lite skog så vi är självförsörjande på ved. Jag lever min dröm kan man säga för jag har alltid velat leva såhär. Mitt mål är att bli självförsörjande på mycket. Och han säger att han också drömt om ett sånt liv. Att vi har det så bra och han är så lycklig över att bo såhär.

Det är orden han säger.

Men han gör INGENTING som tyder på att han verkligen vill det här. Tar inga initiativ själv, planerar inte framåt, lever för dagen, blir sur när jag vill jobba på gården istället för att sitta och dricka kaffe på bron osv. Och idag blev jag så arg för han försöker leva MIN dröm fast han egentligen vill något annat. Och jag ser det så tydligt, men han förstår inte själv. Han har bara dåligt samvete för att han tror att jag tycker att han är lat. Och jag tycker verkligen inte det nu, när jag har fattat varför han beter sig som han gör. Och jag är omgiven av flera människor som gör likadant. Någon säger ”Jag vet inte hur jag ska göra med besöken hos naturläkaren, det känns inte som om det hjälper i längden. Och det är ju så dyrt!” Ändå går hon dit vecka efter vecka och klagar varje gång. Då vet hon ju vad hon vill!! Och nån annan säger:”Jag har tänkt hälsa på dig, jag vill det så gärna. Men det kommer alltid nåt emellan.” Då vill han ju inte hälsa på!! Han har ju gjort sitt val, orden är bara tomma ord för att det känns bättre att säga så.

Och jag har låtit mig luras av de där tomma orden. Slösat min energi på någon som är för feg för att stå upp för sig själv och säga vad de tycker. Jag har tyckt synd om, ställt upp för, gått med på, urskuldat… Åt andra människor! Samtidigt som jag faktiskt har gjort en massa saker som varit min grej OCH burit omkring på en massa ilska för att folk som sagt att de vill ändå inte gör det de lovat.

Allt blir ju så mycket enklare när man är rak och ärlig. Om min man hade sagt: ”Nä det där med odling och vedhuggning är inget för mig, men jag stöttar dig om du vill leva det livet.” Då hade jag ju anpassat mig till det istället för att lita på att vi skulle sträva mot samma mål tillsammans. Och om han som sa att han ville hälsa på istället hade varit ärlig och sagt:”Nä du, jag har inget intresse av att umgås med dig alls så jag kommer inte att komma till dig.” Då hade jag ju inte behövt gå hela livet och vänta på att min pappa skulle komma.

Jag tror fasen att jag har gått omkring med andra människors offerkoftor utan att ens förstå varför det kändes varmt och obekvämt! Kan det vara möjligt? Eller har jag ändå haft nån sort offerslipover på mig?

Har jag det nu? Jag har ju gjort en massa saker för mig själv, jag har sagt upp mig och bytt jobb när jag inte trivts, jag har utbildat mig, jag har startat eget företag och drivit det i 5 år, jag har varit politiskt aktiv, jag har inspirerat andra människor, hjälpt människor som hamnat snett, jag har gjort massor av saker som jag är stolt över och några som jag är mindre stolt över.

Ändå blir jag idag vid snart 51 års ålder fly förbannad över alla tomma ord som folk omger sig med.
Är jag arg på dem eller på mig själv?

Det var i alla fall skönt att bli sådär arg! Uppfriskande! Och jag fick mycket gjort. Och jag insåg att jag är precis där jag vill vara just nu. Jag har ju drömt om att leva det här livet sen jag var liten. Jag älskar att greja i min trädgård och att mysa med mina djur. Nu ska jag göra det med stolthet hädanefter. Inte med skam för att jag är långtidssjuk och inte kan bidra med pengar eller arbetskraft. Och inte med ilska över att ingen hjälper till. Utan med stolthet för att jag gör det jag älskar och gör det förbaskat bra.

Jag har haft mycket svårt att acceptera min situation under de här åren som sjukskriven men jag tror baske mig att idag är dagen som jag fullt ut har accepterat att jag är den jag är och det är gott nog. Och jag köper inte de där tomma orden mer. Det betyder ju också att jag från och med nu bara ska säga sånt jag kan stå för, i ännu större grad än förut.

Jag kom nog närmare mitt själsjag idag, där i det ursinniga krattandet. Kanske hittade jag mig själv där i skymningen, bland löven i min älskade trädgård.

