Intressant iakttagelse (23 av 365)

Jag märker nåt intressant. Nu när jag inte kan göra så mycket här hemma så har mannen börjat att prata om lite… djupare saker. Djupt för att vara han i alla fall för han reflekterar inte så mycket i vanliga fall, han bara är. Han har börjat prata om roller. I arbetslivet tex. Han har noterat att han han fått en enorm respekt för olika människors arbetsinsatser. Han ser på ett annat sätt nu vilka fantastiska och viktiga insatser alla gör i samhället och säger själv att han ändrat inställning till en massa saker som rör olika yrken. Förut har han tagit mycket för givet och inte uppskattat eller ens sett olika yrkens betydelse.

En annan sak han har börjat prata om är kvinnligt och manligt. Han sa till exempel att världen skulle behöva fler kvinnliga ledare för kvinnor har ett mycket bättre sätt att leda på än män. Jag tror faktiskt att det är nyttigt för honom att få känna på hur mycket vi kvinnor egentligen gör i vardagen. Han kan ju bara förstå det om han får prova på det själv. Förhoppningsvis har han fått insikter som gör att han ser annorlunda på våra roller här hemma också. Han har verkligen tagit mycket för givet i hemmet också och jag tror inte att han har gjort det medvetet. Han har nog inte alls förstått vad som krävs för att ett hem ska fungera men nu när han i princip gör allt själv så blir det verkligt.

Och jag får lära mig att tagga ner!

Det är minst lika svårt måste jag säga. Allt som jag gör automatiskt, i farten, är sånt som jag behöver lyfta något för att kunna göra. Tvätten funkar väl att slänga in i maskinen… Men glasburken som jag har tvättmedel i är tung. Och den blöta tvätten är tung. Hundarnas vattenskål är tung, både när jag ska lyfta den och tömma ut vattnet och ännu tyngre när jag ska ställa ner den fyllda skålen. Kaffekannan är tung och om jag ska ta upp fika till tv rummet blir det tungt att bära allt samtidigt. Kastruller med mat… Mjölkförpackningen… Om något står i vägen kan jag inte flytta på det så idag när jag skulle ta packktejpen som ligger på en hylla i mitt pyssel rum, fick jag be om hjälp. Det står saker därinne som vi ska skänka bort, möbler och andra stora saker. Nu märker jag hur bökigt det känns med mycket prylar. Det ska verkligen bli skönt att rensa bort de sista stora sakerna sen när jag kan lyfta igen.

Idag duschade jag. Det gick bra men det är ju lite omständigt att försöka låta bli att blöta ner omläggningen så mycket. Jag passade på att tvätta gördeln också så jag var utan en stund. Det börjar synas nu att det kommer att bli bra. Det är en overklig känsla att ha en platt mage. Jag är otroligt tacksam för att jag valde att göra det här. När jag har återhämtat mig och när jag slipper gördel… Oj vad jag längtar!

Annonser

Våga lita på magkänslan (21 av 365)

Undrar om jag kommer ikapp nån gång? Det borde ju st 25 av 365 idag. Jaja, det är ju som det är.

Intressant att när jag uppmärksammar en magkänsla, ett samtal med själen, så vågar jag inte riktigt lita på den ändå. Jag fick ett mail om att förnya ett avtal som jag har ingått tidigare. De erbjöd ett förmånligare avtal och direkt sa själen att nä nä det här ska du inte gå på. Jag läste, läste igen. Räknade lite och kom fram till att det var ett dåligt avtal eftersom jag måste binda mig till en sak i två år för att få en rabatt som inte kompenserade för den höga månadskostnaden. Jag skulle förvisso tjäna 17 kr i månaden men vara bunden till avtalet i två år. Det finns bättre och billigare alternativ på marknaden.

Ändå! Fast jag visste så kände jag att jag ville kontakta min bror och fråga om råd. Och det lustiga var att jag visste vad han skulle säga. Han skulle välja avtalet för han skulle lockas av rabatten. Så jag kontaktar min bror… Efteråt förstår jag att jag ringde honom för att få en tydligare bekräftelse på att jag kände rätt. Jag visste ju vad han skulle säga och jag hade redan mina argument för varför jag tyckte att avtalet var dåligt.

