Flashback som läker

Nu på kvällen var jag ute och plockade mat till fåren. Det växer ju så dåligt eftersom det inte regnar nånting den här sommaren. Det innebär att de två hagarna vi har inte producerar så mycket bete som vi hade tänkt att de skulle göra. Vi har massor av ogräs, mest kirskål och sly, här vid torpet och det är jag tacksam för nu. Det blir lite mer jobb att ta rätt på det, men djuren får mat och vi slipper stödutfordra med hö. Fint blir det också, i trädgården.

Nåja. Jag går där och river kirskål för fulla muggar när en sång kommer upp i mitt huvud. Och jag får en känsla av lugn och en insikt om att jag håller på och läker nu. Låten som jag nynnar på är ”Omkring tiggarn från Luossa” och det var barnens farfars älsklingslåt. Jag förstår att han på nåt vis vill säga att nu är det bra, jag tror han ville bekräfta det jag har känt och tänkt på under dagen. Jag blir tårögd nu, gråtmild, när jag skriver om det. Så det är nog så det är.

Idag var jag barnvakt hos mina barnbarn. Min dotter och hennes sambo har flyttat till hennes föräldrahem. Jag bodde där tills jag separerade från barnens pappa. Det är fint att de rustar upp där och bevarar huset i släkten. Det är barnens farfars far som har byggt huset på 30-talet. Det känns lite speciellt att vara där. Separationen och åren efteråt var jobbiga. Det har varit spänt mellan mig och barnens pappa under många år efter det av orsaker jag inte vill gå in på här. Det har sakta men säkert blivit bättre. Han började komma hem till oss när vi bjöd in till barnens kalas och han började komma in på en fika när han hämtade eller lämnade. Idag när jag var barnvakt var han också där. Vi lekte med barnbarnen på studsmattan och jag kände att det jobbiga äntligen är över. Jag kände det och jag har tänkt mycket på det under dagen. På nåt vis känns det som om vi tömmer huset (och oss) på dåliga minnen, sorg och annat som tar energi. Och så fyller vi det med bra minnen igen, vi pratar om det som var bra och om roliga minnen kring våra barn. Barnbarnen hjälper oss att läkas och jag tror faktiskt att barnens farfar ville att jag skulle veta att han är tacksam för att det är så. Jag kände ett sånt lugn när jag började nynna låten och nu gråter jag igen.

Jag har en känsla av att den här dagen är otroligt viktig för mig. Att få en sån bekräftelse från andra sidan är stort och jag är tacksam för att jag får uppleva det. Jag har, via ett medium, fått meddelande från honom förut. Han ville förmedla att han är med barnen när de umgås. Att han är med familjen nu och att han är medveten om att han kunde ha varit en bättre far och farfar när han levde. Han gjorde andra val då…och det är han ledsen för. Och idag var han med igen där på baksidan av sitt älskade hus, med sin son och sina barnbarnsbarn. Och så ville han att jag skulle få veta det.

Tack Roland för att du vakar över de viktigaste personerna i mitt liv. Det är fint. Och jag vill att du ska veta att jag väljer att minnas de bra stunderna. Som den gången när vi satt en hel natt i hagen bakom huset för att titta på ett fantastiskt stjärnregn. Vi pratade mycket den natten, om saker som aldrig nämndes varken förr eller senare. Den var magisk. Jag glömmer den aldrig och varje gång det blir sånt stjärnregn står jag ute i mörkret och njuter av det vackra skådespelet.

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring, och kring lägerelden hörde de hans sång……

Annonser

Ångest

Jag tänker inte prata om att det var länge sen jag skrev. Men det var det.

Idag hade jag inte tänkt göra så mycket. Lovade mannen att ta det lugnt för jag hade gjort lite för mycket igår. Pysslade i trädgården och jag har svårt för att sluta när jag börjar. Bara en sak till… och just ja, den där måste jag fixa… Nu så ska jag snart äta, jag ska bara… Så där håller jag på. Det är ju sååå roligt att skapa och fixa i trädgården så jag förtränger att det kommer surt efter. Ok. Jag tog det lugnt idag tyckte jag. På kvällen blev jag frustrerad, arg och sur. Elak. Kunde inte alls hantera lite motgångar. Fattade inte alls vad det kunde bero på. Tills jag satte mig ner och skulle göra mitt dagliga inlägg på Instagram. Då insåg jag att jag visst hade gjort saker.