Wow… Själen bekräftade direkt när jag skrev den förra meningen.
Tårarna kom.
Så känns min själs JA.

Pust

Varje gång jag skriver att jag ska skriva oftare så skriver jag inte alls. Märkligt beteende för jag gillar ju att skriva…

Det har hänt en del sen sist… Lammen har blivit stora, kycklingarna likaså. En rovfågel har tagit en tuppkyckling och en av de äldre hönorna. Och en av ankorna om jag inte redan hade sagt det, så nu har jag bara två. Sommaren har passerat och hösten är här. Jag har flugit och spakar ett segelflygplan. Jag har passat barnbarn och till och med fått ett till barnbarn. Jag har varit på 80-talsfest och jag är under nån sorts utredning hos försäkringskassan. Tror det heter fördjupad utredning. Ska träffa en för mig helt okänd läkare som ska bedöma om jag är arbetsför eller ej. Jag har haft ångest pga åska och extrem torka. Jag har bett en person om ursäkt och förklarat varför jag gjorde som jag gjorde och jag har träffat min före detta man. Han kände inte igen mig alls, märklig känsla. Jag har snart nått min målvikt som jag själv satt till 63.3 kg. Jag väger 63.9 nu… Galet skönt men också lite ovant. Jag har köpt ny bäddmadrass och ny telefon och jag har börjat rensa hemma enligt en speciell teknik som jag ska skriva mer om en annan dag. Jag har ont ständigt, det har inte förändrat sig. Jag lär mig att hantera det men det är inte så lätt alla gånger. Jag går hos psykolog fortfarande, jag har badat flera gånger den här sommaren. Jag får fortfarande affärsidéer och jag är fortfarande lite ledsen över att jag inte kan förverkliga dem. Jag har målat lite, både tavlor och husväggar. Jag har byggt ett risstaket och jag/vi håller på och tar reda på ved. Jag ska snart åka till Thassos helt själv och jag köpte precis biljett till en DiLeva-konsert. Jag ska på retreat i november och blev precis inbjuden på klassfest samma helg så det måste jag tacka nej till. Jag har bråkat med mannen och blivit sams igen, kanske reflekterar över det här lite längre fram. Jag har fått viktiga aha-upplevelser om mig själv… Men annars är väl det mesta som vanligt. Ingen semestertripp med mannen för han har jobbat hela sommaren.

Jag lovar väl inte att skriva varje dag nåt mer, det verkar ju inte fungera. Jag skriver när jag har nåt att skriva om helt enkelt, och när orken finns. Det varierar ju.

Nu är klockan för mycket igen. Jag behöver lägga mig tidigare men kommer inte till skott med det. Men ambitionen finns i alla fall.

Kan du gissa vad det är på bilden så vet du vad jag har pysslat med idag.

Flashback som läker

Nu på kvällen var jag ute och plockade mat till fåren. Det växer ju så dåligt eftersom det inte regnar nånting den här sommaren. Det innebär att de två hagarna vi har inte producerar så mycket bete som vi hade tänkt att de skulle göra. Vi har massor av ogräs, mest kirskål och sly, här vid torpet och det är jag tacksam för nu. Det blir lite mer jobb att ta rätt på det, men djuren får mat och vi slipper stödutfordra med hö. Fint blir det också, i trädgården.

Nåja. Jag går där och river kirskål för fulla muggar när en sång kommer upp i mitt huvud. Och jag får en känsla av lugn och en insikt om att jag håller på och läker nu. Låten som jag nynnar på är ”Omkring tiggarn från Luossa” och det var barnens farfars älsklingslåt. Jag förstår att han på nåt vis vill säga att nu är det bra, jag tror han ville bekräfta det jag har känt och tänkt på under dagen. Jag blir tårögd nu, gråtmild, när jag skriver om det. Så det är nog så det är.

