Hudplastik

Kollar på tv och det är ett program om personer som gått ner mycket i vikt och får ta bort hud pga det. Jag har ju gått ner ca 46 kilo och har också en massa hud över. Speciellt på magen, men även insida lår, bröst och armar är hängiga.

Jag känner mig lite kluven kring hur jag ska göra. Man får ansöka om att göra bukplastik och behöver uppfylla vissa kriterier för att få det via landstinget. Om jag får det så gör jag det men det känns läskigt. Är lite rädd för perioden efter, det gör nog jävulskt ont. Jag har stått still i vikt ganska länge så jag tror att det har stannat upp nu så det kan vara så att det är dags att skriva remissen till dem som ska bedöma om jag får en operation eller ej. Jag fick tipset att ta upp allt som jag vill åtgärda i remissen så att de kan bedöma utifrån det. Ibland får man göra fler åtgärder om man har stora problem med hudöverskottet. Får se hur jag gör… jag både vill och inte vill.

Helgen har passerat och vi har fått mycket gjort. Vi har…nej, fel av mig… Mannen och hans bror har byggt en ny hönsgård och byggt om en hundkoja till hönshus. Vi köpte ju två hönor till innan vi fattade att 2 av våra ruvade på befruktade ägg. Så nu har vi 3 Creme Legbarhönor 7 kycklingar och 2 st Isbarhönor. De gamla hönorna gillar inte alls de två nyköpta hönorna så vi måste ha dem i en egen hönsgård. Knasigt… men så blir det ibland. Jag tänkte att några av CL-kycklingarna ska få bo med Isbarhönorna. Jag tror att det kommer att gå bra, om det inte gör det får vi väl köpa ett par Isbarhönor till så att de inte behöver vara ensamma. Jag älskar ju att pyssla om mina hönor så några extra gör inget.

Vi har ju fått lamm också. En bagge och en tacka och de är sååå söta. Idag fick en av de vuxna tackorna sin sommarfrisyr och hon blev nästan helt svart. Så fin. Men oj vad det är jobbigt att klippa dem. Är så rädd att klippa i huden, och de står ju inte helt still heller…. men övning ger färdighet, det går bättre och bättre för varje gång. Baggen Pelle ska bli intressant att klippa…han är ju så stark. Snäll är han men urstark.

Här kommer lite bilder på några av våra 21 djur.

Annonser

Vilken dag!

Det är spännande med får. Minst sagt…. De har varit helt kollriga idag. Oroliga, högljudda och rymningsbenägna. Jag vet inte hur många gånger de rymde idag. Provade att stänga in dem i deras hus men de rammade dörren och hoppade sedan över stängslet för femtioelfte gången.

Jag försökte lista ut varför de betedde sig så medan jag rusade runt och försökte hitta på nån lösning som fungerade. Jag ställde upp saker där de brukar hoppa över men då valde de bara ett annat ställe. Jag hämtade mat att locka dem med, in i hagen igen och så började allt om. Jag blev helt slut av att försöka fixa allt plus att det var kallt och halt, ramlade flera gånger.

Så fick jag en snilleblixt. Jag stängde in dem hos ankorna för där skulle de inte kunna hoppa över i alla fall. Ankorna verkade inte bry sig alls så jag gick in och åt lite medans jag pustade ut efter kampen mot de bångstyriga tackorna. När jag hade suttit en stund så kom jag fram till att jag måste åka iväg och köpa ett elaggregat och elband så jag får slut på det här eländet. Det fungerar ju inte att ha de här båda damerna springandes lösa på gården och på vägen utanför. De kan ju skada sig eller ställa till så någon kör av vägen.

Så. Iväg till stan for jag. Shoppade aggregat och tillbehör. Sen hem igen. Fikade lite, ut med hundarna som nog undrade vad fasen jag höll på med. De bli ju oroliga när jag är uppjagad, stackarna… och sen gick jag ut för att montera elbandet och få aggregatet att fungera. Och jag fixade det! Tog fram mitt bit-ihop-mode och bara gjorde det. Jag vet att morgondagen blir jobbig men jag var tvungen att bli klar för jag orkar inte springa runt och jaga får hela dagarna heller.

Kvällen ikväll har varit lugn. Mannen fick göra allt när han kom hem och han lagade en supergod kycklinggryta med ris till. Jag satt och tittade på och frös inifrån och ut. Sen har jag suttit i tv-soffan resten av kvällen. Funderat på fårens beteende. Det finns några förklaringar som kan stämma allihop egentligen.

