Vilken natt! (17 av 365)

Alltså wow! Det är så vackert ute så jag kunde inte låta bli att gå en kort sväng med hundarna. Det är jätteljust ute fast det är mitt i natten. Månen lyser otroligt starkt. Jag försökte fånga det med mobilkameran men det var inte samma sak på bild som i verkligheten. I morgon bitti när jag tar min medicin ska jag tassa upp och titta på månen. Det ska vara blodmåne och jag hoppas få se en skymt av den.

Jag tittar på tv nu. En dokumentär om Dagny 106 år (105 i dokumentären). Hon bloggar och har blivit kändis på gamla dagar. Vilken fantastisk person. Hon drömmer om att få åka till Kina och gå på kinesiska muren innan hon dör men tyvärr avrådde läkaren henne från att åka. Det skulle vara för ansträngande för henne. När hon berättade för sin vän om det frågade han hur det kändes att höra det. Då svarade hon: ”Det är väl bara att acceptera det, jag längtar ju inte precis efter att dö.” Hon är så fin! Vilken fantastisk inställning till livet hon har. Hennes fina vän lät henne uppleva en digital promenad på kinesiska muren så att hon fick en film där det faktiskt ser ut som hon går där på riktigt. Hon fick hälsningar från människor från hela världen där de sade att hon var en sån inspirerande och härlig person. Och jag kan bara hålla med. Undrar om jag bloggar när jag är 106?

Jag har tagit min medicin nyss och börjar känna mig lite suddig i huvudet. Det är ovant att inte känna någon värk alls. Den försvinner nästan helt med de tabletterna som jag tar nu. Mina muskelavslappnande Saroten x 2, 2 st Paracetamol och 1 Oxycodone. Men det är ju inget som jag skulle kunna äta jämt. Dels för att jag blir så trött och för att det ju är morfintabletter. Känns inte ok att belasta kroppen med det för ofta. Men just nu är det skönt att få sova avslappnat nästan hela natten. Jag vaknar av värken när de slutar verka. Och det som gör mest ont är inte operations”skadorna” utan det är ju resten av kroppen. Det är sorgligt att få insikt i hur dålig jag är egentligen. Och det känns sorgligt, men nödvändigt att ta tag i det här med smärtlindringen. Kanske kan det påverka mitt mående så jag blir på lite bättre humör.

Och när jag skriver om bättre humör så måste jag säga att jag bokade biljetter till Jonas Gardells Queen of Fucking Everything. Han säger att det är hans sista stora show och jag kan bara inte missa det. Mannen vill också följa med och det gjorde mig så glad. Vi bokade bara biljetterna, inget hotell eller annat extravagant. Det blir kanske en bit mat nånstans förstås, men annars blir det lugnt. Då behöver vi inte skaffa hundvakt och grejer utan kan åka fram och tillbaka bara.

I sommar däremot ska vi åka på en fantastisk resa. Vi ska åka till Nordkapp och sen åka längs norska kusten en bit när vi åker hem. Vi ska bo på flera fina ställen. Några billiga och några dyra. Det ska bli såå roligt, jag ser verkligen fram emot det. Vi kommer att få se så vacker natur. Självklart kommer jag att skriva här om det också. Vi gör den här resan för att vi båda längtat efter att åka längs Norges kust och mannen vill gärna visa mig Nordkapp och de ljusa nätterna. Men vi firar också TIO år som gifta den 4e juli.

Mäktigt!

Annonser

Snö och mera ryggprat (7 och 8 av 365)

Jag orkade inte skriva nåt igår så det får bli ett längre inlägg idag. Den här dagen har handlat om snö, rutiner som är svåra att jobba in och om min rygg.