Idag var jag barnvakt hos mina barnbarn. Min dotter och hennes sambo har flyttat till hennes föräldrahem. Jag bodde där tills jag separerade från barnens pappa. Det är fint att de rustar upp där och bevarar huset i släkten. Det är barnens farfars far som har byggt huset på 30-talet. Det känns lite speciellt att vara där. Separationen och åren efteråt var jobbiga. Det har varit spänt mellan mig och barnens pappa under många år efter det av orsaker jag inte vill gå in på här. Det har sakta men säkert blivit bättre. Han började komma hem till oss när vi bjöd in till barnens kalas och han började komma in på en fika när han hämtade eller lämnade. Idag när jag var barnvakt var han också där. Vi lekte med barnbarnen på studsmattan och jag kände att det jobbiga äntligen är över. Jag kände det och jag har tänkt mycket på det under dagen. På nåt vis känns det som om vi tömmer huset (och oss) på dåliga minnen, sorg och annat som tar energi. Och så fyller vi det med bra minnen igen, vi pratar om det som var bra och om roliga minnen kring våra barn. Barnbarnen hjälper oss att läkas och jag tror faktiskt att barnens farfar ville att jag skulle veta att han är tacksam för att det är så. Jag kände ett sånt lugn när jag började nynna låten och nu gråter jag igen.

Jag har en känsla av att den här dagen är otroligt viktig för mig. Att få en sån bekräftelse från andra sidan är stort och jag är tacksam för att jag får uppleva det. Jag har, via ett medium, fått meddelande från honom förut. Han ville förmedla att han är med barnen när de umgås. Att han är med familjen nu och att han är medveten om att han kunde ha varit en bättre far och farfar när han levde. Han gjorde andra val då…och det är han ledsen för. Och idag var han med igen där på baksidan av sitt älskade hus, med sin son och sina barnbarnsbarn. Och så ville han att jag skulle få veta det.

Tack Roland för att du vakar över de viktigaste personerna i mitt liv. Det är fint. Och jag vill att du ska veta att jag väljer att minnas de bra stunderna. Som den gången när vi satt en hel natt i hagen bakom huset för att titta på ett fantastiskt stjärnregn. Vi pratade mycket den natten, om saker som aldrig nämndes varken förr eller senare. Den var magisk. Jag glömmer den aldrig och varje gång det blir sånt stjärnregn står jag ute i mörkret och njuter av det vackra skådespelet.

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring, och kring lägerelden hörde de hans sång……

Ångest

Jag tänker inte prata om att det var länge sen jag skrev. Men det var det.

Idag hade jag inte tänkt göra så mycket. Lovade mannen att ta det lugnt för jag hade gjort lite för mycket igår. Pysslade i trädgården och jag har svårt för att sluta när jag börjar. Bara en sak till… och just ja, den där måste jag fixa… Nu så ska jag snart äta, jag ska bara… Så där håller jag på. Det är ju sååå roligt att skapa och fixa i trädgården så jag förtränger att det kommer surt efter. Ok. Jag tog det lugnt idag tyckte jag. På kvällen blev jag frustrerad, arg och sur. Elak. Kunde inte alls hantera lite motgångar. Fattade inte alls vad det kunde bero på. Tills jag satte mig ner och skulle göra mitt dagliga inlägg på Instagram. Då insåg jag att jag visst hade gjort saker.

Det började bra. Frukost, utsläpp av ankor och höns, tittade till fåren som går ute, hundpromenad. Det är sånt jag gör varje dag, sånt jag vill och måste göra varje dag. Jag gör det i min takt och det är aldrig förenat med stress eller olustkänslor, tvärtom. Djuren ger mig energi. Mitt på dagen gick jag ut och lade mig i solstolen och lyssnade på vägledda meditationer. So far so good.

När jag solat/lyssnat/svettats klart gick jag in endast iklädd trosor och bh för jag skulle duscha tänkte jag. Stannade till i köket och kollade telefonen och då hör jag motorljud, slänger en blick genom fönstret och ser en motorcykel på gården. Hjääälp, jag står i bh och trosor, helt svettig i köket!! In i sovrummet, på med de kläder som låg närmast, och det blev joggingbrallor och en långärmad tröja. Sen ut och prata med besöket, (trevligt med besök, visst men…) det var 25 grader varmt och jag ville ju duscha. När vi pratade flög en rovfågel ganska lågt över gården och jag blev orolig över mina fåglar som ju går lösa på dagarna. Kollade upp var de var och alla var i närheten.

