Nya tider…

2022… Det var ett tag sen jag skrev här.

Oj vad det har hänt mycket sen dess. Jag har pluggat och blivit undersköterska till exempel. På gamla dar… Jag utbildade mig till vårdbiträde 1987. Tänkte fortsätta då och läsa till ambulanssjukvårdare men det blev inte så. Det hände saker i livet som gjorde att jag valde bort det. Jag jobbade ändå inom vården till och från och nu efter min långa sjukskrivning kände jag att det var dags att sluta den cirkeln.

Nu jobbar jag heltid på sjukhus sedan januari och trivs bra med det. Jag får träna varje dag på att möta olika människor, olika personligheter. Utmaningar…. Idag en kollega som inte kommunicerar och är bitter och ifrågasättande. Hon får vara sån. Jag bemöter det inte. Tar inte åt mig heller även fast jag ju funderar lite på vad det är hon speglar hos mig. Vad triggar mig när det gäller hennes sätt att vara? Vilka lärdomar kan jag få? Det är intressant att tänka kring det. Känna in varför jag känner som jag gör i hennes närvaro.

Jag har flyttat igen. Fast jag skulle bo i lägenheten resten av livet. Blivit sambo… Fast jag skulle vara singel… Följer jag min själs röst så kan det bli så. Det blir nåt annat än det jag tänkte ut i huvudet. Och det är bra. Det blir som det ska bli när man lyssnar på själen.

Nu har jag trädgård igen också. Jag älskar att vara i trädgården. Jobba med kroppen, skapa något. Förändra och försköna. När jag var sjukskriven var det min terapi. Mitt sätt att bearbeta det jag gick igenom. Alla känslor, alla lärdomar, alla utmaningar som jag hade mött och mötte på vägen. Jag fick så många insikter om mig själv och om mina relationer, så viktiga insikter. Jag får ideer också när jag gräver, planterar, odlar, skördar och städar. Jag ser mönster och kopplar ihop det med saker i livet. Personlig utveckling när den är som bäst.

Nu är jag trött. Klockan är ett på natten, jag jobbar natt så jag kan inte gå och sova. Jag längtar hem. Jag har vant mig med att sova tätt intill min älskling och det känns tomt när han är där och jag är här… Om lite mer än sex timmar får jag åka hem och kramas en stund innan han åker på jobb och jag ska sova.

Igår var jag ca två meter från ett blixtnedslag. Jag stod och tittade ut på åskvädret när blixten slog ner utanför fönstret. Ljudet… En  öronbedövande smäll och ett märkligt krasande ljud. Ljuset… Obeskrivligt. Och kraften kändes i kroppen. Det är ett hål i marken där den slog ner. Naturen är otroligt fascinerande. Vilken kraft! Som människa har man inte mycket att sätta emot. Jag var glad att jag var inne, men tänk att det bara var ett fönster emellan mig och alla de där volten…

Hmm

Jag läste mitt inlägg som jag gjorde innan det här och det var ju nästan lika. Haha…Jag hade glömt att jag hade skrivit det. Förlåt för tjatet… Men jag behöver väl upprepa mig just nu antar jag. Allt har en mening, så även det. Men jag ska bli bättre på att läsa igenom det jag har skrivit innan jag gör ett nytt inlägg.

Ångest

Igår var en sån dag igen. Känslan av lättare panik låg och lurade nästan hela dagen. Och en påtaglig känsla av ensamhet. Mannen kom och hämtade hunden på förmiddagen och när han hade åkt kom den där känslan krypande som en slemmig snigel… Det är en rastlöshet inblandad och jag känner igen den sen jag åkte själv till Grekland. Det är nämligen så att det känns sååå märkligt att inte ha ansvar för någonting annat än mig själv. Ingen tid att passa, inget djur som ska tas om hand och ingen måste-syssla som ska utföras. Ingen man att ta hänsyn till. Och inte heller någon att fråga när man undrar något, eller behöver hjälp med något.

Det är bara jag.