Snön. Der har kommit en hel del tung snö. Jättetung. Min rosbuske på framsidan är helt nedtyngd, nästan platt och det har inte hänt nån gång förut under vår tid här i torpet. Träden efter skogsvägen är så nedtyngd av snö så de hänger ut över vägen som vissna tulpaner. Det ser lite underligt ut faktiskt. Jag reflekterar över hur det är nu när det snöar, jämfört med för… 20 år sen kanske. Det är varningar och kaosskriverier i tidningarna, det är så stort liksom. Förr snöade det bara och folk stannade inne eller gick ut och skottade. Det var ingen big deal, det bara var liksom. Nu förbereder sig landet för katastrof om det ska komma 2 dm snö. Jag vet inte jag… Det känns som om det var bättre förr.

Jag har i allafall, på gott och ont, skottat snö en gång idag. Och så har jag slagit/knuffat ner snö från nättaken på ankornas och hönsens tak till gårdarna. Det blir nertyngt annars och jag vill inte riskera att allt rasar som det gjorde förra året.

Jag gjorde ju en lista eller vad man ska kalla det, över sysslor som ska göras här hemma. 2 sysslor om dagen som har med städning att göra och sen rullande sysslor som ska göras hela tiden, typ tvätta, plocka undan och diska. Jag ligger redan efter fast det bara är tisdag. Mannen jobbar ju och idag hann hann bara skotta snö innan det var dags att åka iväg på jobb. Och jag har gjort snögrejer jag med och har inte ork till det andra. Puh… Men det är väl bara att göra det ändå. Det måste ju göras. Så nu tänker jag städa toan mitt i natten. Suckar åt drt men vi kommer väl i det nån gång. 2 dar är för kort tid för att börja misströsta.

Ryggen då. Jag var hos naprapaten idag igen. Hon är duktig, jag är redan mycket rörligare i ryggen men jag är öm som satan rent ut sagt. Har punkter som gör vansinnigt ont men det släpper efter ett tag när hon har tryckt på dem. Jag vill göra det här innan operationen, så att jag lättare klarar att gå krokig i två veckor. Jag hinner dit en gång till innan och det känns bra. Jag har inte råd egentligen men jag tar julklappspengarna som jag fick av mamma så behöver jag bara betala för 1 behandling själv. Det går fortfarande inte att känna om jag har några låsningar i ryggen för musklerna är då spända men eftersom jag svarade bra på behandlingen så kanske hon kommer åt nästa gång. Hoppas!

Nä… Nu städar jag toan helt enkelt. Mot min vilja. Men jag blir glad när det blir gjort, jag får stryka det på mitt ”schema”

Natti!

Förresten, jag tittade på ett superbra program nu på kvällen. Se det om ni kan och vill.

Starten på dagen var kass (4 av 365)

Japp. Idag var det en sån dag. Allt blev bara fel. Vaknade sent, så jag kände mig stressad redan innan jag hade bytt om från pyjamas till pyssla-med-djur-kläder. Halt och regnigt ute, så jag spände mig för mycket när jag halkade fram bland djuren. När jag kom in igen var hundarna ivriga att gå ut så det var bara att strunta i att jag behövde äta, bita ihop och ut i halkan igen.

Hundarna var blöta och smutsiga när jag kom in, och hungriga förstås eftersom klockan var mycket, så det blev också lite kaosbetonat. Jag tyckte att mannen kunde ha hjälpt mig, tex med att fixa frukost eller åtminstone sätta på kaffe eller göra i ordning hundarnas mat men icke. Han fokuserade på att ta det lugnt eftersom han hade jobbat sent och skulle börja jobba strax efter 12 igen. Jag förstår honom men ändå inte för det var en och en halv timme kvar tills han skulle åka. Så jag jagade upp mig när jag såg att han satt i arbetskläder och höll på med sin telefon. När jag ifrågasatte så sa han att han ville åka till jobbet för det var så dålig stämning här hemma. Det var ingen stämningshöjare direkt.