Det började bra. Frukost, utsläpp av ankor och höns, tittade till fåren som går ute, hundpromenad. Det är sånt jag gör varje dag, sånt jag vill och måste göra varje dag. Jag gör det i min takt och det är aldrig förenat med stress eller olustkänslor, tvärtom. Djuren ger mig energi. Mitt på dagen gick jag ut och lade mig i solstolen och lyssnade på vägledda meditationer. So far so good.

När jag solat/lyssnat/svettats klart gick jag in endast iklädd trosor och bh för jag skulle duscha tänkte jag. Stannade till i köket och kollade telefonen och då hör jag motorljud, slänger en blick genom fönstret och ser en motorcykel på gården. Hjääälp, jag står i bh och trosor, helt svettig i köket!! In i sovrummet, på med de kläder som låg närmast, och det blev joggingbrallor och en långärmad tröja. Sen ut och prata med besöket, (trevligt med besök, visst men…) det var 25 grader varmt och jag ville ju duscha. När vi pratade flög en rovfågel ganska lågt över gården och jag blev orolig över mina fåglar som ju går lösa på dagarna. Kollade upp var de var och alla var i närheten.

När han hade åkt iväg igen, ringde min rehabsamordnare och pratade om att jag planerar att ansöka om sjukersättning, mer om det i ett annat inlägg. Hon uppmanade mig att ta kontakt med fkhandläggaren, vilket jag gjorde. Mailade henne och bad om att få veta när det passar bäst att kontakta henne. Sen ringde telefonen igen och jag pratade en stund medan jag gick runt och fixade lite saker ute, gick en kort promenad med hundarna tex. Sen kom mannen hem från jobbet, och vi upptäckte att det bara var 2 ankor vid deras lilla pool. Han lovade att leta medan jag lagade mat, men kom in ganska fort igen. Jag hade vispat ihop pannkakssmet och börjat steka pannkakor. Vi blev lite osams för jag tyckte att han kunde ha letat lite längre. Jag gick ut och letade och han fick ta över stekandet. Jag hittade ingen anka… Mitt humör började sjunka i ganska snabb takt, men istället för att sänka tempot fortsatte jag med pannkakorna, konstaterade argt att han hade gjort för tjocka pannkakor och hann tänka massor av tankar om att han bara ville att det skulle gå fort så han tog extra mycket smet varje gång. Jag vet helt irrationella tankar, elaka men så funkar mitt huvud när jag blir för trött. Jag hann med att leta mer efter ankan, hälla av och sila, samt koka upp saft som jag hade gjort igår. Jag diskade efter maten, och bar ut vatten till fåren, både till innebaljan och till hagen ute. Jag var jätteirriterad hela tiden. Tyckte att mannen borde fatta att han ska hjälpa till… Fast jag vet att det är tusen gånger bättre att be om hjälp.

Vi höll på och trasslade med fåren också för de bräkte hela tiden och verkade oroliga. Jag gissade på att de var irriterade på myggorna, så vi tog in dem. Då blev de ännu mer oroliga, klättrade i princip på väggarna och ville ut igen… Så jag smörjde in dem i myggmedel och gick ut med dem igen. Mannen gick och lade sig för han ska upp tidigt och jobba imorgon bitti. Och då upptäckte jag att ett av fåren var utanför hagen. PUST. Ut igen, in med fåret i hagen och sen leta reda på var hon kommit ut nånstans. Då ser jag att staketet inte är spänt så hon kunde trycka sig ut på två ställen. Blev återigen arg som ett bi på mannen, tokfrustrerad för att han slarvat och inte spänt staketet när han byggde det. Irrationell och elak igen. Mannen hade förslag men jag dissade alla. Sen insåg jag att det bara var att ta in fåren igen för det skulle ta för lång tid att fixa staketet, mannen behöver sova och det var miljoner myggor ute.

Alltså…en sammanfattning. Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt idag men det hände en massa saker, en del kunde jag inte styra över men ändå. Då glömmer jag allt, och blir ett elakt troll istället för att tänka efter, vara logisk. Jag har inte kommit längre än så. Och jag är inne på år tre som sjukskriven. Jag både gör för mycket och jag struntar i att stanna upp och reflektera fast jag vet så väl att jag behöver det för att fungera. Kvällen slutade med ett försök till samtal, som misslyckades. Av flera anledningar. Jag sa inget, utan satt bara på hans sängkant och såg olycklig ut. Han började prata och gjorde misstaget att berätta för mig hur JAG tänker. Det funkar inte för mig, för han vet verkligen inte hur jag tänker. Jag tänkte be om ursäkt för att jag hade betett mig illa, men hade svårt med orden för jag skäms över mitt beteende. Och så får jag en lektion i hur jag tänker. Jag gick ut ut rummet igen och stängde dörren efter mig.

