Flashback som läker

Nu på kvällen var jag ute och plockade mat till fåren. Det växer ju så dåligt eftersom det inte regnar nånting den här sommaren. Det innebär att de två hagarna vi har inte producerar så mycket bete som vi hade tänkt att de skulle göra. Vi har massor av ogräs, mest kirskål och sly, här vid torpet och det är jag tacksam för nu. Det blir lite mer jobb att ta rätt på det, men djuren får mat och vi slipper stödutfordra med hö. Fint blir det också, i trädgården.

Nåja. Jag går där och river kirskål för fulla muggar när en sång kommer upp i mitt huvud. Och jag får en känsla av lugn och en insikt om att jag håller på och läker nu. Låten som jag nynnar på är ”Omkring tiggarn från Luossa” och det var barnens farfars älsklingslåt. Jag förstår att han på nåt vis vill säga att nu är det bra, jag tror han ville bekräfta det jag har känt och tänkt på under dagen. Jag blir tårögd nu, gråtmild, när jag skriver om det. Så det är nog så det är.

Idag var jag barnvakt hos mina barnbarn. Min dotter och hennes sambo har flyttat till hennes föräldrahem. Jag bodde där tills jag separerade från barnens pappa. Det är fint att de rustar upp där och bevarar huset i släkten. Det är barnens farfars far som har byggt huset på 30-talet. Det känns lite speciellt att vara där. Separationen och åren efteråt var jobbiga. Det har varit spänt mellan mig och barnens pappa under många år efter det av orsaker jag inte vill gå in på här. Det har sakta men säkert blivit bättre. Han började komma hem till oss när vi bjöd in till barnens kalas och han började komma in på en fika när han hämtade eller lämnade. Idag när jag var barnvakt var han också där. Vi lekte med barnbarnen på studsmattan och jag kände att det jobbiga äntligen är över. Jag kände det och jag har tänkt mycket på det under dagen. På nåt vis känns det som om vi tömmer huset (och oss) på dåliga minnen, sorg och annat som tar energi. Och så fyller vi det med bra minnen igen, vi pratar om det som var bra och om roliga minnen kring våra barn. Barnbarnen hjälper oss att läkas och jag tror faktiskt att barnens farfar ville att jag skulle veta att han är tacksam för att det är så. Jag kände ett sånt lugn när jag började nynna låten och nu gråter jag igen.

Jag har en känsla av att den här dagen är otroligt viktig för mig. Att få en sån bekräftelse från andra sidan är stort och jag är tacksam för att jag får uppleva det. Jag har, via ett medium, fått meddelande från honom förut. Han ville förmedla att han är med barnen när de umgås. Att han är med familjen nu och att han är medveten om att han kunde ha varit en bättre far och farfar när han levde. Han gjorde andra val då…och det är han ledsen för. Och idag var han med igen där på baksidan av sitt älskade hus, med sin son och sina barnbarnsbarn. Och så ville han att jag skulle få veta det.

Tack Roland för att du vakar över de viktigaste personerna i mitt liv. Det är fint. Och jag vill att du ska veta att jag väljer att minnas de bra stunderna. Som den gången när vi satt en hel natt i hagen bakom huset för att titta på ett fantastiskt stjärnregn. Vi pratade mycket den natten, om saker som aldrig nämndes varken förr eller senare. Den var magisk. Jag glömmer den aldrig och varje gång det blir sånt stjärnregn står jag ute i mörkret och njuter av det vackra skådespelet.

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring, och kring lägerelden hörde de hans sång……

Annonser

Hudplastik

Kollar på tv och det är ett program om personer som gått ner mycket i vikt och får ta bort hud pga det. Jag har ju gått ner ca 46 kilo och har också en massa hud över. Speciellt på magen, men även insida lår, bröst och armar är hängiga.

