Ångest

Igår var en sån dag igen. Känslan av lättare panik låg och lurade nästan hela dagen. Och en påtaglig känsla av ensamhet. Mannen kom och hämtade hunden på förmiddagen och när han hade åkt kom den där känslan krypande som en slemmig snigel… Det är en rastlöshet inblandad och jag känner igen den sen jag åkte själv till Grekland. Det är nämligen så att det känns sååå märkligt att inte ha ansvar för någonting annat än mig själv. Ingen tid att passa, inget djur som ska tas om hand och ingen måste-syssla som ska utföras. Ingen man att ta hänsyn till. Och inte heller någon att fråga när man undrar något, eller behöver hjälp med något.

Det är bara jag.

Och det är ju så jag vill ha det. Jag har valt det själv och kommer att hitta nya rutiner, ett nytt sätt att leva mitt liv på. För jag är fri nu och det är bra. Och förbannat läskigt. Än så länge märker jag att jag vill distrahera mig för att slippa känna den där känslan men jag vet att nyckeln ligger i att känna den fullt ut. Vara i känslan, åka med i stället för att kämpa emot. Jag kommer dit, det vet jag, för jag är ju medveten nu. Det är en process och jag tar ett steg i taget. Mellan stegen är det lite förvirrat och det är ok.

Igår började jag läsa en bok. Jag valde den genom att känna in vilken av böckerna i bokhyllan jag behöver läsa. Det blev helt rätt för den handlar om hur man behöver samverka med egot. Inte se själen och egot som två ”fiender” utan när man har förstått att egot är själen i dess mest slumrande form kommer det inre kriget att helas. Och jag har förstått att det är ett krig som pågår i mitt inre, jag har förstått att egot vill ”hjälpa” genom att få mig att vilja gå tillbaka till dåtid. Och eftersom jag förstår det så kan jag läka mig själv nu. Den tiden är inne, jag håller på och ”uppgraderar” mig och det är klart att det känns. I boken står det att egot jobbar på exakt det sättet som jag känner. Det står om att man känner oro, att man vill gå händelserna i förväg och kanske fattar beslut som inte är bra för en. Och det står om ånger. Man känner ånger, att man har gjort fel, fast man innerst inne vet att det man gör är rätt. Och det gäller att orka stå emot de känslorna tänker jag. Känna dem, vara i dem, absolut, men inte låta dem ta över. Jag är tacksam för att jag äntligen har den här medvetenheten. Jag är tacksam för att jag har skaffat mig verktygen jag behöver för att kunna rida ut den här stormen och på riktigt bli den det är tänkt att jag ska vara.

Jag har mitt eget hem nu och jag vet inte om jag nånsin vill ha det på nåt annat sätt. Jag planerar roliga saker att göra, som jag inte har kunnat göra när jag har levt i tvåsamhet. I slutet av semestern kommer en kompis hit och bor här med mig i några dagar till exempel. Det ser jag fram emot. Hon bor i Karlstad och jag lärde känna henne under min mediumutbildning. Vi är likasinnade och har gått på liknande stigar i livet. Vi känner av varandra också fast vi är på avstånd.

Jag märker att min medialitet utvecklas i takt med att jag lyssnar mer på själen. Intuitionen blir starkare. Det är en mäktig känsla tänkte jag skriva, för det är det, men nånting tog emot när jag använde ordet mäktig. Jag tror att jag inte vill att det missuppfattas. Det är inte makt jag menar när jag skriver mäktig utan det är storslaget, fantastisk jag menar.

I mitt sovrum ska jag göra i ordning ett utrymme där jag ska ha mina stenar, mina kort och min trumma. Vissa kallar det för altare men jag vet inte om jag har kommit så långt än. Jag ska få en möbel av min mamma. Min älskade morfar har tillverkat den möbeln under kriget och den har stått i hans föräldrahem. Jag blir gråtig när jag tänker på att den ska vara hos mig. Det känns som om jag får lite av honom in i mitt hem. Hans energi. Jag vet att han är med mig varje dag fast han gick bort i slutet av 80-talet och nu blir det liksom manifesterat med ett föremål. Till saken hör att hans föräldrahem och platsen det ligger på berör mig väldigt starkt. Jag var där mycket under min uppväxt och har aldrig känt mig så trygg och lycklig nån annan stans. Så den energin kommer också hem till mig snart. Jag längtar.

Sista gången jag åkte dit fick min kropp nån sorts känslohaveri. Jag skakade och hulkgrät och kunde inte prata alls. Det var så många känslor som kom samtidigt. Saknad, sorg, kärlek, lycka…allt bara vällde över mig och jag släppte ut det helt okontrollerat. Jag gick runt och luktade på alla bekanta dofter som fastnat i mitt sinne . Jag tog på allt jag hade saknat och liksom etsade in det i minnet för jag visste att det var sista gången. Jag kan inte och vill inte åka dit mer. Jag har stängt den dörren. Stället är sålt med förresten så att komma dit nu skulle nog bara orsaka smärta. Och människorna som bodde där, morfars bror och fru, är på andra sidan de med så inget av det jag älskade finns kvar. Bara skalet av det.

Vad skönt det är att skriva av sig. Få ur sig det som finns inuti. Så man kan fylla på med nytt. Apropå fylla på. Numer kan jag äta mina måltider här om jag vill. Det är utanför mitt fönster i lägenheten. Ca 20 meter till vattnet.