Idag fick jag en märklig känsla. Den kom efter att jag hade varit till min lägenhet och gjort en massa saker för att förbereda för att bo där, på riktigt. Innan jag åkte dit hade jag nån sorts ångest…
På förmiddagen idag pratade jag och mannen en del om att det är nära flytt nu. Vi pratade om hur det känns och jag insåg att jag troligtvis blir klar med flytten den här veckan, vilket innebär att mitt nya liv börjar på allvar nu. När han hade åkt till jobbet kom jag igång med att packa ihop saker och bära ut dem i bilen. Hela tiden hade jag nån sorts panikkänsla. Tror det var ångest. Jag åkte till lägenheten med alla saker och väl där lättade det lite eftersom jag var helt inne i det jag höll på med. Jag plockade in saker i skåpen och skruvade ihop min sängram som jag har köpt. Jag satte även i gång min nya tv. Skönt med nåt handfast, nåt konkret, att göra för att inte fastna i panikkänslan. Jag förstår den inte riktigt… paniken. Jag förstår inte var den kommer ifrån. Men har en aning om att det är Egot som försöker skrämma mig så jag ångrar mig och stannar kvar här.
Jag tänker inte gå på den grejen en gång till. Den här gången vinner jag över Egot.
Det händer så mycket i mitt liv nu. Det vänds helt upp och ner. Klart att Egot protesterar. Jag som har hållit mig kvar i situationer som jag har mått dåligt i förut har plötsligt satt ner foten och satt stopp. Jag ska bli farmor igen om bara någon dag. Jag ska flytta, bo själv för första gången sen slutet på 80-talet. Och jag ska börja plugga om några veckor. Jag ska försörja mig själv samtidigt som jag går ner i tid för att jag pluggar. Jag ska lämna mina djur hos mannen och jag vet inte om han är mogen det ansvaret. Jag tror att han kommer att upptäcka hur mycket det är att göra på gården, hur mycket ansvar man måste ta för att klara av att ta hand om allt. Och så kommer han fram till att han inte vill bo kvar. Då måste vi ta nya jobbiga beslut. Jag lämnar ju inte djuren vind för våg. Jag kommer att åka och titta till dem och gosa med dem flera gånger i veckan. Tills jag känner att det blir ohållbart.
För att kunna hantera allt det här så har jag tänkt att jag tar en dag i taget. Är i nuet och fokuserar på det jag gör just då. Men jag behöver ju förstås planera lite också så att jag får ihop allt i slutänden. Det är mycket nu kan man lugnt säga. Bilen klonkar också förresten och den behöver en service snart. Jag ska bestämma om jag ska ha fiber eller mobilt bredband och jag ska ändra adressen på en massa ställen. Vattenfall har registrerat mig på 2 lägenheter i stället för en med förresten… som om jag inte har tillräckligt att fundera på. Haha..Det blir nästan lite komiskt när jag listar det så här. Har jag nämnt att jag ska börja med medicin snart också? Har samtal med nån från vården den 11e och sen tror jag att det är meningen att jag ska börja.
Phu…
Nu måste jag sova. Imorgon bor jag inte här längre tror jag. Tänk att den här natten kanske är den sista natten här i huset. Och jag som trodde att jag skulle bli gammal här på gården.
Lyckostenen 