När han hade åkt iväg igen, ringde min rehabsamordnare och pratade om att jag planerar att ansöka om sjukersättning, mer om det i ett annat inlägg. Hon uppmanade mig att ta kontakt med fkhandläggaren, vilket jag gjorde. Mailade henne och bad om att få veta när det passar bäst att kontakta henne. Sen ringde telefonen igen och jag pratade en stund medan jag gick runt och fixade lite saker ute, gick en kort promenad med hundarna tex. Sen kom mannen hem från jobbet, och vi upptäckte att det bara var 2 ankor vid deras lilla pool. Han lovade att leta medan jag lagade mat, men kom in ganska fort igen. Jag hade vispat ihop pannkakssmet och börjat steka pannkakor. Vi blev lite osams för jag tyckte att han kunde ha letat lite längre. Jag gick ut och letade och han fick ta över stekandet. Jag hittade ingen anka… Mitt humör började sjunka i ganska snabb takt, men istället för att sänka tempot fortsatte jag med pannkakorna, konstaterade argt att han hade gjort för tjocka pannkakor och hann tänka massor av tankar om att han bara ville att det skulle gå fort så han tog extra mycket smet varje gång. Jag vet helt irrationella tankar, elaka men så funkar mitt huvud när jag blir för trött. Jag hann med att leta mer efter ankan, hälla av och sila, samt koka upp saft som jag hade gjort igår. Jag diskade efter maten, och bar ut vatten till fåren, både till innebaljan och till hagen ute. Jag var jätteirriterad hela tiden. Tyckte att mannen borde fatta att han ska hjälpa till… Fast jag vet att det är tusen gånger bättre att be om hjälp.

Vi höll på och trasslade med fåren också för de bräkte hela tiden och verkade oroliga. Jag gissade på att de var irriterade på myggorna, så vi tog in dem. Då blev de ännu mer oroliga, klättrade i princip på väggarna och ville ut igen… Så jag smörjde in dem i myggmedel och gick ut med dem igen. Mannen gick och lade sig för han ska upp tidigt och jobba imorgon bitti. Och då upptäckte jag att ett av fåren var utanför hagen. PUST. Ut igen, in med fåret i hagen och sen leta reda på var hon kommit ut nånstans. Då ser jag att staketet inte är spänt så hon kunde trycka sig ut på två ställen. Blev återigen arg som ett bi på mannen, tokfrustrerad för att han slarvat och inte spänt staketet när han byggde det. Irrationell och elak igen. Mannen hade förslag men jag dissade alla. Sen insåg jag att det bara var att ta in fåren igen för det skulle ta för lång tid att fixa staketet, mannen behöver sova och det var miljoner myggor ute.

Alltså…en sammanfattning. Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt idag men det hände en massa saker, en del kunde jag inte styra över men ändå. Då glömmer jag allt, och blir ett elakt troll istället för att tänka efter, vara logisk. Jag har inte kommit längre än så. Och jag är inne på år tre som sjukskriven. Jag både gör för mycket och jag struntar i att stanna upp och reflektera fast jag vet så väl att jag behöver det för att fungera. Kvällen slutade med ett försök till samtal, som misslyckades. Av flera anledningar. Jag sa inget, utan satt bara på hans sängkant och såg olycklig ut. Han började prata och gjorde misstaget att berätta för mig hur JAG tänker. Det funkar inte för mig, för han vet verkligen inte hur jag tänker. Jag tänkte be om ursäkt för att jag hade betett mig illa, men hade svårt med orden för jag skäms över mitt beteende. Och så får jag en lektion i hur jag tänker. Jag gick ut ut rummet igen och stängde dörren efter mig.

Och nu sitter jag här och tänker på vad som gick snett. Har kommit fram till att jag inte fick den återhämtning jag behövde idag. Och att jag är så otroligt stresskänslig fortfarande. Och att jag behöver nya strategier igen. De jag har funkar inte.

 

Väntar på ett webinar

Och skriver lite under tiden. Eller, jag läste mest, för jag gick tillbaka lite och tittade på vad jag har skrivit förut. Jag blir förvånad när jag läser sånt jag har skrivit för länge sen, och kan tänka att det är intressant och lättläst. Medan jag skriver så tänker jag inte så… mitt självförtroende är nog rätt kasst. Jag behöver tro mer på mig själv, tror jag… Hahaha!

Jag ska lyssna på, eller vara med på ett webinar som heter Shine your light. Ska bli spännande och är nog precis vad jag behöver nu. Det hålls av Carolina Gårdheim som är en fantastiskt inspirerande kvinna. Hon driver företaget Kreativ Insikt och jag har varit på ett seminarium och gått e-kurs för henne. Oiii…nu börjar det. Jag återkommer!