Varför vågade jag inte lita på min magkänsla? Eller var det det jag gjorde förresten? Förut har jag ringt till någon som jag har vetat att jag får medhåll från men nu gjorde jag tvärtom… Vänta nu…. Det betyder ju att jag alltid har vetat.

Både vad jag vill och vad den andra personen tycker.

Hur kan jag veta det? Alltså vad den andra personen ska svara eller tycka? Är det nån sorts skill jag har lärt mig i mitt kameleontande som jag skrev om förut eller har jag så stark intuition?

Ja inte vet jag. Eller….?

Pannkakor och utevistelse (19 av 365)

Idag vågade jag mig ut. Mannen började jobba rätt tidigt idag, och hundarna måste ut en sväng innan han kommer hem sent ikväll. Jag gick först en sväng till alla djuren, sakta men säkert hasade jag mig fram i snön. Jag skulle ju verkligen inte vilja ramla eller halka och riskera att såret går upp. Hu…bara tanken på det får magen att dra ihop sig av skräck… Jag bytte vatten till ankorna, det är iskallt ute ca  -17 var det i morse, och vi byter vatten ofta så de ska ha rent dricksvatten hela tiden. Nåt badvatten fick de inte idag, trots vilda protester. Jag tycker att det är alldeles för kallt för att bada. Istället fick de en hink hörester utspridda på backen så de kan ligga i det istället för direkt på snön. De godtog det men tittade surt på mig när de inte fick badvatten. Jag slängde in lite hö till fåren också, de hade slut i krubban och när det är så här kallt måste de äta hela tiden för att hålla värmen. Jag tog bara lite i taget och slängde det på backen, jag vågar inte gå till in till dem för de är lite buffiga av sig. Det skulle inte vara skoj att få en knuff av deras hårda horn nu direkt. Hönsen har fått varit inomhus idag och deras lilla hönshus håller värmen riktigt bra faktiskt. Vattnet hade inte frusit fast det har varit så kallt och de härjade runt därinne, så det verkade inte gå någon nöd på dem alls. Det var ett riktigt bra bygge vi gjorde måste jag säga och jag tror faktiskt att hönsen håller med.

Den lilla turen ute fick räcka, jag gick bara till postlådan med hundarna. Det gäller nog att hålla sig riktigt lugn såhär i början. Jag känner direkt när jag har gjort för mycket, jag blir skakis och måste genast lägga mig och vila en stund. Och det gör jag. Jag fuskar inte med det. Det går faktiskt inte att fuska heller…av flera anledningar. Det finns inget att vinna på det och jag blir så otroligt dålig om jag slarvar. Det behövs inte mycket för att kroppen ska strejka. Idag är nog en sån dag när jag är precis på gränsen till vad jag klarar av. Jag duschade i morse också och det är ju ett helt företag att försöka se till så att inte plåstren blir för blöta och att få på sig gördeln igen efteråt. Jag tog hjälp av mannen för det är ett omöjligt företag för mig att sätta på den själv. Den ska spännas jättemycket samtidigt som man måste hålla den rak och slät. Jag vill ju inte ha en massa veck på den, tror inte att det är bra för läkningen och så gör det ju ont, det skaver att ha veck mot huden.

Och nu på kvällen har jag stekt pannkakor. Har så mycket ägg just nu så det fick bli pankisar fast det är måndag. Det är mannen som har lagat mat sen jag kom hem från sjukhuset och det är korv i olika variationer som varit hans mål för veckan. Jag kände att jag måste bryta det med något helt annorlunda och då fick det bli pannkakor gjorda på lite blandade sorter mjöl, proteinpulver, salt, mjölk och 6 st ägg. Vansinnigt goda blev de.

Nu ska jag vila igen. Får se om jag orkar diska senare ikväll. Jag känner mig eländig när mannen måste göra allt. Lustigt för när jag inte är extra sjuk som nu, är jag arg på att jag måste göra allt här hemma. Och när han verkligen tvingas att ta hand om allt så tycker jag synd om honom….