Jag känner mig lite kluven kring hur jag ska göra. Man får ansöka om att göra bukplastik och behöver uppfylla vissa kriterier för att få det via landstinget. Om jag får det så gör jag det men det känns läskigt. Är lite rädd för perioden efter, det gör nog jävulskt ont. Jag har stått still i vikt ganska länge så jag tror att det har stannat upp nu så det kan vara så att det är dags att skriva remissen till dem som ska bedöma om jag får en operation eller ej. Jag fick tipset att ta upp allt som jag vill åtgärda i remissen så att de kan bedöma utifrån det. Ibland får man göra fler åtgärder om man har stora problem med hudöverskottet. Får se hur jag gör… jag både vill och inte vill.

Helgen har passerat och vi har fått mycket gjort. Vi har…nej, fel av mig… Mannen och hans bror har byggt en ny hönsgård och byggt om en hundkoja till hönshus. Vi köpte ju två hönor till innan vi fattade att 2 av våra ruvade på befruktade ägg. Så nu har vi 3 Creme Legbarhönor 7 kycklingar och 2 st Isbarhönor. De gamla hönorna gillar inte alls de två nyköpta hönorna så vi måste ha dem i en egen hönsgård. Knasigt… men så blir det ibland. Jag tänkte att några av CL-kycklingarna ska få bo med Isbarhönorna. Jag tror att det kommer att gå bra, om det inte gör det får vi väl köpa ett par Isbarhönor till så att de inte behöver vara ensamma. Jag älskar ju att pyssla om mina hönor så några extra gör inget.

Vi har ju fått lamm också. En bagge och en tacka och de är sååå söta. Idag fick en av de vuxna tackorna sin sommarfrisyr och hon blev nästan helt svart. Så fin. Men oj vad det är jobbigt att klippa dem. Är så rädd att klippa i huden, och de står ju inte helt still heller…. men övning ger färdighet, det går bättre och bättre för varje gång. Baggen Pelle ska bli intressant att klippa…han är ju så stark. Snäll är han men urstark.

Här kommer lite bilder på några av våra 21 djur.

Redan juli

Sist jag skrev något var i maj! Av nån anledning sorterar jag bort skrivandet fast jag älskar att skriva. Det händer inte vansinnigt mycket i mitt liv, kanske är det därför? Men det händer ju saker inuti hela tiden och det är ju det jag vill skriva om, egentligen. Tror att jag har svårt att sätta ord på det som händer med mig, och därför är jag tyst. Sen kan det bero på att det värker i händerna och när jag skriver via appen får jag mer ont. Vet inte. Eller så är det bara undanflykter. Flyktbeteende har jag ju haft i hela mitt liv. Bit ihop, ner med huvudet och kör på bara. Blunda för sånt som gör ont eller känns obekvämt så finns det inte… typ. Och nu när jag ska hantera allt som är lagrat så är det seeegt som klister. Men jag gör ett nytt försök. Skriva varje dag är fortfarande målet. Öppet och ärligt trots att vem som helst kan läsa.

Idag ska jag till psykologen. Troligtvis sista besöket innan långt uppehåll pga hennes semester. Ibland funderar jag på varför jag går dit. Det ger inte så mycket. Men vissa gånger förstår jag hur väl jag behöver det och tänker att nu…nu lossnar det. Nu händer det. Fördämningarna brister och allt bara väller fram. Men precis när det ska till att brista så är det som att det täpps till igen, på nåt magiskt sätt. Och så är jag tillbaks på ruta ett…eller kanske två. Lite mer medveten men ändå…igenbommad. Som om det inte går att släppa ut/fram det som ligger under ytan. Vågar jag inte? Kan jag inte? Inbillar jag mig bara att det finns en massa som behöver komma ut? Är jag på riktigt helt sluten? Inte vet jag…

