Jag vet inte vad det beror på. Är det obehag, oro, rädsla, spänning, förväntan? Jag vet inte faktiskt… Ibland känner jag mig som om jag har blivit galen, men jag tror att det är kampen mellan egot och själen jag känner. Jag vill ju det här, har velat det länge… Men ibland blir jag så osäker på om jag gör rätt så jag nästan ångrar mig. Men bara nästan. För jag är övertygad om att det är det här jag måste göra, det är nästa steg i min utveckling, och jag måste bara göra det.
Jag behöver lyssna på själen för att må bra… trots att besluten gör förbannat ont ibland. Trots att jag är rädd. Trots att jag inte vet ett dugg om framtiden. Jag vet ingenting om nånting jag vet bara vad jag känner att jag behöver göra.
Min man, han som jag lämnar nu, säger att han avundas mig för min styrka och min förmåga att lyssna inåt. Han säger att han aldrig har träffat en sån människa som jag och att han tror att jag själv inte är medveten om styrkan jag besitter. Och jag vill bara gråta när han säger så för jag vet att jag gör honom så ledsen och rädd när jag följer mitt hjärta. Jag vill inte såra nån men jag har sårat mig själv så länge genom att behandla mig själv som jag har gjort. Nu när jag har insett vad jag behöver göra så finns det ingen återvändo. Jag måste bara gå, ett steg i taget, tills jag slutar känna mig galen av rädsla och sorg.
Jag har börjat flytta saker till lägenheten. Lite i taget…Jag har köpt en soffa och en tv och vi har delat upp våra konton så vi inte har gemensam ekonomi längre. Jag har en annan adress nu men bor inte riktigt där än. Men snart gör jag det. Vilken dag som helst. Till min lägenhet hör det ett uthus och i det finns det en jordkällare! Jag har önskat mig en jordkällare hur länge som helst, jämt kanske man kan säga. Och nu har jag en. Och jag kommer att bo vid vatten. Det är ett av mina mål i livet, jag har alltid sagt att innan jag dör ska jag bo vid vatten. När jag sitter vid mitt köksbord ser jag vattenglitter, änder och gräs. Jag kommer att kunna gå ut och sitta där och äta frukost när jag vill. Jag vet att det kommer att bli bra men jag vågar inte riktigt glädjas fullt ut än. Vet inte om jag får. För jag lämnar ju någon som är ledsen och vilsen och inte vet riktigt hur han ska forma sitt liv. Jag kan inte rädda honom, han behöver få möta sina demoner själv för att han ska få lugn i sin själ. För att han ska få bli den han vill bli utan min inblandning. Sen får vi se hur det blir. Vi har levt mer som vänner i så många år så det kan vara svårt att hitta tillbaka till nån sorts gnista men man vet aldrig.
Från det ena till det andra. Jag har snart semester. 3 veckor ledigt. Jag vet ju vad jag ska göra. Flytta klart, vara själv, börja plugga och hitta helt nya rutiner. Jag vet inte ens om jag har nåt jobb efter semestern för jag har inte fått några nya tider från arbetsgivaren än. Men det blir som det ska bli. Jag får träna på tillit igen… Sist jag hade semester var det år 2015. Jag hade kraschat in i väggen och trodde att 7 veckors semester skulle hjälpa. Haha… 7 veckor! Det tog fem och ett halvt år innan jag började jobba igen. De åren är jag så tacksam för, för jag lärde mig så otroligt mycket om mig själv. Jag är en kvinna med stark intuition men jag lyssnade aldrig på det utan fortsatte att göra saker som förväntades av mig istället för saker som jag ville göra. Jag umgicks med människor som tog mig för givet och anpassade mig efter dem istället för att ta hand om mig själv. Men det är slut med det nu.
Lyckostenen 