1. De är brunstiga och letar efter en bagge.

2. De tycker att två får är en för liten flock och letar efter kompisar.

3. De gillar inte fodret och vill leta nytt.

4. De rymmer för att de kan. Vårkänslor kanske?

5. De känner av vädret. Nu blåser det jättemycket och de kanske var oroliga därför.

Nåja. Nu tror jag inte de kan rymma längre. Och imorgon ska jag titta på en bagge som kanske får flytta hit. Då blir både punkt ett och två avbockade. Jag skulle också få lite hösilage av baggens matte så vi kan testa om de gillar det vilket betyder att en punkt till kan bockas av om de tycker om det. Och förhoppningsvis lugnar blåsten ner sig imorgon. Så håll tummarna för att morgondagen blir lugn för min och fårens del.

Här kommer ett foto på dem när de är i ankgården. Tyvärr hann jag inte fota när de stod på taket till ankhuset, det såg helt galet ut. På fullaste allvar så såg det ut som om de funderade på att hoppa över stängslet där också…. Något som är positivt är att jag märkte att ankorna och fåren fungerade ihop vilket betyder att de kanske kan bo ihop sen när vi ska bygga ny hage och damm i vår.

Arbetsträningen är påbörjad

Vaknade och upptäckte att det var elva minusgrader ute. Som tur var bad jag mannen att förbereda i går kväll så att det skulle gå smidigt för mig att tända i vedspisen. Jag hade på känn att det skulle bli kallt nämligen, och visst blev det så. Allt tar ju lite längre tid här på gården när det är kallt eftersom jag behöver se till så att djuren har tillgång till vatten. När det är plusgrader behöver jag bara fylla på vatten och ibland tömma och göra rent förstås. Men när det är fruset behöver jag ta bort is flera gånger om dagen och fylla på vatten oftare eftersom det ju minskar fortare i baljorna. Jag är också noga med att ankorna, förutom sitt dricksvatten, ska ha tillgång till att bada flera gånger om dagen.

En dag som denna, när jag har något annat än mina vanliga sysslor inplanerat, så är det viktigt att jag förbereder allt kvällen innan så att allt rullar på utan trassel. Jag vill nämligen inte riskera att hamna i stressläge utan behöver göra allt lugnt och metodiskt med gott om tid för alla moment så att det finns utrymme om det händer något oförutsett. Förut gjorde jag allt i sista minuten, med andan i halsen och med ständig rädsla för att misslyckas. De tiderna är förbi, vilket är otroligt skönt.

Så. Arbetsprövningen. Hur gick det? Kändes det bra?

Jaaa faktiskt. Den arbetsgivaren har verkligen förstått vad det handlar om. Vi pratade mycket. Och jag gjorde några arbetsuppgifter däremellan. Drack lite te. Pratade lite mer. Och plötsligt hade mina tre timmar gått och jag hade klarat mitt första pass utan att känna något som helst obehag. Det enda jag själv inte tog ansvar för, var mitt ätande. Jag äter ju var annan till var tredje timme och eftersom jag skulle vara där i tre timmar och har lite restid så hade jag behövt planera in en måltid där nånstans. Saken är att jag gjorde det, planerade alltså….men jag lät bli att säga något om maten för jag visste inte riktigt var hon värmde maten. Så min matlåda låg kvar i väskan. Dumt. Men jag ska göra annorlunda på fredag.

Väl hemma igen efter ett snabbt besök i en matbutik, så var det en runda hos djuren som gällde. Alla verkade nöjda och glada så det gick smidigt. Lite ishackande och påfyllning av foder bara. Just nu, i skrivande stund känns det bara bra. Jag känner inget speciellt i kroppen eller knoppen och håller tummarna för att det förblir så.

Sovdags. En timme senare än jag tänkt.

Trött

Är sliten efter gårdagen. Det kom på sen eftermiddag och slog ut mig ordentligt. Helt energilös…arg och lite skakis. Imorgon ska jag börja arbetsträna. Bra timing, verkligen. Jag borde ha ägnat tid åt att återhämta mig hela dagen idag. Istället blev jag sugen på att testa nya symaskinen, det jag hade tänkt göra igår. Och innan jag kunde göra det var jag tvungen att städa upp på pysselbordet.

Fasen också! Vad är det som gör att jag glömmer bort mig gång efter annan? Jag förstår inte. Jag vet ju så väl att jag behöver återhämtning om jag gör nåt som jag inte brukar och ändå trillar jag dit gång efter annan.

Nåja. Det är som det är. Imorgon är en ny dag. Skippar dusch ikväll för det tar för mkt energi. Får ta en raggardusch istället.