Till råga på allt så hade jag sex missade samtal från två ställen och båda var superviktiga. Det var bilverkstaden och operationskoordinatorn och båda var lika ivriga att jag ringde upp för de hade tidspress. Så utan mat i magen fick jag rodda ihop allt så det fungerade och när jag var klar och kunde sätta mig och äta hade mannen dragit iväg till jobbet….Så vi kunde inte reda ut det som hade hänt heller…

Nåja. Vi har smsat lite om det idag, och vi har kommit fram till att vi har lärt oss lite på vägen. Jag att jag behöver ställa klockan på morgonen för att slippa känna stressen när jag vaknar sent, och att jag inte ska tiga och lida utan säga till att jag behöver hjälp. Han säger att han har lärt sig att vi ska hjälpas åt på morgonen så att vi kan äta frukost ihop, för det är mycket trevligare än den här morgonen var. Sååå, jag ser fram emot att det här inte inträffar igen. (Jag är ironisk…jag vet att det kommer hända igen) Jag är som jag är och han är som han är.

Jag har lyssnat på ADHD-podden idag medan jag har grejat här hemma. Och satan i gatan vad jag känner igen mig i mycket. Än så länge har jag lyssnat igenom tre avsnitt och i varje kan jag verkligen relatera till mycket de pratar om. Testerna jag gjorde under arbetsförmågeutredningen som försäkringskassan gjorde visar ju också att mycket tyder på att jag har ADHD. De rekommenderade ju en utredning. Men ingen av de som är med i mitt ”vårdteam” verkar tycka att det är en prioriterad fråga. Jag får väl ta tag i det själv, som vanligt.

Nu ska jag bara sätta mig ner i soffan och göra ingenting. Jag har KonMariat idag så jag är alldeles slut i huvudet. Jag är färdig med kategorin sladdar/kablar och har nästan sorterat alla våra verktyg som vi har inne,  i kategorier. Sorterade tom skruvar och spikar så de ligger fint samlade i askar. I helgen ska vi, om jag får som jag vill, gå igenom kategorierna och välja ut det som vi vill ha kvar. Resten går till Kretsloppet eller till återvinningen beroende på skick. Jag orkar inte hålla på med att sälja saker, det känns skönare att bara ge bort dem.

Vi klarade oss bra (2 av 365)

Det gick vägen, men det var nog en av de värsta stormarna vi upplevt här i torpet. Huset ruskade av vinden och det knakade och knäppte så hundarna blev oroliga (jag med om jag ska vara ärlig). Det har lugnat sig nu och vi har varit runt på gården för att kolla så att allt är helt. Det enda tecken på storm vi såg på gården är att det ligger massor med kvistar överallt, det blir en hel del att ta reda på när snön har försvunnit. Ska nog försöka plocka dem innan snön försvinner förresten, för då ser man dem bättre. Håller en tumme för att det inte kommer ny på ett par dagar, så kan jag plocka när blåsandet lugnat ner sig ännu mer. Det blir så kallt med minusgrader och blåst på samma gång. Alla djuren har tagit stormen med ro, men fåren hade en massa hö och grenar i pälsen som jag var tvungen att plocka bort.

Annars har det inte hänt så mycket idag. Jag försöker ta det rätt lugnt, har en mycket envis förkylning som jag vill bli frisk ifrån. det närmar sig ju operation med stormsteg nu och jag vill verkligen inte ha en infektion i kroppen då. Jag fokuserar på att dricka mycket vatten och äta bra mat så att kroppen ska orka med påfrestningen. Det är en rätt stor operation jag ska göra, stor bukplastik, så det gäller att vara så i bra skick som möjligt innan. Jag har varit förkyld i ganska precis två veckor nu så det borde börja ge sig. Jag kommer att dela före och efterbilder här. Gillar det inte, men jag tänker att andra som ska göra eller har gjort operationen kan vara intresserade av att se och läsa om det. Och jag får det dokumenterat för min egen del också förstås. Det är rätt roligt att gå tillbaka och läsa gamla inlägg, många gånger fattar jag inte att det är jag som har skrivit texten. Jag blir förvånad över hur jag har beskrivit min verklighet för många gånger har jag glömt bort att saker har hänt, eller att jag har tänkt på ett visst sätt. Det är bra för den personliga utvecklingen att gå tillbaka och läsa gammalt ibland, för jag ser att det händer saker. Det kan ju vara svårt att se det ibland tycker jag, men har jag skrivit ner det så finns det ju så jag kan göra tillbakablickar.