Note to self. DET ÄR INTE SYND OM MANNEN NÄR HAN FÅR PROVA PÅ ATT GÖRA ALLT SOM JAG GÖR I VANLIGA FALL! DET ÄR BRA FÖR HONOM!

Pannkakor.JPG

Tar mig tiden (18 av 365)

Idag tar jag mig tiden att reflektera. Att börja på riktigt med en e-kurs som jag har anmält mig till. Bli själsklar heter den. Jag är med i en fantastisk sammanslutning av systrar Shine Your Light Sisterhood och e-kursen är en del i det. Idag reflekterar jag över hur det jag var med om som liten, upp till ett års ålder, har påverkat mig i mitt vuxna liv. Många mönster tar man med sig från barndomen in i vuxenlivet och det präglar dig och formar dig i en form som kanske inte är du riktigt. Vi anpassar oss efter omständigheterna och glömmer bort den vi kom hit för att vara.

Jag vet inte så mycket egentligen om hur det var för min mamma när jag låg i hennes mage. Jag vet att hon var ung, 19 år när hon fick mig. Jag vet att hennes mamma, min mormor dog tidigt pga sjukdom och att mamma inte hade någon kvinnlig att få råd av under många år av sin barndom, och under uppväxten. Min morfar gifte om sig och hon har tre bröder men jag vet inte vilken relation mamma hade till sin ”fostermamma” eller vad man ska kalla henne för. Jag vet också att min mamma och pappa skilde sig när jag var ett år. Dessförinnan tvingades de att gifta sig eftersom mamma blev gravid. Jag tror inte jag var önskad och efterlängtad, planerad. Det var två ungdomar som råkade bli gravida och hanterade situationen på det sätt de trodde var bäst. De skilde sig för att pappa hade träffat en annan, han var otrogen en längre tid och alla visste förutom mamma. När hon fick veta, sist av alla slängde hon ut pappa och försökte hantera situationen efter bästa förmåga. Pappa flyttade till den andra kvinnan som bodde i samma område, hon var dessutom en av mammas bästa vänner. Så jag gissar att den tiden var turbulent. Mycket gråt och skrik som jag som barn inte förstod. Mamma som ensam försökte klara ekonomi och vardag med ett litet barn att släpa runt på. Om det är det första året som har format mig som människa så förstår jag mycket av de svårigheter som jag har haft genom livet. Men jag förstår inte riktigt hur jag ska kunna veta hur jag skulle ha blivit om jag INTE hade formats av detta traumatiska första levnadsår. Hur ska jag veta hur jag är utan de pålagda maskerna som jag tog till för att jag skulle kunna hantera det jobbiga? Jag vet att jag har blivit en kameleont, en expert på att försöka passa in i olika sammanhang för att inte vara till besvär eller synas så mycket. Att jag har blivit någon som dolt saker inuti för att inte uppfattas som konstig, eller jollig som jag ofta fick höra. Men… Då vet jag ju kanske ändå när jag tänker efter. De saker jag känner att jag fått dölja, hålla inne med är ju det som är jag egentligen. Det som jag längtar efter att släppa ut. Det som jag skäms lite för.

Jag ska fundera lite mer på det här. Det känns som om jag är nåt på spåren.

Hemma (16 av 365)

Det har gått bra att vara hemma. Jag vilar mest för jag blir oerhört trött av att göra något. Jag får hjälp av dottern att gå ut med hundarna på kvällen när mannen jobbar för jag har inte riktigt vågat mig ut på promenad än. Om jag skulle halka till eller snubbla… Huh. Kan knappt tänka på hur ont det skulle göra.

Jag äter medicin dygnet runt och ska göra det ett tag. Jag tänker att min kropp behöver all avlastning den kan få just nu. Jag gillar ju egentligen inte medicinknaprande men i det här fallet ser jag mig besegrad. Och jag har ju lovat mig själv att försöka styra upp nån sorts smärtlindring för fibron och EDSen så att utmattningen får en chans att läka. Jag vet inte riktigt var jag ska börja bara. Tror inte riktigt att min husläkare kan så mycket om kronisk värk. Det känns inte så. Men jag kan ju ha fel förstås.