Och nu sitter jag här och tänker på vad som gick snett. Har kommit fram till att jag inte fick den återhämtning jag behövde idag. Och att jag är så otroligt stresskänslig fortfarande. Och att jag behöver nya strategier igen. De jag har funkar inte.

 

Väntar på ett webinar

Och skriver lite under tiden. Eller, jag läste mest, för jag gick tillbaka lite och tittade på vad jag har skrivit förut. Jag blir förvånad när jag läser sånt jag har skrivit för länge sen, och kan tänka att det är intressant och lättläst. Medan jag skriver så tänker jag inte så… mitt självförtroende är nog rätt kasst. Jag behöver tro mer på mig själv, tror jag… Hahaha!

Jag ska lyssna på, eller vara med på ett webinar som heter Shine your light. Ska bli spännande och är nog precis vad jag behöver nu. Det hålls av Carolina Gårdheim som är en fantastiskt inspirerande kvinna. Hon driver företaget Kreativ Insikt och jag har varit på ett seminarium och gått e-kurs för henne. Oiii…nu börjar det. Jag återkommer!

Stopp

Är både ledsen och tacksam på samma gång. Min kropp och dess varningssignaler…de är både en förbannelse och en välsignelse. En förbannelse för att jag aldrig blir klar med nånting och en välsignelse för att de där signalerna räddar mig från ännu en totalkrasch.

Jag och mannen har bestämt tillsammans att vi ska ha en rutin kring städningen. Vi ska hjälpas åt att hålla undan, plocka bort sånt vi tagit fram, torka av bänkar och så för att det ska bli lättare att veckostäda. Jag orkar inte allt själv och om vi har en rutin och jobbar in den så underlättar det mycket för mig. Så..idag är det torsdag och vi har bestämt att torsdagar är städdagar. Detta för att liksom göra helg redan på torsdagen så att helgen känns lång och vi kan ha fint hemma när vi är lediga tillsammans. Det är så trist att behöva ägna den lilla stunden vi har tillsammans till att städa och vara irriterade för att det är stökigt. Det låter kanske konstigt att vi behöver ha en rutin för att det ska fungera, vi är ju två vuxna människor. Men vi är två olika vuxna människor. med olika synsätt på hur det ska vara och se ut i ett hem. Jag vill ha ordning och reda, rutiner och jag vill veta var saker och ting är. Allt handlar om att spara energi för min del för att inte slita på kroppen så mycket i onödan. Mannen tycker att det inte behövs rutiner. Man tar det när man ser att det är stökigt och man tar dagen som den kommer. När man ser att det är stökigt eller skitigt är det försent tycker jag. Då påverkar det mig så negativt.

Att komma upp till ett kök som är belamrat med disk, fullt i soppåsen och i bokashikärlet, sump kvar i filtret till kaffebryggaren, reklam och gammal post på köksbordet, slut på mjölken, inga rena kastruller…. ja ni förstår… Det tar så oerhört mycket energi så sen har jag inget kvar till resten av dagen. Då orkar jag ju inte städa undan röran heller utan skjuter på det… En ond cirkel. Jag vill istället sätta ner fötterna på ett rent golv på morgonen, komma in i ett kök som doftar gott, det går lätt att göra frukost och att sätta sig vid frukostbordet. Behöver man tända i vedspisen, underlättar det mycket om man förberett genom att aska ur, spänta stickor och ta in ved. Jag vill ha lugn och harmoni på morgonen, inte kaos, för då går resten av dagen så mycket bättre.

Så, idag har jag som ambition att städa. Förbereda tills mannen kommer hem för då kan han hjälpa mig med det jag inte har orkat. Jag tänkte att jag plockar undan och dammar, våttorkar ytor där det behövs. Jag gjorde hallen, vi har en liten hall som det inte får plats så mycket saker i, så det var enkelt. Jag fortsatte i sovrummet. Plockade undan, dammade sorterade lite tvätt… Sen tackade kroppen för sig. Jag blev helt skakis och fick jätteont i ländryggen. Kroppen signalerade att jag måste vila med arga signaler. Och det är bara att lyssna. Hur gärna jag än vill fortsätta så går det inte! Det är frustrerande att inte kunna fortsätta, jag vill ju göra klart. Annars vet jag att kvällens städning blir lidande för är det inte undanplockat så blir resten för jobbigt. Och mannen har ju jobbat hela dagen och är trött när han kommer hem, vill inte att det ska vara för mycket för honom heller.

