Tar mig tiden (18 av 365)

Idag tar jag mig tiden att reflektera. Att börja på riktigt med en e-kurs som jag har anmält mig till. Bli själsklar heter den. Jag är med i en fantastisk sammanslutning av systrar Shine Your Light Sisterhood och e-kursen är en del i det. Idag reflekterar jag över hur det jag var med om som liten, upp till ett års ålder, har påverkat mig i mitt vuxna liv. Många mönster tar man med sig från barndomen in i vuxenlivet och det präglar dig och formar dig i en form som kanske inte är du riktigt. Vi anpassar oss efter omständigheterna och glömmer bort den vi kom hit för att vara.

Jag vet inte så mycket egentligen om hur det var för min mamma när jag låg i hennes mage. Jag vet att hon var ung, 19 år när hon fick mig. Jag vet att hennes mamma, min mormor dog tidigt pga sjukdom och att mamma inte hade någon kvinnlig att få råd av under många år av sin barndom, och under uppväxten. Min morfar gifte om sig och hon har tre bröder men jag vet inte vilken relation mamma hade till sin ”fostermamma” eller vad man ska kalla henne för. Jag vet också att min mamma och pappa skilde sig när jag var ett år. Dessförinnan tvingades de att gifta sig eftersom mamma blev gravid. Jag tror inte jag var önskad och efterlängtad, planerad. Det var två ungdomar som råkade bli gravida och hanterade situationen på det sätt de trodde var bäst. De skilde sig för att pappa hade träffat en annan, han var otrogen en längre tid och alla visste förutom mamma. När hon fick veta, sist av alla slängde hon ut pappa och försökte hantera situationen efter bästa förmåga. Pappa flyttade till den andra kvinnan som bodde i samma område, hon var dessutom en av mammas bästa vänner. Så jag gissar att den tiden var turbulent. Mycket gråt och skrik som jag som barn inte förstod. Mamma som ensam försökte klara ekonomi och vardag med ett litet barn att släpa runt på. Om det är det första året som har format mig som människa så förstår jag mycket av de svårigheter som jag har haft genom livet. Men jag förstår inte riktigt hur jag ska kunna veta hur jag skulle ha blivit om jag INTE hade formats av detta traumatiska första levnadsår. Hur ska jag veta hur jag är utan de pålagda maskerna som jag tog till för att jag skulle kunna hantera det jobbiga? Jag vet att jag har blivit en kameleont, en expert på att försöka passa in i olika sammanhang för att inte vara till besvär eller synas så mycket. Att jag har blivit någon som dolt saker inuti för att inte uppfattas som konstig, eller jollig som jag ofta fick höra. Men… Då vet jag ju kanske ändå när jag tänker efter. De saker jag känner att jag fått dölja, hålla inne med är ju det som är jag egentligen. Det som jag längtar efter att släppa ut. Det som jag skäms lite för.

Jag ska fundera lite mer på det här. Det känns som om jag är nåt på spåren.

Annonser

Vilken natt! (17 av 365)

Alltså wow! Det är så vackert ute så jag kunde inte låta bli att gå en kort sväng med hundarna. Det är jätteljust ute fast det är mitt i natten. Månen lyser otroligt starkt. Jag försökte fånga det med mobilkameran men det var inte samma sak på bild som i verkligheten. I morgon bitti när jag tar min medicin ska jag tassa upp och titta på månen. Det ska vara blodmåne och jag hoppas få se en skymt av den.

Jag tittar på tv nu. En dokumentär om Dagny 106 år (105 i dokumentären). Hon bloggar och har blivit kändis på gamla dagar. Vilken fantastisk person. Hon drömmer om att få åka till Kina och gå på kinesiska muren innan hon dör men tyvärr avrådde läkaren henne från att åka. Det skulle vara för ansträngande för henne. När hon berättade för sin vän om det frågade han hur det kändes att höra det. Då svarade hon: ”Det är väl bara att acceptera det, jag längtar ju inte precis efter att dö.” Hon är så fin! Vilken fantastisk inställning till livet hon har. Hennes fina vän lät henne uppleva en digital promenad på kinesiska muren så att hon fick en film där det faktiskt ser ut som hon går där på riktigt. Hon fick hälsningar från människor från hela världen där de sade att hon var en sån inspirerande och härlig person. Och jag kan bara hålla med. Undrar om jag bloggar när jag är 106?