Jag väntar på besked från försäkringskassan också. Har fått gjort en så kallad fördjupad utredning, vilken bestod i ett dokument som skulle fyllas i. Frågor som ska besvaras sv mig och som ska granskas av en läkare som avgör om jag är arbetsför eller ej. Jag vet ju själv att jag inte är det för hela kropoen kraschar fortfarande när jag gör lite för mycket. Och vad som är för mycket vet jag knappt från dag till dag, men det visar sig på humöret och på hur mycket värk jag har i några dagar efteråt. Och det kognitiva…som att jag fortfarande inte fattar hur spisen funkar. Det finns TVÅ knappar att ta hänsyn till när jag ska använda den och jag tar alltid fel. Skulle värma på lite kaffe idag och slog på fel platta. Märkte det efter lång tid, spisen knäppte irriterat när plattan stod på full effekt utan att någon kastrull stod på den. När jag sedan ställde på kastrullen glömmer jag bort att ta av den och jag får bara en liten skvätt kaffe för resten har kokat bort…. Jag har sovit dåligt senaste veckorna, och det har hänt lite oförutsedda saker. Roliga saker, men inget som jag vetat om innan och kunnat planera. Och få funkar inte hjärnan sen…. Det verkar inte bli bättre utan är nog något som jag går leva med och anpassa mig till tyvärr.

Anpassa mig. Acceptera. Vissa saker är svårare än andra att acceptera. En sak är mina sjukdomar, att min kropp inte funkar som på en frisk. Att livet inte blev som jag drömde om riktigt. Sen är det det här med mannens rökning. Och smusslandet som hänger ihop med det. Han vet att jag inte gillar det eller egentligen är det för milt uttryckt. Jag hatar allt som har att göra med det. Lukten, andedräkten, lögnerna, smusslandet, kostnaden. Det är så jävla onödigt när vi har så lite pengar och samtidigt känner jag att jag inte kan styra honom. Han måste få göra som han vill. Men kan jag leva med honom när han väljer något som jag är så otroligt anti mot? Jag vet faktiskt inte. Det har gått så långt nu att det gör ont i mig att veta att för honom är rökningen så viktig att han väljer att ljuga om det. Smussla. Och ett sånt förhållande vill inte jag ha. Ärlighet är viktigt för mig. Tillit. Jag måste kunna känna tillit. Och den är borta.

Samtidigt rökte han när vi träffades. Jag visste om det. Och vem är jag då att döma? Vad är jag för människa som kräver att han ska leva på ett speciellt sätt för att passa mig? Och grejen är att jag gör inte det längre. Jag har insett att han inte kommer att sluta, han kommer att fortsätta att ljuga för att skona mig (som han säger). Och jag har börjat fundera på om vi är rätt för varandra då…. och jag funderar på om det här händer för att jag ska förändra mitt sätt att vara på. Jag vill inte tvinga honom till något som han så uppenbart inte vill och när vi är så olika så är det kanske inte meningen att vi ska vara tillsammans? Det kanske finns någon annan därute som kan acceptera honom precis som han är? Eller är det meningen att jag ska stanna kvar och lära mig att acceptera? Jag vet fan inte! Jag har ju lämnat förhållanden förut och när jag tänker på det nu så vet jag inte om jag lämnar för att jag inte vill förändra mitt sätt att tänka, vara på. Jag kanske bara flyr till nästa man bara för att upptäcka att han också har egenskaper som jag inte orkar leva med. Är det så att det är nu jag ska stanna och bara acceptera. Eller ska jag gå vidare när jag inte kan acceptera ett beteende? Är jag feg som flyr och inte lär mig att hantera verkligheten eller är jag stark som står upp för det som är viktigt för mig? Vilka svåra frågor…

Vi firade 9 år som gifta igår och i måndags åt vi på restaurang för att fira litegrann. När vi väntade på vårt bord frågade mannen om jag tror att vi kommer att fira 10 år som gifta. Håller det så länge? Både han och jag svarade att vi ju inte vet just nu. Jag sade att jag har svårt att se en annan verklighet än den jag lever i nu. Och han sa att han älskar mig men att han inte vet om jag älskar honom. Jag sa att jag gör det men har avårt att visa det när jag inte vet om jag kan lita på honom. Och nu när jag skriver så vet jag att jag älskar honom, men inte det han väljer att göra. Så jag ska säga det till honom idag. Jag älskar honom men inte hans handlingar.

För så är det.

Vi har fått både lamm och kycklingar förresten. Jag skriver mer om det imorgon.