Så, nu sitter jag här. Vilar ju inte eftersom jag både sitter upp och skriver på laptopen. Jag vet att jag borde vila helt och hållet. Lägga mig i sängen och blunda en stund för att minska intrycken. Jag känner mig fortfarande lat när jag gör det så jag har inte accepterat min situation än fast det har gått flera år. Vet inte ens hur man gör när man accepterar och sen släpper grubblerierna…

Det spöregnar ute, vilket jag tycker är skönt för då försvinner den sabla snön, men jag måste ut till djuren och det underlättar inte med spöregn då. Men jag får göra nåt bra av det. Jag gillar att det regnar och jag älskar mina djur. Jag sätter på mig regnkläder, tar ut hundarna samtidigt som jag ger fåren, hönsen och ankorna lunch, gosar lite och sen tar jag av mig alla blöta kläder och kryper ner i sängen en stund för att vila. Då har jag både fått och gjort av med energi så det borde kompensera varandra. En puss från en mjuk fårnos är outstandning när kroppen inte funkar som man vill.

Nu gör jag det bara. Jag har slutat skaka efter att jag suttit stilla en stund, och ätit lite god fisksoppa. Nu drar jag efter andan, sätter på mig storstövlarna och går ut och gör det jag älskar. Sen får jag vila. Jag får väl vänta med resten av städningen till mannen kommer och helt enkelt nöja mig med det jag åstadkom idag. Det är ju bättre än ingenting.

Hjärnan fungerar som en överfull telefon av gammal modell. Dags att tömma den lite kanske?

Idag är det ljuvligt väder ute. Massor av snö fortfarande men det sjunker undan när det är plusgrader ute. Jag väntar på att det ska rasa från hustaket, och då gäller det att inte stå i vägen. Jag ser att det är en skorpa av is underst och så ett täcke med snö på det och det får nog en väldig fart när det väl släpper.

Jag har haft en massa existentiella funderingar de senaste dagarna. Pratade med yngsta sonen igår och kom in på riktigt djupa samtalsämnen. Vi pratade om hans uppväxt och om hur han tacklat det till exempel. Jag sa att jag tyckte att han ska skriva en bok om det, för det skulle kunna hjälpa så många andra som varit i samma situation som honom och då sa han att han tyckte att jag kunde skriva boken ur mitt perspektiv. Det finns så många böcker med berättelser ur den drabbades perspektiv men inte så många som beskriver situationen från det perspektiv som jag hade. Och ja…varför inte. Skulle kunna skriva ur mig alltihop bara för att få bort det ur huvudet kanske, men det är ju inte säkert att det skulle bli en bok av det. Kanske bara ett projekt för min egen utveckling. Jag vet bara inte hur man gör. Mitt huvud är ju ett virrvarr av tankar, jag är rörig, och att samla det i en skrift som ska läsas av någon annan känns som ett enormt projekt. Jag kan liksom inte se början och slutet utan bara en massa berättelser om vart annat… men det sägs ju att om man bara börjar med att skriva ner allting så ger det sig sen. Man redigerar och redigerar till man hittar något som fungerar.

Tänk om det är så att det är för att mitt huvud är fullt av berättelser som vill ut, som jag är så rörig? Tänk om det är så att om jag släpper ut alla de här berättelserna på nåt vis så blir det stilla där inne sen?  Wow, vilken aha-upplevelse. Tänkvärt.

Jag minns inte vad jag skrev om här sist…risken finns att jag upprepar mig när jag skriver så sällan. Vet inte varför det blir så heller för jag har intentionen att skriva nåt varje dag, även om det blir nåt litet bara. Jag vill inte heller att det ska bli nån sorts dagbok där jag berättar om vad jag gör här hemma på gården varje dag, utan jag vill verkligen spegla den här konstiga resan som jag är ute på. Den med personlig utveckling, sjukdomsinsikter, viktresan och mitt sätt att tackla och fundera kring det som händer.  Jag är ju helt full i huvudet, med saker som jag vill berätta om, men ibland när jag sätter mig för att skriva så vill det inte komma ut. Som det här samtalet med sonen. Så djupt och så fantastiskt att ha den kontakten med sitt 20-åriga barn. Det vi pratade om är en viktigt del i bådas vår personliga utveckling och jag kände när jag pratade med honom att jag hade mer som vill ut men jag kan liksom inte sätta ord på det.