Och det är ju så jag vill ha det. Jag har valt det själv och kommer att hitta nya rutiner, ett nytt sätt att leva mitt liv på. För jag är fri nu och det är bra. Och förbannat läskigt. Än så länge märker jag att jag vill distrahera mig för att slippa känna den där känslan men jag vet att nyckeln ligger i att känna den fullt ut. Vara i känslan, åka med i stället för att kämpa emot. Jag kommer dit, det vet jag, för jag är ju medveten nu. Det är en process och jag tar ett steg i taget. Mellan stegen är det lite förvirrat och det är ok.

Igår började jag läsa en bok. Jag valde den genom att känna in vilken av böckerna i bokhyllan jag behöver läsa. Det blev helt rätt för den handlar om hur man behöver samverka med egot. Inte se själen och egot som två ”fiender” utan när man har förstått att egot är själen i dess mest slumrande form kommer det inre kriget att helas. Och jag har förstått att det är ett krig som pågår i mitt inre, jag har förstått att egot vill ”hjälpa” genom att få mig att vilja gå tillbaka till dåtid. Och eftersom jag förstår det så kan jag läka mig själv nu. Den tiden är inne, jag håller på och ”uppgraderar” mig och det är klart att det känns. I boken står det att egot jobbar på exakt det sättet som jag känner. Det står om att man känner oro, att man vill gå händelserna i förväg och kanske fattar beslut som inte är bra för en. Och det står om ånger. Man känner ånger, att man har gjort fel, fast man innerst inne vet att det man gör är rätt. Och det gäller att orka stå emot de känslorna tänker jag. Känna dem, vara i dem, absolut, men inte låta dem ta över. Jag är tacksam för att jag äntligen har den här medvetenheten. Jag är tacksam för att jag har skaffat mig verktygen jag behöver för att kunna rida ut den här stormen och på riktigt bli den det är tänkt att jag ska vara.

Jag har mitt eget hem nu och jag vet inte om jag nånsin vill ha det på nåt annat sätt. Jag planerar roliga saker att göra, som jag inte har kunnat göra när jag har levt i tvåsamhet. I slutet av semestern kommer en kompis hit och bor här med mig i några dagar till exempel. Det ser jag fram emot. Hon bor i Karlstad och jag lärde känna henne under min mediumutbildning. Vi är likasinnade och har gått på liknande stigar i livet. Vi känner av varandra också fast vi är på avstånd.

Jag märker att min medialitet utvecklas i takt med att jag lyssnar mer på själen. Intuitionen blir starkare. Det är en mäktig känsla tänkte jag skriva, för det är det, men nånting tog emot när jag använde ordet mäktig. Jag tror att jag inte vill att det missuppfattas. Det är inte makt jag menar när jag skriver mäktig utan det är storslaget, fantastisk jag menar.

I mitt sovrum ska jag göra i ordning ett utrymme där jag ska ha mina stenar, mina kort och min trumma. Vissa kallar det för altare men jag vet inte om jag har kommit så långt än. Jag ska få en möbel av min mamma. Min älskade morfar har tillverkat den möbeln under kriget och den har stått i hans föräldrahem. Jag blir gråtig när jag tänker på att den ska vara hos mig. Det känns som om jag får lite av honom in i mitt hem. Hans energi. Jag vet att han är med mig varje dag fast han gick bort i slutet av 80-talet och nu blir det liksom manifesterat med ett föremål. Till saken hör att hans föräldrahem och platsen det ligger på berör mig väldigt starkt. Jag var där mycket under min uppväxt och har aldrig känt mig så trygg och lycklig nån annan stans. Så den energin kommer också hem till mig snart. Jag längtar.

Sista gången jag åkte dit fick min kropp nån sorts känslohaveri. Jag skakade och hulkgrät och kunde inte prata alls. Det var så många känslor som kom samtidigt. Saknad, sorg, kärlek, lycka…allt bara vällde över mig och jag släppte ut det helt okontrollerat. Jag gick runt och luktade på alla bekanta dofter som fastnat i mitt sinne . Jag tog på allt jag hade saknat och liksom etsade in det i minnet för jag visste att det var sista gången. Jag kan inte och vill inte åka dit mer. Jag har stängt den dörren. Stället är sålt med förresten så att komma dit nu skulle nog bara orsaka smärta. Och människorna som bodde där, morfars bror och fru, är på andra sidan de med så inget av det jag älskade finns kvar. Bara skalet av det.