Ångest

Jag tänker inte prata om att det var länge sen jag skrev. Men det var det.

Idag hade jag inte tänkt göra så mycket. Lovade mannen att ta det lugnt för jag hade gjort lite för mycket igår. Pysslade i trädgården och jag har svårt för att sluta när jag börjar. Bara en sak till… och just ja, den där måste jag fixa… Nu så ska jag snart äta, jag ska bara… Så där håller jag på. Det är ju sååå roligt att skapa och fixa i trädgården så jag förtränger att det kommer surt efter. Ok. Jag tog det lugnt idag tyckte jag. På kvällen blev jag frustrerad, arg och sur. Elak. Kunde inte alls hantera lite motgångar. Fattade inte alls vad det kunde bero på. Tills jag satte mig ner och skulle göra mitt dagliga inlägg på Instagram. Då insåg jag att jag visst hade gjort saker.

Det började bra. Frukost, utsläpp av ankor och höns, tittade till fåren som går ute, hundpromenad. Det är sånt jag gör varje dag, sånt jag vill och måste göra varje dag. Jag gör det i min takt och det är aldrig förenat med stress eller olustkänslor, tvärtom. Djuren ger mig energi. Mitt på dagen gick jag ut och lade mig i solstolen och lyssnade på vägledda meditationer. So far so good.

När jag solat/lyssnat/svettats klart gick jag in endast iklädd trosor och bh för jag skulle duscha tänkte jag. Stannade till i köket och kollade telefonen och då hör jag motorljud, slänger en blick genom fönstret och ser en motorcykel på gården. Hjääälp, jag står i bh och trosor, helt svettig i köket!! In i sovrummet, på med de kläder som låg närmast, och det blev joggingbrallor och en långärmad tröja. Sen ut och prata med besöket, (trevligt med besök, visst men…) det var 25 grader varmt och jag ville ju duscha. När vi pratade flög en rovfågel ganska lågt över gården och jag blev orolig över mina fåglar som ju går lösa på dagarna. Kollade upp var de var och alla var i närheten.

När han hade åkt iväg igen, ringde min rehabsamordnare och pratade om att jag planerar att ansöka om sjukersättning, mer om det i ett annat inlägg. Hon uppmanade mig att ta kontakt med fkhandläggaren, vilket jag gjorde. Mailade henne och bad om att få veta när det passar bäst att kontakta henne. Sen ringde telefonen igen och jag pratade en stund medan jag gick runt och fixade lite saker ute, gick en kort promenad med hundarna tex. Sen kom mannen hem från jobbet, och vi upptäckte att det bara var 2 ankor vid deras lilla pool. Han lovade att leta medan jag lagade mat, men kom in ganska fort igen. Jag hade vispat ihop pannkakssmet och börjat steka pannkakor. Vi blev lite osams för jag tyckte att han kunde ha letat lite längre. Jag gick ut och letade och han fick ta över stekandet. Jag hittade ingen anka… Mitt humör började sjunka i ganska snabb takt, men istället för att sänka tempot fortsatte jag med pannkakorna, konstaterade argt att han hade gjort för tjocka pannkakor och hann tänka massor av tankar om att han bara ville att det skulle gå fort så han tog extra mycket smet varje gång. Jag vet helt irrationella tankar, elaka men så funkar mitt huvud när jag blir för trött. Jag hann med att leta mer efter ankan, hälla av och sila, samt koka upp saft som jag hade gjort igår. Jag diskade efter maten, och bar ut vatten till fåren, både till innebaljan och till hagen ute. Jag var jätteirriterad hela tiden. Tyckte att mannen borde fatta att han ska hjälpa till… Fast jag vet att det är tusen gånger bättre att be om hjälp.