Jag har tagit min medicin nyss och börjar känna mig lite suddig i huvudet. Det är ovant att inte känna någon värk alls. Den försvinner nästan helt med de tabletterna som jag tar nu. Mina muskelavslappnande Saroten x 2, 2 st Paracetamol och 1 Oxycodone. Men det är ju inget som jag skulle kunna äta jämt. Dels för att jag blir så trött och för att det ju är morfintabletter. Känns inte ok att belasta kroppen med det för ofta. Men just nu är det skönt att få sova avslappnat nästan hela natten. Jag vaknar av värken när de slutar verka. Och det som gör mest ont är inte operations”skadorna” utan det är ju resten av kroppen. Det är sorgligt att få insikt i hur dålig jag är egentligen. Och det känns sorgligt, men nödvändigt att ta tag i det här med smärtlindringen. Kanske kan det påverka mitt mående så jag blir på lite bättre humör.

Och när jag skriver om bättre humör så måste jag säga att jag bokade biljetter till Jonas Gardells Queen of Fucking Everything. Han säger att det är hans sista stora show och jag kan bara inte missa det. Mannen vill också följa med och det gjorde mig så glad. Vi bokade bara biljetterna, inget hotell eller annat extravagant. Det blir kanske en bit mat nånstans förstås, men annars blir det lugnt. Då behöver vi inte skaffa hundvakt och grejer utan kan åka fram och tillbaka bara.

I sommar däremot ska vi åka på en fantastisk resa. Vi ska åka till Nordkapp och sen åka längs norska kusten en bit när vi åker hem. Vi ska bo på flera fina ställen. Några billiga och några dyra. Det ska bli såå roligt, jag ser verkligen fram emot det. Vi kommer att få se så vacker natur. Självklart kommer jag att skriva här om det också. Vi gör den här resan för att vi båda längtat efter att åka längs Norges kust och mannen vill gärna visa mig Nordkapp och de ljusa nätterna. Men vi firar också TIO år som gifta den 4e juli.

Mäktigt!

Hemma (16 av 365)

Det har gått bra att vara hemma. Jag vilar mest för jag blir oerhört trött av att göra något. Jag får hjälp av dottern att gå ut med hundarna på kvällen när mannen jobbar för jag har inte riktigt vågat mig ut på promenad än. Om jag skulle halka till eller snubbla… Huh. Kan knappt tänka på hur ont det skulle göra.

Jag äter medicin dygnet runt och ska göra det ett tag. Jag tänker att min kropp behöver all avlastning den kan få just nu. Jag gillar ju egentligen inte medicinknaprande men i det här fallet ser jag mig besegrad. Och jag har ju lovat mig själv att försöka styra upp nån sorts smärtlindring för fibron och EDSen så att utmattningen får en chans att läka. Jag vet inte riktigt var jag ska börja bara. Tror inte riktigt att min husläkare kan så mycket om kronisk värk. Det känns inte så. Men jag kan ju ha fel förstås.

Jag funderar mycket på en väninna jag hade förut. Vi hade inte känt varandra jättelänge men vi hade nåt speciellt band och vi bröt kontakten efter en riktigt fånig grej. Ett missförstånd tycker jag men de såg det på ett helt annat sätt så vi bröt med varandra helt. Nu såg jag att hon utbildat sig och startat eget inom området som hon drömde om och jag blev sugen på att lyckönska henne. Vet inte varför jag känner så för jag trodde vi var färdiga med varandra. Jag får känna efter, fråga själen, för huvudet har inget svar.

När vi pratar om själen… Jag har lovat mig själv att lyssna mer på själen. På allvar göra det själen ber mig om. Det är ingen lätt sak för mig som alltid hållit på och fixa och trixat för att klara vardagen. Jag sorterar ofta bort viktiga saker som själen uppmanar mig till för jag tänker att jag inte klarar det eller inte är bra nog. Känner mig låst av olika saker. Pengar tex. Så mycket som jag vill göra kostar pengar som jag inte har. Men ibland kommer jag på saker som jag skulle vilja göra nåt av men då hindras jag av tankar som att jag inte får eller inte kommer att orka eftersom jag är sjukskriven. Ja sjuk helt enkelt. Vad skulle jag kunna göra som min kropp klarar av liksom? Det blir alltid ett stopp nånstans och så släpper jag taget om de kreativa tankarna. Livet rullar förbi utan att jag blir nåt. Jag bara är.

Skulle gärna komma på vilken min uppgift i livet är. Vad är det jag är här för att göra? Jag känner så starkt för så mycket men kommer ingen vart med det. Jag fick en av alla mina briljanta idéer igår igen. Ska inte berätta om det här men jag kom på en sak som jag skulle kunna föreläsa om. En av många saker, för jag har mycket som jag vill berätta om. Många idéer.

Men det stannar oftast där.

Tyvärr.

Och det är bara jag som hindrar mig.

På bilden något mycket ovanligt. Båda mina katter i soffan med mig. Jag tror de känner att jag behöver deras energi. De healar mig.

Laddar för hemgång (15 av 365)

Nu har jag bytt om till egna kläder och ligger och väntar på att äta lunch, sen är det hemgång som gäller.

