Nu händer det grejer…. Det händer så mycket så det känns helt overkligt. För typ 2-3 veckor sen bestämde jag mig bara. Efter ännu en rond med verbalt svek fick jag nog. Så nu ska jag flytta. Jag får nyckeln i helgen. Jag har redan en lägenhet, det gick helt otroligt fort.
Vi har väl aldrig pratat så här mycket. Eller för den delen aldrig gråtit så här mycket heller. Men det är ju försent. När insikterna haglar (hans insikter) kan jag bara ta emot dem med sorg. Djup sorg först. Jag grät såå mycket. Över hur det blev. Över drömmar som gick i kras. Över djuren. Över trädgården. Jag grät över hur jag har behandlat mig själv. Över vad jag kommer att förlora…
Sen började jag inse att jag kommer att få något också. Jag kommer att få friheten att forma mitt liv utan att behöva ta hänsyn till en annan person på det sätt jag har gjort tidigare. Jag har, i hela mitt liv, anpassat mig efter andra. Blivit tagen för given. Jag har varit fixaren medan de andra kallt har räknat med att jag löser allt. Jag har fått syn på det nu, satt ner foten och äntligen äntligen har min själ blivit hörd. Den har på alla möjliga sätt försökt få mig att förstå att jag måste lyssna. Jag har försökt, men inte varit helt mogen för det tydligen. Men nu så.
Jag gråter när jag blir ledsen. Och det blir jag lite då och då. Senast idag kom en känsla över mig som gjorde att jag grät en stund. Men det gick över rätt fort. Jag kände mig taskig mot mannen för att jag lämnar honom. Jag känner att jag sviker för eftersom han inte har tagit något ansvar för något så vet han inte hur saker och ting funkar. Han tröstar mig och säger att han är tacksam för att jag ger honom chansen att bli vuxen.
Häromdagen satt jag på bänken som vi byggde tillsammans i trädgården och sorgen bara vällde upp. För att det blev så tydligt där i trädgården hur jag har kämpat. Min trädgård som jag hade så mycket idéer om, jag ville så mycket, men ingenting blev av. Han ville inte och han var aldrig delaktig i det som jag såg som gemensamt. Jag kämpade själv med både förhållandet och trädgården och nu när jag har gett upp så syns allt så tydligt. Trädgården har hjälpt mig att läka och nu är det dags att släppa taget. Det syns ute att jag har gett upp och det kändes så oerhört sorgligt. Att släppa taget är svårt för mig, det har alltid varit det….
Jag ska börja plugga också. Den 22 Augusti börjar jag i skolan. Så märkligt. Jag fyller 55 i höst och väljer att sätta mig i skolbänken igen. Jag väljer att plugga till undersköterska och göra klart det jag påbörjade på 90-talet. Jag hade ju i princip ensamt ansvar för barnen då och gav upp tanken på att plugga vidare, så jag blev ”bara” vårdbiträde. Livet kom emellan. Mina älskade barn kom tidigt och jag fick inte ihop vardagen så jag valde bort pluggandet den gången. Nu flyttar jag tillbaka dit jag bodde när jag valde bort pluggandet och så gör jag klart det jag påbörjade för typ 30 år sen.
Och nu är klockan mitt i natten igen. Jag borde sova i stället för att sitta här. Eller packa ner mitt liv i kartonger. Men mest borde jag sova. I morgon är en ny dag. Får se vad som händer då. Idag har jag gråtit av skuldkänslor som jag inte borde ha, jag har gått på APT och svurit åt en regionchef inför alla mina arbetskamrater. Med rätta. För det som händer på mitt jobb är fel. Så jävla fel så jag tänker sluta där. Men det vet de inte än. Men jag kände att jag kunde säga vad jag tycker utan att vara rädd för konsekvenserna. Och jag har sålt ett helt gäng av mina hönor. För jag ska ju inte bo här med dem längre så det känns bättre att ha färre att tänka på.
Vi separerar på prov men det känns som om det är för alltid. Jag tror vi känner det båda två och jag låter det ske. Det blir som det ska bli ändå så det är lika bra att bara åka med i stället för att kämpa emot det oundvikliga.
Universum vet. Jag lyssnar nu och det kommer att bli bra.
Lyckostenen 