Vad skönt det är att skriva av sig. Få ur sig det som finns inuti. Så man kan fylla på med nytt. Apropå fylla på. Numer kan jag äta mina måltider här om jag vill. Det är utanför mitt fönster i lägenheten. Ca 20 meter till vattnet.

Dagens känsla

Ok. Jag känner mig ensam idag. Och har nån sorts ångest. Jag sitter i min lägenhet och vet inte riktigt vart jag ska göra av mina känslor. Känna dem förstås, leva ut dem också… Men jag vill ju så gärna förstå vad som händer. Jag vet att hjärnan spelar mig spratt när jag försöker tänka ut varför jag känner som jag gör. Jag tänker att jag är ledsen för att ingen kommer hit och hälsar på mig…Men det är ju inte sant för jag har haft fler besök här än jag fick där jag bodde innan. Och jag har flera som jag kan åka och hälsa på när jag vill. Så det är inte det egentligen. Men egot vill ju dra på mig offerkoftan igen och då är det lätt att tänka de tankarna.

Egot tycker att jag ska återgå till mitt vanliga liv och hittar på allt möjligt för att jag ska trilla dit igen. Mannen hämtade hunden nyss och då är jag ju helt fri att göra precis vad jag vill. Då kommer tankarna smygande direkt… Om, kanske, tänk om… Och så är det i gång. Och då blir jag passivt sittande och för en stund ger jag upp litegrann. Kapitulerar, lägger mig platt. Men jag ser ju igenom det och vet att det går över. Jag VET att det här är rätt väg att gå så Egot kan sparka sig själv i röven!

Jag ska ta mig för med nånting nu när jag kan. Borde bada för vem vet hur länge vädret är såhär ljuvligt. Men känner inte för det riktigt. Och då får det vara. Jag skulle vilja åka och leta på loppisar för jag behöver ett soffbord. Får se om det blir så. Jag ska känna efter så får vi se var jag landar. Här åt jag frukost i morse förresten. Ca 50 meter från min lägenhet.

lägenhet

Inte hemma hemma…

Idag fick jag en märklig känsla. Den kom efter att jag hade varit till min lägenhet och gjort en massa saker för att förbereda för att bo där, på riktigt. Innan jag åkte dit hade jag nån sorts ångest…

På förmiddagen idag pratade jag och mannen en del om att det är nära flytt nu. Vi pratade om hur det känns och jag insåg att jag troligtvis blir klar med flytten den här veckan, vilket innebär att mitt nya liv börjar på allvar nu. När han hade åkt till jobbet kom jag igång med att packa ihop saker och bära ut dem i bilen. Hela tiden hade jag nån sorts panikkänsla. Tror det var ångest. Jag åkte till lägenheten med alla saker och väl där lättade det lite eftersom jag var helt inne i det jag höll på med. Jag plockade in saker i skåpen och skruvade ihop min sängram som jag har köpt. Jag satte även i gång min nya tv. Skönt med nåt handfast, nåt konkret, att göra för att inte fastna i panikkänslan. Jag förstår den inte riktigt… paniken. Jag förstår inte var den kommer ifrån. Men har en aning om att det är Egot som försöker skrämma mig så jag ångrar mig och stannar kvar här.

Jag tänker inte gå på den grejen en gång till. Den här gången vinner jag över Egot.

Det händer så mycket i mitt liv nu. Det vänds helt upp och ner. Klart att Egot protesterar. Jag som har hållit mig kvar i situationer som jag har mått dåligt i förut har plötsligt satt ner foten och satt stopp. Jag ska bli farmor igen om bara någon dag.  Jag ska flytta, bo själv för första gången sen slutet på 80-talet. Och jag ska börja plugga om några veckor. Jag ska försörja mig själv samtidigt som jag går ner i tid för att jag pluggar.  Jag ska lämna mina djur hos mannen och jag vet inte om han är mogen det ansvaret. Jag tror att han kommer att upptäcka hur mycket det är att göra på gården, hur mycket ansvar man måste ta för att klara av att ta hand om allt. Och så kommer han fram till att han inte vill bo kvar. Då måste vi ta nya jobbiga beslut. Jag lämnar ju inte djuren vind för våg. Jag kommer att åka och titta till dem och gosa med dem flera gånger i veckan. Tills jag känner att det blir ohållbart. 