Mannen och jag hade ett bra samtal idag. Igår med när jag tänker efter. Vi pratade och reflekterade kring det gångna året och kring det kommande året. Vad behöver vi göra för att inte upprepa förra årets misstag och hur ska vi göra för att leva det liv vi önskar leva. Vi kom fram till en hel del bra saker och har på ett vis lagt upp lite mål för framtiden. Kul att det gick för mannen avskyr att planera och förstår inte alls meningen med mål. Nu har vi gjort det ändå, och jag tror inte ens han förstod att det var det vi gjorde. Inget bråk och tjafs blev det heller utan båda lyssnade på varandras åsikter. Det känns fantastiskt bra att vi för en gångs skulle kunde prata om gemensamma mål utan att vi ryker ihop och höjer rösten. Vi har blivit duktigare på att kommunicera faktiskt.

Mannen föreslog att vi ska ut på äventyr. Han vill att vi tar oss till Nordkap, men kanske inte utsätter oss (mig) för en massa svårigheter utan planerar så att vi kan sova hyfsat och inte fryser en massa. Det ska bli kul att se över och prata om hur vi ska göra tillsammans. Han hade också förslag på att åka ut och paddla tillsammans eftersom det är ett bra sätt att lära sig samarbeta på. Han hade stora planer om forsar och strömt vatten, men jag tonade ner det lite eftersom jag inte alls har nån vana från det. Jag vill få möjlighet att träna i lugna vatten först så att jag känner mig trygg, och sedan om några år kan vi göra lite mer avancerade utflykter. Bara en bit härifrån finns det möjlighet att hyra kanot och paddla i en kanotled, det passar mig alldeles utmärkt några gånger innan jag har fått in snitsen. Jag ser fram emot lite mer äventyr och är glad att han vill göra såna saker. Han vill ju inte följa med mig när jag åker och badar säger han, men kan vi göra annat vattenrelaterat så är jag också nöjd, för jag mår så fantastiskt bra när jag befinner mig i närheten av vatten. Kanske kan jag lura ner honom i vattnet också, när vi ändå är där. Han gillar ju att bada, det märks när vi gör det. Jag vet inte varför han säger nej när jag frågar om vi ska åka och bada, men troligtvis beror det på att han säger nej till det mesta. Bara för att. Gissar att det är nån sorts skydd. Eller så är han bara lat. Det kan ju vara så att han inte gillar att bada också, men då det inte märks alls när han väl är i vattnet så tror jag inte på den teorin. Han simmar, och ibland leker han som ett barn i vattnet. Som när vi var i Fuerteventura. Han älskade det, vi lekte i vågorna varenda dag och hade det jättekul tillsammans. Ändå säger han att han inte gillar varken att åka utomlands eller att bada. Intressant.

Nu ska jag elda lite, det börjar bli kallt om fötterna. Ska fixa nåt gott att äta också, det är en av fördelarna med Gastric Bypass! Jag får äta ofta, och det gillar ju jag.

 

Det börjar med storm (1 av 365)

Sådärja. Ett nytt krispigt år har börjat. Eller blir det stormigt kanske? Ute viner vinden så det knakar i huset nämligen, och eftersom vi bor i skogen så finns det lite att oroa sig för. Men jag sitter i soffan med te och filmjölkslimpa och försöker låta bli att oroa mig. Jag tittar på dokumentären om Avicii. Så sorgligt att ingen såg den Tim som fanns inuti artisten som kallade sig Avicii. En introvert ung man som mådde dåligt av turnerandet och bara ville ägna sig åt det han älskade mest, nämligen skapandet av musiken. Allt det andra kunde han vara utan.