Bilder från idag. Sydde fruktpåsar att ha när jag köper frukt och grönt. De är gjorda av ett linne som blivit för stort. Nu behöver jag inte ta plastpåsar mer när jag handlar. Kan man älska en symaskin? Jag tror bestämt att jag gör det i alla fall. Solen på sista bilden gör mig glad. Här i skogen ser man den inte på vinterhalvåret men när den börjar skymta bland träden är det på väg mot bättre tider!

Dramatiskt och sen kallt

Idag fick jag ändan ur vagnen och lagade taknätet på hönsgården. Vi fick nämligen besök av en hök som trodde att vi hade en drive-in-restaurang här på tomten. Jsg satt i köket när jag hörde ett fasligt liv utanför. Tuppen lät som aldrig förr och jag fattade snabbt att något var fel. När jag tittade ut såg jag en hök sitta på marken utanför hönshuset. Snabbt på med stövlar och jacka och så sprang jag ut för att se vilken skada den hade gjort.

Jag tror att jag kom i den berömda grevens tid (undrar varför man säger så) och misstänker starkt att höken hade varit in i hönsgården för en av hönorna låg skräckslagen under hönshuset och såg alldeles tussig ut. Möjligheten att gå under huset räddade nog livet på den. De andra syntes inte till alls. När jag hade fångat in hönan och hjälpt henne in i hönshuset upptäckte jag att de andra fyra hade tryckt in sig i ett värprede. Tuppen låg överst och skyddade sina damer.

Jag lät dem vara instängda i hönshuset resten av dagen och det tror jag de var tacksamma över. Efter ett mellanmål inne gick jag ut och tog mig an taken på både ankgården och hönsgården. Jag har knutit snören kors och tvärs över ankgården och imorgon ska jag lägga nät över dem. Tror nästan att det räcker med snörena men jag tar det säkra före det osäkra och lägger dit ett nät också. Problemet med näten är att de inte håller när det blir mycket snö på det. Snön ligger kvar och tynger ner det så att det går sönder. Jag lagade nätet på hönsgården också och på slutet var jag så kall om fingrarna så att jag inte kunde knyta knutarna. Men mina raringar kan gå ut och picka imorgon och det känns bra i hjärtat. Det är värt att frysa en stund när man vet att det är för något gott.

Kvällen ägnades åt att titta på Cancergalan. I år var det mycket speciellt för en av min sons bästa kompisar, Marcus, var med. Han fick en hjärntumör när han var 24 år och han och hans tjej berättade om beskedet, behandlingen och nuläget i ett gripande inslag. Der var fint. Både sorgligt och hoppfullt på samma gång. Här kan du läsa om honom.

Min ambition att lägga mig före 23 varje kväll funkar inte så bra. Jag går och lägger mig nu, det är närmast i tid på väldigt länge.

Komiskt och sorgligt på samma gång

Vad sjukt. När jag läser mitt förra inlägg ser jag nåt helgalet. Jag skriver om hur jag går igång på en ny arbetsplats, hittar saker att förbättra samtidigt som jag berättar om hur dåligt jag mådde av att vara där. Det är helt sjukt hur min hjärna fungerar. Jag skrev till och med att det nog är det jag ska jobba med, att förändra, att förbättra. Jag fattar att det är något jag ska lära mig, men jag trillar dit hela tiden…

Jag har så svårt att acceptera läget. Hur kommer det sig?

Vad exakt är det som gör att jag inte bara kan komma till ro och acceptera situationen som den är? Är det för att jag inte vill att resten av mitt liv ska vara lugnt och stilla? Eller är jag rädd för något? Vad händer om jag bara ger upp? Eller ger jag ens upp? Hur fasen gör man när man behöver acceptera att livet inte blev som man tänkt sig? Och hur tänkte jag att livet skulle bli då? Hmmm….

Jag har alltid tänkt att jag ska bli NÅT. Vad vet jag inte. Jag har haft känslan av att det är något viktigt jag ska göra. Typ rädda världen? Nej jag vet inte…men nåt sånt. Jag har haft känslan att jag kommer att upptäcka nåt som gör mig rik och berömd, eller att jag ska fara land och rike runt och föreläsa om något. Jag har tänkt att jag ska skriva böcker om viktiga saker, att jag ska rädda all världens djur och hjälpa alla människor. Jag har liksom väntat på något hela livet. Haft känslan av att jag kommer att veta så småningom vad jag ska göra.

MEN JAG VET INTE VAD JAG HAR VÄNTAT PÅ ELLER VAD JAG SKA GÖRA.

Och det gör mig frustrerad. Kan det vara det som gör att jag har så svårt att acceptera hur livet blev? Känner jag mig kanske misslyckad om jag bara släpper alla tankar på att bli nåt, lägger ner alla idéer som rusar runt i hjärnan och bara är? Jag kanske bara har lurat mig själv hela livet? För om jag hade velat bli nåt så hade väl jag lika stor möjlighet till det som alla andra? Jag har kanske inte velat det tillräckligt mycket? Kan det vara så att jag är precis där jag vill vara, just nu? Förutom värkande kropp då, för det vill väl ingen ha.