Morgonen var inte så rolig för de tog ut dräneringen och det var otroligt obehagligt. Det gjorde ont och kändes skitäckligt rent ut sagt. Slangen som låg under min hud var rätt lång och när hon drog ut den var det en sugande känsla blandad med smärta. Huh. 2 gånger dessutom. Men nu så är det gjort.

Jag fick såret omlagt eftersom det hade släppt i kanterna på omläggningen. Jag skulle få med mig saker hem så jag kan lägga om ifall det släpper igen. Återbesök hit om 10 dagar, sen till kirurgen om 3 månader. Håller tummarna för att allt går bra.

God morgon men pissig natt (14 av 365)

Vaknade vid 3 inatt och hade vansinnigt ont i ryggen. Krampvärk. Jag ringde på klockan och fick medicin men det tog en stund innan det släppte. Det var vidrigt. Hoppas jag får bra medicin utskrivet för jag har ju inget sånt hemma.

Jag har insett under de här dagarna på sjukhus att jag nog borde ta tag i det här med smärtlindring. Kroppen blir ju sjukt stressad av all värk och hur ska jag kunna läka från utmattningen om jag har värk precis hela tiden?

Nu ska jag äta klart frukosten sen försöka röra på mig lite så blir ryggen lite trevligare att umgås med.

Jag är kvar än (13 av 365)

Jag valde att stanna kvar på sjukhuset till i morgon. Jag hade fått åka hem ikväll om jag ville men känner att det känns tryggare att stanna en natt till. Jag har varit uppe och gått, ätit i matsalen och kisseriet fungerar som det ska. Men jag fick lite feber nu på eftermiddagen så det känns som rätt beslut att stanna. Jag vet att det är lättare att vila här än hemma.

Dagen har varit ok under omständigheterna. Jag har lite ont men fortfarande mest i resten av kroppen. Som förväntat blev det lite bättre av att kunna röra lite på mig. Jag måste gå lite framåtböjd eftersom jag inte får sträcka på mig. Anledningen till det är att skinnet är så sträckt och om jag rätar upp mig så kan såret gå upp helt enkelt. Och det vill man ju verkligen inte vara med om. Jag har dräneringsslangar i båda sidorna och nu när jag går utan nåt stöd så har jag påsarna i fickorna på den ”fina” rocken. Det ser nog rätt roligt ut när jag kommer hukandes med blodslangar i fickorna. Men snart så slipper jag det. Imorgon tar de bort dem som det låter. Nu ska jag vila lite, det är jobbigt att sitta upp och hålla i telefonen. Får se om jag skriver ett inlägg till senare i kväll. Här kommer bilder på min fina mage. Jag fick ju se den i morse när de bytte till en annan gördel. Den kommer jag att kunna ta av när jag ska duscha men annars ska den sitta på dygnet runt i en månad och sen varje dag i en månad till.

Opererad (12 av 365)

Ja nu så är jag opererad. Jag opererades igår och allt har gått bra. Jag var inte ett dugg nervös innan. Jag kände kanske ett litet uns av tvivel nånstans djupt inuti men efter en lite analys så var det nog lite rädsla för tiden efter operationen. Jag har ju redan ont och tanken på mer ont lockar ju inte direkt. Min dotter sa nåt bra. Hon sade att vi har ju fött barn mamma. Klarar man det så klarar man allt. Och faktiskt. Det finns ingen värre smärta tror jag. Kan inte tänka mig nån i alla fall. Och jag har ju gjort det tre gånger, den sista helt utan ngn bedövning. Jag valde det själv för jag ville vara helt närvarande i det jag skulle vara med om.

Nåja. Det var inte barnafödande jag skulle skriva om utan min operation. Igår när jag kom hit fick jag duscha direkt. Descutandusch så hela jag blev bakteriefri. Sedan fick jag ”fina” kläder och så fick jag träffa kirurgen som ritade på och under min mage. Han förklarade precis hur det skulle gå till. Efter det fick jag dropp och så blev jag lite senare nerkörd till operationsavdelningen. Min man som skjutsat hit mig tidigt på morgonen hade varit med hela tiden men åkte hem när jag blev inkörd till operationen. Tur var väl det för jag var inte på mitt rum igen förrän vid 16-tiden. Jag låg på uppvaket länge och dessutom blev operationen lite senare än beräknat för det kom in en kille som skulle opereras akut. Det hade ju inte varit kul för mannen att sitta här och vänta hela dagen.

Jag hade sagt till innan op att jag mår väldigt illa när jag vaknar upp så jag fick medicin förebyggande mot det. Det var perfekt för jag kände inget illamående alls. Visst gjorde det lite ont men jag var mest trött, omtöcknad och vaknade och somnade om vart annat.