Jag funderar mycket på en väninna jag hade förut. Vi hade inte känt varandra jättelänge men vi hade nåt speciellt band och vi bröt kontakten efter en riktigt fånig grej. Ett missförstånd tycker jag men de såg det på ett helt annat sätt så vi bröt med varandra helt. Nu såg jag att hon utbildat sig och startat eget inom området som hon drömde om och jag blev sugen på att lyckönska henne. Vet inte varför jag känner så för jag trodde vi var färdiga med varandra. Jag får känna efter, fråga själen, för huvudet har inget svar.

När vi pratar om själen… Jag har lovat mig själv att lyssna mer på själen. På allvar göra det själen ber mig om. Det är ingen lätt sak för mig som alltid hållit på och fixa och trixat för att klara vardagen. Jag sorterar ofta bort viktiga saker som själen uppmanar mig till för jag tänker att jag inte klarar det eller inte är bra nog. Känner mig låst av olika saker. Pengar tex. Så mycket som jag vill göra kostar pengar som jag inte har. Men ibland kommer jag på saker som jag skulle vilja göra nåt av men då hindras jag av tankar som att jag inte får eller inte kommer att orka eftersom jag är sjukskriven. Ja sjuk helt enkelt. Vad skulle jag kunna göra som min kropp klarar av liksom? Det blir alltid ett stopp nånstans och så släpper jag taget om de kreativa tankarna. Livet rullar förbi utan att jag blir nåt. Jag bara är.

Skulle gärna komma på vilken min uppgift i livet är. Vad är det jag är här för att göra? Jag känner så starkt för så mycket men kommer ingen vart med det. Jag fick en av alla mina briljanta idéer igår igen. Ska inte berätta om det här men jag kom på en sak som jag skulle kunna föreläsa om. En av många saker, för jag har mycket som jag vill berätta om. Många idéer.

Men det stannar oftast där.

Tyvärr.

Och det är bara jag som hindrar mig.

På bilden något mycket ovanligt. Båda mina katter i soffan med mig. Jag tror de känner att jag behöver deras energi. De healar mig.

Dagarna rullar på

Idag är en dag i moll känns det som. Mest för att jag troligtvis ska få mens när som helst. Men också för att den började asdåligt. Mannen jobbar ständig kväll nuförtiden. Och han har en förmåga att åka mycket tidigare till jobbet än han skulle behöva. Han gillar inte att stressa säger han. Så han stressar som en tok här hemma för att hinna vara på jobbet en timme innan han börjar. Galna prioriteringar tycker jag, men kan inte göra nåt åt det för han vill inte lyssna på mina argument. Han kommer dessutom hem över en timme efter han slutat fast det bara tar en halvtimme att köra hem.

För mig med min överanalyserande högkänsliga hjärna så betyder det bara två saker. Antingen trivs han inte hemma, utan vill vara på jobbet så mycket det bara går. Eller så håller han på att gå in i väggen ganska rejält. Båda är alternativ som skulle kunna vara möjliga. På ett vis är det bra för jag får förbereda mig på ett liv som ensamstående för det är så det känns. Det mesta ansvaret för hemmet och allt som hör till vårt gemensamma liv ligger på mig. Han hinner inte, orkar inte eller bryr sig inte om att engagera sig. Och jag har tröttnat på att ifrågasätta. Min framtida attityd kommer att bli att jag redan är ensamstående, och jag kommer att agera därefter. Jag måste försöka spara ihop så mycket pengar som möjligt på mitt sparkonto för det kommer att bli tufft att vara ensam och sjukskriven. Jag säljer böcker och annat som vi inte behöver ha kvar här hemma, och det ger en del pengar in…men jag behöver komma på ett sätt att på nåt sätt säkra att jag klarar mig ensam. Jag kan ju inte skaffa ett välbetalt jobb eftersom min kropp inte går med på att jag jobbar.