För att kunna hantera allt det här så har jag tänkt att jag tar en dag i taget. Är i nuet och fokuserar på det jag gör just då. Men jag behöver ju förstås planera lite också så att jag får ihop allt i slutänden. Det är mycket nu kan man lugnt säga. Bilen klonkar också förresten och den behöver en service snart. Jag ska bestämma om jag ska ha fiber eller mobilt bredband och jag ska ändra adressen på en massa ställen. Vattenfall har registrerat mig på 2 lägenheter i stället för en med förresten… som om jag inte har tillräckligt att fundera på. Haha..Det blir nästan lite komiskt när jag listar det så här. Har jag nämnt att jag ska börja med medicin snart också? Har samtal med nån från vården den 11e och sen tror jag att det är meningen att jag ska börja.

Phu…

Nu måste jag sova. Imorgon bor jag inte här längre tror jag. Tänk att den här natten kanske är den sista natten här i huset. Och jag som trodde att jag skulle bli gammal här på gården.

Jag har en matkällare där jag ska bo! Jag ställde in nykokt saft där idag.

Det liksom pirrar i magen

Jag vet inte vad det beror på. Är det obehag, oro, rädsla, spänning, förväntan? Jag vet inte faktiskt… Ibland känner jag mig som om jag har blivit galen, men jag tror att det är kampen mellan egot och själen jag känner. Jag vill ju det här, har velat det länge… Men ibland blir jag så osäker på om jag gör rätt så jag nästan ångrar mig. Men bara nästan. För jag är övertygad om att det är det här jag måste göra, det är nästa steg i min utveckling, och jag måste bara göra det.

Jag behöver lyssna på själen för att må bra… trots att besluten gör förbannat ont ibland. Trots att jag är rädd. Trots att jag inte vet ett dugg om framtiden. Jag vet ingenting om nånting jag vet bara vad jag känner att jag behöver göra.

Min man, han som jag lämnar nu, säger att han avundas mig för min styrka och min förmåga att lyssna inåt. Han säger att han aldrig har träffat en sån människa som jag och att han tror att jag själv inte är medveten om styrkan jag besitter. Och jag vill bara gråta när han säger så för jag vet att jag gör honom så ledsen och rädd när jag följer mitt hjärta. Jag vill inte såra nån men jag har sårat mig själv så länge genom att behandla mig själv som jag har gjort. Nu när jag har insett vad jag behöver göra så finns det ingen återvändo. Jag måste bara gå, ett steg i taget, tills jag slutar känna mig galen av rädsla och sorg.

Jag har börjat flytta saker till lägenheten. Lite i taget…Jag har köpt en soffa och en tv och vi har delat upp våra konton så vi inte har gemensam ekonomi längre. Jag har en annan adress nu men bor inte riktigt där än. Men snart gör jag det. Vilken dag som helst. Till min lägenhet hör det ett uthus och i det finns det en jordkällare! Jag har önskat mig en jordkällare hur länge som helst, jämt kanske man kan säga. Och nu har jag en. Och jag kommer att bo vid vatten. Det är ett av mina mål i livet, jag har alltid sagt att innan jag dör ska jag bo vid vatten. När jag sitter vid mitt köksbord ser jag vattenglitter, änder och gräs. Jag kommer att kunna gå ut och sitta där och äta frukost när jag vill. Jag vet att det kommer att bli bra men jag vågar inte riktigt glädjas fullt ut än. Vet inte om jag får. För jag lämnar ju någon som är ledsen och vilsen och inte vet riktigt hur han ska forma sitt liv. Jag kan inte rädda honom, han behöver få möta sina demoner själv för att han ska få lugn i sin själ. För att han ska få bli den han vill bli utan min inblandning. Sen får vi se hur det blir. Vi har levt mer som vänner i så många år så det kan vara svårt att hitta tillbaka till nån sorts gnista men man vet aldrig.