Jag känner igen mig i det. Jag har ju inte levt i nåt rampljus alls men jag känner igen mig i försöken att passa in i ett sammanhang som inte funkar för mig. Det är svårt och det sliter på en.

Idag har jag fortsatt med mitt rensande här hemma. Fast numer har jag fokus på det jag vill behålla, det jag tycker om. KonMari heter metoden och idag började en serie om Marie Kondo, skaparen av metoden, på Netflix. Jag kollade på första avsnittet och blev så inspirerad så jag tog mig an kategorin kartonger/förpackningar. Och hjälp! Vilken hög jag fick ihop! Som ska kastas alltså. Och jag känner redan att det känns lättare att leva utan dem. De tog en massa plats i skåpen också. Energitjuvar var de!

IMG_8885.JPG

Krattade vidare idag

Jag såg så många samband idag när jag krattade. Det började ju igår, när jag ursinnigt krattade och bar kvistar. Jag tänkte att jag ska försöka beskriva vad jag kände och tänkte. Gårdagens flödande insiktsstorm fortsatte idag, men lite lugnare än igår. Jag plockade bort kvistar och löv och såg att under allt så fanns det en stenmur. Inte den vackraste, det syns att syftet med muren mest var att samla ihop stenar från gården nånstans. De är inte upplagda med precision så att muren har blivit jämtjock och bred utan de är staplade på varandra lite hipp som happ. På vissa ställen har stenar ramlat ner och ligger en bit ifrån muren. Man kan inte se var de låg någonstans förut så jag lade tillbaka dem jag orkade lyfta på ett ställe där de låg säkert, utan risk att de ramlar ner igen.

Ok…jag ska ge lite exempel på vad som poppade upp i mitt huvud under dagen. Jag skriver dem som jag kommer på dem, inte i någon speciell ordning. Jag tror jag ska börja ha en liten anteckningsbok med mig så jag kan skriva stödord när jag har ett sånt stort flöde. Det känns viktigt att komma ihåg rätt. Eller så är det inte det…jag vet inte. Men ta stenarna som hade rullat ner från muren tex. När jag såg det så tänkte jag på flera saker. Att muren står ju där och ser helt ok ut trots att det fattas lite stenar här och där. Den håller ihop och fyller sin funktion trots att den inte är helt komplett. Och när jag skulle lägga tillbaka stenarna, reflekterade jag över att jag ville att det skulle ligga bra, att det skulle var hållbart för en lång tid framöver. Och säkert så att ingen riskerar att skadas om en sten ramlar ner. Jag reflekterade också över att den där muren legat där hela tiden, dold under skräp som de förra ägarna hade öst över den. Respektlöst mot de som lagt ner massor av jobb på att bära dit stenarna och så tråkigt att den legat gömd i så många år att pinnarna har börjat förmultna över muren. Ska jag översätta mina reflektioner till min inre trädgård som jag kallade den för när jag tänkte på den, så kan jag uttrycka mig såhär:

Jag tänkte på att jag är som den där muren. Stark och bräcklig på samma gång. Stenarna som ramlat bort är bitar i mitt liv som jag ju faktiskt kan använda på ett annat sätt. Sätta in den kunskapen och de erfarenheterna nånstans där de passar bättre, och gör att mitt liv blir mer hållbart. Alltså, jag har lärt mig av allt som jag har varit med om, ont som gott, och kan börja bygga upp en ny starkare personlighet där alla bitar av mig får plats, där jag får en stadigare och tryggare grund.

