Mitt hjärta är krossat i småbitar.

Försöker hålla ihop. Jag har barnbarn här en stund till och jag ska jobba idag.

Inte visa känslor.

Bara jobba. Och le. Möta kunder. Prata med chefen. Vara människa. Vara den bästa farmorn.

Med ett krossat hjärta.

Har inte sovit en blund i natt. Kroppen värker och huvudet känns tungt.

Jag fattar varför jag är kvar här än. Det är för att det är så svårt att möta verkligheten. Det är lättare att bita ihop och kämpa på än att släppa taget. Det fria fallet är inte roligt. Men jag kan inte köra över mig själv mer nu.

Det som gör mest ont är att jag måste släppa det jag trodde var mitt drömliv. Gården. Tystnaden. Djuren. Skogen. Trädgården. Allt som kändes viktigt när jag hittade torpet måste jag nu släppa.