Från det ena till det andra. Jag har snart semester. 3 veckor ledigt. Jag vet ju vad jag ska göra. Flytta klart, vara själv, börja plugga och hitta helt nya rutiner. Jag vet inte ens om jag har nåt jobb efter semestern för jag har inte fått några nya tider från arbetsgivaren än. Men det blir som det ska bli. Jag får träna på tillit igen… Sist jag hade semester var det år 2015. Jag hade kraschat in i väggen och trodde att 7 veckors semester skulle hjälpa. Haha… 7 veckor! Det tog fem och ett halvt år innan jag började jobba igen. De åren är jag så tacksam för, för jag lärde mig så otroligt mycket om mig själv. Jag är en kvinna med stark intuition men jag lyssnade aldrig på det utan fortsatte att göra saker som förväntades av mig istället för saker som jag ville göra. Jag umgicks med människor som tog mig för givet och anpassade mig efter dem istället för att ta hand om mig själv. Men det är slut med det nu.

Så…steget är taget

Nu händer det grejer…. Det händer så mycket så det känns helt overkligt. För typ 2-3 veckor sen bestämde jag mig bara. Efter ännu en rond med verbalt svek fick jag nog. Så nu ska jag flytta. Jag får nyckeln i helgen. Jag har redan en lägenhet, det gick helt otroligt fort.

Vi har väl aldrig pratat så här mycket. Eller för den delen aldrig gråtit så här mycket heller. Men det är ju försent. När insikterna haglar (hans insikter) kan jag bara ta emot dem med sorg. Djup sorg först. Jag grät såå mycket. Över hur det blev. Över drömmar som gick i kras. Över djuren. Över trädgården. Jag grät över hur jag har behandlat mig själv. Över vad jag kommer att förlora…

Sen började jag inse att jag kommer att få något också. Jag kommer att få friheten att forma mitt liv utan att behöva ta hänsyn till en annan person på det sätt jag har gjort tidigare. Jag har, i hela mitt liv, anpassat mig efter andra. Blivit tagen för given. Jag har varit fixaren medan de andra kallt har räknat med att jag löser allt. Jag har fått syn på det nu, satt ner foten och äntligen äntligen har min själ blivit hörd. Den har på alla möjliga sätt försökt få mig att förstå att jag måste lyssna. Jag har försökt, men inte varit helt mogen för det tydligen. Men nu så.

Jag gråter när jag blir ledsen. Och det blir jag lite då och då. Senast idag kom en känsla över mig som gjorde att jag grät en stund. Men det gick över rätt fort. Jag kände mig taskig mot mannen för att jag lämnar honom. Jag känner att jag sviker för eftersom han inte har tagit något ansvar för något så vet han inte hur saker och ting funkar. Han tröstar mig och säger att han är tacksam för att jag ger honom chansen att bli vuxen.

Häromdagen satt jag på bänken som vi byggde tillsammans i trädgården och sorgen bara vällde upp. För att det blev så tydligt där i trädgården hur jag har kämpat. Min trädgård som jag hade så mycket idéer om, jag ville så mycket, men ingenting blev av. Han ville inte och han var aldrig delaktig i det som jag såg som gemensamt. Jag kämpade själv med både förhållandet och trädgården och nu när jag har gett upp så syns allt så tydligt. Trädgården har hjälpt mig att läka och nu är det dags att släppa taget. Det syns ute att jag har gett upp och det kändes så oerhört sorgligt. Att släppa taget är svårt för mig, det har alltid varit det….

Jag ska börja plugga också. Den 22 Augusti börjar jag i skolan. Så märkligt. Jag fyller 55 i höst och väljer att sätta mig i skolbänken igen. Jag väljer att plugga till undersköterska och göra klart det jag påbörjade på 90-talet. Jag hade ju i princip ensamt ansvar för barnen då och gav upp tanken på att plugga vidare, så jag blev ”bara” vårdbiträde. Livet kom emellan. Mina älskade barn kom tidigt och jag fick inte ihop vardagen så jag valde bort pluggandet den gången. Nu flyttar jag tillbaka dit jag bodde när jag valde bort pluggandet och så gör jag klart det jag påbörjade för typ 30 år sen.