Alla kvistar och annat skräp som låg på och runt muren, ditlagda av människor i flera generationer. De gick ju att plocka bort och använda till något annat. Några fick bli byggmaterial i mina risstaket, som sätter gränser i trädgården och som blir bo åt många vackra och nyttiga bin och fjärilar. Och de kvistar som var för dåliga för användas i risstaketet fick bli grundmaterial på ett ställe i trädgården där jag gör ny jord, ett nytt täcke, eftersom marken är full av flaskor, kapsyler och konservburkar. Det var så mycket sånt skräp så jag har valt att göra ett nytt täcke med jord där så att marken blir säker att gå på.I den nya jorden som blir av alla löv, kvistar och annat material från gården kan jag så nya frön, och växterna kan växa sig starka för jorden är full med näring av allt som förmultnar däri.

När jag översätter det till mig själv så tänker jag att jag själv har låtit mig överösas med skit från andra människor. Deras åsikter om mig, och om min kropp, mitt utseende, mitt sätt att vara har liksom de här kvistarna i trädgården legat över mig och dolt det som är jag. Jag har anpassat mig och anpassat mig, så plötsligt visste jag inte vem jag var riktigt. Jag ser kvistarna och allt annat skräp som låg där som den tunga trötta energin som jag har dragits med så länge, och bit för bit skalade jag bort det. Tog fram mig själv, skulpterade och byggde om så det tunga blev lätt och sant. Naket. Och när jag använder materialet som jag skalade bort till annat, jag lägger det där det ska vara, så helas jag. Jag blir pånyttfödd och får ny energi. I det där nya kan nya kunskaper växa sig starka på grund av att jag har det gamla som grund, jag kommer att kunna blomstra igen för jag har en bra grund att stå på.

Jag tänkte också på att det ligger mycket symbolik i hur jag har tagit hand om mina trädgårdar och hur jag har tagit hand om mig själv. I det förra huset vi bodde i hade jag en ambition att odla också, såklart, för det är ju en del av mig. Men jag orkade inte ta hand om min trädgård och det jag gjorde blev inte som jag tänkt mig. Det blev trångt och rörigt bara. För små gångar så det blev svårt att ta sig fram och svårt att sköta om. Precis så gjorde jag med mig själv. Jag tog på mig alldeles för mycket att göra så jag kände mig kvävd och instängd. Jag umgicks med fel personer, arbetade med fel saker och hade så mycket på gång så jag inte orkade ta hand om mig själv. Jag blev sakta sjukare och sjukare men såg det inte förrän det var för sent. Jag skyllde på vädret, eller på grannarna när jag inte orkade vara i min trädgård och pyssla. Men egentligen var det för att jag hade gett upp. Jag såg ingen mening med att ta hand om något som inte blev som jag hade tänkt mig att det skulle bli och det var för svårt att åtgärda det. När den oundvikliga kraschen kom såg trädgården ut som skit. Som jag kände mig. Vi bestämde oss för att börja om nån annan stans och letade efter ett bättre hus, med lite mark.

Vi hittade torpet som varit till salu ett tag utan att någon hade fastnat för det. När jag kom hit på visning kände jag så starkt att jag var hemma. Jag tom kramade en av de gigantiska björkarna för det kändes som om det hälsade mig välkommen. Jag va så dålig när vi flyttade hit och den första tiden grät och sov jag mest. Jag orkade inget alls, och gick vilse när jag försökte gå på längre promenader. Trädgården har jag pysslat i hela tiden. Lite här, lite där men nu i helgen så insåg jag ju alla de här sakerna och jag såg sambanden mellan mitt mående och mitt trädgårsarbete. Det jag gör i min trädgård är mitt sätt att bearbeta och förstå. Det var många fler liknelser som jag såg under helgen. ska försöka skriva ner dem när jag kommer på dem, just nu är jag för trött känner jag

I början av oktober gjorde jag ett kollage i min BUJO. Se bilden nedan. Det kändes viktigt för mig att klippa ut de där bilderna och orden, men jag förstod inte riktigt varför just då i stunden. Men nu fattar jag ju, Det var för att alla bitar skulle falla på plats den här helgen. Den här intensiva helgen där insikterna haglade.