Vi höll på och trasslade med fåren också för de bräkte hela tiden och verkade oroliga. Jag gissade på att de var irriterade på myggorna, så vi tog in dem. Då blev de ännu mer oroliga, klättrade i princip på väggarna och ville ut igen… Så jag smörjde in dem i myggmedel och gick ut med dem igen. Mannen gick och lade sig för han ska upp tidigt och jobba imorgon bitti. Och då upptäckte jag att ett av fåren var utanför hagen. PUST. Ut igen, in med fåret i hagen och sen leta reda på var hon kommit ut nånstans. Då ser jag att staketet inte är spänt så hon kunde trycka sig ut på två ställen. Blev återigen arg som ett bi på mannen, tokfrustrerad för att han slarvat och inte spänt staketet när han byggde det. Irrationell och elak igen. Mannen hade förslag men jag dissade alla. Sen insåg jag att det bara var att ta in fåren igen för det skulle ta för lång tid att fixa staketet, mannen behöver sova och det var miljoner myggor ute.

Alltså…en sammanfattning. Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt idag men det hände en massa saker, en del kunde jag inte styra över men ändå. Då glömmer jag allt, och blir ett elakt troll istället för att tänka efter, vara logisk. Jag har inte kommit längre än så. Och jag är inne på år tre som sjukskriven. Jag både gör för mycket och jag struntar i att stanna upp och reflektera fast jag vet så väl att jag behöver det för att fungera. Kvällen slutade med ett försök till samtal, som misslyckades. Av flera anledningar. Jag sa inget, utan satt bara på hans sängkant och såg olycklig ut. Han började prata och gjorde misstaget att berätta för mig hur JAG tänker. Det funkar inte för mig, för han vet verkligen inte hur jag tänker. Jag tänkte be om ursäkt för att jag hade betett mig illa, men hade svårt med orden för jag skäms över mitt beteende. Och så får jag en lektion i hur jag tänker. Jag gick ut ut rummet igen och stängde dörren efter mig.

Och nu sitter jag här och tänker på vad som gick snett. Har kommit fram till att jag inte fick den återhämtning jag behövde idag. Och att jag är så otroligt stresskänslig fortfarande. Och att jag behöver nya strategier igen. De jag har funkar inte.

 

Väntar på ett webinar

Och skriver lite under tiden. Eller, jag läste mest, för jag gick tillbaka lite och tittade på vad jag har skrivit förut. Jag blir förvånad när jag läser sånt jag har skrivit för länge sen, och kan tänka att det är intressant och lättläst. Medan jag skriver så tänker jag inte så… mitt självförtroende är nog rätt kasst. Jag behöver tro mer på mig själv, tror jag… Hahaha!

Jag ska lyssna på, eller vara med på ett webinar som heter Shine your light. Ska bli spännande och är nog precis vad jag behöver nu. Det hålls av Carolina Gårdheim som är en fantastiskt inspirerande kvinna. Hon driver företaget Kreativ Insikt och jag har varit på ett seminarium och gått e-kurs för henne. Oiii…nu börjar det. Jag återkommer!

Förkyld

Ja faktiskt. Och det känns lite märkligt för jag har inte varit ordentligt förkyld sen innan jag kraschade. Då var jag förkyld nästan hela tiden. Kroppen var extremt infektionskänslig och jag fick öŕoninflammationer, bihåleinflammationer och halsont flera gånger i månaden. Så nu undrar jag förstås om jag är förkyld på riktigt eller om kroppen återigen säger att jag måste återhämta mig bättre och oftare. Det är alltså närmare tre år sen jag var rejält förkyld, vad i allsin dar kan ha gjort mig förkyld nu? Äh… kan väl inte grubbla på det för jag lär ju inte få veta det ändå.

Jag har varit dålig på att vila på sistone. Och jag har haft mycket inplanerat. Barnpassning, höhämtning, möten, spontanresa, djurpyssel, och en massa annat. Och så har jag hoppat över vilan mitt på dagen. Jag har suttit ner men har samtidigt passat på att göra nåt medans jag ändå sitter där…. gaah! När fasen ska jag lära mig…

Orkar inte skriva mer nu. Jag skriver på telefonen och det gör ont att hålla i den plus att jag skriver fel hela tiden. Jag skriver mer imorgon och troligtvis blir det lite mer intressant än den här sörjan….