Jag har aldrig skrivit eller sagt de här orden förut… Vi har pratat om det, eller jag har pratat om det. Att jag känner mig ensam i det som är vi. Men jag når inte fram med mina ord. Möts bara av irritation. Och det ska inte vara så här jobbigt att vara ett par. Det är bara ständiga tjafs om allt möjligt. Mest för att jag ifrågasätter att han inte tar nåt ansvar. Så nu slutar jag ifrågasätta. Jag tystnar. Och om han inte på något sätt visar att han vill att vi håller ihop även i framtiden, så får det bli så. Jag kan inte tvinga honom att vara på ett sätt som passar mig. Han måste få vara fri att vara som han vill. Och han verkar ju vilja leva ett liv utan ansvar för det gemensamma, jobbet går före precis allt, och han vill inte prata med mig om sina innersta känslor eller tankar. Han pratar om jobbet, om arbetskamraterna, om grannarna, eller om bekanta…men aldrig om sig själv eller om vår framtid. Jag planerar och drömmer om hur vi ska göra här på gården, vart vi ska resa, vad vi ska göra…men han bara är. Och det är väl bra i och för sig. Men det finns ingen gnista, ingen framförhållning, inga drömmar. Inget som han pratar om i alla fall. Och det som skulle kunna bli härliga samtal om nuet eller framtiden slutar alltid i bråk för vi tänker så olika.

Det kanske är meningen att jag ska vara själv. Helt jävla själv. Inga vänner, ingen sambo, ingen pappa, inga syskon. Jag är helt enkelt kass på relationer. Jag är troligtvis för komplex och svår att umgås med eftersom jag oftast säger vad jag tycker och allra oftast har en helt annan syn på verkligheten än de allra flesta människor jag möter och har mött i livet. Jag märker det när jag är i folksamlingar tex. De flesta trivs bra med att kallprata om vädret eller grannens…uppfart eller vad det nu kan vara man diskuterar. Jag hatar det. De flesta trivs bra med att sitta och gnälla om varför folk gör si eller så…och jag hatar det. De flesta kan prata i timmar om tv-serier som de gillar eller filmer de har sett medan jag inte klarar av att följa en serie eller titta på en hel film om den inte har något budskap som jag tycker är viktigt. Tittar jag på tv en kväll så får jag zappa rätt vilt innan jag hittar något som tilltalar mig för de allra flesta programmen handlar om mord och våld, oftast på kvinnor.

Det är troligtvis därför jag trivs så bra med djur. De dömer inte andra, de är tydliga, visar vad de tycker. De är ärliga. Gillar de inte dig så visar de det tydligt så man slipper gissa. Och älskar de dig så gör de det villkorslöst.

Ärlighet…finns det ens längre? Jag vet att jag är ärlig, för jag kan inte ljuga. Mår skitdåligt av det när jag har försökt så jag låter bli. Men som högkänslig känner jag när människor inte är ärliga i det de säger för de visar oftast något helt annat med blicken, kroppen och tonfallet. Och att leva med en person som säger en sak och gör en helt annat blir så otroligt jobbigt för mig. Det känns hela tiden falskt, oärligt… min tillit är som bortblåst och det verkar inte gå att reparera när det väl har rasat. Av nån underlig anledning har jag dragits till personer som inte kan vara öppna mot mig, utan föredrar att mörka, föra bakom ljuset, eller tiga om sånt som är viktig för det gemensamma livet. Egentligen borde jag vara tacksam mot min pappa tex för han visar ju tydligt att han inte vill umgås med mig. Tydligare än hans beteende kan det inte bli, ändå har jag under hela mitt liv försökt få det att fungera. Fast han inte vill. För det är ju så det här. Han prioriterar annat i sitt liv och skiter helt och hållet i att han har ett barn (trots att jag är över 50) tre fantastiska barnbarn och fyra ljuvliga barnbarnsbarn. Och det är väl därför jag blir så ledsen när männen i mitt liv är precis likadana. Vad är det jag ska lära mig? Jag vet redan att jag klarar mig själv för jag har varit själv i hela mitt liv egentligen, trots att jag alltid har varit i långa förhållanden.