Jag har inte sagt att utredningen är klar som Försäkringskassan hade beställt…Jag tror att jag skriver mer om den snart, jag behöver smälta det lite. Vet inte riktigt hur det kommer att sluta heller, för det är ju fler personer som ska vara med och tycka till. Jag tror jag skev om det tidigare här på bloggen…men nu har jag läst själva rapporten också.

Nä..sova ska jag göra nu. Imorgon ska jag till kirurgen och visa upp mn överblivna hud efter viktminskningen. Spännande att se var det slutar. På tisdag ska jag vara barnvakt en kort stund, på onsdag ska Tikko få tänder utdragna och så ska vi på kalas på kvällen, på torsdag…minns jag inte. På fredag fyller jag år och vi ska på begravning. Mannens morbror ska begravas och det var hans födelsedag också. Vi fyllde samma dag. Av mig ska han få kärleksört från trädgården till sin sista resa för han ville väldigt gärna komma hit, men kunde aldrig få till det för han var gammal och väldigt sjuk. På lördagen kommer familjen och firar mig, jag ska fixa fika till det förstås. På söndagen är jag nog däckad….

Pust

Varje gång jag skriver att jag ska skriva oftare så skriver jag inte alls. Märkligt beteende för jag gillar ju att skriva…

Det har hänt en del sen sist… Lammen har blivit stora, kycklingarna likaså. En rovfågel har tagit en tuppkyckling och en av de äldre hönorna. Och en av ankorna om jag inte redan hade sagt det, så nu har jag bara två. Sommaren har passerat och hösten är här. Jag har flugit och spakar ett segelflygplan. Jag har passat barnbarn och till och med fått ett till barnbarn. Jag har varit på 80-talsfest och jag är under nån sorts utredning hos försäkringskassan. Tror det heter fördjupad utredning. Ska träffa en för mig helt okänd läkare som ska bedöma om jag är arbetsför eller ej. Jag har haft ångest pga åska och extrem torka. Jag har bett en person om ursäkt och förklarat varför jag gjorde som jag gjorde och jag har träffat min före detta man. Han kände inte igen mig alls, märklig känsla. Jag har snart nått min målvikt som jag själv satt till 63.3 kg. Jag väger 63.9 nu… Galet skönt men också lite ovant. Jag har köpt ny bäddmadrass och ny telefon och jag har börjat rensa hemma enligt en speciell teknik som jag ska skriva mer om en annan dag. Jag har ont ständigt, det har inte förändrat sig. Jag lär mig att hantera det men det är inte så lätt alla gånger. Jag går hos psykolog fortfarande, jag har badat flera gånger den här sommaren. Jag får fortfarande affärsidéer och jag är fortfarande lite ledsen över att jag inte kan förverkliga dem. Jag har målat lite, både tavlor och husväggar. Jag har byggt ett risstaket och jag/vi håller på och tar reda på ved. Jag ska snart åka till Thassos helt själv och jag köpte precis biljett till en DiLeva-konsert. Jag ska på retreat i november och blev precis inbjuden på klassfest samma helg så det måste jag tacka nej till. Jag har bråkat med mannen och blivit sams igen, kanske reflekterar över det här lite längre fram. Jag har fått viktiga aha-upplevelser om mig själv… Men annars är väl det mesta som vanligt. Ingen semestertripp med mannen för han har jobbat hela sommaren.

Jag lovar väl inte att skriva varje dag nåt mer, det verkar ju inte fungera. Jag skriver när jag har nåt att skriva om helt enkelt, och när orken finns. Det varierar ju.

Nu är klockan för mycket igen. Jag behöver lägga mig tidigare men kommer inte till skott med det. Men ambitionen finns i alla fall.

Kan du gissa vad det är på bilden så vet du vad jag har pysslat med idag.