Och nu är klockan mitt i natten igen. Jag borde sova i stället för att sitta här. Eller packa ner mitt liv i kartonger. Men mest borde jag sova. I morgon är en ny dag. Får se vad som händer då. Idag har jag gråtit av skuldkänslor som jag inte borde ha, jag har gått på APT och svurit åt en regionchef inför alla mina arbetskamrater. Med rätta. För det som händer på mitt jobb är fel. Så jävla fel så jag tänker sluta där. Men det vet de inte än. Men jag kände att jag kunde säga vad jag tycker utan att vara rädd för konsekvenserna. Och jag har sålt ett helt gäng av mina hönor. För jag ska ju inte bo här med dem längre så det känns bättre att ha färre att tänka på.

Vi separerar på prov men det känns som om det är för alltid. Jag tror vi känner det båda två och jag låter det ske. Det blir som det ska bli ändå så det är lika bra att bara åka med i stället för att kämpa emot det oundvikliga.

Universum vet. Jag lyssnar nu och det kommer att bli bra.

Och tiden den gick….igen.

Jag slutade bara skriva här…Vet inte varför riktigt. Ibland känns det fel att skriva om sitt liv så här öppet. Jag har inte riktigt greppat varför jag gör/har gjort det.

Det började ju med att jag skulle bli fit före 50. Sen hände en massa saker som gjorde att skrivandet bytte karaktär. Och nu har det hänt ännu fler grejer. Jag måste läsa lite själv för att komma ihåg var jag slutade… Men jag har utbildat mig och kan numer titulera mig Diplomerat medium. Det var inget jag kunde tro när jag började skriva…

Jag har blivit utförsäkrad, jag jobbar (på tredje jobbet sen jag blev utförsäkrad) och jag börjar få symptom på utmattning igen.

Jag har fått nya vänner/arbetskamrater och vi har gjort oss av med ankorna.

Jag har fått ännu en diagnos och utreds för att börja medicinera för den.

Jag grubblar över vad jag ska bli när jag blir stor fast jag fyller 55 i höst. Ska jag plugga, ska jag fortsätta där jag jobbar nu, ska jag skaffa f-skattsedel… kommer jag ens att kunna jobba så länge till och vad händer om jag inte kan det?

Jag sträcktittar på relationsprogram, troligtvis för att min egen relation är fylld av problem.

Sååå det finns ju en del att skriva om. Men jag tvekar lite. Varför ska jag dela med mig? Och vem läser det ens? Jag kan ju bara skriva dagbok som jag har gjort förr när jag var yngre. Vill jag ens att nån ska läsa?

Så många frågor…så förvirrad. Kan jag kanske bli aningen klokare om jag skriver av mig?

Mitt hjärta är krossat i småbitar.

Försöker hålla ihop. Jag har barnbarn här en stund till och jag ska jobba idag.

Inte visa känslor.

Bara jobba. Och le. Möta kunder. Prata med chefen. Vara människa. Vara den bästa farmorn.

Med ett krossat hjärta.

Har inte sovit en blund i natt. Kroppen värker och huvudet känns tungt.

Jag fattar varför jag är kvar här än. Det är för att det är så svårt att möta verkligheten. Det är lättare att bita ihop och kämpa på än att släppa taget. Det fria fallet är inte roligt. Men jag kan inte köra över mig själv mer nu.

Det som gör mest ont är att jag måste släppa det jag trodde var mitt drömliv. Gården. Tystnaden. Djuren. Skogen. Trädgården. Allt som kändes viktigt när jag hittade torpet måste jag nu släppa.

Nu vänder jag blad.

Idag fattade jag beslutet. Det är dags att gå skilda vägar nu. Vi är tom överens om hur vi ska gå tillväga verkar det som.

Jag går inte in på några detaljer, vill inte prata om vad som fick mig att bestämma mig. Det jag kan säga är att det är min själ som talar. Och jag lyssnar äntligen på vad den har försökt säga mig i flera år.

Fortsättning följer.