Pust….livet är hårt. Ändå älskar jag det. Med alla dalar och toppar. Det trista är att jag kommer att behöva säga adjö till alla mina djur om Peter lämnar mig eller jag honom. Jag kommer inte att kunna ge dem ett bra liv med det lilla jag får från försäkringskassan och jag kommer inte att orka att ta hand om dem fullt ut heller med alla kroppsliga problem jag har. Vi får se hur det blir. Kan man leva ensam i ett förhållande och få det att fungera? Bara som två kompisar som bor under samma tak? Det känns meningslöst tycker jag…. Men samtidigt rätt praktiskt. Kan jag börja se det så istället så kanske det kan fungera. Ett älskande par är vi inte längre. Om jag släpper alla krav på att det måste vara ett kärleksförhållande, och vi kan se det som att vi bara är vänner istället… då kanske vi slutar bråka om allt när kraven släpper. Jag har sagt åt honom att jag inte orkar bråka mer och att jag tänker bara gilla läget. Och det går så länge det går. När jag inte vill vara hushållerska längre så kommer han att märka det. Det kan aldrig fungera i längden att bara den ena tar ansvar för det gemensamma, oavsett om man bara är vänner eller om man är ett gift par. Jag kan ju inte gå omkring ock känna mig ensam med ett jättestort ansvar för allt för det bryts jag ner av. Jag vill kunna planera framtid ihop, se fram emot roliga saker och ha gemensamma projekt att samtala kring. Vad är det annars för mening med att vara gift?

Är jag ute och cyklar? Begär jag för mycket?

En riktigt dålig dag

Nu värker kroppen så in i… Det har varit för mycket ståhej de senaste dagarna och vädret har inte varit på min sida heller. Fem minusgrader, blåst och snö och nu har det skiftat till spöregn och blåst. Värsta vädret för en värkande kropp, eller för min värkande kropp för jag vet ju inte hur det är för andra.

Vad har det varit för ståhej då? Jag har fyllt år, med allt vad det innebär, och lite till. Jag fyllde i fredags och mannen glömde bort det. Han hade inte köpt någon present och han gratulerade inte… kändes ju sådär. Han köpte en senare samma dag…men..jag vet inte jag. Jag bestämde mig i alla fall för att han får ordna sin kommande 50-årsfest själv. Jag har alltid ordnat och fixat när andra fyllt år. Påmint dem som brukar glömma, ordnat med insamling till present och har alltid kommit ihåg dem som fyller. Har även förberett och ordnat mina egna kalas och inbjudningar till dem. Och när mannen glömde min då kände jag att nu räcker det med curling från min sida. Får se om jag kan hålla det löftet till mig själv men nu känns det i alla fall självklart. Ingen ordnar kalas för mig så varför ska jag ordna för dem? Bittert? Nä det tycker inte jag. Mera insiktsfullt än bittert.

På min födelsedag var vi på begravning. Kan ju vara en förklaring till att mannen glömde mig, det var hans morbror som begravdes. Han och jag hade samma födelsedag, vilket betyder att han föddes och begravdes på samma dag. Mäktigt tyckte jag. Ingen nämnde det varken i kyrkan eller på bjudningen efteråt dock, så det var nog bara jag som tyckte det var mäktigt. Jag måste berätta en sak om en upplevelse jag hade i kyrkan. Jag var ju berörd förstås, det vore ju konstigt annars. Men mitt under prästens tal kände jag mig busig, fnissig och lite…pillemarisk. Det kändes jättekonstigt tills jag insåg varför jag kände som jag gjorde. Det var inte mina känslor, utan jag kände av energierna från mannen som begravdes. Han var precis sån, hade glimten i ögat och såg lite busig ut. Skojfrisk och glad. Det var häftigt att lägga märke till det. Det känns som om jag blivit mer och mer medveten om den sidan hos mig under det här året, och jag är väldigt tacksam för det. Det är ju en sida jag vill utveckla, och jag vet att det inte går att skynda på det. När det bara händer och jag lägger märke till det känns det fantastiskt.