Efter utmattningen hittar jag inte orden ibland, och tankar jag tänker blir liksom fast där inne. Jag tänker dem lite snabbt och sen får jag inte fatt i tanken igen så att jag kan utveckla den eller spinna vidare på den. Det kanske blir så när det är överfullt. Som med minnet i min telefon. Jag har en gammal modell av Samsung, tror det är en sexa, och jag märker på den att när minnet är fullt (jag fotar massor och tömmer sällan) så är det flera funktioner som laggar, antingen fungerar de inte alls eller blir sega. Och det kommer upp små varningsmeddelanden hela tiden som jag måste förhålla mig till. Det är faktiskt exakt så min hjärna fungerar nu när jag tänker efter. Som en överfull telefon av gammal modell.  Kan det vara så att jag, undermedvetet, håller inne med alla orden som behöver ut, för att jag inte riktigt vågar lätta på trycket? Jag vet inte vad som händer när jag släpper ut det? Kan det vara så att det är dags nu att göra det? Tiden kanske är inne att tömma minnet och ge plats för nytt. Jag har ju rensat på en massa andra sätt, i hemmet, bland prylar, bland så kallade vänner, bland papper, bland kläder och nu kanske det är huvudet som ska rensas. Man kan ju inte bara kasta bort allt känns det som. Bara tömma och börja om på nytt. Kanske måste jag berätta alla berättelser för att  få plats med nytt, och för att kunna känna äkta glädje igen?

Min dotter sade något för ett tag sen som jag har tänkt på sen dess. Vi pratade om såna där skrattanfall som man kunde få förut. Såna där man skrattar så att det svider i magen och tårarna sprutar. Man skrattar så mycket så att man blir helt matt efteråt och går och småfnissar länge. Hon sa att det händer aldrig nuförtiden. Det var jättelänge sen sist. Och så är det för mig också. Visst jag kan skratta åt ett skämt men oftast tycker jag att det är jobbigt bara, när folk skojar och skrattar. Jag blir besvärad på nåt sätt och mitt skratt känns inte helt äkta. Det känns….återhållet på nåt sätt. Det är nog för att jag inte är helt fri i sinnet. Det är så mycket om och men och kanske, så mycket restriktioner och så mycket trötthet som gör att jag inte helt orkar vara sådär sprudlande glad som jag var förut.

Jag vill nå dit igen för jag saknar de där stunderna. Jag saknar att ha träningsvärk i magen för att jag har skrattat så mycket. När jag inte kan träna min kropp på det sätt jag vill så får jag väl skratta mig till sexpacket på magen. Hmmm…oki. Om det är det enda sättet att komma dit, att bli helt fri i sinnet, så får jag väl börja berätta alla historierna. Börja från början och filosofera över livet som varit, hur det blev som det blev och hur jag valde att tackla både mina motgångar och medgångar.  Det känns som om det lättaste stället att göra det på är här på bloggen.  Problemet jag ser är att jag inte vill lämna ut någon annan person när jag berättar, jag vill göra det ur mitt perspektiv och de som känner mig kan ju känna igen sig i berättelserna och ta illa upp för att jag beskriver en verklighet som inte de känner igen.  Jag vill ju inte såra någon eller trampa någon på tårna heller. Jag är övertygad om att alla människor verkligen har försökt att göra sitt bästa, det gör vi väl allihop, men på olika sätt så drabbas ju omgivande personer av olika val man gör. Allt går i varandra och det är lätt att hamna i skuld och skam fast man hela tiden har försökt göra rätt utifrån de olika situationer man befunnit sig och de verktyg man har haft tillgängliga under tiden.  Pust.