Äntligen är våren här

Som jag har väntat. Vi har fortfarande 2 dm snö kvar på en stor del av gården men den smälter i allafal dygnet runt nu. Innan har det varit så kallt på nätterna men det verkar ha vänt nu. Jag har kunnat börja litegrann i trädgården. Lite här och där bara. Idag till exempel krattade jag litegrann och började täcka resten av det jag började med i höstas.

Vi har en stenmur på gården. Eller två egentligen, på olika delar av gården. Den är i ganska dåligt skick men har sin charm och jag vill behålla den och framhäva den med växter. Bakom stenmuren bredvid huset har tidigare ägare kastat i princip allt. Jag krattar fram glas, konservburkar, kapsyler och stora plåtbitar hela tiden. Jag bestämde mig förra året att börja täcka de här ytorna för det verkar omöjligt att få bort allt skrot tyvärr. Jag blev nästan klar då men hösten var regnig så det blev en del kvar. Igår började jag fixa lite med det igen och fortsatte idag. Jag täcker med kartong och gamla textilier och sedan på med allt möjligt ”avfall” från trädgården. Det kommer sedan att förmultna och bli till fin jord. Jag ska odla blommor där har jag tänkt så ogräset inte tar över igen.

Idag upptäckte jag att jag får en superfin plats att ställa en trädgårdssoffa på om jag lämnar sista delen vid muren utan täckning. Jag älskar nämligen att ha många sittplatser i trädgården. Den trädgård jag skapar ska jag kunna njuta av på olika sittplatser. Här kommer jag att kunna sitta med en kaffe och njuta av blommorna samtidigt som jag håller hönsen sällskap.

Jag tänker så bra när jag är kreativ. Idag reflekterade jag över att jag arbetar i trädgården på samma sätt som jag målar mina tavlor. Själen styr och jag gör det jag känner för för tillfället. Jag skapar och låter känslan styra och det liksom växer fram något som jag inte hade tänkt ut från början. Jag är verkligen i nuet när jag gör så och jag mår fantastiskt bra av det. Det finns en nackdel dock. Jag förlorar mig i det och glömmer bort tiden. Glömmer att äta, glömmer återhämtning… Jag har lärt mig att det är vanligt att det blir så när man gör något som man tycker är roligt. Kroppen bildar må-bra-hormoner när man gör nåt kul, vilket gör att man blir lite beroende av det. Hormonerna gör att man inte känner av värk eller stress under tiden de utsöndras MEN är man som jag multisjuk, så blir ju kroppen och knoppen övrransträngd FAST man gör något man älskar att göra. Nyckeln ligger i att komma ihåg att vila. Så när jag kommer ihåg det så sitter jag bara rätt upp och ner och tittar på det jag skapar.

Jag får alltid väldigt ont efteråt tyvärr, oavsett om jag vilar eller ej. Det kommer nån ny inflammation nånstans i kroppen, oftast i handleder eller armar, ibland i ryggen. Jag försöker tänka på hur jag gör saker och ting men det värker ändå. EDSen (överrörligheten) gör ju att musklerna arbetar cirka 3 gånger mer än hos en frisk så om jag krattar i en timme så är det som att en frisk person krattar i tre timmar. Förstå då hur det blir när jag håller på hela dagen med bara några få korta pauser. 4-5 timmar går fort när man gör något man älskar och om man då ska räkna det gånger tre…ja ni fattar. Att kratta och hålla på med täckodling i 15 timmar är ju inte optimalt för kroppen. Lägg också in några hundpromenader, lite matlagning, diskning…ja sånt man gör på en dag. Och ta allt det gånger tre.

Jag måste lägga mig nu. Synd för jag är skrivsugen som attan. Men jag ska få tuttarna klämda på mammografi imorgon. Måste åka tidigt för jag har tid 9.20 och jag vill absolut inte stressa. Eller vill inte…jag KAN inte. Då funkar jag inte sen. Undrar om det gör lika ont att klämma tuttarna nu när jag gått ner en massa i vikt? Jag får se det imorgon helt enkelt. Eller nä..jag får känna det.