Mer då? Vi har kört iväg våra två lamm till ett slakteri. Det gjorde vi i måndags. Vi gick upp klockan FYRA på morgonen, för vi skulle vara där halv sju. Allt gick bra, och jag var så mentalt förberedd på det så jag mådde inte dåligt av att lämna dem där. Jag fick fullt förtroende för personen vi träffade där, och själva anläggningen såg välskött och fin ut. För mig känns det bättre att lämna iväg lammen när det är dags, än att slakta dem hemma på gården. Jag har väldigt svårt för själva dödandet, det är inte min grej alls. Jag är alldeles för skör för det. Då är det bättre att låta någon annan göra det. Jag tror att djuret känner min osäkerhet och min förtvivlan och blir oroligare därför. Jag vill att det ska vara så lite lidande som möjligt inblandat. Jag funderar mycket kring om det är ok att äta kött när jag känner som jag gör, och än så länge känns det ok. Jag vet att djuren har haft det bra under sin livstid, och jag har säkerställt att de avlivas på ett etiskt och säkert sätt. De har ätit bra mat, blivit väl behandlade och har sluppit stress och press. Jag tycker om kött, behöver äta kött för att må bra rent fysiskt, jag skulle aldrig få i mig så mycket protein som jag behöver om jag åt en växtbaserad kost. För mig är det oerhört viktigt att veta att maten jag äter kommer från bra uppfödare/odlare och vad kan vara bättre än att både odla och föda upp det man själv ska äta?  Då vet man ju helt säkert att allt är bra.

Innan vi skulle åka, dagen innan, var det kaos kan jag säga. Transporten vi skulle låna hade inga sommardäck…det blev ett ringande och skrivande i grupper på facebook innan det ordnade sig. Vi blev båda ganska övertygade om att vi måste köpa en egen hästtransport. Vi hyr kärra ganska ofta för att hämta saker, lämna saker, köra sopor, hämta hö och så har vi ju faktiskt djur som kan behöva åka iväg av olika anledningar. Nu när vi märkte att det är assvårt att få tag på ett hästsläp med kort varsel så kom vi på att vi ska köpa ett som vi kan hyra ut när vi inte använder det själva. Bara vinster med det köpet. Så så får det bli helt enkelt.

Så…min värk är maxad nu. Innan helgen skulle jag ju fixa fika, ringa en massa samtal (om slakten mm), städa, förbereda lammen, handla till firandet, ta hand om min hund som har ont, gå på begravning…Och på lördagen var jag på konsert i en kyrka. Lyssnade på Thomas DiLeva, det var en present till mig själv som jag köpte för ganska länge sen. På söndagen kom mina tre barn, med familjer för att fira mig, mannen jobbade så jag fick fixa allt själv. Det är ju roligt att umgås, jag älskar att umgås med familjen. Men när det har varit så intensivt innan så går jag på autopilot, jag biter ihop för att klara av att göra sådär mycket på så få dagar. Och så kommer det surt efter… Jag vet ju varför men det är ändå ganska…jag vill skriva frustrerande, men det är det inte längre inser jag. Det är nog mer sorgligt än frustrerande känner jag.

I bakgrunden i huvudet surrar ju hela tiden oron över utredningen som försäkringskassan håller på med. Det ligger där och mal, nöter liksom, fast jag inte vill tänka på det innan jag vet hur det blir. Men det är svårt att inte tänka på det. Det har ju så stor inverkan på mitt liv, utfallet. Men jag vet ju inget än så jag slösar ju egentligen med massor av energi som jag behöver till annat, när jag har det skramlandes i huvudet mest hela tiden. Jag vet ju inte hur man stänger av det riktigt.

Fasen, nu har klockan blivit ett IGEN. Galet.

Hahaha, går in och uppdaterar. Klockan är inte ett. Jag har inte ställt om klockan på väggen i tv-rummet så den är bara tolv. Men ändå… Godnatt!