Är det här ännu ett av alla projekt som poppar upp i mitt huvud, men som jag inte orkar slutföra? Eller ska jag inte slutföra dem kanske utan bara avvakta och se var det landar. Kanske det är såhär att bearbeta tunga upplevelser? Det rullar runt i huvudet, ältas fram och tillbaka tills det inte finns nåt att älta mer? Det kanske är då det blir stilla i tankarna. Eller det kanske inte kommer att bli det nån gång? Jag kanske bara är sån här och det kommer alltid att pågå det här sammelsuriet av tankar som snurrar runt i skallen. Det har poppat upp flera gånger att jag inte kan se någon röd tråd riktigt. Jag skrev det i min bok, ”Vad betyder det här med den röda tråden?” För jag förstår inte varför frågan kommer upp i huvudet gång på gång. Jag tänker att det är på grund av rörigheten i huvudet som jag tror att jag har ADHD… ska prata med psykologen om det nästa gång. Det kanske är dags för en utredning kring det för att få svar. Eller så ska jag bara acceptera att jag är såhär rörig.

Måla mer.

Det poppar också upp. Och jag vet ju att jag mår bättre när jag målar. Men just nu känns det som ett jätteprojekt att plocka fram allt och sätta mig att måla. Det finns nån sorts motstånd som jag inte kan klura ut vad det beror på. Kan det vara så att själen vet att det är måla jag behöver göra, men Egot stoppar det för det vill skydda mig från det obehagliga som kan komma av att spärrarna släpper.

Det gör ont när knoppar brister… kanske.

Mellanrum

För några år sen gick jag en Vedic Art-kurs. Det kom till mig av en slump, ett telefonsamtal i ett helt annat ärende slutade med att jag anmält mitt intresse för att gå steg 1 i Vedic Art. Innan visste jag inte ens vad det var. Ett märkligt sammanträffande som var väldigt viktigt för min personliga utveckling. Jag förstod det inte då men ser det nu i efterhand. Hon som hade kursen var också så viktig för mig, för hon gjorde mig uppmärksam på hur jag behandlade mig själv. Hon var rak och sade saker som ingen hade sagt förut. Hon satte fingret på mina ömma punkter och tvingade mig att gå på djupet med dem bara genom att göra mig medveten om dem.

På kursen upptäckte jag att jag målar på ett annorlunda sätt. Och jag tyckte först att det var konstigt, jag förstod inte var det kom ifrån riktigt. Jag har alltid gillat att måla, rita, färglägga meeeen fått nån sorts prestationsångest när jag gjort det. Jag har inte blivit nöjd för det har inte varit fint. Det har inte blivit perfekt, bildskönt. Men sen när jag släppte kontrollen och lät mitt inre komma till tals målade jag de mest fantastiska mönster. Några tavlor blev riktigt obehagliga och jag blev lite….ja nästan lite rädd för dem.

Jag såg saker i tavlorna, i mönstren och framförallt i mellanrummen mellan mönstren. Ibland, eller väldigt ofta dök det upp ansikten och ord. Många av tavlorna kan jag titta på om och om igen och se helt nya saker varje gång. Tittar jag på dem från olika vinklar så blir det helt andra motiv.

Och nu befinner jag mig i ett sånt där mellanrum som finns i mina målningar. Där det dyker upp helt oväntade saker som jag måste acceptera och leva med vare sig jag vill det eller ej. Precis som mitt målande. Det blev som det blev bara, och det var inget jag planerade för eller räknade med. Jag målar nog mig själv precis som jag är fast jag inte ens vet om det när jag målar. Jag ser det ofta efteråt. Ibland långt efteråt när jag tittat på tavlan hur många gånger som helst. Och så är det här i mellanrummet också. Jag vänder och vrider på mitt inre och ser nya saker hela tiden. Upptäcker att många av valen jag har gjort i livet hade kunnat göras annorlunda till exempel. Men också att jag behöver acceptera att det är så. Det går inte att göra annorlunda.

Jag har tidigare skrivit om min utmattning som ett Ingemansland. Kanske tyckte jag det då, eller trodde att det bara var tomt där i mellanrummet som jag hade hamnat i. Men ju mer jag tittade mig omkring här, ju mer filtar jag vågade lyfta på och ju mer hörn jag vågade kika bakom så insåg jag att det är ju här JAG finns. Jag har gömt undan mig förut…inte släppt fram mig utan gömt mig bakom massor av måsten och åtaganden och till och med umgåtts med människor som inte riktigt tillät mig att vara jag.

Jag valde bort mellanrummen. Jag vågade inte gå in där.

