2022… Det var ett tag sen jag skrev här.
Oj vad det har hänt mycket sen dess. Jag har pluggat och blivit undersköterska till exempel. På gamla dar… Jag utbildade mig till vårdbiträde 1987. Tänkte fortsätta då och läsa till ambulanssjukvårdare men det blev inte så. Det hände saker i livet som gjorde att jag valde bort det. Jag jobbade ändå inom vården till och från och nu efter min långa sjukskrivning kände jag att det var dags att sluta den cirkeln.
Nu jobbar jag heltid på sjukhus sedan januari och trivs bra med det. Jag får träna varje dag på att möta olika människor, olika personligheter. Utmaningar…. Idag en kollega som inte kommunicerar och är bitter och ifrågasättande. Hon får vara sån. Jag bemöter det inte. Tar inte åt mig heller även fast jag ju funderar lite på vad det är hon speglar hos mig. Vad triggar mig när det gäller hennes sätt att vara? Vilka lärdomar kan jag få? Det är intressant att tänka kring det. Känna in varför jag känner som jag gör i hennes närvaro.
Jag har flyttat igen. Fast jag skulle bo i lägenheten resten av livet. Blivit sambo… Fast jag skulle vara singel… Följer jag min själs röst så kan det bli så. Det blir nåt annat än det jag tänkte ut i huvudet. Och det är bra. Det blir som det ska bli när man lyssnar på själen.
Nu har jag trädgård igen också. Jag älskar att vara i trädgården. Jobba med kroppen, skapa något. Förändra och försköna. När jag var sjukskriven var det min terapi. Mitt sätt att bearbeta det jag gick igenom. Alla känslor, alla lärdomar, alla utmaningar som jag hade mött och mötte på vägen. Jag fick så många insikter om mig själv och om mina relationer, så viktiga insikter. Jag får ideer också när jag gräver, planterar, odlar, skördar och städar. Jag ser mönster och kopplar ihop det med saker i livet. Personlig utveckling när den är som bäst.
Nu är jag trött. Klockan är ett på natten, jag jobbar natt så jag kan inte gå och sova. Jag längtar hem. Jag har vant mig med att sova tätt intill min älskling och det känns tomt när han är där och jag är här… Om lite mer än sex timmar får jag åka hem och kramas en stund innan han åker på jobb och jag ska sova.
Igår var jag ca två meter från ett blixtnedslag. Jag stod och tittade ut på åskvädret när blixten slog ner utanför fönstret. Ljudet… En öronbedövande smäll och ett märkligt krasande ljud. Ljuset… Obeskrivligt. Och kraften kändes i kroppen. Det är ett hål i marken där den slog ner. Naturen är otroligt fascinerande. Vilken kraft! Som människa har man inte mycket att sätta emot. Jag var glad att jag var inne, men tänk att det bara var ett fönster emellan mig och alla de där volten…
Lyckostenen 