Jag menar… allt jag har gjort hittills har ju lett mig hit där jag är idag. Jag bor i ett torp i skogen, omgiven av djur som har kommit till mig på olika finurliga sätt. Jag har möjlighet att, som jag gjorde idag, stå i en kompakt tystnad och titta på en bäck som porlar. Jag har en man som jag älskar och som älskar mig, ett hus som jag känner harmoni i. Jag är självförsörjande med ved, kan elda i spisen om det blir strömavbrott, har egen brunn med friskt vatten. Jag har barn som är självständiga och trygga och jag har fantastiska barnbarn.

Jag har massor av fantastiska saker att se fram emot.

Jag får se mina barn utvecklas, mogna och ta steg i livet som för dem närmare sina drömmar. Jag får vara närvarande i mina barnbarns liv, se glittret i deras ögon och förundras över dem varje gång jag möter dem. Jag får bo på ett ställe som jag har längtat till hela livet, leva ett liv som jag drömt om. Ett enkelt liv.

Så vad fasen är det jag inte kan acceptera?

Begravning, ankor och 40-årskalas

Det blir inget Meetoo-inlägg idag men troligtvis en annan dag.

Jag har varit på en fantastiskt vacker begravning. Min morfar var gift med en kvinna, och vår familj har fortsatt att hålla kontakten fast morfar gick bort 1986. Jag har inte varit där jättemycket men de senaste åren har jag uppvaktat henne på födelsedagar och jag har hälsat på henne på sjukhuset och på äldreboendet. Däremot var jag mycket hos dem när jag växte upp. I perioder kanske mer än jag var hemma. Hon var en annorlunda person, varmhjärtad och väldigt rak. En stålkvinna. Hon hade levt ett långt liv, och det var inte helt enkelt alla gånger.

Prästen sade att det kändes som om han begravde ett helgon och ceremonin var lång och vacker. Han berättade om hennes liv, från det hon föddes tills hon lämnade jordelivet. Jag fick många pusselbitar till mitt eget livspussel när jag lyssnade på hennes historia. Jag grät mycket men det kändes som läkande gråt, kantat av sorg förstås. Jag är glad och tacksam för att jag fick vara en del av den här inspirerande kvinnans liv. Hon tog verkligen vara på livet.

Vi hämtade ankor i lördags. De bodde så fint, med en stor damm i buren. Så skulle jag också vilja göra i framtiden. Nu fick de en mindre bur, med en balja att bada i och ett hus som vi snickrat ihop själva. Det blev också bra, men i vår ska vi bygga en riktig gård åt dem. Den ska vara i närheten av hönshuset och vi ska ha nån form av damm i den. Troligtvis blir det nån mindre variant med pump för att vattnet ska cirkulera men drömmen är ju en stor ”sjö” ungefär som den de hade hos förra ägaren.

I går var vi till min kusin som har fyllt 40 år. Inget konstigt med det tycker nog många men för mig var det en rätt stor grej. Jag har inte umgåtts så mycket med släkten. Jag har inte blivit bjuden på så många tillställningar som de haft tex men jag bjöd dem på mina jämna födelsedagar och på mina två bröllop. Det har inte heller blivit så att vi hälsat på hos varandra. Vet inte riktigt varför egentligen. Men så har det varit i alla fall. Det var så kul att träffa alla och vi hade många gemensamma minnen att prata om. Det är en speciell känsla att umgås med människor som man har gemensamma minnen med. Och som kan fylla i luckorna i de minnen som jag har glömt eller kanske tom förträngt. Jag känner att det är viktigt för min personliga utveckling.

Imorgon ska jag på möte på morgonen. Arbetsförmedlaren och jag ska träffas på företaget som jag troligtvis ska arbetsträna på. Berättar mer om det när jag vet mer. Det känns både läskigt och spännande med arbetsträningen. Jag är så otrolgt skör. Och jag vill inte gå bakåt i utvecklingen igen. Jag känner att jag har blivit så mycket bättre men vet också att det behövs så lite för att jag ska trilla igen. Jag reagerar så starkt på stress och förändringar och det tar sån oöndlig tid att reparera skadan när den väl har skett. Och jag vill så mycket… så det finns risk att jag inte märker när det är på väg att spåra ur. Jag får försöka lita på att jag har omdömet som behövs.

Så…sovdags. Här kommer en bild på våra nya familjemedlemmar.