Och nu har jag varit i ett i flera år. Jag samlar ihop livets alla mellanrum till ett långt och stort rum som jag irrar omkring i. Nu inser jag att jag behöver måla mer. Jag gör det inte så ofta för jag får ont i armarna när jag gör det. Men jag får väl lösa det på nåt sätt för det är kanske där i målningarna eller i målandet som accepterandet finns. Kanske kan jag komma fram till nån sorts acceptans när jag målar? För det finns ju ingen annan väg. Jag måste bara acceptera läget och göra det bästa av det.

Jag målar ju oväntade motiv, lite surrealistiska kanske. Och det var så mitt liv blev. Oväntat och surrealistiskt. Inte fasen tänkte jag att jag skulle bli långtidssjuk och ha ont i varenda kroppsdel när jag växte upp. Jag ville bli veterinär eller bondmora och jag ville uträtta stordåd. Jag ville bli nåt, förändra världen….

Mitt öga är också surrealistiskt idag. Det började igår som en liten rosa ängel på ögonvitan och idag är det ilsket rött och lite ömt. Gissar på att ett blodkärl gått sönder. Hmmm fick en tanke nu. Är det egentligen surrealistiskt? Eller är det helt vanligt och väntat när man som jag har en defekt bindväv? Det tål att tänkas på.

Det snöar en del

Det var många år sen det snöade så här mycket. Det är stora snöflingor och det snöar i princip hela tiden. Idag har mannen skottat av taken på hönshuset, på ankhuset och på taket där vi förvarar veden. Han skrapade också bort snö på fårens höhäck så inte den ska rasa ihop. Jag tycker att det räcker med snö nu men på nyheterna sade de att det ska vara kallt OCH snöa OCH blåsa i flera dagar till. Min kropp gillar inte det här vädret eftersom allt jag gör kräver så mycket mer energi när det är kallt och snöigt. Men det är som det är, det är bara att bita ihop och kämpa på.

Bita ihop ja… jag fixar inte att arbetsträna. Det är såå trist. Jag fattade inte varför först men efter att ha pratat igenom det med mannen så insåg jag varför det är som det är. Jag får ingen återhämtning de dagar jag arbetstränar. Det är full fart från morgon till sen eftermiddag och det är för mycket. Hemma här kan jag ju vila när jag gjort något en stund men det kan jag ju inte när jag arbetstränar. Jag går upp tidigare, gör mina sysslor, kör bil i 30 minuter, är på arbetsplatsen i tre timmar, handlar eller uträttar nåt ärende, kör bil hem i 30 minuter och så ut med hundar och titta till får och höns direkt när jag kommer hem. Sen elda, laga mat, äta och prata med mannen som kommit hem från jobbet. Dagen efter är jag oftast helt däckad men har ju ändå saker jag måste göra. Vardagliga saker som tvätt, matlagning, djuren, snöskottning och så. Och när jag har överbelastat mig så sover jag mycket sämre vilket ju är negativt för återhämtningen. Sen är det dags för en likadan dag igen, jag arbetstränar onsdag och fredag. Har jag dessutom något annat inbokat i veckan så blir det ju än mindre återhämtning.

Det här har resulterat i att jag backat mycket i min utmattning. Jag har blivit väldigt mycket sämre på kort tid och det är rätt skrämmande. Och frusterande. På onsdag har jag möte med arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Läkaren och psykologen ska inte vara med men de har kommunicerat sina åsikter till handläggarna innan mötet. Jag själv vet inte vad jag ska säga. Sanningen antar jag. Att jag känner mig uppgiven för att jag blir sämre av så litet, att jag förstår nu vad det är som gör mig sämre men att jag har svårt att acceptera det. Och att värken och frustrationen gör mig galen… Nejdå, inte är jag galen heller. Men det känns så jobbigt att liksom vara inlåst i den här kroppen och inte kunna göra så mycket åt att jag inte orkar som jag vill.

Psykologen säger att det är viktigt att avsluta text eller saker som händer eller berättas på ett positivt sätt. Så nu ska jag göra det. När jag tittar bakåt nåt år så kan jag se att jag har gjort enorma framsteg. Jag är medveten om vad som gör mig trött, jag har utvecklat strategier som fungerar de allra flesta gångerna. Jag har gått ner över 42 kilo i vikt och jag har gjort det på ett bra sätt. Numer lyssnar jag på kroppen och jag har insett att jag har begränsningar, funktionshinder, som gör att jag inte orkar lika mycket som en frisk person.

Bra jobbat! Jag ger mig själv en klapp på axeln och går och lägger mig för att sova. Ska bara dela lite bilder.